Daniel Achrelius

Daniel Achrelius, f. 1644 i Åbo, d 23 apr. 1692 därstädes. Föräldrar: ovannämnde professor Erik Achrelius och Margareta Rothovia, dotter till biskopen Isak Rothovius. Student i Åbo 1662; disp. 1669 (De interpretatione sacrse scripturse, p. XIV, pres. E. Svenonius) och 24 maj 1672 (Diss. physiologica, terraquei globi... structuram . .. reprsesentans, pres. M. Miltopseus); fil. magister 4 juni 1672. Akademi sekreterarens amanuens 1669; akademisekreterare och adjunkt i filosofiska fakulteten 1673; av konsistorium föreslagen till bibliotekarie 1675; eloquentie professor efter sin lärare Miltopseus hösten 1679 (installerad 11 nov.); akademins rektor läsåret 1687—88.

Gift 21 sept. 1680 med Anna Lind, dotter till hauptmannen Per Joensson Lind.

A. synes av morfadern, biskop Rothovius, ha ärvt både energi och häftighet. Hans nit för undervisningen var stort: icke nöjd med att rycka upp sitt eget ämne, latinet, ur dess lägervall vid akademin, utsträckte han sin undervisning till åtskilliga andra ämnen, såsom historia, filosofi och fysik, i vilka han ansåg handledningen otillfredsställande. Delvis på grund av dylika ingrepp på andra professorers läroområden, delvis på grund av sitt hetsiga och satiriska lynne invecklades han i en mängd tvister. Redan som student blev han 1668 av konsistorium straffad, för det han förolämpat två kamrater och filosofiska fakulteten. Några år senare, 1676, beskyllde biskop Johannes Gezelius d. ä. honom för att genom klandrande uttalanden om kyrkans styresmän i ett »tröstebrev» till prosten Thauvonius ha kränkt biskopen; konsistorium tog väl i huvudsak A:s' parti, men kanslern, Per Brahe, höll honom först nära ett år suspenderad från hans sekreterarbefattning och lät sedan tilldela honom en varning. En annan varning erhöll han 1685, på grund av att han i en gravdikt över presidenten Ernst Johan Creutz klagat över att rättvisan efter dennes död befann sig i ett bedrövligt tillstånd, vilket föranledde missnöje från Åbo hovrätts sida. Dessutom förekommo åtskilliga sammanstötningar mellan A. och hans kolleger, vilka klagade över hans »olidelige piker» både i tal och skrift. Men trots detta tyckes han åtminstone av flertalet bland dem ha betraktats med sympati och aktning.

A. var mera lärare än forskare. Hans viktigaste filologiska arbeten äro latinska handledningar i vältalighet och brevskrivning. Hans mest betydande verk tillhör emellertid ett annat område; det är hans »Contemplationum mundi dissertationes», som giva en encyklopedisk översikt av naturvetenskaperna, börjande med världssystemet och slutande med djur- och växtrikena samt människan. I konsistorium väcktes 1678 fråga om att dessa disputationer skulle förbjudas, då de innehöllo principer, vilka stridde mot sunda filosofers läror, men majoriteten gav A. sitt understöd. Det nya låg emellertid så gott som uteslutande i formen; A. hade övergivit den skolastiska metodens formalism och skrivit sitt verk på ett klart, livligt och lättfattligt språk, som gjorde det lämpligt till en lärobok för ungdomen. Innehållet bygger alltigenom på traditionell grund. A. accepterar Tyko Brahes geocentriska system, han tror på stjärnornas inflytande på händelserna på jorden, och han antar som de flesta samtida en generatio aeqvivoca, varvid bin födas ur honung, svampar ur fuktig jord osv. De mest anlitade källorna äro jesuiterna Atanasius Kircher och Kaspar Schott. Egna iakttagelser åberopas nästan aldrig. — A. prisas som en framstående latinsk vältalare. Även som svensk skald framträdde han, dels i några större dikter, dels i tillfällighetsdikter vid bröllop och i synnerhet begravningar; inemot trettio tillfällighetsdikter på svenska finnas bevarade men ha icke blivit ånyo utgivna. De största dikterna ha genomgående ett didaktiskt syfte och behandla delvis samma ämnen som av A. utgivna disputationer. »Nebucadnesars dröm» är en översikt av världshistorien, som i tidens läroböcker plägade uppställas efter de fyra världsriken, Nebukadnesar såg i sin dröm; »Josephs politie» tecknar den idealiske statsmannen; »Laus manus» visar handens ändamålsenlighet som ett bevis på skaparens godhet; »Moralia» ger moraliska sentenser och betraktelser av ungefär samma art som de, vilka ingingo i »Catonis disticha» och annan i skolorna läst didaktisk latinpoesi. A:s' dikter karaktäriseras av brist på fantasi; de äro klara och rediga och stilen i regel fri från svulst men torrt nykter och färglös.