Dagmar Barbro Margaret Svinhufvud

 2 Svinhufvud, Dagmar Barbro Margaret, f 7 sept 1909 i Sthlm, Katolska förs, d 22 juli 1991 i Danderyd, Sth. Föräldrar: språkläraren o översättaren Edward Adams-Ray o Selma Dagmar Signe Sandberg. Studentex vid Wallinska skolan, Sthlm, 6 dec 30, teaterstudier för bl a Olga Björkegren Fåhraeus (bd 16, s 672), Julia Håkansson (bd 19) o Gösta Ekman (bd 13) 30–33, inskr vid StH 15 sept 33, studier vid University of Bristol sommaren 34, vid Sorbonne, Paris, juni 35, medverkade i ab Radiotjänsts barnprogram 35–41, ordf i Sthlms högskolors kvinnl studentfören ht 36–ht 37, led av styr för StH:s studentkårs styr 36–37, fil mag vid StH 6 nov 37, periodvis tjänstg vid olika skolor i främst Sthlm, kursledare vid Tjänstemännens bildn:verksamhet 38–39, anställd vid ab Radiotjänst 6 okt 41, grundade Radions kvinnl tjänstemannafören 43, chef för barnprogramssektionen vid ab Radiotjänst (från 57 Sveriges Radio ab) 1 april 53, planeringsansvarig vid TV 1 jan 60, planeringschef där nov 61, bitr utlandschef vid Sveriges Radio ab 12 febr 63, utlandschef där sept 64, led av Kollegiet för Sverige-information i utlandet 66–72, dir vid Sveriges Radio ab 10 juni 69–1 juli 72.

G 30 juli 1938 i Sthlm, Katolska förs, m kaptenen o försäkringsdirektören Pontus Johan Torkil S, f 14 nov 1909 där, Svea ingenjörskår, d 12 juli 1997 i Danderyd, son till majoren Pontus Adolf Samuel S o Karin Maria Teresia Lundin.

Barbro S var vid sidan av Sven Jerring pionjär inom programsektorn barn- och ungdomsprogram. Redan 1926 hade hon stiftat bekantskap med radion, då hon sjöng i en flickkör vid Stadshusets invigning. S sökte 1935 upp Jerring och förklarade frankt att hon ville förbättra barnprogrammen med undantag för hans ”Barnens brevlåda”. Till S:s kvalifikationer för detta hörde att hon sjöng och spelade teater. Häri bråddes hon nog på fadern, som var en flitig och uppskattad föredragshållare och som vid sina framträdanden emellanåt även reciterade teaterpjäser. S hade tiden efter gymnasiet skaffat sig scenvana genom studier för bl a Olga Björkegren Fåhraeus, Julia Håkansson och Gösta Ekman och hann också göra några lovande rolltolkningar vid Studentteatern innan höftledsproblem satte stopp för vidare planer i den riktningen. Engelska barnvisor var en av hennes specialiteter. Jerring lät henne arbeta som frilans och så småningom blev hon hans högra hand. S tog stora intryck av honom och hans idérikedom. Såsom många andra fäste hon sig vid hur han förhöll sig till barn. Han talade aldrig konstlat med dem, utan nästan som en vuxen till vuxna.

Radiotjänst var fortfarande 1935 ett litet företag med 62 anställda. Några kvinnliga programmedarbetare fanns inte: S blev den första. Inom dagspressen var det annorlunda, där arbetade vid den här tiden minst 50 kvinnliga journalister. Försök hade 1929 gjorts med en kvinnlig programpresentatör, men det upphörde efter starkt negativa reaktioner hos lyssnarna. ”Bevara oss från en qvinlig hallåfaster” kunde det låta (Nordberg, s 79). Kvinnliga föredragshållare fanns däremot, även om de var ett fåtal i förhållande till de manliga. Det fanns hos lyssnarna en tydlig motvilja mot den kvinnliga rösten, som är svårförklarlig – på andra håll i Europa var det vanligt med kvinnliga programpresentatörer.

Före 1937 finns inga uppgifter om de fåtaliga barnprogrammen i årsberättelserna. Först 1939 började ”Barnens brevlåda” att nämnas som en del av verksamheten. Enligt S berodde denna uraktlåtenhet på att denna sektor inte ansågs ha det programvärde som krävdes för att berättiga en plats i årsberättelsen. En förklaring till att barnprogrammen fick så litet utrymme kan också vara att det var personen Jerring och inte en avdelning som svarade för dem. Det saknades också en metodisk planering av barnprogrammen (Franzén 1988, s 208).

