Anton Niklas Sundberg

Sundberg, Anton Niklas, f 27 maj 1818 i Uddevalla, d 2 febr 1900 i Uppsala. Föräldrar: hattmakarmästaren Sven S o Catharina Sara Lund. Elev vid Uddevalla lägre lärdomsskola 26, vid Gbgs högre lärdomsskola 31, vid Gbgs gymn ht 33, inskr vid UU 10 okt 36, teol ex 29 nov 36, disp pro exercitio 18 mars 38, FK 14 dec 41, disp pro gradu 4 juni 42, mag 14 juni 42, teol kand 12 juni 45, doc i symbolik o dogmhist 25 juni 45, i teol prenotioner 14 sept 46, allt vid UU, lär i teologi o kyrkohist vid Uppsala lyceum 45–49, prästv 18 dec 45, förste teol adjunkt vid LU o prebendekh i Västra Kärrstorp o Glostorp, Malm, 20 maj 49, prost 5 dec 49, prof i dogmatik o moralteologi vid LU o prebendekh i Hällestad, Dalby o Bonderup, Malm, 21 april 52, prof i kyrkohist vid LU 1 nov 56, prebendekh i Uppåkra o Flackarp, Malm, 11 febr 58, led av prästeståndet 59/60–62/63, självskriven led där 65/66 (led av lagutsk 59/60, av KU 62/63 o av statsutsk 65/66), TD vid UU 4 maj 60, prom 7 sept 60, rektor för LU 1 juni 61–31 maj 62, förste teol prof där o domprost i Lund 28 dec 61, biskop i Karlstads stift 22 jan 64, led av AK 67–72 (talman 67–72), led av kyrkolagskomm jan 69–okt 73, ärkebiskop o prokansler för UU från 11 nov 70, ordf i Bibelkommissionen från 71, i komm ang statuter för UU o LU mars–okt 74, i Sv kyrkans missionsstyr från 74, led av FK 77–92 lagt (led av talmanskonferensen 77 o 81–92 lagt, talman 78–80, led av särsk utsk 90), ordf i handbokskomm dec 88–april 91. – HedLVS 71, LVVS 71, serafimerriddare 12 maj 73, HedLVHAA 74, LSA 74, LSkS 76, LVA 77, LFS 78, jur hedersdr vid univ i Khvn 79.

G 26 aug 1853 (enl Post- o Inrikes Tidn:ar 1853, nr 212) i Uddevalla m Clara Christina Charlotta Koch, f 25 nov 1835 i Valbo Ryrs sn, Älvsb, d 25 jan 1917 i Uppsala, dtr till possessionaten o majoren i flottan Michaël K o Emma Wilhelmina Iggeström.

S är den meste kyrkofursten på den svenska ärkebiskopsstolen sedan medeltiden. Vid sin död hade han varit ärkebiskop längre än någon av sina företrädare, med undantag av Jakob Ulvsson (bd 20) och Laurentius Petri (bd 22). Han är den ende bohuslänning som hittills blivit ärkebiskop (2014). Genuint gestaltade han den roll som han själv som teolog utformat och utvidgade skickligt rollen inom gränserna för vad som då betraktades som en biskops uppgift.

S:s far hade gjort en klassresa från ett torp under Rottneros i Sunne i Värmland till hattmakarmästare i Uddevalla. Själv beskrev S sitt föräldrahem som ett ”relativt välmående borgerligt hus, som visst icke saknade sin ganska stora förfining”. Efter fem år i skolan i Uddevalla, förmådde rektorn S:s far att låta sonen fortsätta i Gbg. Vid inträdesprövningen kuggades han dock i grekiska, och var därför i två år elev vid den högre lärdomsskolan där, innan han ht 1833 började sina gymnasiestudier. Tidsförlusten kompenserade S genom att under sitt tredje läsår flytta till övre avdelningens fjärde klass. Här fick han en beundrad beskyddare i biskop Carl Fredrik af Wingård, en relation som fortsatte även sedan denne blivit ärkebiskop.

