Gustaf Wilhelm Palm

Palm, Gustaf Wilhelm, f 14 mars 1810 i N Åsum, Krist, d 20 sept 1890 i Sthlm, Klara. Föräldrar: underofficeren Adolf Wilhelm P (Sv biogr lex) o Christina Ulrika Bergström. Elev vid FrKA 28–37, bosatt i Rom juli 41–dec 51, tillfällig lär vid FrKA:s elementarteckn:skola 17 dec 59, ord lär där 7 mars 60–dec 78, v prof i teckn vid FrKA 27 aug 81. Konstnär. – Agré vid FrKA 45, LFrKA 52.

G 24 maj 1856 i Sthlm, Jak o Joh, m Eva Sophia Johanna Sandberg, f 3 jan 1825 där, Klara, d 21 dec 1893 där, Jak o Joh, dtr till historiemålaren, prof Johan Gustaf S o pianisten Sofia Dorothea Kökeritz.

Efter slutad skolgång i Kristianstad kom P 1825 till Lund där han fick en vän och gynnare i läkaren Johan Rabbén. Denne bekostade hans studier i teckning för ritmästaren vid LU Anders Arvidsson. Genom dennes förmedling fick P göra ett antal illustrationer till C A Agardhs (bd 1) verk om de europeiska algerna. 1828 antogs P som elev vid FrKA.

Från början inriktad på att bli landskapsmålare tog P vid akademin starkast intryck av Carl Johan Fahlcrantz (bd 15), landets mest uppburne landskapist. Dennes till formen något diffusa romantiska stämningsmåleri i varma, mörka färger återspeglas också i P:s tidigare verk, medan staffaget röjer influenser från J G Sandbergs folklivsskildringar. P:s flit och begåvning rönte uppmuntran och han erhöll flera belöningar. Han ställde flitigt ut på akademin, bl a utsikter över Sthlm och Gripsholms slott, och han fick hjälpa till med koloreringen av naturforskaren Sven Nilssons (bd 27) Illuminerade figurer till Skandinaviens fauna (1832–40) liksom med färgläggningen av C Forssells (bd 16) och Sandbergs planschverk Ett år i Sverige (1827–35). Sedan P tillsammans med M G Anckarsvärd (bd 1) gjort en studieresa till Norrland och Norge sommaren 1833 fick han vara denne behjälplig med illustreringen av Svenska och norska utsikter (1830–37). Trots att han fick sälja en hel del målningar till den 1832 bildade Konstföreningen i Sthlm hade han svårt att dra sig fram, och tidvis led han direkt nöd.

För att söka bot mot en ögonsjukdom begav sig P 1837 till Tyskland. På vägen dit besökte han Khvn, där han gjorde bekantskap med den norske konstnären J C Dahl och tog intryck av denne och av de danska konstnärernas ljusa och realistiskt förankrade måleri. Resan fortsatte till Berlin, där P blev kvar nästan ett år, eftersom behandlingen drog ut på tiden. Trots dålig syn målade han där en rad dukar med svenska och norska motiv efter skisser han medfört hemifrån och fick god avsättning för sina alster.

I aug 1838 lämnade P Tyskland och slog sig ner i Wien, där han under ett mer än två år långt uppehåll gjorde sig ett namn som konstnär. Han ställde ut på Wiens konstakademi och erhöll av konstföreningen i Budapest beställning på en "norsk vue". Han fick också bra betalt för sina verk som praktiskt taget uteslutande återgav motiv från Sverige och Norge, vilka publiken sannolikt fann exotiskt intressanta. P studerade flitigt Wiens många konstskatter och umgicks med flera av de österrikiska målarna. Framför allt torde han ha tagit intryck av F Waldmüllers sakligt registrerande landskapskonst.

