Carl W Skarstedt

1 Skarstedt, Carl Wilhelm, f 7 aug 1815 i Gbg, Domk, d 27 febr 1908 i Lund. Föräldrar: styrmannen Abraham S o Ida Christina Ljungqvist. Studier vid Willinska friskolan i Gbg, Gbgs h lärdomsskola o Gbgs gymn 23–34, inskr vid UU 15 nov 34, FK där 13 dec 39, prästex 10 dec 40, disp pro gradu vid UU 3 juni 41, prästv i Gbg 26 nov 41, adjunkt i Slöinge, Hall, 12 dec 41–30 april 48, mag vid UU 14 juni 42, tf rektor vid Halmstads h elementarlärov vt 43, inskr vid LU 26 okt 47, doc i exegetisk teologi där 5 april 48–56, prebendekomminister i Hällestad, Malm, 24 juni 48–8 juni 51, tf o bitr stadskomminister i Lund juni 53 o 1 maj 54–16 april 56, kh i Solberga, Älvsb, samt Jörlanda o Halta, Göt, 28 sept 55 (tilltr 1 maj 56), andre teol adjunkt vid LU samt kh i Stångby prebendepastorat, Malm, 31 okt 59 (tilltr 1 jan 60), adjung led av Lunds domkap 60–65, tf prof i dogmatik vid LU vt 60, i prakt teologi där ht 60, TD i Jena, Tyskland, 12 dec 60, tf prof i kyrkohist o symbolik vt 61–vt 65 samt i exegetisk teologi vid LU ht 64, kontraktsprost i Torna kontrakt, Malm, 25 febr 63–30 maj 67, prof i prakt teologi vid LU, led av Lunds domkap samt kh i Uppåkra o Flackarp, Malm, 29 sept 65 (tilltr 1 maj 67), dekanus i domkap i Lund 66 o 68, sekr i Lunds missionssällsk, ordf där 76–78, prof i exegetik vid LU 7 jan 78–31 dec 97, led av allm kyrkomötet 78, 83, 88 o 93. – LVVS 78.

G 1) 24 april 1856 i Gudmuntorp, Malm (kbf i Helsingborg), m Hedvig Elina Wieselgren, f 24 april 1839 i Västerstad, Malm, d 28 dec 1863 i Lund, dtr till domprosten Peter W o Matilda Catharina Rosenquist; 2) 12 aug 1864 i Karlshamn m Ida Paulina Westdahl, f 11 okt 1843 i Jönköping, d 14 april 1916 i Sthlm, Osc, dtr till hovpredikanten o kontraktsprosten Carl Magnus W o grev Paulina Emilia Eleonora Cronhielm.

Carl S:s liv omspänner i stort sett hela 1800-talets sv kyrkohistoria. Det formades av triangeln Gbg-Uppsala-Lund. Han föddes och växte upp under små omständigheter i Gbg, där han senare prästvigdes. I Uppsala inledde S sina studier och promoverades. I Lund var han akademiskt verksam i mer än ett halvsekel, förutom under de fyra år han var kyrkoherde i Solberga, norr om Gbg.

Redan som barn tog S intryck av J O Hoofs (bd 19) lärjungar och som gymnasist predikade han med venia av biskop C F af Wingård. I ett tryckt inlägg försvarade S denne gentemot Aftonbladets angrepp vid ärkebiskopsvalet 1839. Själv var och förblev S romantiker. "Allt det bisarra hos romantiken kan man återfinna hos denne man" (Tegnér, s 42). I Uppsala mötte han 1840 P Wieselgren och blev nykterhetsföreningens sekreterare. Sitt första, mer än sexåriga missiv som präst fick han hos H Schartaus (bd 31) vän S Kamp (bd 20, s 606) i Slöinge. Intrycken från Kamp kombinerades med ungdomens beundran för Hoof och L Linderot (bd 23), och med intryck från kretsarna kring C O Rosenius (bd 30). I inställningen till denne ger S:s brev ibland dock ett ambivalent intryck. Beskrivningen av S:s teologiskt-kyrkliga ståndpunkt som "den äldre pietistiska" (Billing) är bara delvis träffande. Den historiskt omdiskuterade termen "schartauska vänstern" (Newman) säger däremot något väsentligt om S. Avgörande för S var att den kristna tron var levande, inte abstrakt. Hans mest beundrade förebild blev J H Thomander, vars byst stod i hans bibliotek. Thomanders kombination av romantik, politisk liberalism och en av väckelsen påverkad, konservativ kristendomsuppfattning blev även S:s. När han avböjde att skriva en biografi över Thomander, var det bl a med motiveringen att denne för honom var "på sätt och vis ett helgon" (brev till H Schönbeck 4 nov 1889).