Inskriven vid UU formulerade S redan efter en vecka sitt program att genom strängt arbete bortjaga all ledsnad. De första åren där var svåra, S ”hade ringa medel, plågades av stor misströstan om framtiden och längtade från den … fula slätten till [sin] vackra hembygd” (Tal till Gbgs nation 1896, Ölander 1951, s 8). Senare talade S om hur Uppsala, trots den enformiga slätten, var en stad man kunde trivas i. S blev sin nations kurator och sånganförare. Han tillhörde den första lilla kör som J A Josephson (bd 20) bildade. I Uppsala väcktes också hos honom ett livslångt intresse för gymnastik. I juni 1842 promoverades S som primus bland 94 promovendi. Under 1840-talet tillbringade han nästan fem år i teologie adjunkten Thure Annerstedts (bd 2) hus som informator åt dennes svåger. Under denna tid fördes S efter viss vacklan in på prästbanan. Efter att ha avlagt den gamla, stora teol kand-examen blev han 1845 docent vid teologiska fakulteten och prästvigdes. Bland professorerna gjorde särskilt C J Almquist intryck. I sin inställning till Evangeliska alliansen påverkades S av C E Fahlcrantz (bd 15) och utvecklades från medlem till skarp kritiker.

Enligt egen utsago var S ”född söndagsbarn med segerhuva på huvudet”, men ”hans arbetsamhet var ständigt åtföljd av svårmodig misströstan om egen duglighet” (Billing 1901, s 18 o 22). Denna misströstan försökte han skingra genom arbete ”ända till vanvett”. Som ung var han blyg intill tafatthet, något som han övervann så långt att han senare med överlägsen säkerhet kunde röra sig i alla kretsar. Bland hans kamrater i Uppsala var prinsarna Karl (XV) och Oscar (II).

S:s dogmhistoriska avhandling, som renderade honom en teologie adjunktur i Lund, behandlade den antiokenska skolan, dess utveckling och dess bibelkritiska, hermeneutiska och dogmatiska problem. I sin predikan vid magisterpromotionen 1848 om hur den kristliga visheten söker och finner sanningen gav S ännu uttryck åt en närmast nyhumanistisk religiositet.

Efter en uppslitande, tvåårig befordringsstrid utnämndes S 1849 till förste teologie adjunkt vid LU, med dispens från ålderskravet för kyrkoherdetjänst. Till sin konkurrent H B Hammar (bd 18), som ansågs orättvist förbigången genom kronprins Karls ingripande, kom S i skarp teologisk och kyrklig motsatsställning. Hammar blev den lågkyrkliga grupperingens ledare i Lunds stift medan S som domkapitelsledamot ingrep mot lekmannaverksamhet och sekterism. Under denna befordringsstrid uppkom den konstellation som senare blev känd som ”den stora fakulteten” eller ”lundensisk högkyrklighet”. S vikarierade hela läsåret 1849–50 som professor för H Reuterdahl (bd 30), som då tjänstgjorde som universitetets rektor.

Som specimen för professuren i dogmatik och moralteologi vid LU skrev S 1851 en avhandling om barndopet ur biblisk, historisk och dogmatisk synvinkel, med udd mot baptismen. I Swensk kyrkotidning angrep han baptismen som i sin subjektivism vida farligare än den romerska katolicismen, och såg den som arvtagare till den radikale reformatorn Thomas Müntzer. Rent kyrkohistoriskt kritiserade han såväl ultramontanism som ultraprotestantism för att sätta subjektiva åsikter framför objektiva fakta. Senare försvarade han även gentemot de mera pietistiska biskoparna A F Beckman (bd 3) och G D Björck (bd 4) dopets förblivande betydelse för den vuxne (dopnådens ”rest”). S tog avstånd från uppfattningen att varje barn som dör odöpt skulle vara evigt fördömt såsom ”falsk hyper-lutheranism”.

