Mark Christopher Sylwan

 4 Sylwan, Mark Christopher, kusinbarn till S 3, f 5 mars 1914 i Sthlm, Ad Fredr, d 7 dec 1993 i där, Osc. Föräldrar: civilingenjören Christopher S o Anna Elisabet Brandstedt. Studier vid Edward Berggrens (bd 3) målarskola 32, vid Otte Skölds (bd 32) målarskola 33, i München 34–35 o Paris 36, genomgick Skolan för bok- o reklamkonst 39–40, lärare där 41–42, tecknare i DN 40 o 42, i Aftontidningen 42, i Vecko-journalen 43–45, fast medarbetare i SvD 43–57, lärare vid NKI-skolan (Nordiska korrespondensinstitutet), grundade tillsammans med Akke Kumlien (bd 21), Ivan Fischerström o Karl-Erik Forsberg Skolan för grafisk formgivning 48, lärare där, uppfinnare av konstruktionssystemet Fac, grundade Mark Sylwan ab 21 maj 52, teknisk chef där 52–76, ordf i Sv tecknare 65–66, utförde nya sedeltyper o frimärken. Tecknare, grafiker, författare o uppfinnare. – Erhöll Knut V Petterssons stipendium 90.

G 1) 7 jan 1942(–48) i Sthlm, Bromma, m Susanne (Susi) Pollak, f 8 sept 1924 i Wien, Österrike, d 8 dec 2013 i Sthlm, Västerled, dotter till tjänstemannen Josef P o lärarinnan Paulina Margaretha Margasinski; 2) 12 dec 1948(–52) i Solna, m friherrinnan o konstnären Vera Gunilla Palmstierna, f 28 mars 1928 i Lausanne, Schweiz (fb Sthlm, Kungsh), d 20 nov 2022 i Sthlm, Maria, dotter till friherren o överläkaren Kule Edvard Erik P o Vera Henriette Maria Herzog, senare omgift m författaren o konstnären Peter Ulrich Weiss; 3) 1 okt 1955(–73) i Sthlm, Brännkyrka, m psykologen Helga (Hellis) Lisbeth Sara Breslauer, f 31 aug 1927 i Wien, dotter till köpmannen Ernö B o Gertrude Hellmann; 4) 21 maj 1977 i Sthlm, Osc, m sjuksköterskan Signe Ingrid Lindström, f 21 maj 1917 i Norra Kyrketorp, V Göt, d 5 sept 2004 i Sthlm, Ad Fredr, dotter till direktören o godsägaren Knut Johan Oskar L o Signe Augusta Pettersson.

Den i sin mångsidighet och rastlösa verksamhet smått oroande Mark S fick en disharmonisk uppväxt med ständiga misslyckanden i skolan som med hans egna ord gjorde honom till ”en sprucken kruka”. Att föräldrarna sinsemellan var mycket olika gjorde inte påfrestningarna på S mindre. Fadern, som var redaktör för Industritidningen Norden, var förtegen om sig och sitt och avskärmade sig närmast demonstrativt från samtidens händelser genom att dränka sig i glädjelöst arbete samt odla ett intresse för historia i allmänhet och Napoleon i synnerhet. I hemmet förgyllde han kvällarna med att efter middagen spela klaverutdrag ur operor och operetter från sin barndom men var i övrigt frånvarande. Tidvis kunde han välja att bosätta sig på hotell i veckor och månader och sällan eller aldrig infann han sig under den övriga familjens sommarvistelser på Ljusterö. Den frånvarande faderns bidrag till den unge S:s utveckling inskränkte sig därmed, utöver att hans pianospel tidigt stämde sonens sinnelag i romantisk riktning, mest till att ha satt ett Meccano i hans händer.

Desto större plats i S:s liv tog den livfulla och teatraliska modern, som hjälpte maken med att sköta tidningen. Allmänbildad, full av fantasi, och litterärt begåvad fick hon några noveller publicerade samt översatte romanen Damen med plymerna (1918) av Robert Hichens. Egentligen hade hon tänkt bli lärare, planer som aldrig förverkligades. I stället fick den i skolan underpresterande S finna sig i att bli hennes elev. När han kom hem från skolan stod ”läxbordet”, en pulpet med papper och bläck, dukat för hemarbete under hennes nitiska ledning. Betygen blev inte bättre för det och två år in på gymnasiet hoppade S av skolan för gott.

