Anders Jahan Retzius

1 Retzius, Anders Jahan, f 3, dp 6 okt 1742 i Kristianstad, d 6 okt 1821 i Sthlm (Post- o Inrikes Tidn:ar). Föräldrar: provinsialläkaren Nils R o Lovisa Catharina Schreiber. Elev vid Kristianstads trivialskola, vid apotek i Lund 57, inskr vid LU 12 dec 58, laborant vid apotek i Karlshamn 59, vid apotek i Sthlm 60, examinerad till apotekare i Collegium medicum 17 o 19 aug 61, disp pro gradu vid LU 64, mag 23 juni 66, doc i kemi 66, i naturalhist 67, allt vid LU, ämnessven i VA 26 okt 68, auskultant i Bergskoll 22 juni 69, lär i kemi, botanik, zoologi o fysik vid Informationsinrättn:en (N Thenstedts Collegium illustre), Sthlm, adjunkt i naturalhist o botanices demonstrator vid LU 22 juni 71 (tilltr 72), e o prof 22 maj 77, prof i survivance i naturalhist 9 okt 81, tillika prof i ekonomi 20 nov 86, ord prof 29 maj (tilltr 3 okt) 87, historiae naturalis et oeconomiae prof 95 (tilltr 12 nov), tillika prof i kemi 16 okt 98, tjänstefri 9 sept 12, allt vid LU. – LFS 72 (stiftare 72, sekr 72–15, preses från 15), LVVS 78, LVA 82, HedL av Collegium medicum 11, LLA 12, led av ett flertal uti akad:er o lärda sällsk.

G 10 juli 1792 i Önnestad, Krist, m Ulrica Beata Prytz, f 29 jan 1764 i Angerdshestra, Jönk, d 18 jan 1808 i Lund, dtr till fänriken Carl Crispin P o Greta Lisa Scarin.

R var mycket noga med förnamnet Jahan, även om han någon gång latiniserade det 'Johannes". Det hade getts i erinran om en frejdad släkting, Jahan (Retzius) Rosenstolpe. R bråddes också på en berömd skånsk lärdomssläkt, Rydelius. Fadern Nils R var provinsialläkare i Skåne med förläggning till Kristianstad, där R föddes och gick i skola. Fadern tillhörde en gammal prästsläkt, av vilken medlemmar adlats med namnen Reutervall och Rosenstolpe. Han hade varit en av Kilian Stobaeus' favoritlärjungar under studietiden i Lund och var följdenligt varmt naturintresserad med förmåga att dela med sig av sin entusiasm till sonen. Han dog emellertid när R endast var 15 år, vilket gjorde att R:s ungdom förflöt under mycket knappa villkor. I dåtidens skola var latinet det dominerande ämnet. Det tycks ha tilltalat honom, men han sökte sig till de texter, där naturen behandlades; Vergilius' Bucolica och Georgica blev hans favoriter, men det senare diktverket fick han inte penetrera som han ville, eftersom ingen lärare var villig att handleda honom i dess studium. R har själv berättat hur han sökt vägledning i hemortens olika inte alltför välmatade bibliotek, en upplysning som visar att han studerade med stor självständighet och med ett genuint lärdomsintresse.

Efter faderns död sökte sig R till Lund för att bli elev vid stadens apotek, som innehades av en släkting, David Fredrik Kehler, och året därpå, 1758 i dec, lät han skriva in sig vid universitetet. Efter en kortare laboranttid vid apoteket i Karlshamn flyttade han 1760 till Sthlm, där han avlade sin apotekarexamen. Efter att ha frånsagt sig ägarskapet av ett planerat apotek i Simrishamn kom han åter till Lund där han blev amanuens till kemiprofessorn Christian Wollin, till vilken han senare råkade i motsatsförhållande. Nu kunde han fullfölja sina akademiska studier och disputerade 1764 för magistergraden på avhandlingen De natura et indolas chemise purae. Han fick docentur (oavlönad som alltid) i både kemi och naturalhistoria men sökte sig för sin utkomst 1768 på nytt till Sthlm, blev ämnessven i VA och auskultant i Bergskollegium och förtjänade sitt levebröd på läroboksuppdrag och undervisning. Denna gällde dels farmaci för apotekselever, vilket anknöt till en beställning från Collegium medicum på ett farmaceutiskt kompendium (Kort begrep af grunderne til Pharmacien, 1769), dels naturvetenskapliga ämnen vid den s k Informationsinrättningen, som grundats av hovpredikanten Nathanael Thenstedt.

