Dag Alvar Strömbäck

2 Strömbäck, Dag Alvar, bror till S 1, f 13 aug 1900 i Järbo, Gävl, d 1 dec 1978 i Uppsala, Helga Tref. Elev vid Brummerska skolan, Sthlm, 07, studentex vid H latinlärov å Norrmalm där 9 maj 19, inskr vid UU 16 sept 19, FK 14 sept 21, FL 28 maj 26, disp 30 mars 35, FD 31 maj 35, doc i nord språk 14 nov 41, allt vid UU, stipendiat o lär vid Háskóli Íslands ht 26, amanuens vid UUB 1 juli 27–1 okt 30 (tjänstl från 16 sept 29), medarb vid SAOB 1 okt 29, ord red där 1 juli 31–31 aug 40 (periodvis tjänstl), doc i isländsk filologi vid LU 26 sept 35, gästprof i nord språk vid Univ of Chicago 37–38, ord prof där 38–39, förest (från 44 arkivchef) för Landsmåls- o folkminnesarkivet, Uppsala, 1 sept 40, tillika prof i nord o jämförande folklivsforskn, särsk folkloristisk, vid UU 26 juli 47 (tilltr 1 juli 48)–1 juli 67, led av Statens humanistiska forskn:råd 59–63. – LVSL 35, LGAA 35 (preses 57–65), LHVU 41, LVHAA 45 (preses 65–73).

G 24 sept 1927 i Uppsala m FK Rosalie Ester Ebba Ulrika Olivecrona, f 19 juni 1900 i Norrbärke, Kopp, d 1 sept 1986 i Uppsala, Helga Tref, dtr till häradshövdingen Knut Axel Gustaf O (bd 28, s 198) o grev Ebba Christina Mörner.

Dag S föddes i Gästrikland men kom redan som treåring till Alfta i Hälsingland, då fadern tillträdde det regala pastoratet där. Han lärde tidigt känna sin sockens och sitt landskaps natur och folkkultur. Redan i tonåren lämnade S i linneansk anda tillskott till utforskandet av hemlandskapets flora, och han tog starka intryck av folkliv och folkkultur under tidiga strövtåg i Hälsinglands finnskogar. Kunskaperna kom han sedan att fördjupa genom bokliga studier, inte minst äldre litteratur. Sverres saga från 1100-talet talade till hans ungdomliga fantasi och gav honom insikt om den speciella kulturella och språkliga frändskapen inom den västliga och nordliga sfär, vilken han senare så målmedvetet skulle göra till sitt forskningsrevir.

S avlade studentexamen på helklassisk linje och en styv klassiker förblev han livet igenom. Även med senantik och medeltida latinsk litteratur förskaffade han sig efter hand häpnadsväckande förtrogenhet. Det var emellertid åt de nordiska språken som S främst kom att ägna sina universitetsstudier. Eftersom folklivsforskning ännu inte var ett universitetsämne i Uppsala, ställde det sig naturligt att hans val skulle falla på nordiska språk. Under de tidiga studentåren fick han också tillfälle att som stipendiat bedriva studier i Oslo och Reykjavik. Studierna i Uppsala innefattade även religionshistoria med Ernst Arbman, specialist på primitiva själsföreställningar, som huvudlärare. S kom också i kontakt med den färgstarke, för sina arbeten om häxprocesserna i Sverige välkände Emanuel Linderholm (bd 23). Efter licentiatexamen i såväl religionshistoria som nordiska språk – där runologen Otto von Friesen (bd 16) och dialektologen Bengt Hesselman (bd 18) var hans huvudlärare – erhöll S doktorsgraden i nordiska språk efter framläggandet av avhandlingen Sejd (1935).

