Gunnar Säve-Söderbergh

3 Säve-Söderbergh, Gunnar, halvbrors sondotterson till S 2, f 31 jan 1910 i Falun, Kristine, d 8 juni 1948 i Uppsala. Föräldrar: överläkaren o professorn Gotthard Axel Fritiof Söderbergh (se nedan) o med kand o gymnastikdirektören Anna Inga Charlotta Säve (se s 197). Student­ex vid h latinlärov i Gbg 4 juni 28, inskr vid UU 29 aug 28, fil kand 28 maj 31, fil lic 31 jan 33, båda vid UU, studieresor till Belgien o Frankrike 28, Tyskland, Ungern o Grekland 30, Tyskland 31, Norge 32, forskn:resa till Cypern 30, deltog i vetensk expeditioner till östra Grönland 31, 32, 33, 34 o 36, tf preparator vid Naturhist riksmuseets paleo-zoologiska avd 5 dec–19 dec 32, tf museiass 8 juli–15 okt 35 (företr för avd:förest 31 juli–18 aug), e o museiass 1 juli 36–30 juni 37, prof i geologi, särsk hist geologi, vid UU 1 juli (beslut 18 juni) 37. – Flormanska belöningen 38, LVS 41, fil hedersdr vid UU 30 maj 42, Björkénska priset 43, LVA 48, led av utl akad:er o lärda samf.

G 25 april 1936 i Sthlm, Kungsh, m preparatorn Kerstin Britta Arnell, f 30 mars 1914 där, d 14 maj 1952 i Uppsala, dotter till tandläkaren Helmer Lorentz A o tandläkaren Judit Maria Charlotta Tillman.

 S:s intresse för livets djupa rötter uppstod tidigt. Efter studentexamen i Göteborg 1928, dit han kommit från Falun och Karlstad då hans far fått tjänst som överläkare på Sahlgrenska sjukhuset, flyttade S till Uppsala för att studera och fördjupa sig i det som blivit hans stora passion och intresse: historisk geologi. Inspirerad av den legendariska paleontologen och geologen Carl Wimans föreläsningar på universitetet, gav han sig i kast med några av evolutionens stora gåtor.

I föreläsningssalarna lyssnade S till de stora framsteg som den geologiska vetenskapen gjort under det senast gångna seklet. Genom närgångna studier av bergens lagerföljder och av fossil som fanns inbäddade i dem, hade man lyckats skapa en kronologi över djurlivets utveckling, från enkla encelliga organismer till mer komplexa arter. Men historien var fortfarande full av hål och luckor. Professor Wiman beskrev det som ett jättelikt pussel, där viktiga bitar fortfarande saknades. Och det var fossil som kunde fylla i luckorna. Det gick fortfarande att göra stora och avgörande upptäckter.

Denna utmaning lockade den unge S. Redan som sextonåring hade han besökt olika platser i Sverige för egna studier. Han reste i ungdomen till Paris och Bryssel för att studera museernas samlingar. Dessa läroresor gav inspiration och blev inledningen till en kometliknande karriär.

Under studietiden fick S möjlighet att arbeta under ledning av Einar Gjerstad på den arkeologiska Svenska Cypernexpeditionen 1927–31. I jakten på det antika Cyperns lämningar hade forskarna också stött på rester av fossila djur och ville kalla dit någon med sakkunskap. Gjerstad kontaktade Carl Wiman, som inte tvekade att skicka iväg ett av institutionens framtidslöften. S såg en chans att snabbt skaffa sig erfarenhet.

Arkeologiska expeditioner byttes snart mot geologiska. Det var det s k fossila gapet S kom att ägna sitt korta liv åt att fylla. Ända sedan Charles Darwin skrivit om alla landlevande djurs ursprung i havet, hade jakten på fossil som kunde bevisa hans teori varit intensiv. Det saknades avgörande bevis för hur de djur såg ut som tog steget från haven upp på land. Det var den frågan S skulle hjälpa till att besvara.

Genom fossilfynd i lagerföljder från den geologiska perioden devon, 419–359 miljoner år sedan, anade paleontologer att det var där man skulle söka för att hitta spår efter de första fyrfota djuren. Men ostörda lagerföljder från devon är inte alldeles lätta att finna.

Tillfälligheter sammanföll och S fick möjlighet att under flera år söka i orörda lagerföljder på östra Grönland. Där kom han att göra fynd som väckte internationell uppmärksamhet och som kom att kasta ljus över detta avgörande ögonblick i livets historia.

I mitten av 1920-talet grundade den danske upptäcktsresanden Lauge Koch en bas på Östgrönland, vid Scoresby sund, för geologiska och kartografiska utforskningar. För undersökningarna av de fossil som hittades hade Koch inlett ett samarbete med professor Erik Stensiö (bd 33) på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Stensiö, som genom sina metoder revolutionerat utforskandet av de tidiga ryggradsdjuren, hade samlat ett antal unga forskare på sin avdelning och en av dem var S. När Koch behövde hjälp att söka igenom lagerföljderna på Grönland fick S chansen.