Vid denna tid drabbades S av en svår depression. Han utnämndes dock till tjänsten och blev ledamot av ”den stora fakulteten”, där han gjorde viktiga insatser, främst på det praktiska området. Som akademisk lärare var han en framstående föreläsare – det erkändes även av hans kritiker, om än Henrik Schönbeck menar att innehållet på senare år blev magrare. Inom det lågkyrkliga partiet uppfattades S som ”ingen pedant, snarare en dilettant-teolog, en vetenskapens dandy, ett lejon bland kollegerna och ett lejon bland studenterna” (Ahnfelt, s 249). Som föreläsare hade S ”en nästan instinktivt verkande förmåga att skilja huvudsak från bisak samt en däremot svarande skicklighet i att klart och flärdfritt uttrycka vad han tänkte och vad han ville säga” (Billing 1901, s 28). Detta visade sig när S för gamla teol kand-examen förhörde en student, som hoppades bli docent. S frågade om han kunde räkna upp namnen på de biskopar, som varit närvarande vid ett av de ekumeniska kyrkomötena. Tentanden kunde detta, men när det i fakulteten blev fråga om hans utnämning till docent, sade S: ”Nej, den som kan sitta och lära sig namnen på biskoparna vid ett ekumeniskt möte, kan och får ej bli docent” (Billing 1901, s 29).

Efter ett par tidigare, olyckliga förälskelser gifte sig S 1853 med den förmögna officersdottern Clara Kock. Detta burgna äktenskap gav honom möjlighet att delta i sällskapslivet och bevisa gästfrihet på ett helt annat sätt än förut. Den mot S kritiske Schönbeck fann honom i sitt hem dock anspråksfull och despotisk. Äktenskapet var barnlöst.

S:s vetenskapliga produktion förblev liten, men 1856 blev han professor i kyrkohistoria. I detta ämne gav han senare ut en skrift om Jakob Ulvsson, där han formulerar ett historiskt perspektiv även på sin egen gärning: ”Den eftervärld, som endast njutit lyckan av en ny och bättre ordning, men aldrig delat hennes födslovånda, har ofta länge haft svårt att begripa de övervunna motståndskrafternas befogenhet och ännu svårare att rätt uppskatta deras värde.”

Som talare var S framstående: ”hans manliga skönhet, hans rena och klangfulla stämma och hans plastiskt avmätta men därför ej beräknade gester giva åt hans tal en stor värdighet och ett tilldragande behag.” (Billing 1955, s 150) Som predikant vid promotionen i Uppsala 1848 uppskattades S av Reuterdahl, medan andra fann honom mindre lyckad. Inte bara som teolog utan även som predikant ansågs han till övervägande del vara kyrkopolitiker, något som hänfördes till hans inre personliga grunder. I sin biografi om S fann dock Ölander att S endast sällan predikade kyrkopolitik. Närmast sanningen kom kanske hovmarskalken af Edholm, som fann S ojämn. Vid kronprins Gustavs (V) konfirmation 1875 extemporerade S ”bra konfirmationstalet från altaret”, men vid änkedrottningens lutherska begravning året därpå höll han från predikstolen ”en tämligen torr katederavhandling” (s 44 o 88).

1850–51 hade S gjort en studieresa till Tübingen, Berlin, Halle, London, Paris och Hamburg. I Berlin umgicks han med rättsfilosofen Fr J Stahl, som gjorde starkt intryck, och besökte den gamle filosofen Schelling, som inte ville tala filosofi. S har orättvist beskyllts för att som ärkebiskop 1889 inte ha velat eller vågat ta emot den engelske domprosten, sedermera ärkebiskopen av Canterbury, Randall Davidson. Denne hade dock inte annonserat sitt besök i förväg. S:s almanacka var redan fulltecknad, men Davidson blev förargad. S beskylldes dels för att inte vara intresserad av andra kyrkor, dels för bristande kunskaper i engelska. Så var dock inte fallet. Han hade studerat i England och var väl förtrogen med engelskt kyrkoliv och det engelska språket och hade också deltagit i invigningen av Engelska församlingens kyrka i Sthlm 1866.

