August T Palm

Palm, August Theodor, f 5 febr 1849 i Södra Sallerup, Malm, d 14 mars 1922 i Sthlm, Matt. Föräldrar: skolläraren Nicolaus (Niklas) P o Anna Andersdtr. I skräddarlära 59, gesäll i Malmö 67, gesällvandr i Sverige, Danmark o Tyskland 67–74, skräddarmästare i Haderslev, Tyskland, 74–77, utvisad ur Tyskland 27 febr 77, tillskärare i Store Heddinge, Danmark, 77, skräddare där 78–81, socialistisk agitator i Sverige från 81, red för o utg av Folkviljan (Malmö, Sthlm, Khvn) 82–85, utg av Social-Demokraten 85–87, red där 85–86, förtroendeman för Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) 89–91, red för Social-Demokratens Veckouppl 90–91, red för o utg av Folkviljan (Sthlm) 91–92, led av folkriksdagarna 93 o 96, red för o utg av Appell 07–08 o från 12.

G 10 maj 1874 i Haderslev (ej i vb där) m Johanna Charlotta Hemmingsdtr, f 18 febr 1850 i Fliseryd, Kalm, d 17 nov 1923 i Sthlm, Matt, dtr till lantbrukaren Hemming Larsson o Brita Sofia Jonsdtr.

August P växte upp i ett radikalt hem. Hans far engagerade sig för hoveriböndernas, torparnas och statarnas sak mot greve T K Thott på Skabersjö så intensivt att han fördrevs från sin lärartjänst där. Fadern dog när P var tio år och modern två år senare. P sattes i lära hos "läsareskräddaren" i Kattarp, vilken tuktade honom "till kätterskhet". Efter konfirmationen löstes P från sina band till skräddaren och flyttade in till Malmö, där han fullföljde sin skräddarlära. Redan vid 18 års ålder erhöll han gesällbrev och arbetade därefter omväxlande i Sverige, Danmark och norra Tyskland.

Från 1871 uppehöll sig P i den sydjylländska staden Haderslev, danskpräglad men sedan 1864 i Tyskland. Där inspirerades han och ett 20-tal kamrater, efter det blodiga nedkämpandet av Pariskommunen, av agitatorer från Hamburg till att bilda en socialdemokratisk läseförening. Denna skulle verka för arbetarklassens bästa och för att minska motsättningen mellan tyskar och danskar. P blev socialdemokratisk ledare i Haderslev och 1873 medlem i Första internationalens tyska avdelning men följde verksamheten även i det danska Kolding. Då P gifte sig — även hustrun var sv arbetsvandrare — hade han avskedats efter deltagande i en strejk men lyckats etablera sig som mästare. 1875 började han under signaturen Ergo medarbeta i danska Social-Demokraten och uteslöts ur hantverksföreningen i Haderslev, när han ville ge gesällerna rösträtt i föreningen. Hans deltagande i valrörelsen 1877, två år före socialistlagarnas införande, ledde till att han utvisades ur Tyskland. Efter ett misslyckat försök att återvända till Malmö slog sig P ner som tillskärare i Store Heddinge på Själland. Sedan han vid ett politiskt möte kritiserat den danska regeringen avskedades han åter och fick än en gång etablera sig som sin egen mäster. Även här bildade han en socialdemokratisk förening, men hans ansökan om danskt medborgarskap avslogs. Efter att ha blivit brutalt nerslagen av en politisk motståndare beslöt P att återvända med familjen till Malmö, varifrån det kom rykten om socialistiska möten.

På Gustaf Adolfsdagen 1881 höll P i Malmö sitt berömda tal Hvad vil Sosial-Demokraterna? inför en publik om ca 150 personer, företrädesvis ur borgarklassen. Inspirerad av framför allt Ferdinand Lassalle och Louis Pio framförde han krav på allmän och lika rösträtt för män och kvinnor, införande av statliga produktionsverkstäder och kooperativa produktionsföreningar, borttagande av de indirekta skatterna och sekularisering av skolan. Fackföreningarna skulle underordnas den politiska socialdemokratin, medan nykterheten och religionen skulle vara vars och ens privatsak. Talet bemöttes mycket positivt i t ex Skånska Aftonbladet. På nästa möte, med 800 deltagare, bildades en allmän sv arbetarförening, men då vändes tongångarna i pressen mot P. Han hånades för sina åsikter och för sitt språk, vilket endast resulterade i att han blev ännu mer känd. Efter tredje mötet bildades en agitationskommitté, som sände P på agitationsmöten i andra skånska städer och till Sthlm. Annandag jul 1881 arrangerades ett socialdemokratiskt utomhusmöte i Lilljansskogen i Sthlm med P som huvudtalare.