I stället valde S, som av självbevarelsedrift flytt in i en egen värld av oavlåtligt tecknande, att utveckla sin otvetydiga konstnärliga talang. Efter mindre lyckade studier vid Edward Berggrens och Otte Skölds målarskolor sökte han in vid Konstakademien men blev inte antagen. Då reste han till München för att vid Akademie der bildenden Künste studera för Olaf Gulbransson. Mötet med den stilbildande tecknaren i Simplicissimus och hans krets blev tillsammans med den starka, under långa cykelturer, inpräglade kärleken till det böljande bayerska landskapet livsavgörande för honom. All den apati som S känt fram till dess gav äntligen vika och ersattes av livslust.

Efter återkomsten till Sverige försörjde sig S som tecknare i olika sammanhang, bl a för herrtidningen Adam, som han dock lämnade när det kom propåer om att rita teckningar med ett politiskt innehåll som han inte kunde ställa sig bakom. S började snart även att formge bokomslag, men märkte vid det första försöket att han hade mycket att lära i fråga både om komposition och om hur man textar och gick därför i slutet av 1930-talet på den av Hugo Steiner-Prag grundade Skolan för bok- och reklamkonst i Stockholm, där han senare under något år även var lärare. De då vunna erfarenheterna tog S med sig när han jämte Karl-Erik Forsberg och Stig-Åke Möller utarbetade en brevkurs i textning och typografi för NKI. S författade utifrån egen källforskning och en omfattande utländsk litteratur de mycket ambitiöst utformade momenten om bokstavsformerna, vilka behandlades såväl historiskt som praktiskt. Ett kortare tag tog han även anställning som layoutare vid en maskinfabrik, där hans uppgift var att framställa reklamtryck och broschyrer liksom att arrangera annonser.

1940 fick S vikariera för Birger Lundquist på Dagens Nyheter som reportagetecknare och fick då för en tid den stimulerande uppgiften att samarbeta med Alf Henrikson kring tidningens dagsverser. Tre år senare blev den som tecknare alltmer uppmärksammade S fast medarbetare i SvD, där han illustrerade reportage och arbetade för I marginalen-sidan. Åkerbruket i Skåne, gatulivet i Paris, natur och människor på Utö och Ornö, snölekar i Humlegården var några av alla de ämnen som han behandlade med en och samma höga detaljeringsgrad. Utlopp för sin frätande ironiska politiska karikatyrkonst fick den på 1940-talet i Clarté-kretsar hemmahörande S framför allt i Vecko-Journalen, där hans glödande antinazistiska teckningar trycktes i sepiatonat djuptryck. Till S:s umgänge under denna tid hörde vänstersinnade författare som Erik Blomberg (bd 5), Ivar Lo-Johansson och Arnold Ljungdal (bd 24). Andra bekantskaper var naturskildraren Sven Rosendahl (bd 30), journalisten Olle Strandberg (bd 33, s 632) och konstnären Lars Norrman (bd 27), med vilken han ett tag delade ateljé.

Samtidigt med tecknandet i tidningar arbetade S med bokomslag och gjorde bokillustrationer. Bland tidiga uppdrag märks omslagen till flera detektivromaner av Agatha Christie liksom illustreringen av Olle Strandbergs antologi Berättelser från de sju haven (1945). S fick också ansvar för utformningen av Kokardserien och Berömda romaner, som gavs ut av Wahlström & Widstrand, och gjorde omslagsteckningar till såväl Tidens tyska klassiker som några för Delfinböckerna, däribland ett par Wodehouseromaner. Andra omslagsuppdrag gällde sådana eviga följeslagare som Sherlock Holmes och d’Artagnan och de tre musketörerna. Till S:s mer uppmärksammade illustrationsuppdrag hörde Georg Christoph Lichtenbergs aforismer (1949), Per-Erik Wahlunds översättning av Gullivers resor (1955), Bengt Holmqvists antologi Satiricon: de elaka böckernas bok (1958) och Nils Holmbergs översättning av Tusen och en natt, för vilken han illustrerade del 5 och 6 (1962–63). Senare försåg S en nyutgåva av Fredrik Ströms Svenska ordstäv (1967) med kongenialt burleska teckningar. I yngre år arbetade S mest i tusch och drog inledningsvis helst tunna linjer som med tiden blev mer markerade och pregnanta. På senare år använde han gärna kolpenna på grängat papper, vilket gav större möjlighet att teckna volym.