Åren 1855–63 gjorde S en omfattande insats som den sammanhållande kraften i Swensk kyrkotidning, som han redigerade tillsammans med kollegorna E G Bring (bd 6) och W Flensburg (bd 16). S var mindre än sina kollegor påverkad av hegelianism och schartauanism, men anknöt till Reuterdahls historiskt förankrade statskyrkosyn. S kämpade mot den ”atomism” som hotade förvandla samhället till ”ett blott aggregat av individer, vilka då icke mera kunna sägas utgöra ett folk”. Hans stil kunde vara markerat polemisk. Enligt egen uppgift skrev han ”de historiska uppsatserna ävensom recensionerna på samma område jämte översikter [samt] de skarpaste artiklarna i varjehanda tidsfrågor och polemiken mot allt vad Ahnfeltianism heter” (Ölander 1949, 138). Genom att hans framställning sällan tyngdes av filosofiska resonemang nådde han stort inflytande. För tidningens kyrkoprogram blev S en framgångsrik talesman – han besatt journalistisk skicklighet, stor generositet och därtill en sällsynt förmåga att umgås med och charmera alla sorters människor.

När kyrkoherde C A Bergman (bd 3) vid Evangeliska alliansens världskonferens i Paris 1855 talat ”Om de andliga rörelserna och religionsförföljelserna i Sverige”, förklarade S i kyrkotidningen att ”man har sistlidne sommar i Paris bedit för oss, man har fariseiskt brukat förbönen för att brännmärka oss och på samma gång tacka Gud för egen förträfflighet: med den tjänsten må det så vara nog, all vidare undanbedja vi oss” (Swensk Kyrkotidning 1855:13, 208). När Bergman 1857 återkom på det skandinaviska kyrkomötet i Khvn, skrev S att han påminde om en speldosa, som ständigt spelade samma melodi. Gentemot den danska grundtvigianismens tal om det levande ordet, betonade S på ortodoxt vis det skrivna ordet. Samtidigt förmådde han i sin person mer än många på grundtvigskt vis förena det mänskliga med det kristna.

Under 1850-talet började lundateologerna kallas högkyrkliga. Termerna högkyrklig och lågkyrklig hämtades från England, där de använts sedan 1600-talet. Högkyrklig blev snabbt ett skällsord, som med S:s ord från 1857 kom att användas som ”en trollformel”, avsedd att ”injaga skräck hos enfalden”. När ”de för dagen tongivande” konfronterades med försök att upprätthålla bekännelsen, ge kulten värdigt uttryck, påyrka kyrkolagens tillämpning, eller utöva kyrkotukt, då utropade de genast ”sitt ’högkyrkligt’, vilket är det allmänna anmaningsropet till menigheten att med fasa uppstämma sitt anathema” (Swensk Kyrkotidning 1857:7, 97). S ville inte svara med samma mynt, det vill säga att i ”’lågkyrklig’ inlägga all möjlig låghet”. 1895 skrev han att avståndet väsentligt minskats och såg det som nödvändigt för alla som insett nödvändigheten av trohet mot luthersk bekännelse att vara både högkyrkliga och evangeliska. Vid uppvaktningen på hans 80-årsdag påminde S ärkestiftets präster om att man först trott honom vara strängt högkyrklig med mindre lämpliga grundsatser, men hoppades att erfarenheten undanröjt denna uppfattning. ”Kyrklig är och förblir jag visserligen, men det lilla tillägget hög kan gärna strykas, enär det föga överensstämmer med hela mitt förhållningssätt.” (Ölander 1951, s 302)

