S A Hjalmar Sjögren

2 Sjögren, Sten Anders Hjalmar, son till S 1, f 13 juni 1856 i Färnebo, Värml, d 23 mars 1922 i Ösmo, Sth (enl db för Sthlm, Hedv El). Studentex vid Örebro h elementarlärov 24 maj 75, biträde åt prof A E Törnebohm vid geol undersökn:ar inom mellersta Sveriges bergslager 75–77, inskr vid Teknolog inst (från 77 KTH) 13 sept 75, ex från bergsskolans underavd för gruvvetensk där 27 sept 78, av Jernkontoret antagen elev i gruvbrytn:konst 78-80, inskr vid LU ht 78, e o amanuens vid mineralsaml 22 okt 79, bergsex där 7 dec 80, auskultant vid Kommerskoll:s avd för bergsärenden 28 dec 80–82, disp för docentur vid UU 25 febr 82, doc i mineralogi o geologi 14 mars 82, tf prof i samma ämnen 2 sept 82–dec 84, amanuens vid mineralog-geolog instit sept 83–dec 84, allt vid UU, geolog hos Naftaproduktionsbolaget Bröderna Nobel, Baku, Ryssland jan 85–89, prof i mineralogi o geologi vid UU 29 nov 89–31 dec (k beslut 30 nov) 94, grundade o utgav tidskr Bulletin of the geological institution of the university of Upsala från 92, ordf i styr för bl a Geolog fören 92 o 06, för Sthlm-Nynäs järnvägsab 98 o för ab Nynäs villastad 99–04, prof i mineralogi o geologi vid Naturhist riksmuseet samt intendent o ansvarig för museets mineralog avd från 13 nov 01, förest för VA:s Berzelius-museum från 01. – LVS 92, fil hedersdr vid UU 6 sept 93, LVA 99, led av flera utl lärda sällsk.

G 10 juni 1890 i S:t Petersburg, S:ta Katarina, m Anna Maria Elisabeth Nobel, f 23 sept 1866 där, ibid, d 29 april 1935 i Sthlm, Engelbr, dtr till fabriksidkaren Ludvig Immanuel N (bd 27) o Sofia Wilhelmina Ahlsell.

Det har ofta påpekats att Hjalmar S föddes in i geologin. Redan som skolgosse hjälpte han fadern Anton S (S 1) att samla mineral och bergarter och som ung student bistod han geologen Alfred Törnebohm under hans omfattande undersökningar av Mellansveriges urbergsmalmer, särskilt kring Siljan och Malung. Vid 19 års ålder började S studera bergsvetenskap och fem år senare avlade han den erkänt svåra bergsexamen. S å som han erhållit sin docentur förordnades han, blott 26 år gammal men fullt meriterad, till vikarierande professor i mineralogi och geologi.

S:s snabba karriär kan förklaras av goda privata förutsättningar men bör också ses som ett uttryck för mer övergripande förändringar i det unga industrisamhällets sociala ekonomi. De nationellt motiverade och finansierade kartläggningarna av naturresurserna och de industriella initiativ som följde av dessa ledde till att arbetsmarknaden förändrades; samtidigt som akademisk-vetenskapliga färdigheter blev viktiga resurser för industriella aktörer kom industrin i ökande grad att fungera som både avnämare för och leverantör av vetenskapligt underlag till akademiska forskare. Det är notervärt att S skiftade från den kurs som bergsexamen indikerade till en akademisk bana och att han efter tre år som vikarierande professor tog tjänstledigt för att arbeta som geolog hos olje- och naftabolaget Bröderna Nobel i Baku. Bytet var inte okontroversiellt - frågan gällde om S senare skulle få återkomma till universitetet - men gynnades av liknande normförändringar inom andra discipliner.

S tillbringade knappt fem år i Baku och säkrade där sin framtida status på olika sätt. Arbetsuppgifterna rörde främst oljeförekomster men även malm var av betydelse för företaget. S utförde också enstaka rekognoseringar för ett lokalt järnvägsbolags räkning. Parallellt - eller egentligen som en följd av uppdraget - kunde han ägna sig åt akademisk meritering i snävare bemärkelse. Nära Baku och på vidare resor i Kaukasus, Persien och Armenien studerade han regionens tektonik, stratigrafi och vulkaner samt det kaspiska bäckenets utveckling under sen tertiär och kvartar tid och han anslöt därmed till den samtida sv geologins fokusering på dessa perioder. Resorna gav emellertid stoff även till annat och i en serie Kaukasiska bref i NDA skrev han både målande och detaljerat om sällsamma miljöer och möten. I Baku träffade han också sin blivande hustru Anna Nobel, dotter till Ludvig som var en av "bröderna" i bolaget. Ingiftet i Nobelfamiljen gav S ekonomiska garantier för den nära framtiden liksom möjligheter till egen affärsverksamhet.

