S Olof J Palme

5 Palme, Sven Olof Joachim, sonson till P 2, f 30 jan 1927 i Sthlm, Svea art, d 28 febr 1986 där, Ad Fredr (kbf i Nik). Föräldrar: försäkringsdirektören Gunnar P o Elisabeth Sophie v Knieriem. Studentex vid Sigtunastiftelsens humanistiska lärov 13 maj 44, inskr vid StH 15 sept 44, Bachelor of Arts vid Kenyon College, Ohio, USA, 48, fänrik i kavalleriets reserv (Livreg:s husarer) 1 nov 48, löjtn där 1 juni 56 — 62, ordf i Sveriges förenade studentkårers (SFS) internat utsk 49-51, JK vid StH 15 dec 51, ordf i SFS 52 — 53, förste byråsekr vid Försvarsstaben 18 sept 53 — 14 okt 54, handsekr åt statsministern 53 — 63 (anst i Statsrådsberedn för att biträda inom dep:en 14 maj 54, eo förste sekr 1 juli 55, eo förste kanslisekr 1 juli 56, sekr 1 juli 59, byråchef 2 juni (tilltr 1 juli) 61, allt i Statsrådsberedn), studieledare o led av Sveriges soc:dem ungdomsförb:s (SSU) VU 55 - 61, led av styr för Arbetarnas bildningsförb 55-61, av FK 58A-68, av AK 69 — 70, av enkammarriksdagen från 71 (led av särsk utsk 60, ordf i Nord rådets sv delegation 76 — 81, led av utrikesnämnden 76 — 82), ordf i studiesociala utredn okt 59 —dec 63, led av gymnasieutredn juni 60 —dec 63, delegat till Förenta nationerna (FN) 61, ordf i studiehjälpsutredn juni 62 — okt 63, led av styr för Nämnden för internat bistånd (NIB) 62 — 63, konsultativt statsråd 19 nov 63 — 25 nov 65, suppl i Soc:dem arbetarepartiets (SAP) VU 64 — 69, adjung led av styr för Sv kanotförb 64 — 70, statsråd o chef för Kommunikationsdep 25 nov 65, för Utbildningsdep 29 sept 67-14 okt 69, partiordf i SAP från 1 okt 69, ordf för soc:dem riksdagsgruppen från 69, statsminister 14 okt 69-8 okt 76 o från 8 okt 82, ordf i forskn:beredn 69 — 76, i energirådet dec 73-dec 76 o nov 82-okt 83, led av oberoende kommissionen för internat ut-vecklifrågor (Brandtkommissionen) från 77, FN:s generalsekns särsk sändebud i konflikten mellan Iran o Irak från 12 nov 80, ordf i oberoende kommissionen för nedrustn:- o säkerhetsfrågor (Palmekommissionen) från 80, i barn- o ungdomsdelegationen från dec 82.

G 1) 21 dec 1949(-52) i Prag m ML Jelena Evženia Emilia Josefa Rennerovà i hennes l:a g, f 15 aug 1927 i Uherské Hradiště, Tjeckoslovakien, dtr till advokaten Jan Renner o Jelena Pechovà; 2) 9 juni 1956 i Khvn (kbf i Sthlm, Osc) m psykologen FK, frih Anna Lisbet Christina Beck-Friis, f 14 mars 1931 i Sthlm, Osc, dtr till civilingenjören, frih Ebbe Christian B-F o Anna-Lisa Bolling.

Olof P:s bakgrund var på flera olika plan betydelsefull för hans framtida gärning som politiker: dels naturligtvis för att han som person i mycket formats av sin miljö, dels för att han under sitt stormiga liv som politiker ständigt fick sin bakgrund återkallad och framhävd av andra, dels slutligen för att han själv, trots att hans politiska värderingar kom att skilja sig från dem som många inom hans släkt hade, ändå förblev nära knuten till den under hela sitt liv.