Sagor och andra berättelser förekom varje vecka, ofta tillsammans med barnvisor. S var kritisk mot ”sagotanterna”, det var något föråldrat över dem. Deras sätt att läsa och sjunga var ansträngt och skedde med alltför stor röst. Hon ville eftersträva en naturlig ton i framförandet. S medverkade själv med sång i många visprogram och sjöng bland annat Alice Tegnérs visor. Hon ville komma bort ifrån det traditionella sagoberättandet. I stället för uppläsning dramatiserade hon gamla sagor och även alster av Zacharias Topelius och Viktor Rydberg (bd 31). Hon var redan från början klar över hur hon ville ha barnprogrammen: moderna barn önskade verklighetsbetonade sagor och sånger, vilka kunde väcka deras fantasi och intresse för saker omkring dem i livet. Man skulle ta till vara barnens vetgirighet. Däremot var det inte radions sak att uppfostra barnen, det skulle göras i hemmen, ansåg S.

S:s syn på barnprogrammen sammanföll med den kritik som Svenska Kvinnoföreningars radiokommitté framförde 1936; de var alltför flamsiga, tramsiga och joltiga. Särskilt vände sig ledamöterna mot ”sagotanterna”. Kommittén ville ha mer seriösa och genomtänkta barnprogram och kom också med konstruktiva förslag och riktlinjer. Till önskemålen hörde fast programtid och en klar åldersuppdelning. Sång, sagor, musik, rytmik och lekar ville man ha, men också sysselsättningsinslag. För äldre barn efterfrågade man orientering i nutidsfrågor. S tog intryck av kommitténs kritik och förslag och förverkligade med tiden många av dess idéer.

Trots det nära samarbetet med Jerring, som hade huvudansvaret för barnprogrammen, var det inte lätt att vara kvinna i den mansdominerade världen på Radiotjänst. S och hennes efterföljare Kerstin Berggren (Axberger) fick t ex i början inte delta i sammanträden där veckoprogrammen genomgicks. En utlovad fast anställning 1939 togs tillbaka när det visade sig att S var med barn. Den blev i stället verklighet 1941 men S fick lägre lön, eftersom hon var gift med en man med egen inkomst. Barnprogrammens status var inte särskilt hög och skådespelare som medverkade i dem fick lägre gage än annars.

Typiska programtitlar i början var ”Hejtjolaha! Med glada ungdomar på fjällfärd: Barbro Svinhufvud berättar och sjunger” och ”Med papper och sax, nål och tråd”. I sitt program hade Jerring tilldelat ”Farbror Sven” betjänten Efraim Alexander, S:s ”Tant Barbro” introducerade som en parallell dockan Bobbie – en rättfram sanningssägare – och hennes moster. S talade med bägges röster, och lät Bobbie säga sådant som andra bara tänkte.

Antalet barn- och ungdomsprogram inte bara ökade i omfattning under 40-talet, de byggdes ut både till format och innehåll. Tidigt ändrade de karaktär på så sätt, att de medverkande i betydligt högre grad än förr utgjordes av barn och ungdom. Därigenom fick man fram barnens egna önskemål, vilket skapade nya programtyper. I England var det enligt lag förbjudet att låta barnen själva under en viss ålder medverka i radio. För S var det viktigt att inte bara stimulera barnens fantasi utan också ge dem nya impulser och uppmuntra deras intressen och hobbies. Hon förde in pyssel- och aktivitetsprogram för alla åldrar. Det kunde vara gissningstävlingar och tillverkning av leksaker och dockskåp. I slutet av 40-talet introducerade S olika typer av sysselsättningsprogram som ”Snickar-”, ”Målar-” och ”Teaterklubben”. Hon insåg betydelsen av interaktivitet.

Barnteater, sång- och musikunderhållning ivrade S också för. För äldre barn fanns dessutom scoutprogram och reportage. Det kunde också förekomma barnkabaréer med t ex Gösta Knutsson (bd 21). Äventyrspjäser anordnades för de lite äldre barnen. S startade en barnens egen pratklubb som ventilerade film, skola och barnböcker. Utgångspunkten var sådant som barn själva brukade prata om, vilket kunde förarga, som den gången diskussionen handlade om hur man pallade äpplen. Telefonerna gick varma i växeln på Radiotjänst med protester från föräldrar: ”Man betalar inte radiolicensen för att ens barn skall läras upp till tjuvar!” Tips om hur man tog sig in på barnförbjudna filmer upprörde också.
Samtidigt fanns det i S:s program en pedagogisk grundton. Radion är på rätt väg om den ”skänker barnen inte bara vad de själva vill höra utan även behöver höra”, menade hon (Barn och radio 1949, s 381). Det gällde också att fostra barnen till goda lyssnare.
Det måste betecknas som djärvt av S när hon 1946 lät Astrid Lindgren läsa ur boken om Pippi Långstrump, som året innan blivit hårt kritiserad. Insändare ansåg det också obegripligt att programföretaget släppte fram ”sådan rent samhällsvidrig smörja” (Rydin, s 76). Men initiativet speglar den djärvare programpolitik och den nya barnkultur som kännetecknar de första efterkrigsåren. Några år senare dramatiserade och regisserade S den första boken och även Pippi Långstrump i Söderhavet (1948).