Sin yrkeskarriär hade S inlett långt tidigare. Under stipendiattiden på Island 1926 bedrev han också undervisning i svenska vid Háskóli Íslands och blev därigenom en föregångare till den långa rad av ”sendikennari” (universitetslektor i främmande språk) som kom att betyda mycket för svensk-isländska kulturkontakter. Han verkade sedan vid universitetsbiblioteket i Uppsala, och därefter som lexikograf och redaktör vid SAOB i Lund. Tack vare det renommé han fick genom sin avhandling erbjöds S 1937 en gästprofessur i nordiska språk vid University of Chicago där han, efter att ha lockats med en permanent lärostol, var frestad att stanna kvar. Han återvände dock hem och tillträdde tjänsten som föreståndare för Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala. Denna tjänst innehade S fram till pensioneringen jämsides med den professur han fick i nordisk och jämförande folklivsforskning.

S:s självständiga forskarprofil började ta form mot slutet av 1920-talet. Särskilt kan här nämnas uppsatsen Att helga land (1928), en undersökning av rättssed och folktro kring rituellt besittningstagande – ämnen som han senare flera gånger skulle återkomma till. Utmärkande för hans vetenskapliga alster är att de utgår från klart ställda problem, vilka löses eller åtminstone alltid förs närmare sin lösning. S hade föga till övers för abstrakta metodiska diskussioner; det var alltid ämnet som fick bestämma metoden. Han ansåg det självklart att traditionsforskning måste vara en historisk vetenskap, och lät genomgående i sina vetenskapliga verk äldre litterära källor och senare traditionsuppteckningar belysa varandra.

Detta arbetssätt hade S helt utvecklat i sin doktorsavhandling. Den bär undertiteln Textstudier i nordisk religionshistoria, men kunde likaväl beskrivas som textstudier i norrön litteratur och västnordisk folktro. Ämnet är av exceptionell svårighetsgrad: det gällde att avgöra vad som går att veta om en ytterst gåtfull art av fornnordisk magi. S:s materialkännedom är dock slående och kunskaperna i isländska liksom den filologiska träningen satte honom i stånd att lämna nya välunderbyggda tolkningar av många av de dunkla textställena. Härtill kommer den sällsynt skarpa källkritiken. Medan man tidigare ofta tillmätt varje belägg på i de gamla isländska källorna beskrivna seder och trosföreställningar mer eller mindre samma värde, demonstreras det i Sejd att inte blott varje genre – eddadikt, skaldedikt, ättesaga, fornaldarsaga o s v – måste betraktas för sig, utan också att de enskilda verken inom de olika genrerna väsentligt kan skilja sig åt i fråga om trovärdighet och noggrannhet i uppgifterna i dessa stycken. Viktigt var inte minst att det genom S:s forskningar kom att stå klart att uppgifter i de tidigare ofta försummade samtidssagorna, särskilt i Sturlunga saga, besitter särskilt stort källvärde beträffande olika former av folktro.

Att S så väl lyckades skilja agnarna från vetet sammanhängde framför allt med att han under Islandsvistelsen tillägnat sig den nya syn på sagalitteraturen, främst företrädd av Sigurður Nordal och Einar Ólafur Sveinsson, enligt vilken sagorna knappast traderats i oförändrad form över lång tid till dess de nedtecknades, utan närmast är att betrakta som litteraturverk, skapade främst på 1200-talet av konstnärligt medvetna författare. Detta innebar att sagaförfattare rimligen påverkats av andra isländska sagor och även att de tagit intryck av översatta skrifter eller originalverk på latin, franska eller andra språk, religiösa skrifter, riddardiktning, romanser o s v. Det var på 1930-talet nytt och djärvt att, såsom S gjorde, hävda att åtskilligt i Erik Rödes saga hämtats från helgonlegender. Å andra sidan tillhörde S inte dem som kastade ut barnet med badvattnet. Beträffande sejd (i förkristen nordisk religion ett sätt att bruka trolldom till såväl gagn som skada) kunde S genom jämförelser med nordiskt och utomnordiskt folkloristiskt och religionshistoriskt material visa att den klassiska sejdskildringen just i Erik Rödes saga rymmer en mängd drag som otvivelaktigt återgår på gammal nordisk tradition och ger en i allt väsentligt riktig bild av hur sejden gått till. Enligt S tyder mycket på att sejdens karaktär bäst belyses av speciellt västnordiska folktroföreställningar om hug, vård och hamskifte samt att den var att betrakta som en extatisk schamanistisk teknik, som nordborna enligt hans uppfattning övertagit från samerna. Detta var onekligen också en dristig tes, som ställde honom i motsats till många, inklusive den av S högt beundrade Axel Olrik, som betraktat nära nog allt i lapsk religion och folktro som nordiska lån. Redan från början väckte också S:s teorier gensagor från olika håll, och diskussionen har tagit ny fart sedan Sejd omtryckts (2000). Även bland företrädare för andra ståndpunkter betraktas avhandlingen ännu som en mönstergillt genomförd och banbrytande studie.

