Margareta Sylwan

5 Sylwan, Margareta, kusins hustru till S 4, f 2 juni 1915 i Husby, Dal, d 24 jan 2009 i Sthlm, Enskede-Årsta. Föräldrar: brukstjänstemannen Johan Wålinder o Ada Eline Johanna Karlsson. Studentex vid H a l i Falun 8 juni 35, elev vid Schule Reimann, Berlin, 35–36, vid Nordische Kunsthochschule, Bremen, 36–37, reklamtecknare vid Åhlén & Åkerlunds förlag, Sthlm, 37–42, reportage- o illustrationstecknare vid Aftontidningen 42–52, vid Dagens Nyheter (DN) 53–78, studie- o reportageresor till Spanien 45–46, 47, 49 o 54, till USA 51 o Jugoslavien 56.

G 24 jan 1940 i Sthlm, S:t Göran, m advokaten Torsten Hjalmar Theodor Sylwan, f 3 sept 1915 där, Maria (fb Falun, Kristine), d 19 okt 1983 där, Västerled, son till advokaten Theodor (Tesse) S o Rut Maria Lind.

S, av den tidningsläsande allmänheten känd under signaturen MaS, visade tidigt anlag som tecknare: redan vid åtta års ålder ritade hon ”så att man kunde se vilka det var” (Arborén). Sina första två reportageteckningar gjorde hon som gymnasist i Falun under SM i skidor, för vilka hon fick två kronor styck. Under teckningslektionerna träffade hon dessa år också sin blivande make, som drömde om att bli konstnär men trogen familjetraditionen i stället slutade som advokat.

För egen del tänkte S först bli läkare, men valde efter gymnasiet att ta vara på sin otvetydiga talang för att teckna och måla. Under två år i Tyskland utbildade hon sig vid olika konstskolor i Berlin, Bremen och München av vilka den viktigaste för hennes senare yrkesutövning blev Schule Reimann i Berlin. Den inrättningen var mycket påpassad av myndigheterna då den drevs av en judisk familj. Ibland stövlade nazistiska kontrollörer in i lokalerna och lärare kunde plötsligt försvinna för att aldrig återkomma. Det hindrade inte att hon där lärde sig mycket som tecknare. Särskilt givande för den blivande reportagetecknaren var kvällspassen då hon under tre timmar skulle teckna kroki efter en modell som hela tiden var i rörelse. Då gällde det att vara utomordentligt snabb i vändningarna.

Närmast efter återkomsten till Sverige arbetade S som reklamtecknare vid Åhlén & Åkerlunds förlag, men tröttnade efter några år och övergick till dagspressen där hon inledningsvis ritade film- och sportkarikatyrer. Hennes stora tillfälle till ett fast engagemang uppstod när LO 1942 grundade Aftontidningen, vid vilken hon kom att arbeta i drygt tio år. Där ackompanjerade hennes tunna tuschstreck troget Axel Österbergs (signaturen Kluck) beskt respektlösa dagsverser. Ett annat samarbete bestod i att illustrera Willy Maria Lundbergs konsumentreportage. Tillsammans gjorde de reportageresor till Spanien, Portugal, Jugoslavien och USA. Några av reportagen kom i efterhand ut som böcker med text av Willy Maria Lundberg och teckningar av S.

1953 började S arbeta för DN, där hon blev tidningens första kvinnliga tecknare. Trots att hon var nästan ensam kvinna på redaktionen kände sig S varmt välkomnad, med egna ord ”i det närmaste positivt särbehandlad”. Att hon, till sättet tämligen tystlåten och tillbakadragen, själv var glad, vänlig och lättsam i umgänget med andra människor gjorde säkert sitt till.

Uppdragen på DN varierade och kunde röra sig om allt från de första vårtecknen vid Smygehuk till en generalrepetition på Stockholms stadsteater. Tillsammans med Karl-Anders Adrup gjorde hon genom åren många ”söndagsporträtt” och tillsammans med Kerstin Vinterhed fick hon göra flera socialreportage, men till hennes absoluta specialområden hörde att bevaka rättegångar. Under hennes första år vid DN vann särskilt de utförliga bildreportagen kring Helandermålet stor uppmärksamhet. På 1970-talet skildrade hon den förtätade stämningen under kongressförhören i samband med Watergateskandalen.

Särskilt känd blev S emellertid för sina otaliga politikerporträtt: hon var mästerlig på att under debatterna i Riksdagshuset och i Stockholms stadshus blixtsnabbt fånga debattörernas minspel och reaktioner och förmådde ständigt avvinna även de mest välbekanta ministrarnas och partiledarnas anleten nya poänger samtidigt som hon inte försummade att även avteckna fotfolket. Tage Erlander, Gunnar Sträng, Olof Palme, Gösta Bohman, Thorbjörn Fälldin och Per Ahlmark – alla fångades de på papperet av ett skarpt öga och en vass penna som dock aldrig var elak.

S:s alster från riksdagsdebatterna åtnjöt stor popularitet och samlades och klistrades in i klippböcker. DN:s fotografer fick länge finna sig i att deras arbete inte räknades som lika mycket värt: ”Stick till riksdagen och plåta debatten till första upplagan. Sen kommer MaS med sina teckningar till nästa upplaga” (Unge). I riksdagshusets plenisal fick S, som ett tecken på talmännens uppskattning, med tiden en egen arbetsplats intill podiet medan de avundsjuka kollegerna fick hålla till på pressläktaren.
Efter hand sinade emellertid uppdragen. Den personliga tidningsteckningen fick alltmer konkurrens från fotografiet och den framväxande nyhetsgrafiken i form av tabeller, diagram och kartor liksom pedagogiska bilder. En vecka 1978 uteblev uppdragen helt och när det fortsatte så ett tag valde S att sluta arbeta för DN och gå i pension. Hennes teckningar kunde senare ses i Affärsvärlden.

Som tecknare satte S en ära i att ”rita själar”, den färdiga bilden skulle vara sann och avspegla den avtecknades inre. Hon var särskilt stolt när hon en gång av en taxichaufför fick höra att ”hon ritade så att man såg hurdana människorna var” (Arborén).