Carl Adlersparre

1. Carl Adlersparre, f. 22 jan. 1752, d 24 juni 1825. Föräldrar: överstelöjtnanten Kristoffer Kristoffersen, adlad Adlersparre, och Ebba Sofia Planting-Berglod. Student i Uppsala 9 mars 1772; avlade kansliexamen 8 juni 1774; e. o. kanslist i krigsexpeditionen 5 juli 1774 samt i riksarkivet 28 febr. 1775; kopist 23 jan. 1776, kanslist 29 febr. 1780, registrator 18 dec. 1781, sekreterare 27 mars 1795, allt i riksarkivet; adjungerad ledamot av kanslikollegiet 2 juli 1799; erhöll kansliråds titel 11 jan. 1803; ledamot av kanslistyrelsen i egenskap av arkivsekreterare 1809; erhöll avsked med pension 12 febr. 1822. RNO 1809. – Ogift.

A. ägnade största delen av sitt liv åt riksarkivets tjänst. Vid tjugutre års ålder gjorde han sitt inträde i verket, och först efter fyllda sjuttio år lämnade han detsamma. Med rätta yttrades en gång i kanslikollegiet om honom, att han blivit »uppammad» vid riksarkivet. Detta verk var på den tiden en avdelning av K. M:ts kansli med en sekreterare såsom föreståndare. A. lyckades snart vinna sin förmans, arkivsekreteraren Strands, synnerliga förtroende och bevågenhet. Redan som kopist fick han av Strand beröm för »otröttad flit under trägnaste uppvaktning» och sades vara en »bland de bästa ämnessvenner att en gång nyttjas vid högre göromål». Sällan har väl en lägsta gradens tjänsteman fått en så tydlig vink om att han hade goda utsikter att i sinom tid bliva verkets chef. Sedan A. 1781 befordrats till registrator, synes han ha varit Strands högra hand, ehuru aktuarien Brannius (se denne) egentligen skulle vara arkivsekreterarens närmaste man. Genom en förmodligen av Strand utverkad K. resolution 23 febr. 1792 fick A. till och med försäkran om att vid dennes avgång bliva hans efterträdare, vilket också skedde, 1795.

Trots sina obestridliga förtjänster har dock A. såsom riksarkivets chef under närmare tre årtionden icke kunnat uträtta något väsentligt för dess utveckling och höjande. Arkivet hade genom slottsbranden 1697 fått en allvarsam knäck; dåliga lokaler, personalens fåtalighet och dåliga avlöning samt andra ogynnsamma omständigheter bidrogo sedan ytterligare till att institutionen, även om åtskilliga tjänstemän voro i vissa hänseenden framstående och dugliga, småningom gick tillbaka och så gott som uteslutande blev, vad Hans Järta kallade ett »riksregistratorskontor». En vändning till det bättre inträffade först i slutet av 1830-talet, således efter A:s tid.

A. uppträdde med framgång såsom historisk författare; 2 apr. 1788 erhöll han nämligen vitterhets-, historie- och antikvitetsakademins historiska pris (en skådepenning i guld) för sitt arbete om svenska krigsväsendet 1560–1611. Ett varaktigt minne har han vidare efterlämnat i sina »Historiska samlingar». Om uppränningen till denna urkundspublikation har han själv meddelat följande: »Sedan jag under min tjänstgöring vid Kongl. riksarchivum hunnit förvärva mig en närmare kännedom av det därstädes befintliga stora förråd av handlingar, började jag att under vissa titlar samla tillhopa sådana handskrifter, som dels innehålla hittills obekanta händelser i svenska historien, dels kunna giva om de förut kända ett fullständigare begrepp» (und. ansökan apr. 1797). Gustav III, som personligen lär ha tagit kännedom om detta arbete, förklarade sitt välbehag däröver och beviljade A. ett anslag av 200 rdr årligen för att sätta honom i stånd att utgiva sina samlingar av trycket. Efter Gustav III: s död fick han flera gånger förnyat understöd för samma ändamål. Samlingarna äro omsorgsfullt redigerade och i det hänseendet överlägsna flertalet äldre publikationer av liknande slag. Noterna till texten vittna om att utgivaren kände väl till den tid, som handlingarna omfatta, dvs. 1500- och 1600-talen. Såsom prov på innehållet kan nämnas: handlingar ang. krigsväsendet under Gustav I: s och Erik XIV: s tid, ang. drottning Maria Eleonora, ämbetsbrev från svenske residenten i Danmark Johan Fegræus (1629–30), brev från Bengt Baaz-Ekehielm till Johan Kasimir (1640-talet), handlingar ang. Messenierna (1651–52), ang. rangordningens upphov (1660-talet), ang. trolldomsväsendet i Stockholm 1676–77.