S fick inte möjlighet att samla sig till flera undersökningar av samma omfattning. Hans mindre alster täcker emellertid ett brett spektrum och de är också, med tanke på S:s dubbla arbetsbörda som akademisk lärare och arkivchef, förvånansvärt många. Flera av dessa finns samlade i Folklore och filologi (1970), samt i den postumt utgivna Den osynliga närvaron (1989). I den sistnämnda ingår också S:s fullständiga bibliografi. S publicerade sig emellertid ofta på engelska, och ibland också på tyska och isländska. En av hans böcker, The Conversion of Iceland (1975), föreligger enbart på engelska.

S:s uppsatser täcker många och vitt skilda ämnen, men sina främsta insatser som folklorist gjorde S inom folktrons, sägnens och visans områden. Näcken, både som musicerande väsen och som vattenhäst, maran och varulven intresserade honom särskilt, likaså ödestro och dödstro. Ett sägenkomplex som S tidigt behandlade i ett flertal uppsatser kretsar kring bestämmandet av den första kyrkplatsen. Enligt sägnerna skedde det vanligtvis antingen genom att kyrkan byggdes där lössläppta eller för ett åkdon förspända djur stannar till, eller också där en i vatten utkastad stock flyter i land. Den sistnämnda metoden är identisk med den som de isländska landnamsmännen tillämpade för att välja sina boplatser, en sedvänja som S behandlat i Att helga land. Det är emellertid inte bara linjen från 800-talets Island till sentida svenska ”flytstockssägner” som dras upp. Det visar sig nämligen att de sägner i vilka kyrkan reses på platser där kor, oxar eller hästar stannar eller lägger sig till vila står i samband med bibelns berättelse om israeliternas förbundsark och även med antika traditioner gällande bl a Thebes och Trojas grundläggning. Överallt öppnar sig således tusenåriga perspektiv, samtidigt som det står klart att djurmotivet och flytstocksmotivet, trots att de är så likartade, har olika ursprung och har följt skilda vandringsvägar. Uppsatsen Den första kyrkplatsen i sägen och folklig tro (1958) hör genom sin skickliga sammanflätning av sentida svensk folktradition med det forntida Islands, Bibelns och Hellas värld till en av de intressantaste sägenstudier som framlagts i Norden. Ett ytterligare bidrag till kännedomen om sägenkomplexet och dess utbredning i Sverige kunde S lämna i andra delen av Atlas över svensk folkkultur (1976), ett verk han livligt understött.

Sagan var ett ämne som S mera sällan gav sig in på. Viktig är dock uppsatsen om Bröderna Grimm och folkminnesforskningens vetenskapliga grundläggning (1945), som varit kursläsning för många generationer av studenter. Uppsatsen En orientalisk saga i fornnordisk dräkt (1945) som handlar om de lurendrejerier som islänningen Hrói den enfaldige utsätts för under sitt besök i Uppsala är också betydelsefull, inte bara på grund av den klara demonstrationen av en skämtsagas spridning på litterära vägar från Indien till Island utan också genom att den så tydligt visar hur fullständigt skildringen anpassats till lokala förhållanden varvid också stilen kommit att skilja sig från förebildernas ofta simpla och valhänta form och istället antagit klassisk isländsk sagastil. Undersökningen demonstrerar det fenomen som S kallade ”elevationen i sagalitteraturen”.