1856 uppfördes S på andra förslagsrummet till biskop i Gbg, men fick trots kronprinsens rekommendation stå tillbaka för schartaulärjungen G D Björck. I Karlstad nådde han första förslagsrum och utnämndes 1864. Som stiftschef utmärktes S av stor flit; han höll 27 visitationer. Här fick han hantera det svåra Silbodalsfallet, där kyrkoherde Anders Lindbäck misstänktes ha gjort sig skyldig till giftmord. S intresserade sig personligen för Lindbäck och förmådde honom att bekänna sin skuld. I riksdagen engagerade han sig särskilt för nordvästra stambanans sträckning över Karlstad, i motsättning till en del brukspatroner som ville ha en nordligare sträckning. Berättelsen om hur S vid Karlstads brand 2 juli 1865 ”svor och släckte”, medan den pietistiske landshövdingen ”grät och bad”, bekräftar det faktum att S gjorde en imponerande insats under räddningsarbetet och återuppbyggnaden. Senare uttryckte han själv att han klev uppför brandstegen till ärkebiskopsstolen. 1865 hade han hoppats bli biskop i Lund, även därför att denna biskopsstol var ekonomiskt långt mera givande än Karlstads, men nådde där endast tredje förslagsrum.

På det första kyrkomötet 1868 föreslog P P Waldenström att även lekmän skulle få delta i biskopsval. S försvarade prästerskapets rätt att ensamt välja biskop med att den var urgammal och utgjorde ett tecken för kyrkans oberoende. När Oscar II 1880 utnämnde överhovpredikanten Frithiof Grafström (bd 17) till ordensbiskop, vägrade S på inrådan av biskop Bring att förrätta biskopsvigning. Han betvivlade både dess legalitet och dess lämplighet. S misstänkte Grafström för en anglikansk syn på biskopsämbetet, medan han själv betraktade biskopsvigningen som en installation. Ordensbiskopsämbetet var titulärt och utan stift, och biskopen var utnämnd i ordenskapitel. Kungen hängde själv biskopskorset på den siste ordensbiskopen. S motsatte sig även regelbundna biskopsmöten, och sådana kom inte till stånd förrän efter hans död. Principiellt skilde han inte mellan biskop och präst, och tog uttryckligen avstånd från den romerska katolicismens lära om biskopsämbetet.

S:s inställning till lekmannaaktivitet, religiösa rörelser och religionsfrihet genomgick en intressant utveckling. I Swensk kyrkotidnings andra nummer medgav han att kolportörsväsendet möjligen kunde vara till någon nytta, medan konventikeln kallades ”slipprigt mellanting” mellan den allmänna gudstjänsten och den enskilda husandakten. Konventiklarna tillhörde den första apostoliska tidens oordnade förhållanden, som inte borde återinföras. Under sina senare biskopsår motsatte han sig emellertid varken kolportörer eller konventiklar, när Guds ord förkunnades där med församlingsprästens tillstånd. Förändringen inträffade under Karlstadstiden. I sitt herdabrev 1864 hade han kritiserat kolportörerna, men vid prästmötet 1869 uppmanade han prästerna att vänligt bemöta alla som ville hjälpa dem i deras arbete. Han sade sig ha kommit till insikt om att de flesta lekmannapredikanterna var redliga män som i stor utsträckning bidragit till ökad livaktighet och förkovran och som inte verkade söndrande. Eftersom han principiellt inte betraktade religionsfrihet som något gott, hade han verkat emot den, men fann vid riksdagen 1859–60 att den under vissa förhållanden kunde vara nödvändig för att få ordning i invecklade förhållanden.

Även S:s ställningstagande till representationsreformen förändrades med tiden. Förut hade han hävdat att ståndsförfattningen inte spelat ut sin roll och att man inte behövde ta hänsyn till folkopinionen, men erkände på den sista ståndsriksdagen att han givit upp sin privata mening om gemensamma val och folkopinion, och var därför beredd att utan någon känsla av uppoffring avstå från sitt självskrivna riksdagsmannaskap. Han reserverade sig mot riksdagsreformen, men lät sig sedan utan betänkligheter väljas till ledamot av tvåkammarriksdagen eftersom den införts med lagliga medel. Eftersom S varit motståndare till riksdagsreformen, kritiserades i pressen hans kandidatur till uppdraget som talman i den nyvalda AK. Saken var då emellertid redan avgjord. I sina memoarer motiverade Louis De Geer (bd 10) S:s utnämning med att allt borde göras för att försona det gamla med det nya.

