G Allan Pettersson

Pettersson, Gustaf Allan, f 19 sept 1911 i Västra Ryd, Upps, d 20 juni 1980 i Sthlm, Maria. Föräldrar: smeden Karl Viktor P o Ida Paulina Svenson. Studier vid Musikkonservatoriet i Sthlm 30–38, bl a för J Ruthström (violin), A Runnquist o F Erdtel (altviolin) o G Nordqvist (harmonilära), högre altviolinstudier för M Vieux i Paris 39–40, altviolinist i Sthlms konsertfören:s orkester 39–52 (tjänstl från 50), kompositionsstudier för O Olsson (kontrapunkt o fuga), T Mann (instrumentation) o K-B Blomdahl (allm orientering) i början av 40-talet, kompositionsstudier för A Honegger o R Leibowitz i Paris 51–53. Tonsättare. – LMA 70, Litt et art 77, prof:s namn 13 dec 79.

G 30 nov 1943 i Sthlm, Enskede, m sjukgymnasten Gudrun Tyra Charlotta Gustafsson, f 16 okt 1921 i Gällstad, Älvsb, dtr till hemmansägaren Karl Erhard G o Olga Elisabet Nilsson.

Allan P:s liv och verk har sin klangbotten i en ekonomisk, social och understundom mänsklig misär som i högre grad än hos någon annan sv tonsättare ömsesidigt betingar varandra. "Mitt material är mitt liv, det välsignade, det förbannade", är ett för honom karaktäristiskt citat. Yngst i en syskonkrets av fyra flyttade P ett år gammal med familjen från smedbostället på Granhammars slott i Västra Ryd till en ofta omskriven enrumslägenhet på Skånegatan 87 på östra Södermalm, Sthlms dåvarande arbetarslum. Den sanitärt riskabla bostaden låg till hälften under gatunivå och hade galler för fönstren. Fängelsesymboliken skulle bli ett återkommande tema i P:s tillvaro, och hela hans liv och verk kom att gestalta sig som en serie utbrytningsförsök. Inköpet av den första fiolen, finansierad genom julkortsförsäljning av den tioårige P, var en självständighetsförklaring i denna miljö, där hemmets musik utgjordes av moderns frälsningssånger, den alkoholiserade, inte sällan våldsamme faderns Sigge Wulff-kupletter och kringvandrande gårdsmusikanters vevande på positivet.

Att P efter avslutad skolgång ägnade hela sin tid åt att öva fiol i stället för att hjälpa till med försörjningen betraktades som en svårartad illojalitet. Omgivningen behandlade honom som utstött ur den proletära klassgemenskapen. Välkommen kände han sig inte heller på Musikkonservatoriet som ännu under 1930-talet främst var en utbildningsanstalt för det arriverade borgerskapets och överklassens musikbegåvningar. Framgångsrika altviolinstudier och avancerade kammarmusikengagemang, bl a vid det första sv framförandet av Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire 1937, renderade likväl P 1939 Jenny Lind-stipendiet, som han brukade för högre altviolinstudier i Paris. Då var han efter provspelning redan fast anställd som altviolinist i Sthlms konsertförenings orkester.

För en tillvaro som orkestermusiker var solistbegåvningen och individualisten P illa lämpad. En ofrånkomlig depression vändes emellertid till något gott, när den reaktiverade P som tonsättare. Han hade en blygsam 30-talsproduktion bakom sig, bl a Sex sånger för mellanhög röst och piano, Två elegier för violin och piano och Fantasi för altviolin solo. 1943–45 skapade P, till synes improvisatoriskt, 24 Barfotasånger till egna texter. "De kom till mig som fåglar, text och musik samtidigt. Det gällde att alltid ha penna och notpapper i fickan" (P i samtal). Barfotasångerna blandar naiv enkelhet med folkviseton och självutgivande lyrik men kontrapunkterar med bitsk humor. Av sångerna framgår med all tydlighet P:s identifikation med "den lilla människan" och samhällets utstötta.

Under Paris-åren 1951–53 fick P viktiga impulser från den ene av sina kompositionslärare, René Leibowitz. Denne lärde ut Schönbergs tolvtonssystem. P kom inte att acceptera systemet men tillägnade sig tekniken. Dess inbyggda disciplin och krav på organisation i kompositionsprocessen bidrog till P:s intellektuella utveckling och blev ett av flera verktyg för struktureringen av hans emotionella musikaliska laddning.

I brytningspunkten mellan sin högexpressiva, instrumentalt experimentella känslokonst från sent 1940-tal och den stora orkester verksepok som började 1952–53 med Symfoni nr 2 skrev P: 'Jag har skrivit en violinkonsert – konsert för violin och stråkkvartett (1949) – på ett mycket symptomatiskt sätt. Den är så fylld av dissonanser att den nästan exploderar. I den miljö jag tillbringat min barndom har jag absorberat människors smärta. De var trasiga, sjuka och – det värsta – underkuvade ... Under mitt arbete konkretiserades smärtan givetvis i dissonans ... Dissonanserna genom association förde mig mot djupen (det är också möjligt att jag tog med mig mycket gyttja till ytan). När jag närmade mig en liten treklang – f ö alltid en mollklang – anade jag en frid bortom allt förnuft ... Men jag kunde inte få den att leva ... trots sin konsonans var den otillräcklig att ge vila. Smärtan fann inte ro ... den var som de förtryckta människor jag känt förr" (essän Dissonance-douleur, Musique contemporaine 1952).