Under sommarmånaderna 1931–34 samt 1936 arbetade S på östra Grönland för att söka fossil. Han var välkänd för sin energi. Han arbetade sena nätter i midnattssolen och gick ändlösa sträckor för att söka i lagerföljderna. Han var i högsta grad säker på sin egen förmåga – pessimister hittar inga fossil, är en maxim bland paleontologer. S ställde upp två lådor där forskarna efter varje sökrunda skulle placera sina fynd: den ena märkt med ett P för fisk (Pisces) och den andra med ett A för amfibier, d v s delvis landlevande djur. Det var ett modigt val. Ingen hade hittat landlevande djur i så gamla lager som där S nu letade.

Under den första säsongen förblev lådorna länge tomma men mot slutet hittade S ett antal märkligt formade fossil i sluttningarna av Celsius berg, inte långt från iskanten på östra Grönland. Han samlade in ett dussin fossil, inbäddad i stenar från det lilla berget. En okulär bedömning på plats visade att fyndet närmast liknade tidigare kända fiskfossil. Men det var också uppenbart att det var ett skallben de hittat och vid närmare analys i fält såg S att skallen var plattare än de fiskfossil han kände till. Han gjorde ett optimistiskt val på plats och lade stenarna i lådan märkt med ett A.

Under året som följde analyserade S fossilen på Naturhistoriska riksmuseet, och frilade dem tillsammans med preparatorn Britta Arnell, dotter till Erik Stensiös tandläkare. Hon hade tillsammans med Stensiö utvecklat de nya preparationsmetoder som gjorde Naturhistoriska riksmuseets paleontologiska avdelning världsledande inom sitt fält, omtalat som Stockholmsskolan. Det krävde ett minutiöst och tålmodigt arbete, något som S briljerade i. Och arbetet var värt mödan. En fiskliknande kropp dök upp under instrumenten, men skallformen var plattare och den hade en lång utskjutande nos. Det blev efter analyser klart att S hade hittat sin eftersökta amfibie, ett tidigt landlevande djur – det äldsta kända landryggradsdjur som hittills påträffats och en övergångsform mellan fiskar och fyrfota djur.

S namngav djuret Ichthyostega, som kort och gott betyder fisktak. Uppståndelsen blev mycket stor när upptäckten publicerades året därpå. Fossilen blev snart en celebritet och ansågs under sin tid vara den länge eftersökta felande länken i den evolutionära historien. Fyndet uppmärksammades i tidningar över hela världen: New York Times hade nyheten på sin första sida.

S fortsatte de följande åren sitt arbete under Lauge Kochs ledning, säsongerna 1932 och 1933 med sin bror Torgny S (se nedan) som assistent. Enligt fältdagböckerna trivdes S mycket bra med sitt fältarbete, men när professuren i Uppsala utlystes valde han att söka, uppmuntrad av bland flera andra Erik Stensiö som tidigare innehaft tjänsten. Efter en bitter strid fick han den och utsågs 1937 till professor i historisk geologi vid Uppsala universitet, endast 27 år gammal och ännu inte disputerad.

Det är oklart vad som fick S att lämna fältarbetet, där han utmärkt sig som en av de mest framgångsrika och uppmärksammade paleontologerna i sin generation, till förmån för en professors mer papperstyngda arbete. Kanske var det önskan att bilda familj. S hade året innan gift sig med Britta Arnell och paret fick så småningom tre barn. Möjligen påverkade en begynnande lungsjukdom livsvalet. S ådrog sig tuberkulos samma år som han blev utnämnd till professor, en sjukdom som kom att prägla återstoden av hans liv, och han var under långa perioder sängliggande. Han kunde av den anledningen inte fortsätta sitt arbete med analyser av det stora fossilmaterial som samlats in under somrarna på Grönland.

1948 valdes S in i Vetenskapsakademien, vilket var en ära, men tuberkulosen hade då brutit ned hans kropp och han avled samma sommar. Blomsterkransar från svenska och utländska vetenskapliga institutioner strömmade in till begravningen.

Analyserna av det fossilmaterial S samlat in fortsatte efter hans död och hans upptäckter engagerar ännu långt senare paleontologer över hela världen. Hans efterträdare på Naturhistoriska riksmuseet Erik Jarvik publicerade 1996 en fullständig beskrivning av fossilet och namngav en av arterna Ichthyostega soderberghi. Andra arter som hittades i samma fossilmaterial har av brittiska paleontologer döpts till Acanthostega gunnari. Bilden av hur det gick till när djurlivet tog steget upp på land har klarnat, mycket tack vare S:s insatser.

En son till S var statssekreteraren och ambassadören Bengt Arvid S (1940-2024).