1772 återvände R till Lund. Han hade där utnämnts till botanices demonstrator och adjunkt i naturalhistoria med ansvar för den botaniska trädgården och universitetets naturvetenskapliga samlingar jämte en stor undervisningsbörda. Efter många års tjänstgöring på dessa blygsamt avlönade akademiska poster blev han befordrad till en mer omfattande profession än möjligen någon annan sv akademiker: professor i ekonomi 1786, historiae naturalis et ceconomiae professor 1795 (först nu med full professorslön) och med bibehållande av denna tjänst professor även i kemi 1798. Trots hans tidigare specialisering inom läkemedelsläran kom hans akademiska karriär att ske inom den filosofiska fakulteten.

R blev kvar i sitt mångfrestande värv till 1812, då han var 70 år gammal och märkt av mångåriga krämpor. Den nyblivne studenten Elias Fries (bd 16) beskrev sitt första intryck av R på hösten 1811: "en liten osynlig gammal gubbe med en bleckröd friskapott" (E Fries till J Forsander). Föreståndarskapet för botaniska trädgården behöll R till 1818. Det sista levnadsåret tillbringade han i Sthlm hos sonen Anders Adolph (R2).

R:s mångfasetterade insats i vetenskapen kan betraktas som förgreningar från hans apotekarbildning. Kemi, naturalhistoria, på flera sätt även ekonomi är naturliga inslag i apotekarens värv. Hans vän Carl Wilhelm Scheele demonstrerade på ett lysande sätt hur det farmaceutiska hantverket kunde övergå i avancerad forskningsverksamhet. Det var uppenbarligen också vänskapen med just Scheele som ledde till R:s viktigaste publikationer inom kemin. De hade träffats redan under Scheeles tjänstgöring vid ett apotek i Malmö, och umgänget torde ha fortsatt under R:s uppehåll i Sthlm 1768–72.

Främst av R:s kemiska arbeten räknas hans uppsats om vinstenen och dess syra i VA:s handlingar 1770. Enligt hans egen uppgift var den ett resultat av de laboratorieundersökningar som han och Scheele gemensamt företagit. Det har hävdats att undersökningen helt och hållet skulle vara ett verk av Scheele, men detta har inte kunnat bevisas (Lindroth, s 543f; jfr även Olsson, s 351 f med not 4). I och med denna undersökning får vinsyran anses upptäckt. Oavsett hur stor roll R spelat därvid, innebar uppsatsen, som på ett berömmande sätt nämner Scheele, ett tidigt offentligt erkännande av Scheeles vetenskapliga förtjänster. R arbetade också med citronsyran och nådde viktiga resultat men kunde inte framställa den i kristalliserad form (VAH 1776), vilket först Scheele lyckades med.

Senare tycks R inte ha befattat sig med självständiga kemiska undersökningar. Ett viktigt område för hans undervisning, särskilt den s k enskilda, var dock mineralogin, där han blev bemärkt genom sin lärobok Försök til mineralrikets upställning, I en handbok at nyttja vid föreläsningar (1795). Här följde han den ryktbare mineralogen A F Cronstedts (bd 9) principer, vilket innebar att han befäste ett för tiden modernt betraktelsesätt genom att beskriva mineralen med utgångspunkt i deras kemiska sammansättning, inte deras yttre egenskaper. Handboken översattes till tyska och utgavs i Leipzig 1798.

