Alfred G Nathorst

3 Nathorst, Alfred Gabriel, son till N 2 i hans 1:a g, f 7 nov 1850 i Bergshammar, Söd, d 20 jan 1921 i Sthlm, Ad Fredr. Inskr vid LU 15 sept 68, vid UU 16 nov 71, FK där 26 maj 73, bitr geolog vid Sveriges geolog undersökn (SGU) 31 maj 73, disp vid LU 26 maj 74, FD där 3 juni 74, doc i geologi där 3 dec 74–2 april 79 (tjänstl från ht 76), geolog vid SGU 31 maj 76, vik bitr chef där 18 maj 77, ord bitr chef 8 aug 79, intendent för paleobotaniska avd vid Naturhist riksmuseet 8 okt 84–9 nov 17, prof:s nhov 5 dec 84, led av styr för Sv sällsk för antropologi o geografi 96–16. - LFS 78, LVA 85, LVS 07, LVVS 09, HedL i Sv sällsk för antropologi o geografi 19.

G 10 okt 1878 i Västrum, Kalm, m Amy Rafaela (Ella) Windahl, f 4 juli 1858 i Karlskrona, Amiralitetsförs, d 26 okt 1936 i Sthlm, Matt, dtr till kaptenen vid flottan, lotsfördeln:chefen Johan Leopold W o Sofia Amalia Charlotta v Köhler.

Alfred N föddes i Väderbrunn där fadern (N 2) då var föreståndare för länets lantbruksskola. Denne hade för övrigt här efterträtt sin far Johan (N 1) som bl a var sekreterare i LA under många år. Efter familjens flyttning till Skåne kom N:s skolgång huvudsakligen att bli förlagd till Malmö och han blev så småningom student i Lund.

Miljön i och omkring hemmet präglade på ett genomgripande sätt N:s intresseinriktning. Som alla skolpojkar tvangs han samla växter i herbarier. Tvånget kändes emellertid inte särskilt tungt för N, som under exkursionerna istället grundlade ett livslångt intresse för naturen. Floristiken blev också ett viktigt område för honom, och de gedigna kunskaper han tidigt inhämtade kom väl till pass, inte minst under de många expeditioner till arktiska miljöer som han deltog i eller ledde.

Det blev emellertid till de geologiska vetenskaperna som hans studieintresse ledde honom. Han avlade sin fil kand:examen i Uppsala 1873 och återvände sedan till Lund där han disputerade och blev docent i geologi året därpå. Även om N slutförde sina grundläggande geologistudier i Uppsala, innebar det inte att han skulle ha saknat undervisning och handledningsmöjligheter i Lund. Han kom redan under sitt första år där i kontakt med N P Angelin (bd 1), som fick stor betydelse för N. Angelin reste mycket i Skåne, och han tog den unge N med sig. Det var tydligen för dem båda en lycklig tid, men deras gemenskap avbröts tidigt. Angelin for till Sthlm, och N fortsatte att exkurrera på egen hand. Han gjorde viktiga iakttagelser av stratigrafisk karaktär i Andrarum, och han publicerade med hjälp, eller i varje fall med uppmuntran, av botanikprofessorn F Areschoug (bd 2) sina resultat redan 1869. Resultaten stämde inte överens med Angelins tidigare offentliggjorda slutsatser.

Otto Torell var vid denna tid adjunkt i zoologi i Lund, och han hade åtagit sig viss undervisning i geologi vid universitetet, där N sammanträffade med honom. Detta begagnade Angelin som anledning till att bryta med N och meddela att eftersom denne nu hade kommit i kontakt med Torell, kunde han inte längre räkna med något bistånd.

Det blev emellertid inte bara i Lund som N skaffade sig sina kunskaper och sin inspiration till de senare forskningsuppgifterna. Khvn var inte alltför avlägset, och professor F Johnstrup tog med honom som medhjälpare till Bornholm, där de kambro-siluriska lagren studerades. Utan tvivel hade N:s far stått fadder för de viktiga kontakterna; det är annars svårt att tänka sig att den 18-årige N skulle förmått knyta dem, även om han var målmedveten och systematisk.