Bredden i S:s register som tecknare och nyttografiker framgår av att han efter tävlan 1947 anförtroddes uppgiften att ta fram nya sedlar för Riksbanken. Tusenlappen kom 1952 och pryddes med en elegant stående moder Svea som bar dåvarande hustruns Gunilla Palmstiernas slanka drag (Palmstierna-Weiss). Två år senare följde den nya femman. S var också upphovsman till ett tiotal frimärken, det första utgivet vid Världspostföreningens 75-årsjubileum 1949. Mest spridd blev hans frimärkskomposition med Gustaf VI Adolf i profil, efter teckning av David Tägtström, som i olika färger och fem valörer med smärre justeringar gavs ut 1951–71.

Trots framgångarna som yrkesutövare var S inte nöjd med sin situation. Att bli ”över sextio år och vithårig” och fortfarande sitta och rita ”lustiga gubbar” var inte livets mening, anförtrodde han en gång tecknarkollegan Gunnar Brusewitz. I stället ville han bli så rik så att han slapp dra fler tuschstreck efter andras anvisning och kunde ägna sig ”åt författarskap och filosofi, det enda människovärdiga”. Lösningen för ingenjörssonen S var att bli uppfinnare och tjäna pengar på patenten. Tanken uppstod julen 1950 då S köpt ett Meccano i julklapp till sonen och plötsligt insåg att det skulle gå att göra en mer avancerad byggsats, som inte bara kunde användas som leksak utan även dög för industriella ändamål. ”Jag slet åt mig mekanot från den skrikande ungen och låste in mig i ateljén resten av julnatten och ritade och mätte och räknade ut i ett skapande rus, jag har aldrig varit med om något liknande!” (Brusewitz).

Efter två års intensivt utvecklingsarbete kunde S presentera konstruktionssystemet Fac, i reklamen framställt som ”världens mest avancerade mekaniska universalbyggsats”. Det nya systemet byggde till skillnad från Meccano, där man som grundelement använde metallskenor med förborrade hål, på att man fogade samman runda järnstavar och balkar med hjälp av kopplingsplåtar och klämhylsor. Därtill kom olika rörliga delar. Flexibiliteten blev därmed i realiteten i det närmaste obegränsad, det gick att bygga allt från mastkranar och linbanor till bilchassin, sågverk, urverk och växellådor. Användaren kunde arbeta med Fac som en sorts mekaniskt skissmaterial med vilket det gick att närmast intuitivt undersöka hur olika konstruktionslösningar fungerade. På så vis kunde ingenjörerna under utvecklingsarbetet snabbt och kostnadseffektivt prova och modifiera sina idéer redan innan de nått ritbordet. Fac gav dem dessutom stora möjligheter att för sina uppdragsgivare visualisera sina lösningar.

Fac lovordades omedelbart av fackmännen. Tekniska museets chef Torsten Althin jämförde S:s byggsats med Carl Edvard Johanssons (bd 20) måttsats: ”Med minsta möjliga antal delar har Mark Sylwan precis som Mått-Johansson åstadkommit mesta möjliga antal kombinationer” (SvD 26 april 1952). S, som själv liknade Fac vid ”ett mekaniskt språk med egen grammatik och syntax” (Fac-systemet), knöt stora förhoppningar på export i hela Västvärlden, inte minst i USA, där han intresserade representanter för bilindustrin för sin uppfinning. Tidiga framgångar skördades på den nederländska marknaden och i slutet av 1950-talet var Fac genom ett nät av agenter etablerat i 26 länder i samtliga världsdelar.

S:s konstruktionssystem tillverkas än idag (2019) och har vidareutvecklats ytterligare med tillverkning på flera håll i världen. Men för S själv blev Fac mindre framgångsrikt. De stora lån som han tvingats ta för att exploatera sin uppfinning var betungande och försäljningen kunde i längden inte bära det bolag, Mark Sylwan ab, som S grundat tillsammans med sin syster och hennes make. Verksamheten upphörde på 1970-talet.

Vid det laget hade S än en gång bytt inriktning och blivit författare först och främst, även om han fortsatt tog sig an olika grafiska uppdrag. Dem utförde S mest av ekonomiska skäl, för med åren blev han alltmer ambivalent till sin identitet som tecknare. Talande var att han vägrade delta som ”tecknare” i den stora utställningen med svenska illustratörer på Nationalmuseum 1972. Med sitt skrivande ville S äntligen kunna säga något på allvar, och detta något kunde bli nog så svårsmält för recensenterna och läsarna att ta till sig även om det i en njutbar språkdräkt framfördes med tecknarens precision och detaljtrohet samt ett inte ringa mått spetsig humor. En särling långt från den litterära mittfåran fyllde S sina romaner med ett avancerat, ofta centraleuropeiskt bildningsgods som få i det svenska kulturlivet kände till någonting om och roade sig dessutom med att vara otidsenlig och inopportun. Inte minst kom den forne clartéisten S att i sina idéromaner driva gäck med den växande vänsterradikalismen vars sympatisörer han i Farmors hemlighet (1978) låter protagonisten/språkröret Alexis von Engelberg avfärda som träskallar.