S har blivit föremål för motstridiga bedömningar. Han har berömts som exeget och lingvist (Ahnfelt), men också nedvärderats som vetenskapsman (Tegnér). Som exeget lämnade han många bidrag till P Fjellstedts (bd 16) bibelverk. S var den siste professorn i Lunds teologiska fakultet som innehade befattningar i så skiftande ämnen som (Gamla testamentets) exegetik, kyrkohistoria, dogmatik och praktisk teologi. Ännu på sin ålderdom publicerade han sig inom skilda discipliner, ibland under pseudonymen C Abrahamsson, och sökte förena vetenskapliga anspråk med ett uppbyggligt innehåll. Han var en polyhistor, präglad av det akademiska befordringssystemet och inte minst av sina motgångar, särskilt svåra i början av 1860-talet. Vid teologie doktorsutnämningen 1860 föreslogs S av Thomander till en doktorsgrad men ströks av ärkebiskop H Reuterdahl (bd 30). S å erhöll han dock, efter att ha inlämnat en avhandling, denna akademiska grad i Jena. I flera av S:s senare historiska arbeten är godtyckligheten vid doktorsutnämningar ett återkommande tema. 1862 förbigicks han vid två professorstillsättningar, 1863 miste han sin hustru, som även hjälpt honom med skrivarbetet, och 1865 avled hans beundrade gynnare Thomander. Två månader senare utnämndes S dock till professor i praktisk teologi. Motsättningen mellan å ena sidan S, å den andra Reuterdahl och den lundensiska högkyrkligheten, särskilt A N Sundberg och C Olbers (bd 28), bestod såväl principiellt som personligt.

S gav ut skrifter inom alla den praktiska teologins områden utom, betecknande nog, kyrkorätt och liturgik, bl a Predikoverksamhetens och den andliga vältalighetens historia i Sverige till omkring 1850 (1879) och Kyrklig själavårdslära (1877). Som specimen för professuren i praktisk teologi skrev han 1862 en avhandling Om den evangeliska kyrkosången; den kan ses som den första i sitt slag av en sv författare. Han skrev själv psalmer, av vilka en återfinns i den sv psalmboken från 1986. S hade medverkat redan i 1849 års upplaga av den s k Thomander-Wieselgrenska psalmboken och bearbetade den senare 1871 och 1875 (för Evangeliska fosterlandsstiftelsen). Störst betydelse fick dessa bearbetningar som utgångspunkt för alla upplagor som gavs ut i Amerika från 1877. Ännu vid 1900-talets mitt användes den vid sv gudstjänster inom Augustanasynoden. S:s bearbetningar innebar ofta en återgång till texten i 1819 års psalmbok. Han översatte såväl P F Hillers av schartaulärjungarna uppskattade sånger (1852), som engelska missionshymner (i samlingen Christeliga missions-sånger 1861). I den sistnämnda infogade han en, jämfört med originalet, ny sångkategori: För de romerska katolikers omvändelse; epitetet "protestant till ytterlighet" (Hallberg) var motiverat. S var musikalisk och komponerade även något. Originell är hans rimmade översättning av Psaltaren (1862), uppställd och ordnad efter sv kyrkans koraler. Hans mest kända psalm har missionen som motiv, och i Lunds missionssällskap tog han verksam del. S engagerade sig för den s k missionsskandinavismen och föreslog 1863 upptagandet av ett gemensamt skandinaviskt missionsarbete i Indien.

