Algot H L Ruhe

Ruhe, Algot Henrik Leonard, f 3 nov 1867 i Lund, d 24 sept 1944 i Djursholm, Danderyd. Föräldrar: lektorn FD Johan Jonas R o Thora Maria Jensine Björkbom. Mogenhetsex vid H elementarlärov i Lund 2 juni 87, inskr vid LU 24 aug 87, elev vid Tandlaegeskolen i Khvn jan 89, avslutande ex där 28 juni 91, prakt tandläk i Ottensen, Hamburg, nov 91–juli 93, i Khvn juli 93–febr 95, erhöll tillstånd att i Danmark utöva tandläkarkonsten 21 sept 94, prakt tandläk i Lyon, Frankrike, april 95–april 96, i Sthlm 96–02, erhöll K M:ts tillstånd att i Sverige utöva tandläkarkonsten 15 okt 97, redaktionssekr i Odontologisk tidskr 98–99, led av styr för Sveriges förf:fören 14, v ordf där 15–19. Förf.

G 1) 29 aug 1895 i Khvn, Vor Frue Kirke, m Sophie Lucy Arndrup, f 6 april 1870 där, S:t Jakob, d 11 april 1900 i Sthlm, Hedv El, dtr till overretsassessoren justitierådet Carl Emil A o Jeanette Georgine Ricard; 2) 8 jan 1904(–14) i Khvn m Hedvig Johanna Vikström, f 1 maj 1870 i Gbg, Domk, d 26 april 1927 i Paris (enl db för Sthlm, Hedv El), dtr till grosshandlaren Oscar Gustaf V o Anna Eleonora Sofia Norström.

Algot R växte upp i en borgerlig och akademisk miljö i Lund. Det var också i Lund, i kretsen kring Bengt Lidforss (bd 22), som hans politiska radikalism utbildades. Som vuxen fann sig R väl tillrätta i Danmark och Frankrike under långvariga vistelser i dessa länder. I Danmark studerade han till tandläkare och både där och i Frankrike praktiserade han i detta yrke. R verkade som tandläkare även i Sthlm, men 1902 stängde han praktiken där och levde i fortsättningen som fri skriftställare.

För sitt genombrottsverk Svaga herrar (1902) hämtade R motivet från ett stambord i baren till Grand Hôtel i Sthlm. Distans och ironi präglade framställningen i detta liksom i andra litterära verk från tiden. R tolkade en skeptisk och cynisk tidsanda. Med några sköra berättelser tog han plats bland de unga på parnassen, en position som med tiden försvagades. Sitt stilistiska ideal hämtade han från Anatole France. Ett modernt och frigjort sätt att i den franske författarens anda återberätta fromma legender visade R i Heliga kvinnor (1905).

I en verksamhet som politisk skribent och litterär introduktör profilerade sig R genom en radikal socialistisk hållning. När han i en skrift 1907 behandlade Jean Jaurès, den franske socialistledaren, var perspektivet militant och revolutionärt. Han riktade kritik mot Jaurès' benägenhet för politiska kompromisser. Ett socialistiskt deltagande i borgerliga ministärer, den några år senare även i Sverige aktualiserade ministersocialismen, avvisades. När R:s sociala engagemang kompletterades med filosofisk beläsenhet löstes efter hand hans band till de organiserade arbetarna upp. Ännu i broschyren Socialism och livsglädje (1910), en av R:s mera originella insatser, rådde en fruktbar kombination. Hur kluven han blev i sitt förhållande till socialister och borgerliga visade han i De två nationerna (1914). Den auktoritet som R byggt upp från en radikal position gick efter hand förlorad. Han blev mera nyanserad och mindre slagkraftig.

R förmådde att under en del år underhålla på en gång vördnadsfulla och vänskapliga relationer till August Strindberg. Denna vänskap mattades dock 1909. R blev försiktigare som opinionsbildare och gjorde sig inte hörd bland Strindbergs förespråkare under fejden 1910–12. Han var annars den med vars diskreta hjälp den unga Fanny Falkner 1921 tecknade ner sina minnen av mästaren, som R gärna benämnde Strindberg.