1889 utnämndes S till ordinarie professor i Uppsala och han återvände dit följande år. Ännu en gång prövades dock hans akademiska kompetens. W C Brøgger (bd 6), professor vid StH, menade sig kunna påvisa slarv i S:s hela forskning medan motkandidaten Fredrik Eichstädt kritiserade honom för att till de akademiska arbetena från Baku ha lånat alltför friskt från ryska förlagor. Mäktiga män ur S:s krets – bl a Gerard De Geer (bd 10), Adolf Erik Nordenskiöld (bd 26) och Alfred Nathorst (bd 27) – trädde emellertid in till S:s försvar och i stort sett var han obestridd som professor. I sin ämbetsroll avvek han från den gängse professorsrollen: "Det var, som man kan förstå, med en viss grad av sensation som de unga Uppsala-studenterna funno en elegant världsman med utpräglade sportmannavanor, som bl a utfordrade sin kapplöpningshäst med äggulor" (Gavelin, s 290).

Den mineralogisk-geologiska institutionen vid universitetet var i dåligt skick men m h a sin privata förmögenhet kunde S skapa en akademisk infrastruktur. Han finansierade utgivningen av Bulletin of the geological institution of the university of Upsala som kunde distribueras i utbyte mot både nationella och internationella publikationer. Viktiga var också inköpen av nyare instrument. S:s far hade tillsammans med Törnebohm introducerat mikroskopi i sv petrografisk forskning under 1870-talet; S tog intryck härav och införde metodiken i undervisningen. Därmed antog mineralogin en ny profil efter att länge ha präglats av kemisk analys under inflytande av bl a J J Berzelius. Delvis märks detta i de två stora mineralogiska översikter som S publicerade i Bulletin 1892 och 1894. Hans tid som professor sammanföll med en mer allmän expansion för geovetenskapen och med förtrogenhet både om akademi och industri blev han en viktig tillgång för många av 1890-talets yngre geologer.

Inte heller denna gång förmådde dock S sätta bo utan sökte sig rastlöst vidare 1894. Köpet av säteriet Nynäs på Södertörn gav honom ett eget centrum för forskningen som samtidigt blev mer enskild och alltmer inbäddad i ekonomiska intressen. Till hans medarbetare hörde bl a mineralanalytikern Robert Mauzelius (bd 25) och kemisten Naima Sahlbom (bd 31). Som förmögen privatforskare undersökte S bl a Sulitelma-området i Norge och malmfälten vid Luossajärvi i samband med en utförlig kartering av de nordligaste delarna av Skanderna, och han hjälpte också kolleger i en verksamhet som liknade mecenatskap. Därtill utövade S alltjämt inflytande över den mineralogiska och geologiska forskningen i Uppsala genom fortsatt finansiering och ett nära samarbete med redaktören för Bulletin, Arvid Högbom (bd 19). Kombinationen av akademiska och ekonomiska engagemang är utmärkande för S, och med tiden förvärvade han stora andelar i gruvbolag som Sulitelma, Salberget (Sala silvergruva) och Saxberget.

S:s flätverk av verksamheter tvingade honom också in i en uppmärksammad politisk-ekonomisk-vetenskaplig kontrovers. Studiet av apatitfyndigheters geologi hade varit ett huvudstråk i S:s forskning vid sidan av mineralbestämningarna och prövades så att säga politiskt när han under två decennier polemiserade mot dem som ville börja bryta järnmalm i stor skala runt Kirunavaara. Hans argument var vetenskapliga i den meningen att han framförde dem i vetenskapliga tidskrifter och använde sin akademiska auktoritet för att göra sig hörd. Samtidigt företrädde han "det mellansvenska intresset" genom att skydda den gruppering av gruvägare som skulle förlora mest på att malm började brytas i norr. S fick ge upp sin teoretiska position – i grunden byggd på sedimentära koncept från mitten av 1800-talet – under det att Sveriges geologiska undersökning (SGU) och Luossavaara-Kirunavaara ab (LKAB) publicerade resultat från magnetiska mätningar på malmkroppen 1900–05 med slutrapport 1907. Inom kretsen av professionella geologer hade S förlorat i trovärdighet men ändå uthärdat i kraft av sin självständiga position och av nya förtroenden.