Farfar var Sven P. Han var politiskt liberal även om han bl a under intryck av försvarsfrågan i början av 1910-talet orienterade sig högerut. P var sju år när han dog. Farmor var friherrinnan Hanna v Bom. Hon var uppvuxen på ett av de få genuina slotten i Finland som dotter, syster och sedermera också faster till centrala politiker där. Sven och Hanna P:s gemensamma hem, först i Djursholm och därefter på Östermalm i Sthlm, var länge en samlingsplats för både litterära och liberala kretsar i Sthlm liksom för kontakter mellan Sverige och Finland. Gunnar P, som var en av parets tre söner, blev far till P. Att den som sedermera blev ledare för sv socialdemokrati fått sitt namn efter en farbror som vårvintern 1918 stupat på den vita sidan i Finlands inbördeskrig förblev, trots all uppmärksam- het som ägnades P:s familjebakgrund, överraskande okänt. Gunnar P, som läst juridik i Uppsala och där tillhört den konservativa studentföreningen Heimdal, efterträdde småningom sin far som chef för Thule. Han dog 44 år gammal, några veckor efter sin far.

Morfar till P var Woldemar v Knieriem, professor i agronomi och rektor för Poly-teknikum i Riga och ättling till tysk-baltiska ämbetsmän och godsägare. Hans och hans hustru Elisabeth Kupffers liv var sammanlänkade med alla de stormar som gick över Baltikum. Parets dotter Elisabeth, P:s mor, lär ha varit den första kvinna som tog studenten i Baltikum. Hon hann också påbörja medicinska studier i Tyskland innan hon tvangs återvända till Riga, följa sin mor som förvisats till det inre av Ryssland och slutligen 1915 få utresetillstånd till Sverige. Ett år efter sin ankomst dit gifte hon sig med Gunnar P. Under 1920- och 30-talen kom hon och hennes barn ofta att besöka Lettland där föräldrarna fick leva kvar på sitt genom expropriation starkt reducerade gods Skangal. Woldemar v Knieriem dog i början av 1930-talet medan hustrun, P:s mormor, flydde till Sverige vid andra världskrigets utbrott och delade våning med dottern och dennas barn till sin död 1947 (Pal-me-Nilzén).

Den högborgerliga trygghet som tycktes omge P i ett stenhus på Östermalmsgatan i Sthlm inrymde samtidigt också otrygghet: dels i faderns tidiga bortgång, dels i berättelser om konvulsioner och strider som ägt rum på andra sidan Östersjön. Vidare blandades regler för korrekt uppträdande som ingick i traditionell välsituerad sv borgerlig värld med annorlunda, smått exotiska och ibland självsvåldiga, inslag från finlandssvensk och baltisk miljö. Tvåspråkighet rådde — tyska och svenska — och därtill lärde sig P tidigt franska genom att familjen hade en fransktalande barnjungfru. Kvinnor dominerade barndomshemmet efter faderns död: den legendariska farmodern som bodde i samma hus, modern som var aktiv inom högerpartiet och engagerade sig i olika socialt inriktade föreningsaktiviteter och under krigsåren t o m var luftskyddsinspektör för hela Östermalm, mormodern och slutligen den sju år äldre systern Catharina som stod P nära. Till utseendet liknade P mer sin mor än sin far. Det sägs att han till sin personlighet mer bråddes på modern än på fadern. Begåvning och allmän duglighet flöt i och för sig till från bägge håll, men det karakteristiska hos modern, som P ärvde, skall därtill ha varit hård arbetsmoral och socialt engagemang, distans och viss blyghet, enkelhet i vanor och behovslöshet, ett gott minne som också kunde leda till viss långsinthet och oförsonlighet.

Barndomen präglades både av sjukdom, pigghet och självhävdelsebegär. P var tidigt utvecklad, läsivrig, road av fakta och slagfärdig. Han var kort till växten och började därtill sin skolgång ett år tidigare än det normala: först i Beskowska skolan och därefter i Sigtuna humanistiska läroverk. Rapporterna är många om en pojke som slogs, var mycket tävlingsinriktad och även förmådde hävda sig i sport. Modern skall ha ansett det nyttigt för honom att gå i den internatskola där den äldre brodern också gått och därmed vistas i mer "manlig" miljö än i den som erbjöds i hemmet. P trivdes egentligen aldrig i Sigtuna, även om han i de högre klasserna väl smälte in i sammanhangen. Skolan präglades, sett i deras per- spektiv som var unga där, av översittarfa-soner och viss pennalism påminnande om engelska internatskolor. Om sin skola i Sigtuna skall P senare ha sagt att han där lärde sig hata allt förtryck och allt våld mot svagare.