S:s kärlek till musik, sång och visa har tagit sig sina främsta vetenskapliga uttryck i hans balladundersökningar. Tvärt emot vad många tidigare antagit visar hans uppsats Kring Staffansvisan (1960, omtryckt i Folklore och filologi, 1970) att det hälsingska helgonet Staffan inget har med visan att skaffa, utan att denna i stället handlar om protomartyren Stefanus. Viktiga resultat uppnådde S också i sina studier av Draumkvædet, den mäktiga norska medeltidsballaden om en mans syner och upplevelser under en dvala vid juletid. Som S helt övertygande visar i uppsatsen Om Draumkvædet och dess källor (1946) stammar en rad motiv i kvädet ytterst från visioner av den holsteinska Godschalksvisionens eller den engelska Thurkillvisionens typ, stoff som spritts på litterär väg och genom prästerskapets förkunnelse. Av allt att döma har emellertid berättelser av denna art långt före kvädets avfattning uppsugits av folktraditionen, förmängts med urgamla fornnordiska hinsidesföreställnigar och anpassats till inhemska förhållanden, innan det slutligen konstnärligt bearbetats av en okänd skald. Draumkvædets avfattning vill S förlägga till senmedeltiden, möjligen l400-talet. Demonstrationen av hur sent spår av såväl nordisk mytologi som tidig visionslitteratur dröjt sig kvar i nordisk folktro och folkfromhet utgör ett tungt vägande indicium för denna datering.

Under S:s professorstid användes termen etnologi jämsides med folkloristik, varvid etnologi huvudsakligen användes om sakforskning och social organisation, och folkloristik främst om andliga folkminnen, folktro och folkdiktning. Fastän S:s professur var ”särskilt folkloristisk”, avsågs ämnet nordisk och jämförande folklivsforskning innefatta såväl etnologi (i den dåvarande betydelsen) som folkloristik. S:s kompetens låg uppenbarligen främst inom det senare. Han besatt emellertid – som Sigfrid Svensson, hans etnologiskt inriktade ämneskollega i Lund, var den förste att erkänna – också gedigna praktiska kunskaper om många former av materiell folkkultur. Därtill kommer också att han var ytterligt angelägen att inte försumma etnologin. I detta hade han ett starkt stöd i Åke Campbell, en av ämnets pionjärforskare. Men S var också helt överens med professorn i folkkulturforskning i Lund, C W von Sydow, om att folkminnesforskningen vore bäst betjänt av att etnologi och folkloristik erkändes såsom i grund och botten artskilda och självständiga discipliner.

S betecknade aldrig sig själv som etnolog och för det ”enhetsämne” som kom att utmålas som ett ideal och som blev förhärskande i Sverige efter hans verksamhetstid hade han föga till övers. Det skulle, menade han, leda till att folkloristiken skulle komma att bli etnologins ”ancilla” (tjänsteflicka) istället för dess jämställda syster. Att latinkravet för avläggande av examina i hans ämne avskaffades fann S bedrövligt, även om han motvilligt fann sig däri.

S:s goda lynne tog dock alltid överhanden. Inte minst fann han glädje i att hans otium gav tillfälle att ägna mera tid åt forskning. Den stiernhielmska satsen om forskningens fröjder, Quam dulce est sapere, kunde han med rätta ha gjort till sitt motto. En häpnadsväckande vetenskaplig saltomortal gjorde S i studierna kring den norska Dynnastenen och andra runstenar, på vilka man finner framställningar av de bibliska konungarnas hyllning till Jesusbarnet. Han kom bl a till det förbluffande resultatet att den speciella utformning av stjärnan, där Jesusbarnet själv sitter uppe i himlen och visar vägen, kan kopplas till ett troligen från 600-talet stammande verk, Opus imperfectum in Matthæum, under medeltiden länge felaktigt tillskrivet Johannes Chrysotomus – otvivelaktigt ett svindlande perspektiv på en runstensbild.