S:s skarpa avståndstagande från högkyrklighet och katolicism ledde även till positiva åtgärder. Tillsammans med bl a prof M Weibull bildade han i Lund en Gustaf Adolfs-förening, vars förste ordförande han blev. På kyrkomötet 1888 motionerade S om firandet av en reformationsdag, ett förslag som tidigare väckts av lektor U L Ullman, och som ledde till att Andra böndagen blev reformationsdag. På kyrkomötet 1893 följde S den lågkyrkliga linjen, och bestred av historiska skäl Konkordieformelns ställning som bekännelseskrift.

S var känd för sina ordlekar. Hans avhandling för gamla teol kand-examen behandlade Bibelns ordlekar (De luce ex lusibus verborum), ett ämne som han även senare återkom till, och många av de utgivna predikoutkasten spelar skickligt på ordens uttal eller innebörd. En del ordlekar höjer sig till aforismens plan, "Strödda predikningar äro gemenligen ägnade att göra människor förströdda" (brev till P A Huldberg 16 jan 1861). Andra är mera burleska, och även S:s beundrare insåg att hans predikoämnen ibland var "med så mycket konst uppställda att de dallra på gränsen av det inepta" (obegripliga), samtidigt som hans tillämpningar var "mycket urgenta" (Ahnfelt). Ordlekarna fungerade dock oftast pedagogiskt, och särskilt i yngre år gjorde S stort intryck som en både allvarlig och medryckande predikant. För practical jokes var han inte främmande, men de ännu levande anekdoterna om hans ordlekar går ibland längre än verkligheten. "Han var ytlig och djup. Hans liv var lek och på samma gång järnflit och oändligt allvar" (Hallberg). Hans levnad och hans ordkonst kunde beskrivas på samma sätt.

Arbetet med det största verket i S:s mycket omfattande produktion, Göteborgs stifts herdaminne ur kyrkan och skolan (1878–85), präglades av ett rastlöst insamlingsarbete. Genom att lägga domkapitelsakterna till grund för sitt arbete blev S den förste vetenskapligt arbetande stiftshistorikern i Gbgs stift. Genom hans stora personliga nätverk tillkom ytterligare material. Därtill samlade han som en botaniker "rara växter" ur den stiftshistoriska floran. Herdaminnet präglas således i hög grad av S:s intresse för det originella och speciella i levnadsöden, predikoämnen och församlingsliv. Medan hans uppgifter om tjänstedata i allmänhet visat sig vara pålitliga, är familjeuppgifterna ofta ofullständiga, ibland tom felaktiga. S:s teologiska värderingar får starkt genomslag. Till den ortodoxa kritiken av 1700-talspietismen ställde han sig särskilt oförstående. De många anekdoterna, som länge ansågs minska det historiska värdet av S:s arbete, har senare uppvärderats som belysande för mentalitet och tidsläge. S tillhörde den skola som, med uppgiftssamlandet som program, tog avstånd från den idealistiska historiefilosofin och från den kyrkohistorieskrivning som koncentrerade sig på biskoparna, vilkas ämbeten han själv av principiella skäl ifrågasatte. Nära herdaminnets genre ligger Uddevalla kyrko- och skolminnen (1888), som är ett av hans mest lyckade arbeten. S skrev också flera artiklar i biografiska lexika.

S hjälpte gärna fattiga studenter som han uppfattade som "allvarligt gudfruktiga" och utövade även annars välgörenhet, ofta anonymt. För sina gamla vänner kunde han behålla förtroendet även om de beträtt banor som var honom själv främmande. Avgörande var att de inte var "batardkristna, som mycket strida om tron men föga eller intet för tron, söka och få mänsklig ära men slippa, eller rättare, undvika allt omak av Kristi kors för sin s k tro" (brev till L W Henschen 23 maj 1884). Många studenter med bakgrund i låg- eller gammalkyrklig väckelsefromhet fann i S en faderlig vän. Då S vid 82 års ålder erhöll pension, hade tiden för länge sedan gått ifrån honom. I teologiska fakulteten var han den siste romantikern. Under hans sista år framträdde "det goda hos honom" alltmer och han sökte gottgöra gamla fel (Billing). Vid sin bortgång var S senior både i akademistaten i Lund och inom Sv kyrkans prästerskap. Hans stora bibliotek hamnade efter hans död i Amerika.