Som zoolog verkade R både genom läroböcker och genom enstaka forskningsinsatser rörande släkt- och artsystematik och faunistik. Till läroboksgenren bör räknas hans Inledning til djur-riket efter ... Linnés lärogrunder (1772) som fick mycket beröm av den ännu levande mästaren. I släkt- och artsystematiken behandlade han så skilda grupper som insekter (dock enligt egen uppgift ogärna), inälvsmaskar, sjöstjärnor, skaldjur och olika ryggrads- djur. Betydelsefull var hans ofullbordade nya upplaga av Linnés Fauna Suecica (Pars prima, Leipzig 1800), som gav en aktuell bild av kännedomen om den sv djurvärlden (ryggradsdjuren), ännu så ofullständigt bearbetad.

Av speciell betydelse blev att R uppmärksammade de benfynd som började göras i de skånska torvmossarna och som innefattade fossil från en nu utdöd fauna. Det blev hans lärjunge Sven Nilsson (bd 27) som skulle fullfölja dessa studier på ett mer ingående sätt.

Trots dessa betydande insatser är R främst känd som botanist. Som sådan var han en mer renlärig linnélärjunge än någon av mästarens egna adepter. Hans Florae Scandinaviae prodromus (1779, 2. uppl 1795) var närmast att betrakta som nya upplagor av Linnés Flora Suecica, och han deklarerade där att han i motsats till flera av Linnés egna lärjungar (som t ex vännen C P Thunberg) inte önskade avvika på minsta sätt från det ursprungliga sexualsystemet, övertygad som han blivit om dess styrka av Linnés egna kommentarer vid de korta tillfällen då han haft möjlighet att samtala med denne. I Linnés anda är också de ytterst korthuggna släkt- och artkaraktärerna och de summariska hänvisningarna till växtplats och biologi.

Framför allt nådde R internationellt botaniskt erkännande genom sitt i sex delar utkomna, väl illustrerade verk Observationes botanicae (1779–91). Det innehåller en blandning av nya släkt- och artdefinitioner, tillrättalägganden och smärre anmärkningar rörande både inhemska och utländska arter. Material fick han inte bara från egna exkursioner (som sällan sträckte sig utanför Skåne) och den egna universitetsträdgården utan också från botaniska kollegor, inte minst från Tyskland. Av speciell betydelse var utbytet med J G König, verksam i Indien, som både skickade material och beskrivningar till svensken och delvis står som medförfattare till den sjätte delen av verket.

Den "ekonomi" som ingick i R:s lärostol var med en 1700-talsterm "ceconomia privata", vilket närmast motsvarar vårt begrepp "lanthushållning". Han behandlade denna främst ur botanisk synpunkt. Hans främsta insats på området var Försök til en flora oeconomica Svecise i två band (1806), som är unik i sin grundliga genomgång av de sv växtarternas ekonomiska användbarhet. Med Flora Virgiliana (1808) förenade han sina humanistiska och naturvetenskapliga intressen i en för sin tid enastående genomgång av i Georgican och Vergilius' övriga diktning omnämnda växter art för art med välgrundade identifieringsförslag.

R verkade på flera sätt för en effektiv och tidsenlig organisation av vetenskapen vid sitt universitet. Det omvittnas att han avsevärt höjde kvalitén på undervisning och lärostoff i sina många ämnen. Han uppmuntrade de lundensiska akademikerna att skriva i vetenskapliga frågor, särskilt över praktiska tillämpningar i tidens anda, genom att ta initiativ till det Fysiografiska sällskapet (1772), ett slags sydsvensk vetenskapsakademi som under den första blomstringstiden (till 1790-talet) förutom föredrag gav sig tillkänna genom sina Handlingar (fyra band 1776–86) och genom det mer till allmänheten riktade Physiographiska Sälskapets Magazin (1781–86). Både hans ökade arbetsbörda och hans tilltagande sjuklighet kan ha legat bakom att detta sällskap avsomnade för att först 1815 uppta verksamheten på nytt, återigen på R:s initiativ.