På nyåret 1882 fortsatte P till Gbg och kom då för första, men inte sista, gången i delo med den nybildade godtemplarrörelsen. I Gbg hade de ledande inom nykterhetsorden börjat angripa den socialistiska rörelsen och förbjudit sina medlemmar att ansluta sig till denna. Liksom bönehusen var godtemplarlokalerna länge stängda för P, och han riktade våldsam kritik mot de liberala och "odemokratiska" ledarna för deras uppfattning att nykterhet och bildning var tillräckliga medel för att förbättra de sociala förhållandena i landet. Det var i dessa strider som P:s motståndare, mest i den politiska skämtpressen, felaktigt utmålade honom som en "bacchidyrkare med ölglas i hand och fickorna fulla med buteljer". I själva verket kämpade P mot "reaktionen, fanatismen och intoleransen inom nykterhetsrörelsen samt dess ringa förståelse för socialdemokratin". I Sthlm förde han en oförsonlig kamp mot L O Smiths ringrörelse, som, enligt P, i eget vinstsyfte förordade "billigt brännvin och billig mat genom kooperativa föreningar efter Rochdale-systemet".

På några månader hade P blivit en av Sveriges mest omskrivna personer, och hans folkmöten hade i grunden omvandlat hela det politiska livet i landet. Med erfarenheterna från agitationsturnén återvände han till Malmö och grundade tidningen Folkviljan som komplement till den muntliga agitationen; den kallades i folkmun "Palmviljan" och av motståndarna "Illviljan". Trots att tidningen inte bara vände sig till arbetare utan även till lägre tjänstemän och småbrukare och trots stöd från mecenater i Malmö och sv socialister utomlands fick tidningen läggas ner inom mindre än ett år. P var nu ekonomiskt ruinerad och hånad men beslöt, med hustruns bifall, att fortsätta sin kamp. I april 1883 påbörjade han den sju månader långa "stora agitationsresan", då han besökte nästan alla städer i södra och mellersta Sverige. Han genomförde i medeltal fem möten per vecka. Framgångarna, om än tillfälliga, berodde bl a på den bas som fanns i många städer i form av hantverksarbetare som varit utomlands och där stött på den socialistiska arbetarrörelsen. Verksamheten finansierades enbart genom försäljning av Folkviljan. Det fanns kommissionärer för tidningen på flera håll i landet, och under agitationen i Sthlm gavs fyra nummer ut där.

Väl tillbaka i Malmö ställdes P åter inför ekonomiska problem, både privata och för utgivningen av Folkviljan. Hjälpen fanns i Khvn, där man ville stödja den socialistiska rörelsen i Sverige, bl a för att få slut på strejkbrytarimporten från Malmö. En organisation bildades, Förening for Socialismens Fremme (Udbredelse) i Sverrig, och P fick socialdemokratiska förbundet i Danmark att garantera utgivningen av Folkviljan under ett halvår. P understödde de malmöitiska arbetarnas olika fackliga aktioner 1883–84 och uppmanade dem att bilda socialistiska fackföreningar. Han hyste förståelse för s k stångridning av oönskade förmän men förordade uppvaktning hos företagsledningarna som fackligt kampmedel. P skrev själv alla bidrag utom brev och insändare och redigerade Folkviljan ända till 1884, då Skandinaviska tobaksarbetareförbundets malmöavdelning övertog tidningen och korkskäraren Henrik Menander (bd 25) anställdes som redaktionssekreterare. Motsättningar mellan P och förbundet och ett attentat mot tidningens tryckeri fick till slut P att ge upp tidningsutgivningen och agitationen i Malmö. Efter att ha givit ut mer än 100 nummer av Folkviljan flyttade han på våren 1885 till Sthlm. Som summering av sin malmötid sade han att hans agitation varit hänsynslös och entusiasmerat massorna och att han "handlat rätt genom att hålla rörelsen ren från alla kompromisser".

I valrörelsen 1884 hade P en kontrovers med Hjalmar Branting (bd 6) för dennes samarbete med liberalerna i Sthlm. Denna kamp kom att föras vidare inom huvudstadens socialdemokratiska klubb, där P fick medlemsnr 119. Han noterade att där fanns många vilande medlemmar och att där, till skillnad från i Malmö, män och kvinnor ur "de så kallade bildade klasserna" deltog. Han noterade också att klubben mest var en intern diskussionsklubb och satte sig före att ordna offentliga massmöten. Därmed fronderade han mot bla Branting. P drev igenom sin vilja, och ett stort möte anordnades som stöd för en strejk i Khvn. P genomförde därefter en två månaders agitationsresa till Norrland. Fredrik Sterky understödde honom ekonomiskt, och utrustad med 5 000 ex av Nutidsbetraktelser och 3000 ex av det socialdemokratiska programmet bildade han både socialdemokratiska klubbar och fackföreningar i norrländska kuststäder och sågverkssamhällen. Sterky blev därmed, tills vidare, en av de få från de s k "bättre klasserna" inom rörelsen som P hade förtroende för.