Ungefär samtidigt grundlades N:s intresse för de arktiska miljöerna. 1870 hade han deltagit i en färd till Spetsbergen, där han var med om undersökningar som ursprungligen gällde fosforitlager, och som leddes av ingenjören Hjalmar Wilander. Sina egna iakttagelser förmedlade N till A E Nordenskiöld, som fann dem så användbara att de återgavs i den 1875 utkomna Utkast till Isfjordens och Bel-sounds geologi. Sina botaniska upptäckter publicerade N emellertid själv i en uppsats om vegetationen på Spetsbergens västkust som utkom 1871. Mycket samlades in under expeditionen, bl a växtfossil från stenkolslagren, som senare beskrevs av Oswald Heer. Det är troligt att dessa insamlingsarbeten och mötet med den arktiska växtvärlden fick stor betydelse för N:s fortsatta utveckling. Själv gav han visserligen en annan förklaring till hur han kom att intressera sig för istidsflorans rester i de skånska och danska lergravarnas lagerföljder, men hans iakttagelseförmåga måste grundligt ha uppövats på de blygsamma restbestånden av arktiska örter och dvärgbuskar på Spetsbergen.

N:s fortsatta karriär pekade rakt uppåt. Han lämnade Lund för en till att börja med tillfällig anställning på SGU som emellertid snart permanentades. Han avancerade snabbt och blev 1879 ordinarie på posten som chefens biträde. Först i samband med denna utnämning lämnade han slutgiltigt sin docentur i Lund. N:s forskningsintresse höll emellertid i sig under SGU-tiden, och vid sidan av sina plikter som ställföreträdande ledare för SGU och som kartbladsgeolog — han hann med nio kartblad — ägnade han all ledig tid åt forskning, dokumenterad i en mängd mindre publikationer. Bla bearbetade han det viktiga material han tidigare hopbragt i Pålsjö i Skåne men beklagade att han endast kunde använda kvällar och morgnar till arbetet. Han nådde emellertid viktiga resultat, bl a beträffande den prekvartära förvittringens betydelse för uppkomsten av urbergets småsjöar, Visingsöformationen och dess samband med Vätternbäckenets bildningssätt.

N:s forskningsglöd och talang uppmärksammades. Nordenskiöld, som N samarbetat med under lång tid, var vid denna tid riksdagsman i AK och han motionerade om en personlig tjänst för den även i internationella vetenskapliga kretsar välkände N. Motionen avslogs visserligen 1883, men året därpå bifölls förslaget då det återkom i form av en proposition om en tjänst som intendent vid Naturhistoriska riksmuseet. Tjänsten blev efterhand inordnad i museets ordinarie organisation och kom att avse en post som föreståndare för avdelningen för arkegoniater och fossila växter. Den överfördes på stat 1910 och N stannade kvar här till 1917, då han avgick med pension.

Att kortfattat beskriva N:s vetenskapliga verksamhet är inte lätt, eftersom hans produktion är mycket stor. De mest omfattande ämnesområdena är geologi och paleobotanik, men han har också publicerat arbeten i botanik, zoologi, paleozoologi och geografi. Dessutom sammanställde han en mängd biografier och gjorde flera översättningar.

N:s första resa till Spetsbergen innebar troligtvis att han fick upp ögonen för de arktiska områdenas djur och växter, som han kom att ägna stor del av sin forskning. Själv förnekade han detta, sedan T G Halle (bd 18) i en tidningsartikel hade framhållit att Spetsbergsresan gett N de erfarenheter som gjorde att han kunde förstå de arktiska formernas betydelse då han påträffade dem i senglaciala lager. N daterade istället sitt intresse till återfärden från Spetsbergen: under ett uppehåll i sin tågresa från Trondheim till Oslo iakttog han på fjället samma arter som han sett på Spetsbergen och som han tyckte sig minnas ha sett även i lerlager vid Alnarp. Hemkommen till Sverige besökte han på nytt dessa lager, och i uppsatsen 1871 jämförde han fynden med Darwins teorier om den arktiska florans "vandring" mot söder och med J Steenstrups studier av de danska mosslager-följderna. Han diskuterade förekomsten av arktiska växter i den stora landisens randområden, som han fann naturlig, och åter-invandringen av floran efter istiden. Uppsatsen belönades med De Danske Videnskabernes Selskabs silvermedalj. N for sedan omkring i Europa och fann liknande lager även i Danmark, Tyskland, Schweiz och England, där han bl a undersökte de fortfarande ytterst viktiga lagerföljderna vid Cromer i Norfolk.

De paleoklimatiska tolkningar av mera generell art som N så småningom gav dessa fynd ledde honom tvivelsutan in på tankegångar som kom att karakterisera flera av hans paleobotaniska arbeten för ännu äldre perioder än kvartärtiden, t ex rörande Japan och Grönland. Hans undersökningar där ledde honom till slutsatser om att det måste ha förekommit kraftiga förskjutningar av jordens polområden, vilket skulle kunna förklara förekomsten av tropiska arter i lagerserier som i dagens geografiska läge hör hemma i betydligt bistrare klimat. För dessa mycket moderna åsikter fick han en hel del kritik, och han backade åtminstone delvis från sina tolkningar.