P:s håg stod emellertid till Italien, och efter ett besök i Ungern och Trieste reste han i nov 1840 till Venedig. För sin utkomst målade han vedutor från lagunstaden som var begärliga turistsouvenirer. Han gjorde också en mängd skisser som han senare både i Rom och Sverige skulle omsätta i otaliga målningar, oftast motiv från Canal Grande. I juli följande år bröt P upp från Venedig och for till Rom, dit han anlände i slutet av månaden och där han förblev bosatt i tio år. I Rom florerade ett rikt konstliv. Talrikast var den tyska konstnärskolonin, men även den skandinaviska var månghövdad. Av svenskarna var B Fogelberg (bd 16) och J N Byström (bd 7) äldst på platsen. Ungefär samtidigt med P kom Egron Lundgren (bd 24) med vilken han skulle uppehålla en livslång vänskap. P umgicks ofta med de tyska målarna, och det var till det klassicerande tysk-romerska s k stillandskapet han anslöt i sitt kommande ceuvre.

P förblev denna landskapstyp trogen livet ut. I hans rika produktion återkommer gång på gång med smärre variationer samma motiv: utsikter över Tivoli med kaskatellerna, den romerska kampagnan eller de många små pittoreska städerna i bergstrakterna kring Rom där han brukade tillbringa somrarna. Ett typiskt exempel på P:s landskapsuppfattning är den sk kungatavlan, Utsikt över staden Genazzano, som han målade på beställning av Oscar I 1847. Förgrundens ockrafärgade mark med litet bladverk och mellanplanets mäktiga lövträd är rekvisita som förekommer i flera verk, medan staden i bakgrunden, badande i ett milt solnedgångsljus, går tillbaka på noggranna studier på platsen. Figurstaffaget är som alltid litet för att framhäva naturens storslagenhet. Enskildheterna är väl genomförda men valörerna inte helt harmoniskt samstämda. Det är dock inte i sådana ateljéverk utan i de många studierna i olja utförda med en intensiv känsla för naturens finaste skiftningar, för spelet av dagrar och valörer, som P gjort sin fullödigaste insats som konstnär. Med sina friska färger, klara transparenta luft och lätta penselskrift representerar de ett "friluftsmåleri före friluftsmåleriet" (Lindgren, s 225).

I dec 1851 lämnade P Rom och tillbringade sedan flera månader i Paris, där han fortsatte att måla italienska motiv utan att ta några som helst intryck av den franska konsten. I okt följande år återvände han till Sverige. Hans hemkomst till Sthlm väckte uppmärksamhet. Kronprinsen kallade honom till audiens för att få se hans italienska etyder och beställningarna strömmade in. Han företog en resa till Dalarna och Norrland, men att stämma om sin palett efter det sv landskapets fordringar varken ville eller kunde han. Produktionen blev därför ganska ojämn med metallhårt och okänsligt målade verk. Långt bättre lyckades P med sina många stadsutsikter från bl a Sthlm, Uppsala, Västerås, Visby och Härnösand. Dessa har också ett betydande topografiskt och kulturhistoriskt värde. Några förändringar undergick egentligen inte P:s måleri förrän under hans sista decennium, då han gjorde en rad utsökta akvareller från Gotland, ofta målade vått i vått i ett impressionistiskt maner som var fullt i takt med tidens friluftsmåleri.

P anställdes 1860 vid FrKA som lärare i elementarritning, den s k principen, en befattning som han innehade tills skolan drogs in med utgången av 1878 och överfördes till Tekniska skolan. I pedagogiskt syfte utgav han 1866–67 Öfningar i trädritning. "Palma Vecchio" som eleverna kallade honom, var aktad och omtyckt som lärare. Den unge P har skildrats som "munter och tokrolig, med eller utan kontanter alltid content" (Lindgren, s 95 f). På äldre dagar framstod han som ett original, talade skånska med italiensk brytning och gick klädd i en stor mörkblå slängkappa och kalabreserhatt.

P:s dotter Anna Sofia Palm de Rosa (1859–1924) studerade bl a för fadern samt i Danmark, Holland och Paris. Hon målade framför allt akvareller och var en kort period lärare i akvarellmålning. Från 1896 var Anna P bosatt utomlands, från 1901 nära Neapel. Även sedan hon lämnat Sverige deltog hon i sv utställningar, bl a i Baltiska utställningen i Malmö 1914. P hämtade motiven till sina akvareller främst från Sthlm, Sthlms skärgård, Frankrike och Italien. Hon utförde även arkitekturmotiv och djurstudier.