På kyrkomötet 1868 förekom vid valet av kyrkolagsutskott en viss partigruppering. S fördes upp på de biskopligas/högkyrkligas och rationalisternas/rabulisternas listor, men ej på pietisternas/läsarnas. I ärkebiskopsvalet 1870 förordades dock S av samtliga femton valkollegier, i sju av dem enhälligt, en majoritet som under 1800-talet förut uppnåtts endast av J O Wallin.

S:s riksdagstid blev lång, som ombud för Lunds stift vid två riksdagar, som biskop i Karlstad självskriven vid den sista ståndsriksdagen, som ledamot av AK 1867–72 och av FK från 1877 till 1892 års lagtima riksdag. När tvåkammarriksdagen första gången sammanträdde, skall S ha inträtt i prästkappa och ordnar (Schönbeck). Han utsågs också, som väntat, av kungen till talman, och omvaldes sedan till denna post under resten av sin tid i AK. 1878–80 var han talman i FK. Som sådan var han en av de mest temperamentsfulla riksdagen haft och visade gärna sitt missnöje med långrandiga talare. Detta var han själv medveten om. I sitt tal vid talmansmiddagen 1869 sade han om sig själv att han varit ”stundom väl mycket otålig”.

Redan i dec 1854 förekom S:s namn i diskussionen om ny ecklesiastikminister och vid 1870 års riksdag antogs att han skulle tilldelas denna post efter riksdagens slut. Först efter långa förhandlingar med Karl XV och De Geer, avböjde S definitivt. I okt 1871 fick S frågan ännu en gång. Under statsministerkrisen 1887–88 försökte Oscar II under flera månader övertala S att bli regeringschef. ”Hela landet, kan jag väl säga, och alla partier i lika hög grad, mina statsråd ej minst, önskade liksom jag själv ärkebiskop S” (Oscar II, s 155). Uttalandet visar dels hur högt uppskattad S var, dels hur statsministern ännu inte betraktades som regeringsbildare, utan som den främste av kungens statsråd. S avböjde med hänvisning till sitt ämbete och sin försämrade hörsel. I sitt första svar till kungen 10 dec (s 182) instämde han i Oscar II:s ord om att ”den så kallade parlamentarismen” var oförenlig med konstitutionen och att det var kungens sak att besluta om tidpunkt för ministerförändringar. I sitt slutliga avböjande 27 jan (s 185) hänvisade S även till att han saknade nödvändig erfarenhet på statsförvaltningens område och till det kyrkliga arbete, som han blivit kallad till med ovanlig samstämmighet.

Som biskop och ärkebiskop gjorde S ofta skarpa iakttagelser, som när han vid prästmötet i Uppsala 1873 inledningstalade om vad som uppfattades som faror i tiden: ”moral utan religion och religion utan motsvarande moral”. Han vände sig öppet mot den människoförgudning han ansåg hade bedrivits vid Schillerjubileet i Tyskland och mot de amerikanska tidningarnas sätt att beskriva Abraham Lincoln som ett oskyldigt offer – denne hade vid tidpunkten för mordet befunnit sig på teaterföreställning trots att det var långfredag. S avvisade förslaget till ny skilsmässolag 1859–60, eftersom prästerna av samvetsskäl kunde komma att vägra lyda statens lagar i fråga om frånskildas vigsel, vilket kunde leda till onödiga konflikter mellan stat och kyrka, något som under 1900-talet så småningom också blev fallet.

Redan som domprost i Lund intresserade sig S för domkyrkans restaurering, och för Uppsala domkyrkas restaurering, fullbordad 1893 genom Helgo Zettervall, gjorde S en engagerad insats. Han samlade själv till sist in de medel som saknades. Först när restaureringen i Uppsala var slutförd, fick biskop Uddo Ullman möjlighet att börja insamlingsarbetet till Strängnäs domkyrkas restaurering.