Tillbaka i Sthlm fortsatte P sin strategi med att hålla offentliga möten och att grunda en tidning. När Branting som nybliven redaktör för den liberala och "arbetarvänliga" Tiden inte ville officiellt deklarera denna som socialistisk, grundade P och hans allierade 1885 Social-Demokraten. För att lösa problemet med språkliga korrigeringar i manus och med korrekturläsning anställdes Axel Danielsson (bd 10), som senare kom att fortsätta P:s agitation i Malmö. I Sthlm återupptog P kampen mot de ledande godtemplarna, Anton Nyström (bd 27) och DN om arbetarnas stöd. Ett föredrag mot livsmedelstullarna 1886 ledde till den första socialdemokratiska demonstrationen i Sverige. P envisades med att finansiera tidningen och sitt eget livsuppehälle genom tidningsförsäljning. Han avvisade bestämt ett erbjudande från Sterky om anslag från denne. Bakom detta låg dels hans uppfattning att socialdemokratin skulle vara en massrörelse, dels hans syn på motsättningen mellan "arbetare" och personer "med studentbetyg på fickan". Splittringen bland socialisterna var påtaglig, och P:s motståndare grundade Nya Samhället som motvikt till Social-Demokraten, men P drog det längsta strået. Det blev försoning och uppslutning kring Social-Demokraten.

Sommaren 1886 genomförde P ännu en agitationsresa genom stora delar av landet och höll många möten, speciellt i Sundsvalls sågverksdistrikt. Han bildade socialdemokratiska föreningar och fackföreningar samt skaffade fasta kommissionärer till Social-Demokraten. Därefter deltog han som ombud för Socialdemokratiska förbundet i Sthlm i den första skandinaviska fackföreningskongressen i Gbg, där han initierade ett uttalande om att den fackliga och den politiska arbetarrörelsen skulle gå hand i hand och att kongressen skulle meddela sin anslutning till det socialdemokratiska programmet. Vidare antogs Social-Demokraten som "centralorgan för Sveriges arbetare". I tidningen förde P sin offentliga kamp vidare; hösten 1886 trädde han emellertid tillbaka som redaktör och Branting intog hans plats. P kvarstod dock som ansvarig utgivare men ägnade sig i övrigt åt den muntliga agitation som han ansåg passade honom bäst.

Före sin avgång som redaktör hade P åtalats för smädelse mot regering och riksdag. Åtal väcktes mot honom för uttalanden han gjort vid ett möte med sågverksarbetare i Hälsingland, och han dömdes i den första socialistprocessen i Sverige i underrätten till tre månaders fängelse, ett straff som av hovrätten och högsta domstolen nedsattes till en månad. P poängterade själv att den liberala ministären Themptander här inledde raden av åtal mot den socialdemokratiska pressen. Från fängelset lät P publicera sina Långholmsdrömmar, där han gisslade såväl det politiska etablissemanget som präster och kronofogdar. Hans pingstdagspromenad från bostaden på Saltmätargatan till Liljeholmen, som annonserats i Social-Demokraten och blev till en massdemonstration, var också en nagel i ögat på etablissemanget. Promenaden skedde i stället för en demonstration mot arbetslösheten som förbjudits av polisen.

Reaktionerna mot P från borgerliga grupper och borgerlig press ledde inte bara till att hans verksamhet fick all den uppmärksamhet han önskade utan också till att alltfler arbetare lämnade de liberala arbetarledarna. Hans taktik med massmöten och tal från tribunerna var effektiv i kampen mot den liberala arbetarrörelsen. Under sina agitationsresor ute i landet vände sig P också till bönderna genom att i sina tal protestera mot deras skuldsättning och proletariseringen av bondeklassen. Hans taktik gick ut på att använda "hånets och humorns bitande svärd", medan Branting fick sköta "de mera allvarliga sakerna".

Våren 1889 deltog P i SAP:s konstituerande kongress, vilken han förberett på Långholmen, och det är otvetydigt att hans agitationsresor bidrog till att skapa ett underlag för ett socialdemokratiskt parti i Sverige. Följande år var han en av initiativtagarna till och talare vid den första första-majdemonstrationen i Sverige. P var en av de åtta talare som framträdde inför 50 000 personer på Ladugårdsgärdet i Sthlm. Han krävde kortare arbetsdag, högre löner och medborgerliga rättigheter. — När Social-Demokraten 1890 blev dagstidning, lämnade han denna helt och blev redaktör för dess veckoupplaga.