S drabbades 1974 av en sjukdom vilken, såsom han själv uttryckte det, förde honom till dödens tröskel. Han tillfrisknade dock och kunde slutföra sin artikel om visionsdiktning i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid (se bd XX, 1976), där han också fick tillfälle att återkomma till Draumkvædet och dess källor. ”Jag kände att just jag – utan självförhävelse – var den rätte att skriva om själen och dess sällsamma färder. Ty under min ’svåra tid’ var jag ju ständigt på resa” skrev S till en vän (Den osynliga närvaron, s 236f). In i det sista arbetade han på en inledning till nyutgåvan av Hjalmar Alvings översättningar av de isländska sagorna (1979).

De högklassiga vetenskapliga verken utgör långt ifrån hela S:s arv. Han var ingen stor popularisator, men lyckades i sina tidningsartiklar alltid förmedla den kärlek han hyste till sina ämnen. S var under många år redaktör för tidskrifterna Arv, Svenska landsmål och svenskt folkliv samt Saga och sed. Han ägnade sig också åt annan omfattande utgivning. S var även en synnerligen flitig brevskrivare och den korrespondens han förde med ämneskollegor och vänner i många länder utgör en förstklassig men nära nog otappad källa för folkloristikens historia i Norden och Europa.

I sin dubbla roll som universitetslärare och arkivchef kunde S göra stora insatser för studiet och insamlingen av folkminnen även utanför Sverige. Hans nära och mångåriga samarbete med forskare från Irland, Island, Färöarna, Shetland och Orkney gav många bestående resultat. S:s insatser för den isländska folklivsforskningen var omfattande och fastän inte själv keltolog insåg han också till fullo den centrala betydelsen av det rika materialet i de irländska och skotska arkiven för komparativ folkloristisk forskning. Han var en av de främsta tillskyndarna till inrättandet av lektoratet i keltiska i Uppsala. Tack vare S fick således nordisk och jämförande folklivsforskning en hög internationell profil. Detta illustrerades väl i de uppskattade forskarseminarierna; inte så få av S:s elever kom från andra länder och flera av de irländska och isländska lektorerna deltog regelbundet. Seminarierna gästades dessutom ofta av framstående nordiska och utomnordiska folklorister och etnologer, men också av fenno-ugrister, religionshistoriker, sanskritforskare, konsthistoriker och en rad andra.

S:s vetenskapliga ”testamente” kom till uttryck i ett föredrag från 1978 (Folklore and philology i Arv, vol 35, 1979, tr 1982) i vilket han bekände sig till Axel Olriks och Molkte Moes forskarskola. Han betonade där vikten av att studiet av folkdikt- och folktroforskning går hand i hand med textfilologi och dialektologi, och att den bygger på kännedom om både recent primärmaterial och de äldsta nordiska källorna. Men forskningen får inte vara enbart nordisk eller begränsad till muntliga traditioner utan måste omfatta det kontinentala arvet, och de folkliga traditionerna måste förstås i relation till de skriftliga och lärda. Framför allt är det folket självt och dess kultur det handlar om – goda folklivs- och folkmålsforskare måste därför känna, förstå och leva med sina sagesmän, såsom S själv gjorde i Hälsingland, Dalarna och Härjedalen där han fick så många direkta bevis på det obrutna sambandet med det förgångna i de nordliga och västliga kultursfärerna.

S var djupt intresserad av människor och fann glädje i att uppmuntra forskare på alla nivåer och inom alla områden, även utanför akademin. Huruvida han bildat skola är svårt att svara entydigt på, men att några av hans lärjungar följt honom nära i spåren är ovedersägligt liksom att han satte sin prägel på flera vetenskapliga tidskrifter. Gustav Adolfs akademien, det samfund åt vilket han ägnade mycket av sina krafter, har också på flera sätt fört hans verk vidare genom utgivning av folkloristiska källskrifter och vetenskapliga undersökningar, något som låg honom särskilt varmt om hjärtat.