Med breddad kompositionsteknik lyckades P stöpa sin känslokonst i allt fastare former. Symfoni nr 2, uruppförd av Radioorkestern under ledning av P:s förste betydande vapendragare, Tor Mann (bd 25), visade sig vara ett stycke avancerad modernistisk musik med närmast generell känslomässig appell. Detsamma gällde Konsert nr 3 för stråkorkester, där den långsamma satsen, Mesto, snart började leva sitt eget liv. Satsen är "en 24 minuters uppgörelse, där jag så småningom kommer fram till en sång som kunde ha sjungits av en frälsningssoldat. Den sången är ett vittnesbörd, en bekännelse" (P i en programkommentar).

I mitten av 1950-talet "debuterade" P:s kroniska ledgångsreumatism, som under 1960- och 70-talen ledde allt närmare invalidisering. Sjukdomen uppfattades som ett arv från barndomens sanitärt eländiga bostadsförhållanden, och P såg den som en social stigmatisering. I hans tänkande och skapande kom den att anta metafysiska proportioner. I en lång rad symfonier förde han sin kamp mot till synes övermäktiga demoniska skeenden men nådde oftast fram till "en sång, så enkel och klar, att den stillar ett barns gråt" (brev från P publicerat i Nutida musik 1968/69, nr 2).

Med Symfoni nr 7, som skulle inspirera flera företrädare för andra konstarter till egna skapelser, bl a koreografen Birgit Cullberg och filmaren Boris Engström, kom P:s definitiva publikgenombrott. Uruppförandet 13 okt 1968 markerar en märkesdag i sv musikhistoria. Sthlms filharmoniska orkester spelade under sin chefdirigent Antal Doráti inför en jublande publik i serien Musik för ungdom. Den därefter snabbt följande skivinspelningen blev en "bestseller", och symfonin mottogs med samma entusiasm vid filharmonikernas Tyskland-turné 1969. Att denna "nationalsymfoni" skulle medfölja också på orkesterns USA-turné 1975 framstod för fristående bedömare som en självklarhet. När den likväl avfördes från programmet av dess nye chefdirigent Gennady Rozhdestvensky, utfärdade P ett historiskt unikt spelförbud för filharmonikerna gällande hela hans produktion (DN 7 juni 1975). Efter medling upphävdes dock förbudet sommaren 1976.

En märkesposition i P:s fortsatta skapande intar den ca 80 minuter långa, ensatsiga Symfoni nr 9, vars viktigaste material är en kromatisk skala utsatt för ständiga förskjutningar. Symfonin har beskrivits som "en infernovandring" med "ett stillhetens öga" i centrum och "ett amen" som slutfall. Ett andra storverk är Symfoni nr 12, De döda på torget, med symfoniskt behandlad kör till texter av Pablo Nerudas Canto general. Den var ett beställningsverk för UU till dess 500-årsjubileum 1977. Ett tredje mästerverk är Violinkonsert nr 2 komponerad för Ida Haendel och med barfotasången Herren går på ängen som ömsom kryptiskt fördold, ömsom öppet exponerad röd tråd genom hela det klingande förloppet.

P:s oftast ensatsiga symfonier håller enhetliga grundtempi. Deras tematisk-motiviska utgångsmaterial är i regel ytterligt begränsat men förs genom avancerad metamorfosteknik in i långa skeenden av organisk växt som ger åhöraren känslan av att färdas genom långsamt föränderliga landskap. Plötsliga blixtar skär genom det musikaliska luftrummet för att släppa lös motkrafter i kontrapunkterande processer. Epik och dramatik ingår en märklig förening.

En för P typisk symfoni består av en större eller mindre prolog följd av en central huvuddel, där dissonanta uppladdningar och kulminationer, våldsamma möten på sekundintervall, envisa slagverksmönster och borrande i kompakta klangmassor avlöses av sångbara melodier före den elegiska eller uppgivna slutdelen. Denna avslutande del kan anta avsevärda proportioner och växer i ett extremfall – Symfoni nr 6 – till 20 spelminuter. Ständigt upprepat melodiskt material till denna i sv musikhistoria unika symfoniska avslutning är barfotasångernas döds vision Han skall släcka min lykta.

Försök har gjorts att precisera P:s förebilder. Analytiker har tyckt sig se påverkan från Mahler, Bruckner, Sibelius, Sjostakovitj och Nielsen utan att de för den skull lyckats ringa in P:s särart. Anknytningen till den sv symfoniska traditionen Berwald-Stenhammar-Rosenberg saknas. Det karaktäristiskt svenska hos P tycks snarare ligga i hans personliga hantering av en innerlig, osofistikerad viston återspeglad också i de stora symfoniska byggena. Paradoxalt nog förefaller det mer motiverat att placera P i en litterär än i en musikalisk tradition. Han skulle i så fall vara närmare släkt med Lasse Lucidor, Fröding, Ferlin och Strindberg än med sina tonsättande kolleger. Utan svårigheter kan paralleller dras mellan Strindbergs Ett drömspel och P:s Symfoni nr 9. – Två dirigenter har spelat stor roll för P:s internationella etablering: Antal Doråti med den första skivinspelningen av Symfoni nr 7 och Sergiu Comissiona med inspelningar av symfonierna nr 7, 8 och 9 samt en lång rad konserter med Pettersson-symfonier i bl a USA.

I den tyska staden Wuppertal grundades 1986 ett internationellt Allan Pettersson-sällskap, som dels lyckats få till stånd skivinspelningar av P:s samtliga verk, dels publicerat årsböcker med texter om tonsättaren. Sällskapet inspirerade också delstaten Nordrhein-Westfalen att under medverkan av ett 20-tal symfoniorkestrar framföra verk av P vid inte mindre än 63 konserter under säsongen 1994/95.