Under lekmannadopstriden på 1890-talet blev det åter tydligt att S:s position var konservativ, men inte extrem. Han kritiserade lekmannadopet, men ansåg inte att prästämbetets medverkan var nödvändig för att dopet skulle ha sakramental karaktär. Däremot försvarade han i alla lägen ”Luthers kärnfriska katekes”.

De många anekdoterna om S:s humoristiska rapphet och hans språkbruk bygger inte alltid på historisk verklighet, men avspeglar ändå hans temperament. En del kan ha tillverkats i polemiskt syfte, men även S:s vänner ställde sig ogillande till hans språkbruk. E G Bring kunde kritisera hans smak för den stora världens glans och hans ton, men S var främmande för allt fromleri. Gottfrid Billing (bd 4) skrev i sina levnadsminnen: ”Han skräder icke sina ord, utan tvärtom syndar ganska mycket i ord. Hade en annan i någorlunda liknande ställning som S:s sagt tiondedelen av vad S sagt, skulle hans anseende därigenom tagit skada kanske obotlig. Han uppträder ej sällan i umgängelsen med människor med så stora anspråk på att hedras, att en annan, som i någon mån gjorde detsamma, skulle anses vara förmäten och löjlig” (Billing 1955, s 148). S hade en nästan barnslig lust att visa hur mycket han vågade och att han vågade säga sådant som andra drog sig för att uttala. Men det barnsliga i honom yttrade sig också i egenskaper som omgivningen kunde uppskatta – S uppfattades som svekfri, öppen och rättfram.

Vid prästmötet i Uppsala 1891, när domprosten Robert Sundelin (nedan s 248) motionerade om förbättrad församlingsvård, höll S ett inledningsföredrag om den moderna socialdemokratin och dess förhållande till det kristliga samhället, med skarpa angrepp på den tyska socialdemokratin, och därmed även den svenska. S uppmärksammade särskilt det religionsfientliga draget. Samtidigt erkände han det befogade i den socialdemokratiska samhällskritiken. Kyrkan skulle, utan att befatta sig med hur frågan praktiskt löstes, dock inte glömma sin skyldighet att på alla områden göra de kristliga grundsatserna gällande.

Även i SA företrädde S konservativa intressen. I sitt direktörstal 1885 angrep han samtidens realistiska och naturalistiska litteratur och talade om hur samhällskroppen plågades av en feberaktig oro med sin rot i själviskhetens kraft och bristande gudsfruktan. Så lite litterär han var, tillhörde S ändå förgrundsgestalterna i akademin och gav där rika prov på sin praktiska klokhet i samband med olika strider. Efterträdaren Gottfrid Billing beskrev hans intelligens som praktisk och hans praxis som intelligent. På Oscar II:s fråga hur han bar sig åt för att bli så populär, skall S ha svarat: ”Jag bär mig inte alls åt, Ers Majestät”.

Under S:s tid som ärkebiskop antogs ny katekes, ny översättning av Nya testamentet, ny kyrkohandbok och mässbok. S:s inflytande på kyrkomötet och i riksdagen var stort. Få åtnjöt ett så allmänt och stort förtroende som S, vars folklighet gjorde att han kunde umgås med alla slags människor. Hans prästtyp var den förpietistiska. Inte heller blev han schartaulärjunge men lärde sig med tiden uppskatta schartauanernas kyrkliga fromhet, även om det var mindre Schartaus skrifter än det församlingsliv som fostrades av dem som slog an hos S.

S imponerade på omgivningen med sin ståtliga gestalt och kunde bättre än de flesta bära upp akademiska ornat. Flera författare framhåller personlighetens äkthet. I sitt herdabrev till Karlstads stift 1864 beskrev S sitt prästideal: ”Att vara en okonstlad kristen bliver alltid för oss liksom för varje annan människa den yttersta prydnaden.”

Med S:s död börjar den moderna tiden i Sveriges kyrkohistoria.