Trots att N:s studier av resterna av istidens växtvärld fick stor betydelse som pionjärarbeten är det dock som växtpaleontolog med sina studier över de äldre perioderna i jordens utveckling som han skattas högst i den vetenskapliga världen. Hans undersökningar i Andrarum bildade upptakten till en serie genomgångar av de skånska stenkolslagrens (från rät, inte från karbon) floror. Halle delar in N:s utveckling som paleontolog i tre skeden efter ungdomstidens första utflykter i kvartärtidens lager. Ett första stadium varade från disputationen fram till utnämningen till intendent vid riksmuseet, då han framför allt ägnade sig åt Skånes fossila floror; ett andra, fram till 1905, ägnade han polartrakternas fossila floror och under det sista stadiet lade han huvudvikten vid morfologisk-anatomiska delar av paleobotaniken. Inom dem alla skaffade han sig ett grundmurat rykte som framstående vetenskapsman med internationellt genomslag, vilket inte var så vanligt bland sv geologer vid denna tid, eftersom många av dem höll fast vid att till största delen publicera sig på svenska.

För en bredare allmänhet torde N:s namn främst vara förknippat med polarområdenas utforskande, snarare än med de mera svårbegripliga resultat inom paleobotaniken som han nådde. Hans första Spetsbergsfärd 1880 följdes av flera. Tillsammans med Gerard De Geer (bd 10) återvände han dit 1882. Året därpå engagerades han som biträdande expeditionschef under A E Nordenskiölds resa till Grönland och Discoön. Under expeditionen gjordes viktiga geologiska upptäckter, särskilt i de växtförande lagren i krita och tertiär (bl a det berömda fyndet av det tropiska brödfruktträdet). 1898 ledde han en stor expedition till Björnön, Spetsbergen och Kung Karls land. Följande år ledde han det resultatlösa sökandet efter Andrées ballongexpedition, besökte Jan May en och Nordostgrönland, kartlade Kejsar Franz Josefs Fjord och den nyupptäckta Kung Oscars Fjord och utförde lödningar av diskuterade delar av Ishavet. Stora samlingar från resan hemfördes till riksmuseet.

N var naturligtvis vad som senare kom att kallas arbetsnarkoman och han levde helt för sin vetenskap. Hans insatser har ett bestående värde, och hans noggranna artbeskrivningar och omsorgsfulla lagerföljdsåtergivningar är mönstergilla. Han var storsamlare, och principen var att så mycket som möjligt skulle med hem när man ändå var ute. "Man skall samla lass som A E Nordenskiöld", uppges han ha sagt. Under N:s ledning växte därför de paleobotaniska samlingarna raskt, och då museet flyttade från de väl inbodda lokalerna på Wallingatan till Frescati, hade avdelningen vuxit och fått världsrykte.

Efter pensioneringen kämpade N med en vacklande hälsa. Han arbetade dock vidare i den mån krafterna tillät, och hans sista daterade publikationer är från 1920. Han avled i jan året därpå efter att ha fått uppleva sin 70-årsdag, då hedersbetygelser visades honom i en sällsynt omfattning. Omkring 250 utländska kolleger deltog i uppvaktningen, vilket underströk den grundmurade ställning som han hade inom sin vetenskap. N:s namn har fästs vid geografiska formationer på flera håll i Arktis och ett femtiotal växt- och djurnamn har hans namn inbyggt i sina. Fyra släkten har uppkallats efter honom: Nathorstia, Nathorstites, Nathorstiana och Nathorstella.

N var verksam under en tid då den verkliga fornhistorien ur geologisk synvinkel kartlades med ny metodik och säkerhet. Darwinismens tidsperspektiv slog igenom och gjorde det möjligt för forskarna att se sammanhangen i ett nytt ljus och fossilen i Sveriges lagrade bergarter fick sin rätta identifiering. Bland forskarna kan nämnas Bernhard Lundgren (bd 24) och Christian Moberg (bd 25) men framför allt N, som också bidrog till att de fossilförande lagren fick sin tidsföljd slutligt fastställd (Eriksson).

N var populär bland sina kolleger. Detta var så mycket märkligare som han hade ett häftigt humör och kunde uttrycka sig litet väl rakt på sak både om och till kollegerna. Han hade en böjelse för kategoriska omdömen, men han var inte opåverkbar i en debatt och kunde ta sakskäl. Han var djupt konservativ och mycket patriotisk. Vad som dominerade hans personlighet var emellertid en omvittnad vänsällhet (Halle i Geolog fören:s förhandl).