Samma inriktning på den vetenskapliga kvalitén vid universitetet märks bakom R:s arbete med den botaniska trädgården, där han verkade för bättre varmhus och ett ökat artantal, dock i brottning med mycket knappa resurser och tidvis under kontroverser med företrädaren på professuren i naturalhistoria Eric Gustaf Lidbeck (bd 22) och trädgårdsmästaren. Universitetets samlingar utökade han avsevärt genom att 1811 dit donera sitt eget omfattande herbarium och en lång rad naturföremål. Sina fornfynd och antikviteter hade han skänkt dit redan 1805.

Inte minst betydelsefullt var att R på ett förebildligt sätt skapade en rad internationella vetenskapliga kontakter. Utbytet med forskare i Khvn spelade en viktig roll för honom; inte minst vänskapen med professorn i veterinärvetenskap P C Abildgaard tycks ha varit nära och fruktbärande; men även vetenskapligt verksamma personligheter i Tyskland och England stod han i kontakt med, som bl a kan utläsas av de många dedikationerna i hans Observationes botanicae. Vid sidan av Thunberg var han väl den av samtida naturalhistoriker som härvidlag värdigt kunde förvalta arvet efter Linné. Detta ledde också till att han blev ledamot av en rad utländska lärda sällskap.

I sin syn på forskningens samhälleliga roll var R ett barn av det utilistiska 1700-talet. Därför skrev han mycket angående lanthushållningen och gav som ständig sekreterare i Fysiografiska sällskapet detta en tydligt tillämpande inriktning. Han var också en drivande kraft i Malmöhus läns hushållningssällskap. Till hans mest bestående insatser hörde hans aktiva plädering för trädplantering, där plantagerna vid Lund, först anlagda av Lidbeck, kom att stå under hans överinseende. Här både undervisades i bl a plantskolors anläggande och utbjöds trädplantor till intresserade lantmän.

R:s världsbild torde på samma sätt kunna beskrivas som typisk för 1700-talet. Man kan i hans Inledning til djur-riket se att han, säkert i anslutning till Linné så som han uppfattar denne, beskriver det animaliska livet som väsentligen ett rörelsefenomen. Han nådde sin mogna ålder opåverkad av de spekulativa tankeströmningar som skulle göra sig gällande i hans omvärld. Kanske berodde detta på en konservativ läggning, som också kommer fram i hans uttryckliga åsikt att en universitetslärare måste kännetecknas lika mycket av en hög moral som av starka vetenskapliga kunskaper (brev till C P Thunberg 25 okt 1798).

R tycks inte ha varit någon lättillgänglig person. Han beskrivs som ytterst självmedveten och högdragen. Han skall ha uppfostrat sina barn strängt och utan att visa någon större ömhet för dem. Den yngling som gjorde anspråk på insikter i hans vida ämneskrets blev enligt en anekdot avspisad med repliken: "Herre, min vetenskap är ett hav, ni har läst ett,jag frågar efter ett annat." Samtidigt erkänns det, att R var ytterst generös mot de studenter som visade intresse och begåvning för hans vetenskaper. För dem stod hans omfattande bibliotek öppet, och trädgården – annars i princip stängd – stod till vederbörandes förfogande. Han fick också lärjungar som värdigt förde hans vetenskaper vidare, låt vara genom uppdelning och specialisering: C A Agardh (bd 1) i botanik och ekonomi, Sven Nilsson, C F Fallén (bd 15) och W Zetterstedt i zoologi. Elias Fries, i viss mån också hans lärjunge, har kanske mest pregnant sammanfattat R:s betydelse med de bokstavligt giltiga orden att han "var nära ett halvt sekel naturvetenskapernas värdige representant i Lund".