Det knappa decennium som förlöpte mellan P:s studentexamen och hans anställning som sekreterare hos statsminister Tage Erlander 1953, inkörsporten till hans politiska verksamhet, fylldes av en ung mans sökande efter yrkesidentitet och en plattform i livet. Han gjorde militärtjänstgöring i kavalleriet och avancerade till reservofficer; han var intresserad av att pröva på journalistisk verksamhet och fick volontäranställning på SvD där chefredaktören Ivar Anderson kände modern; han fick stipendium för att studera vid Kenyon College i USA och lyckades där på ett år avlägga en Bachelor of Artsexamen; han skrev in sig vid juridiska fakulteten vid Sthlms högskola och avlade där en jur kand-examen; han lekte också med tanken, mot bakgrund av stora språkkunskaper och erfarenhet av utlandet, att söka in vid UD. Allt gick snabbt och framgångsrikt.

För utåtriktade studenter utgjorde studentkårsuppdrag länge katapultstolar för vidare verksamhet i samhället. Det kom också att i hög grad gälla för P. Han rekryterades till internationell verksamhet inom SFS efter artiklar han skrivit i SvD; han deltog som talesman för SFS mycket aktivt både i motståndet mot den kommunistdominera-de internationella studentorganisationen IUS och i skapandet av en praktiskt inriktad alternativ internationell organisation kallad COSEC. Våren 1952 valdes han till ordförande för SFS och fick i den egenskapen, som energisk representant för studenternas fackliga intressen, rika tillfällen att både synas offentligt och föra diskussioner med företrädare för kanslihuset (Östergren).

Just vid den tid när P var ordförande för SFS sökte Tage Erlander nästan desperat efter kvalificerad sekreterarhjälp. Flera tycks ha fäst hans uppmärksamhet på P. Detta ledde till att denne, som våren 1953 avgått som ordförande i SFS och tillträtt ett arbete i Försvarsstaben, till sin stora överraskning fick samtal från statsministern med anbud om att bli hans sekreterare. P ville inte genast ge upp den anställning han er- hållit på Försvarsstaben utan tillträdde sitt arbete i Kanslihuset till en början på halvtid. Våren 1954 blev anställningen definitiv och på heltid.

P hade, när Erlander tog kontakt med honom, redan klara socialdemokratiska sympatier. Han hade sålunda varit betalande ledamot av den socialdemokratiska studentklubben i Sthlm både 1950 och 1952. Hans orientering åt vänster, bort från familjens konservativa politiska värderingar, hade skett successivt. Själv kunde han sedermera, i den mängd intervjuer som kom att kretsa kring denna utveckling, som orsak ange olika händelser alltifrån barndomen på morföräldrarnas gård i Lettland till internatskolan i Sigtuna. De oftast framhållna upplevelserna var dock debatten kring Ernst Wigforss' skatteförslag innan han åkte till USA, liksom framförallt de nya perspektiv han fick på Sverige under sin Amerikavistelse med upplevelsen av starka motsatser mellan dem som har och inte har. Denna av utlandet präglade orientering mot vänster förstärktes ytterligare av den resa som han företog i Asien 1953 innan han anställdes hos Erlander. Denna resa med dess upplevelser av fattigdom och nöd blev grogrund för hans livslånga engagemang för förhållandena i tredje världen.