Längtan bort från den rådande tidsandan anas redan i debutboken, Et ego in Bavaria, en romanartad självbiografi som bygger på minnena från de somrar då S som yngling lärde sig älska det sydbayerska landskapet och människorna där. Framställningen är omutligt sanningssträvande och fri från all efterklokhet. Den föga djupsinnige protagonisten Hugo Brandsten funderar mest på att bli av med sin svendom när han inte på cykeln och iförd Lederhosen befinner sig ute på lustfyllda tiomilafärder som för till Gulbranssons bostad vid Tegernsee eller än längre bort. För ormen i paradiset, den växande och hotfulla nazismen, oroar sig tjugoåringen inte mycket. Inte ens en tur till Dachau får honom att reagera nämnvärt.

Också romanerna bygger på delvis självbiografisk grund och det är knappast heller någon slump att man i samtliga träffar på uppfinnare och modellbyggare som går upp i sina skapelser. I t ex Lunch med demiurgen (1974) är huvudpersonen den från ett Sverige fyllt av andefattigdom och dumhet alienerade uppfinnaren av en byggsats Christian Marks, som beger sig på en resa till Centraleuropa för att exploatera sin uppfinning. Den i dagboksform skrivna romanen är full av historiska och filosofiska exkurser – till de ämnen som behandlas hör gnosticismens historia, logisk positivism, mäster Eckhart och livets mening. För S:s språkrör Christian Marks, vars håg egentligen står till det förgångna och som ibland önskar sig vara en radikal ung man på 1800-talet, består denna i att utföra ett så vackert arbete som möjligt; i hans eget fall i att bygga modeller av olika åkdon.

Den underliggande kritiken i de tidiga böckerna mot mycket i det samtida Sverige blommade ut i S:s mest uppmärksammade bok, Farmors hemlighet, berättelsen om den livslånga kärleken med många förhinder mellan boktryckaränkan Ella Rauk, född Waxell, och den baltiske adelsmannen Alexis von Engelberg. Huvudsakligen utspelar sig romanen i Tyskland och skildrar med kuslig precision händelser där under mellankrigstiden och fram till omkring 1950, men den muntert hållna ramberättelsen är förlagd till en fiktiv residensstad i S:s svenska samtid. Särskilt dess final, en bjudning hemma hos Ella Rauk som visar sig vara hennes bröllop med Alexis von Engelberg, formar sig till en snärtig uppgörelse med mycket av vad den tilltagande konservative S inte gillade i sin tid, i synnerhet marxism, moralism och nationell självgodhet: ”En gång exporterade vi järn och stål – idag exporterar vi moral. Och liksom vår malm var berömd för dess brist på fosfor, så är vår moral berömd för sin brist på erfarenhet.”

Som person höll S distans till sin omgivning. Det föll sig lättare för honom att älska Centraleuropas kultur och landskap än många människor. Hela hans framtoning var intellektuell och kylig och han hade ett ironiskt sätt som lätt kunde såra andra. I samtal tenderade S helt ta överhanden på ett självupptaget vis och erinrade då gärna om något han gjort eller uppmärksammats för. Bäst trivdes han i ensamheten, som tillät honom att koncentrera sig på sitt eget skapande. Liksom sin fader försvann S lätt in i arbetet, som för honom också var en lek, och gjorde sig då oanträffbar för sina uppdragsgivare. Särskilt uppslukad verkar S ha varit under utvecklingsarbetet av Fac som sammanföll med sammanbrottet för hans andra äktenskap. Kanske tänkte han då ungefär som en av romankaraktärerna i Farmors hemlighet, direktör Timo Grundvik, som tillfrågad om varför han byggde modeller svarade: ”Därför att då kommer man i balans, glömmer totalt att man existerar. Timo Grundvik är inte längre intressant, om han någonsin varit det. Håller man på med en modell kan de[t] få komma en atombomb – man märker det inte.”

S är representerad på Moderna museet, Stockholm, och Eskilstuna konstmuseum.