Vid det laget hade S åter kallats till statlig tjänst. Nordenskiöld avled 1901 och vid Naturhistoriska riksmuseets mineralogiska avdelning krävdes en värdig efterträdare som intendent. S och Nordenskiöld tillhörde samma vetenskapliga disciplin och hade också samarbetat vid några kristallografiska undersökningar. Lika väsentligt var kanske att de båda tillhörde Sthlms vetenskapliga elit. S donerade mängder av mineral från hela världen till avdelningen - en gest som i form av ett strategiskt löfte möjligen hade bidragit till att han fått tjänsten - som även i övrigt åtnjöt gynnsamma förvärvsmöjligheter på grund av hans kontakter i den skandinaviska gruvindustrin. Efter några år stod museet inför flytten från centrala staden till Frescati och S deltog i planeringen.

Under sin tid som intendent blev S "en av Sthlms förgrundsfigurer" (Saisonen 1916), och skälen till det var flera. Han hade tidigt verkat för att realisera de halvsekelgamla planerna på en järnväg mellan sydöstra Södertörns kust och Sthlm. Denna insats omfattade också planer för en stadsbildning med bostadsområden, havsbad, industrier och – ett viktigt motiv – en isfri hamn till förmån för handeln österut. På mark som S avyttrat från Nynäs gård växte villasamhället Nynäshamn fram under 1900-talets första decennium. Känt och omtalat blev hans extravaganta värdskap för några av exkursionerna, särskilt den från Nynäshamn till Utö, under den internationella geologiska konferensen i Sthlm 1910. Motsvarande prakt utmärkte S:s 60-årsfirande som skildrades i detalj i dagspressen. Museitiden präglades annars av resor, exempelvis till Sydafrika, åter till Kaukasien och Ryssland, och på dessa meriter blev han en tidvis efterfrågad auktoritet på rysk politik. Han var personligen åskådare till händelserna i Petrograd ("Februarirevolutionen") i mars 1917 och även om han ideologiskt stod till höger så tonade han ned den gängse hotbilden och sökte en försonligare attityd till revolutionen än bl a Sven Hedin (bd 18).

"Såsom ekonomisk företagare var väl S för övrigt i stort sett icke synnerligen lycklig. Därtill var mångfrestaredraget hos honom allt för utpräglat, liksom det för övrigt vill förefalla som om hans affärsverksamhet knappast kännetecknades av den lugna jämnvikt och målmedvetenhet som annars vore utmärkande för hans person" (Gavelin, s 290). Citatet vittnar om både aktning och besvikelse och bör läsas mot bakgrund av att S:s expansiva leverne med tiden ansträngde hans tillgångar mer än tillrådligt, att hans deltagande i fejden om Alfred Nobels testamente åtminstone delvis hade privatekonomiska förtecken och, slutligen, att depressionsåren 1921–22 drabbade S:s finansiella ställning med katastrofal kraft. Till S:s kvarlåtenskap hör icke desto mindre förstklassiga och redan i sin samtid mycket dyrbara mineralsamlingar, som förvaras i de specialtillverkade skåpen vid Naturhistoriska riksmuseet, och det utsökta bibliotek som Anna S donerade till IVA efter S:s plötsliga död 1922. Förstaupplagorna av centrala verk av bl a Copernicus, Galilei, Kepler, Newton, von Guericke, Hooke, Lavoisier och Agricola vittnar om S:s bibliofili och intresse för vetenskapshistoria liksom om hans en gång betydande förmögenhet.

S:s minne lever också kvar i form av mineral. Han beskrev själv de för vetenskapen nya adelit, retzian, svabit, synadelfit och tilasit, och ett vattenhaltigt magnesium-järnkarbonatmineral från Långbans gruvor i östra Värmland – inte långt från födelseorten Persberg – bär sedan 1940 (det återupprättade) namnet sjögrenit.