R:s filosofiska intresse kulminerade med hans studium av Henri Bergsons filosofi. R blev dennes sv introduktör. Han översatte, något med John Landquists (bd 22) hjälp, sex av Bergsons huvudverk. Till flera av dennes nyckeltermer nödsakades R att skapa sv motsvarigheter. I språkligt avseende har hans översättningar ifrågasatts, men vissa av de sv termerna har likafullt förblivit gångbara. Den bok om Bergsons filosofiska tänkesätt som R gav ut 1914, och som med Bergsons gillande kom ut på engelska i London s å, är initierad men saknar originella drag.

R:s personliga kontakt med Bergson öppnade vägen för en bekantskap med Marcel Proust. En av dennes romanfigurer i huvudverket, som talar en något bräcklig franska, har lånat drag av R. Vid Prousts frånfälle 1922 skrev R en nekrolog som omgående trycktes i Folkets Dagblad Politiken (20 nov 1922). Bergson och Proust figurerar i R:s egen skönlitterära produktion, i Under kärlekens vingspets (1923). Tydliga porträtt tecknas där; båda är studerade på nära håll.

Under åren 1918–20 redigerade R en egen veckotidning, Cyrano, som finansierades med franska pengar förmedlade av den i Sverige verksamme Lucien Maury. R.s verksamhet som kulturskribent inskränkte sig dock inte bara till introduktion av fransk litterär kultur och filosofi i Skandinavien. Som tandläkare i Lyon på 1890-talet skaffade han sig möjligheter att sprida sv kultur till franska läsare. Det skedde genom kontakter som togs väl tillvara. En väsentlig insats gjorde R också genom sin danska orientering. Denna gjorde sig fördelaktigt gällande då han 1917 översatte och introducerade psykologen Ludvig Feilberg. Dennes, liksom R:s, ursprungliga skolning var naturvetenskaplig. Personlig bildning och själslig förfining i tidens anda var bådas ledmotiv.

R:s vänskap med John Landquist överlevde inte första världskrigets påfrestningar. Hans franska engagemang blev för mycket för Landquist. I hyllningarna till Anatole France, när denne fick nobelpriset i litteratur 1921, tog den mer undanskymde R inte del och när omsider 1927 även Bergson fick ett nobelpris stod Landquist ensam för den filosofiska sakkunskapen. En litterärt bärkraftig berättelse av R:s hand med lätt skabröst motiv infördes i en minnesbok 1924 över författarvännen Henning Berger (bd 3). Den utsattes för Fredrik Bööks (bd 7) förkastelse och bidrog till att R, som stod alltför isolerad för att orka uppträda till sitt försvar, försvann från det litterära synfältet.

R:s senare år förflöt under försämrade publiceringsmöjligheter. Yrkesvalet som tandläkare bidrog av allt att döma till hans goda ekonomi i yngre år. Men han återupptog inte detta yrke trots att de litterära intäkterna begränsades. R:s band till Lund och den skånska provinsen bestod. Vänskapen med Axel Ebbe (bd 11) stod fast under åren och en i yngre år grundlagd förbindelse med Sven Lidman (bd 22) dog heller inte ut, även om det konstnärliga styrkeförhållandet dem emellan sedan länge var omkastat. R:s förmåga till vänskap kan avläsas i det eminenta arkiv över andra av tidens författare som han lämnade efter sig. Som omsorgsfull arkivbildare har han blivit av särskild betydelse för den litteraturvetenskapliga forskningen. Han tog också aktiv del i författarnas föreningsangelägenheter. R var en kultiverad konversatör som väl hanterade den skånska egenarten.

Värdet av R:s skönlitterära insats har inte blivit bestående. Han är dock i vissa avseenden representativ för sin tid och han förtjänar att ihågkommas som förmedlare av europeisk kultur.