I sin uppgörelse med liberalerna inom och utom partiet framförde P från slutet av 1880-talet allt starkare uppfattningen att "arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk". Han blev alltmer skeptisk till parlamentarismens möjligheter och förordade direktdemokrati genom folkomröstningar. Han blev också alltmer kritisk till partiledningen, som bl a gavs skulden för nederlaget i Norbergsstrejken 1890–91. Kritiken resulterade i att P blev alltmer åsidosatt inom partiet. Han återupptog sitt arbete som skräddare men engagerade sig inför 1893 års folkriksdag, där han fortsatte sin kamp mot liberalerna. Hans bas fanns bland ungdomen, och så grundade han Stormklockan, där han anknöt till Engelbrekts och Gustav Erikssons (Vasa) uppror mot överheten. P åberopade dessas insatser, liksom Karl XI:s politik mot adeln, för att mobilisera den sv underklassen. Han anknöt även till den kristna upprors- och kärlekstanken, ofta i polemik mot prästvälde och kyrkans politiska ställningstagande för överheten. Han engagerade sig också för de arbetslösa genom att bilda föreningen Folkets rätt och starta tidningen Folkets värn. Av detta blev det dock inte mycket, men 1895 kom P igen som agitator. Under de följande åren genomförde han en rad långa agitationsresor för att organisera bruks-, gruv- och lantarbetare. 1896 agiterade han på den andra folkriksdagen för den politiska storstrejken som ett medel i rösträttskampen. 1897 blev han förtroendeman för åkeriarbetarna inom Sv transportarbetareförbundet, som han representerade både på partikongressen och på skandinaviska arbetarkongressen så. 1900 genomförde P på uppdrag av Socialist Labor Party en tre månader lång agitationsresa i USA, vilken han redogjorde för i Ögonblicksbilder från en tripp till Amerika (1901). Han var i detta arbete förvånansvärt positiv till "möjligheternas land", även om han kritiserade trustväldet, det religiösa hyckleriet och rasdiskrimineringen. Särskilt imponerades han av kriminalvården, ett område som engagerade honom djupt och som han ofta tog upp i den sv debatten. Hemkommen fortsatte P sin agitation och deltog som en av de mest aktiva i 1902 års storstrejkskommitté för den allmänna rösträttens införande. Han agiterade också bland arbetarna i svenskbygderna i Finland under den värsta förryskningskampanjen där. Påverkad av svårigheterna att få möteslokaler arbetade P aktivt för byggande av Folkets hus.

På 1905 års socialdemokratiska partikongress tillhörde P vänsterkritikerna, dock utan att liera sig med Hinke Bergegren (bd 3). Hans antimilitarism och internationalism fann stöd inom ungdomsrörelsen, och han försökte också vinna kvinnorna för arbetarrörelsen. 1906 gjorde han en ny agitationsresa till USA, där han betraktades som "Sveriges Bebel". Så hyllades han för 25 år av socialistisk kamp i Sverige. — Under de följande åren skärpte P sin vänsterkritik mot partiledningen, även om han i sin nystartade tidning Appell sökte överbrygga klyftan mellan höger och vänster inom det socialdemokratiska partiet. 1911 genomförde han sin sista agitationsresa och deltog i sin sista partikongress. Han fokuserade då sin insats mot "nykterhetsfanatismen". När förbudskravet nästan enhälligt antogs som en punkt i det nya partiprogrammet, intensifierade P sin kamp mot absolutisternas ökande inflytande i partiet. I kommunalvalet följande år gick "appellisterna" ut med en spränglista och erhöll en sjättedel av rösterna i Sthlm. Krav restes på att P skulle uteslutas ur partiet. Han fick dock kvarstå som medlem, trots att han genom det organiserade motståndet mot Brattsystemet hade närmat sig den socialkonservativa unghögern och Tysklandsaktivisterna. Under de sista åren av sitt liv proklamerade sig P som politisk och religiös vilde, men i grunden var han sina socialistiska ideal trogen.

Som agitator är P oöverträffad i sv historia. Han var dock inte så unik i den tidiga sv socialistiska arbetarrörelsen som han själv vill låta påskina i sina memoarer, Ur en agitators lif (1904). P avled våren 1922 och fick därmed inte uppleva den folkomröstning i förbudsfrågan på hösten så, som han säkerligen skulle ha uppfattat som en stor triumf.