Torsten Rönnerstrand har påstått att S personligen sympatiserade med Pippi-figuren och åberopar hennes ungdomliga uppkäftighet i den patriarkala hierarkin på radion. Hon hade den ”oförvägenhet och respektlöshet, som kan föra tankarna till många av episoderna i Pippi Långstrump” (Rönnerstrand, s 139).

Barnprogrammen fick under efterkrigsåren sin givna plats i dagsprogrammet, vilket blev tydligt 1949 då de utgjorde en självständig sektion med en fast stab på fyra programtjänstemän och två sekreterare. Trots att det i praktiken är tydligt att S svarade för verksamheten i stort utnämndes hon först 1953 till chef; den första kvinnan på posten. Hon kom dock oförtjänt i skuggan av Jerring, som personifierade barnprogrammen.

S:s karriär inom ljudradion kröntes 1953 med programserien ”Snurran” som blev en stor succé med Rolf Bergström som konferencier. S var den drivande kraften bakom denna stora satsning på söndagar. Avsikten med ”Snurran” var att roa barn i alla åldrar. Programmet utformades som ett familjeprogram med publik i studion på Karlaplan i Stockholm. I redaktionen fanns Ulf Peder Olrog (bd 28) och Georg ”Tuppen” Eliasson. Jerry Högstedts orkester anlitades och radions egen flickkör medverkade med Hans Holewa som dirigent. Fortfarande anlitades Gösta Knutsson för frågesport. Eliasson svarade bl a för äventyrsserien ”Rymdpirater”. Ungdomarna kunde lyssna på jazz och för alla åldrar fanns det populära paret morfar och mormor Ginko.

S var en entusiastisk förespråkare för televisionen och ingick 1954 i den första producentskolan före TV:s officiella start 1956. Hennes stora och långa erfarenhet av barn- och ungdomsprogram togs sedan till vara i satsningen på den viktiga målgrupp som barnen utgjorde för det nya etermediet. Många av hennes idéer flyttades över till televisionen, vilket betydde mycket för den lyckosamma start som barnprogrammen fick. S framhöll att med TV nådde man också en publik som radion inte kunde roa, nämligen de allra yngsta, 2–4-åringarna. För dem skapades ”Felindaskolan”, där dockan med samma namn lärde de små barnen att skriva, rita och pyssla.

BBC:s utbud blev en viktig inspirationskälla. Därifrån importerade S ”Andy Pandy”, en marionettdocka som framträdde med nallebjörnen Teddy och dockan Lo. Det blev det första barnprogrammet i svensk TV och en given succé. En annan framgång var ”Sigges Cirkus” med början 1956. Sigge Fürst (bd 16, s 666) gjorde stor lycka som clown, och musikanter, akrobater och jonglörer uppträdde i manegen. Också i detta program fanns en pratklubb. TV hade de första åren stora framgångar med ungdomsprogrammen ”Vi unga” och ”Ungdomsträff”.

Efter något år uppstod en utdragen och bitvis hätsk debatt om TV:s eventuella skadeverkningar. Kunde barn bli TV-berusade? Skräckprogram kunde skapa fruktan och mardrömmar, menade några. Programmen i fråga ansågs också vara smakförsämrande. S invände bl a att erfarenheter visade att de tvärtom blivit något av en säkerhetsventil för många barn och ett hjälpmedel att avreagera aggressioner. Vägledande för henne var att ge barnen den avkoppling som barn och även vuxna har behov av. TV skulle vara en inspirationskälla till lek och verksamhet. Hon betonade gång på gång att det var föräldrarnas ansvar att vägleda sina barn i programvalet.

S blev den första kvinnan även på andra höga poster inom Sveriges Radio. Hon knöts 1961 till programdirektör Nils-Erik Baehrendtz som planeringschef på televisionen. De administrativa uppgifterna blev dock för många för att hon skulle trivas. Hon ville komma närmare det egentliga programarbetet och blev i stället chef för utlandsprogrammet 1964, som expanderade under hennes ledarskap. S:s långa karriär inom Sveriges Radio kröntes med att hon 1969 tog plats i bolagets direktion och som första kvinna utnämndes till direktör.

Vid sidan av arbetet inom Sveriges Radio var S också föredragshållare och författare. Hon skrev ett par barnböcker och sammanställde ett stort antal antologier med sagor och berättelser. En betydelsefull insats var Min skattkammare, en bokserie avsedd att följa barnets växt från 3 till 14 år. S var jämte bl a Annie Löfstedt och Harriet Alfons redaktör för de första 10 delarna, med start 1947. Den har därefter ständigt utkommit i nya upplagor. S deltog också med en stående spalt i den första helt inhemskt producerade serietidningen Tuff och Tuss och deras vänner 1953–58.