Anton von Swab

2 von Swab, Anton (före adl Swab), halvbror till S 1, f 29 juli (enl egen uppg, Originalgeneal:er, RHA), dp 31 juli 1703 i Falun, d 28 jan 1768 i Sthlm, Jak o Joh. Föräldrar: vågbokhållaren Anton Swabe o Christina Arrhusia. Inskr vid UU 7 febr 17, auskultant i Bergskoll 25 febr 23, studieresor i Norge 25–27, i övriga Europa, särsk Paris o Dresden, 30–36 (från 7 jan 31 som stipendiat), företog undersökn av ev fyndigheter i Finland 28, bergmästare i Skåne o Kronobergs län 15 dec 36–25 aug 41, överinspektör över guldverket i Småland och stenkolsbrotten i Skåne 14 aug 41, e o assessor i Bergskoll 5 febr 48, adl 22 nov 51 (introd 52), deltog i riksdagarna 55–66 (led av stora särsk deput 60–62), överdir vid Kontrollverket från 26 nov 56, tillika e o bergsråd från 25 febr 57. – LVA 41 (preses 60), LVS 50. – Ogift.

S var en under frihetstiden vida respekterad smältningsexpert, kemist, mineralog och entreprenör. Han föddes på Näverberg nära Falun och blev efter studierna i Uppsala inskriven som auskultant vid Bergskollegium. I denna gren av den svenska statsförvaltningen kom han också att bli kvar under hela sitt yrkesliv.

Vid tiden för S:s inträde i kollegiet började det bli nödvändigt för unga män som avsåg att göra karriär där att grundligt bilda sig inom ”bergsvetenskaperna”. Detta kunskapsfält formerades under 1700-talet ur befintliga hantverkspraktiker vid gruvor och bruk, och under inflytande av akademiska kunskapsideal och mekanistiska filosofiska strömningar. Bergskollegium var i hög grad drivande i denna utveckling och S skulle bli en av dess många ämbetsmän som skulle nå internationell ryktbarhet. Vid kollegiet bestods redan på 1720-talet avancerad undervisning: S lärde sig proberkonst under överinseende av Anders Stockenström (bd 33, s 544), gruvmätning, mekanik och bergsbyggnad av markscheidern Johan Tobias Geisler (bd 17), och möjligen även kemi av Georg Brandt (bd 5).

Studier av inhemska och i viss utsträckning utländska bergverk var ett viktigt inslag i utbildningen. Omfattande resor företogs av många som var knutna till kollegiet. Detta var en avgörande faktor bakom tidens snabba svenska kunskapsutveckling inom området. Bergskollegiet höll sig – bl a genom sina resenärer – noggrant à jour med de vetenskapliga, tekniska och ekonomiska förändringar som ägde rum i Europa under perioden. S reste i Sverige, Finland och Norge innan han 1730 inledde en längre resa till bl a England, Frankrike, Tyskland, Ungern och Italien. Han studerade också kemi för den berömde Johann Friedrich Henckel under en halvårslång vistelse i Dresden. Vid återkomsten till Sverige utsågs S till bergmästare i Skåne och Kronobergs län. Från 1756 verkade han som överdirektör vid det av ständerna inrättade Kontrollverket över guld-, silver- och tennarbetens rätta och lagliga halt, med säte i Kommerskollegium. Hans karriär kom året därpå att krönas av ett förordnande till bergsråd på extraordinarie stat.

S förblev ogift, men var väl förankrad i de släkter som utgjorde Sveriges bergsbrukande – och intellektuella – elitskikt. Han var till exempel styvbror till Emanuel Swedenborg och hans halvbror Anders S (S 1) var bergsråd. Carl Gustaf Tessin omnämnde honom vid flera tillfällen med särskild uppskattning, och S bevistade även dennes ”lördagssamkväm” (Hildebrand). Man kan därför ana att ett särskilt patron-klientförhållande rått. S närmaste vän torde dock ha varit Nils Psilanderhielm (bd 29, s 506), som oftast var hans reskamrat under resorna i Europa. S ska under långa perioder ha bott i Psilanderhielms hus, där han också avled. Enligt Torbern Bergmans åminnelsetal över S ”upprättade dessa unga bergsmän emellan, en så innerlig och fast vänskap, att ingen annan, än döden kunnat rubba deras förening”.

Såsom något av en entreprenör, eller kanske snarare projektmakare, igångsatte S flera nya bergverks- och industrianläggningar, bl a i nära samarbete med Erik von Stockenström (bd 33). Denne hade inskrivits som auskultant vid Bergskollegium samma år som S och de hade också rest tillsammans i bl a Frankrike, Schweiz och Tyskland. De lät anlägga ett galmejverk vid Säter i Kopparbergs län, som snart lades ner, och bildade tillsammans med Jonas Alströmer (bd 1) och Erasmus Clefwe bolaget Skånska stenkolsverket för bearbetning av stenkolsfyndigheter nära Helsingborg. I egenskap av bergmästare med ansvar för Skåne kom S att bli den av kompanjonerna som hade störst del i verkets uppbyggnad och drift. Han tog också initiativ till att framställa tegel och keramik av lokala lersorter. Den berömda höganäskeramiken leder sitt ursprung till bl a denna S:s verksamhet.

S skulle snart komma att dela sin tid mellan stenkolsverken och det bergverk som främst förknippas med hans namn, Ädelfors guldverk i Småland. Det ursprungliga fyndet av malmstreck i området (då ännu ej döpt till Ädelfors) hade gjorts av trumpetaren Nils Askegren 1737. Följande år fann häradsjägaren Nils Stenborg och bonden Germund Jonsson guldglänsande blad och korn. De kontaktade S som uppsökte platsen, samlade in prov och sände dessa till Bergskollegium, där de befanns ha en mycket hög guldhalt. Upptäckten meddelades den nyss sammankomna riksdagen och utlöste något av en glädjereaktion. Marken inköptes av staten som också kom att skjuta till de mesta av medlen för verkets uppbyggnad under S:s överinseende. Det förblev i drift till 1821. Kostnaderna blev med tiden stora, och någon vinst att tala om bestods aldrig. Enligt en beräkning utvanns fram till 1815 i snitt 1,1 kg guld om året (Heckscher, s 363.) Verket drevs ändå vidare. Mycket prestige hade investerats i projektet, inte minst av Bergskollegium.

Inom bergsvetenskaperna hade S ett gediget rykte, trots att han publicerade sig mycket sparsamt. Det brukar nämnas att han 1750 erbjöds men avböjde den första kemiprofessuren i Sverige. Beteckningen av honom som kemist bör dock kvalificeras. S:s kompetens inom mineralogi, proberkonst/mineralanalys, metallurgi och smältväsende gjorde honom förvisso till kemist i samtidens ögon men hans arbetsuppgifter var ändå i första hand av teknisk art och omfattade kunskapsmässigt alla, eller åtminstone de flesta, aspekter av periodens bergsbruk. Som utövare av vetenskap bör kanske S främst ses som en inflytelserik gestalt inom en krets av naturkunniga bergsmän vid Bergskollegium. Denna grupp hade sammantaget ett mycket stort inflytande på kemins och mineralogins fortsatta utveckling, både i Sverige och internationellt.