P kom under hela sitt politiska liv att påminnas om sin hemhörighet på en och samma gång i både högborgerlig miljö och organiserad arbetarrörelse. Intresset för denna dubbelhet tycktes särskilt stort och laddat i borgerliga kretsar. Av illvilliga kunde hans omvändelse stämplas som ren karriärism — det lönar sig att tillhöra landets dominerande parti — alldeles som om inte en mängd andra "karriärer" skulle ha stått öppna för en person med P:s begåvning och bakgrund. Han gled in i det som blev hans livsgärning successivt och av tillfälligheter, och den politiska hemvist han fick innebar inte heller en brytning med den miljö som han kom ifrån. Denna dubbelhet i sitt liv delade P med Lisbet Beck-Friis som han första gången träffade under en av SFS anordnad skidresa till fjällen och som han gifte sig med 1956. Hon kom från en högadlig familj och hade under sina studier i psykologi upplevt en liknande politisk utveckling som P. Tiden mellan P:s första anställning i kanslihuset och hans upphöjelse till statsminister och partiledare omfattade 16 år. Den präglades av både kontinuerlig intensiv arbetsgemenskap med Tage Erlander och successiv breddning och förstärkning av den egna politiska positionen.

P:s förhållande till den ett drygt kvartssekel äldre Erlander var märkligt. Den som ursprungligen anställts för att vara en effektiv sekreterare med språkkunskaper blev mycket snart både förtrolig samtalspartner och medhjälpare vid lösningen av olika uppkommande politiska problem (Ruin 1986). P och Erlander blev oskiljaktiga och blommade i varandras sällskap. De var också lika i mycket: snabba i uppfattning och repliker, okonventionella och smått bohemiska, mångintresserade och lyhörda inför nya tankar, pragmatiska och politikbesatta. Den äldres oro och tidvisa dysterhet uppvägdes av den yngres större optimism och känsla att saker och ting går att fixa. P hade i Erlander fått en äldre man att beundra, tycka om och även lära av. Nästintill ett farson-förhållande uppstod mellan dem.

En av P:s första uppgifter som Erlanders sekreterare var att utarbeta förslag till tal. Att vara talskrivare ledde till att han kom att syssla med och tränga in i en mängd olika politiska problemkomplex. Bland de för framtiden mest betydelsefulla tal som Erlander höll och som P varit med om att utforma var dels det som hölls i riksdagen 1956 om de stora förväntningarnas missnöje och som utgjorde ett startskott för 1960-talets resonemang om det "starka samhällets" nödvändighet, dels det som hölls 1961 på Metallarbetarförbundets kongress om relationerna till det ekonomiska samarbetet i Europa och som för lång tid blev riktgivan-de för Sveriges förhållande till den europeiska marknaden.

En annan av P:s tidiga uppgifter var att med sina språkkunskaper hjälpa Erlander i hans internationella verksamhet. Snart blev han också bisittare vid internationella konferenser som Erlander var värd för liksom följeslagare under de allt tätare utlandsresor som Erlander företog. Bl a följde P med på en resa till Sovjetunionen vårvintern 1956 och fick då, när Erlander insjuknade i en våldsam förkylning, i hans ställe knappt 30-årig resonera med de sovjetiska ledarna.

P blev också en viktig kontaktperson mellan statsministern och hans omvärld i vardagen, särskilt i valtider. Framförallt kom han tidigt att delta i utformningen av många viktiga inrikespolitiska beslut orkestrerade av Erlander. Han uppfattas sålunda ha spelat en konstruktiv roll under de förhandlingar om ett förlängt regeringskontrakt som fördes mellan socialdemokrater och bondeförbundare hösten 1956; han var djupt engagerad i ATP-frågan; han bidrog, som huvudsekreterare i den kommitté inom socialdemokratin som sysslade med frågan om Sverige skulle skaffa sig atomvapen eller ej, verksamt till den kompromisslösning som partiet samlade sig kring (Ruin 1986).

