Lars Anton Anjou

2. Lars Anton Anjou, f. 18 nov. 1803 i Frösthults församling, d 13 dec. 1884 i Visby.- Föräldrar: kyrkoherden i Frösthult Anton Anjou och Johanna Elisabet Sepelius. Åtnjöt enskild undervisning; student i Uppsala 15 juni 1819; disp. 1 nov. 1823 (Problematum, quae ad philosophiam practicam pertinent, expositio, sect. II, pres. A. Södermark); prästvigd 9 dec. 1827; fil. kand. 15 juni 1829; disp. 12 juni 1830 (Carmen Deborae e libri judic. cap. V. Svethice versum et notis philolog.-criticis illustratum, p. I, pres. P. Sjöbring); fil. magister 16 juni s. å.; teol. kand. 22 dec. 1834; disp. 21 mars 1838; teol. lic. 6 apr. s. å. Huspredikant hos en änkegrevinna Horn 9 dec. 1827—31 okt. 1828; adjunkt hos komministern i Värige och Läby 26 nov. 1828; pastorsadjunkt i Rasbo och Kil 20 juni 1829–1 febr. 1831; biträdande lärare vid Uppsala katedralskola 23 febr. 1831; tf. adjunkt därstädes 18 juni s. å.; adjunkt 23 juni 1832; i andra rummet föreslagen till teol. pastoralis adjunkturen 2 maj 1840; sekreterare och. skattmästare i bibelkommissionen 28 apr. 1842; kalseniansk professor och kyrkoherde i Helga trefaldighets-församling 3 juni 1845 samt i Danmark 1851; universitetets rektor 1851–52; statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet 9 mars 1855; uppförd å ärkebiskopsförslag 14 nov. s. å.; biskop i Visby stift 29 jan. 1859; deltog i riksdagarna 1859–60, 1862–63, 1865–66 samt i kyrkomötena 1868, 1873, 1878 och 1883; uppförd å ärkebiskopsförslag 28 sept. 1870. Teol. doktor 14 juni 1845; LSkS 1849; LNO 1853; L VA 1855; HedLHA s. å.; HedLVS 1856; KNO 1858; KmstkNO 1864.

Gift 22 apr. 1842 med Eufrosyne Karolina Augusta Hagberg, f. 17 apr. 1813, d 24 okt. 1842, dotter till överhovpredikanten och pastor primarius doktor Karl Peter Hagberg.

A. bevarade i lynne och läggning några av de bästa egenskaper, för vilka den vallonska stammen vunnit erkännande, såsom god intellektuell begåvning och seg energi, men också en viss sinnets livlighet, för att icke säga uppbrusning. Om hans främsta gärning bör sökas i hans verksamhet som professor, statsråd eller biskop, är ej lätt att avgöra, men kanske skall dock hans minne varaktigast leva för hans insats på den kyrkohistoriska vetenskapens fält. Här står han värdigt vid sidan av Henrik Reuterdahl och såsom fortsättare av hans verk. Utmärkande för honom är samvetsgrann, omfattande och grundlig arkiv- och litteraturforskning såsom grundval för en objektiv och flärdlös historisk framställning, som visserligen saknar det blandandes och det lysandes tjusning men som i gengäld genom sin väl övervägda byggnad och sitt lugna, övertygande framåtskridande verkar så mycket mera förtroendeingivande. Teologin borde enligt A. vara »det vetenskapliga resultatet av på en gång levande kristlig troskraft och den högsta tankeodling. Det som gäller om varje sann vetenskapsman, att han, under det han tänker högt om sitt ämne, tänker ödmjukt om sig själv, måste särdeles gälla om teologen, så framt han skall vara sin kallelse värdig». Utan tvivel är det ej minst därför, att A. för egen del gjort allvar av dessa sina stränga krav, som hans vetenskapliga skrifter under årens lopp så föga blivit antikverade. 1859 års läroverksstadga är kontrasignerad av A., helt visst i huvudsak med tillfredsställelse. På denna punkt blev också, såsom man anmärkt, A:s livsgärning av ingripande betydelse i vårt fosterlands inre historia, försåvitt de klassiska språken därigenom såsom bildningsmedel för ännu någon tid framåt sattes i högsätet. Av A: s »Mina statsrådsminnen» framgår rätt tydligt, att hans allmänna politiska och kyrkopolitiska ståndpunkt, om än väsentligen konservativ, näppeligen kan med rätta kallas intransigent; så yrkade han redan år 1859 större frihet åt församlingarna vid prästval. Vid 1862–63 års riksdag var A. en av prästeståndets ledamöter i konstitutionsutskottet och deltog i deras enhälliga reservation mot det K. representationsförslaget. Vid kyrkomötena försvarade han bland kyrkans rättigheter även den att »vara representerad inom den högre vetenskapens område» genom prebenden åt professorer vid universiteten. Under ett fjärdedels århundrade verkade A. nitiskt och plikttroget såsom biskop i Visby stift. Fem officiella prästmöten och talrika visitationer jämte en mängd mera tillfälliga sammankomster mellan biskopen och stiftsprästerskapet »för utbyte av råd och tankar» vittna bl. a. om hans nit och intresse för sitt kall; samma vakna omsorg ägnade han undervisningsväsendet. Ett till det allmänna läroverket i. stiftsstaden donerat stipendium härrör från A. Säkert skall ej med rätta kunna jävas, vad som ej långt efter hans bortgång offentligen yttrades om nonom: han »framstod som en ärans man i ordets fulla bemärkelse samt med ett öppet sinne för utvecklingens berättigade krav, och hos alla dem, som kommit i beröring med honom, efterlämnar han ett högt aktat minne».