I början av 1960-talet, när P redan sju år verkat som statsministerns sekreterare och nåddes av anbud om andra uppgifter inom kanslihuset, utbrast Erlander i sin dagbok: "För mig blir det rätt besvärligt att klara mig utan Palme. Han har ju betytt så enormt mycket för uppryckningen av partiet. Mycket av min nuvarande position har berott på Palmes otroliga skicklighet att finna konstruktiva lösningar eller i varje fall täckande formuleringar" (Erlander, s 286). Denna gång lämnade inte P sin anställning i Erlanders kansli även om han redan fått en egen position inom politiken vid sidan om Erlander. En kort tid därefter blev han byråchef. Ej heller kom han, när han väl hösten 1963 bröt upp från denna befattning för att bli statsråd och som sådan bli anförtrodd olika uppgifter, att lämna sin speciella närhet till Erlander. Tvärtom ingick han under de år som föregick utnämningen till statsminister i den trängre krets av statsråd — det informella inre kabinett — som den åldrande Erlander särskilt förlitade sig på och samrådde med.

Sitt första egna förtroendeuppdrag inom politiken fick P när han 1955 invaldes i SSU:s verkställande utskott som studieledare; valet hade föregåtts av en kongressdebatt där två falanger med mycket jämn utgång kämpat om inflytande över förbundets ledning (Elmbrant 1989). Knappt två år senare — i juni 1957 — skrev Erlander till socialdemokraten Erik Fast i Nässjö och lanserade P som kandidat till en av smålänningarnas platser i FK: "Han har ett poli- tiskt skarpsinne som jag mycket sällan mött hos andra och jag har ändå samarbetat med rätt mycket skarpsinnigt folk... Jag tror att för riksdagsgruppen vore det av stort värde om han kom att tillhöra den" (Ruin 1986, s 69).

P placerades i FK och höll sitt första anförande där några veckor före upplösningsvalet 1958. Han deltog aktivt i både 1960 och 1964 års socialdemokratiska partikongresser och valdes vid den senare in som suppleant i partiets verkställande utskott. Hans tvååriga uppdrag som konsultativt statsråd inrymde inte så mycket samordning av regeringsarbetet — uppdraget hade ursprungligen presenterats som sådant — som koncentration på ett antal speciella frågor och fortsatt stöd för Erlander. Uppdragen som kommunikationsminister och utbildningsminister gav större möjligheter för P att visa egen politisk effektivitet och bredd.

Man talade i början av sextiotalet i kretsar kring P om den "palmeska blandningen". Därmed åsyftades att han särskilt intresserade sig för två av varandra oberoende politikområden, nämligen utbildningspolitik och utrikespolitik. De anknöt direkt till den typ av frågor han arbetat med under sin studentpolitiska tid. Som kommunikationsminister sysslade han därtill med påfallande energi med helt andra frågor såsom omläggning till högertrafik, etablering av en andra TV-kanal och fysisk riksplanering.

Den del av den "palmeska blandningen" som var utbildningspolitik inrymde bla P:s första offentliga utredningsuppdrag. Han utsågs 1959 till ordförande för en utredning med uppgift att utarbeta ett nytt stu-diesocialt system; denna utredning följdes några år senare av en annan, studiehjälpsutredningen, där han också var ordförande och som gällde enbart studiehjälp på gymnasial nivå. 1 den studiesociala utredningen hade samlats många studentpolitiker från P:s egen generation: utredningen började i föreställningen att successivt bana väg för ett studielönesystem men slutade i stället, under aktiv ledning av P, i att i princip föreslå ett annorlunda lånesystem som riksdagen sedermera accepterade. Tidigare vänskapsband bröts under detta ofta dramatiska utredningsarbete, framförallt med SACO:s företrädare Bertil Östergren som sedermera kom att publicera en kritisk Palme-bok under 1980-talet. Nya och för framtiden betydelsefulla kontakter knöts under detta utredningsarbete bl a med SFS:s representant i utredningen, Lennart Bodström, som blev utrikesminister i P:s andra ministär, och med biträdande sekreteraren i utredningen Ulf Larsson, som blev hans egen statssekreterare under samma tid (Ruin 1979). P:s intresse för utbildningsfrågor, som under 1960-talet också inrymde ledamotskap i 1960 års gymnasieutredning, kulminerade i det tvååriga uppdraget som chef för utbildningsdepartementet.

Ett tema hos P, både som utredningsman och utbildningsminister, var att betona utbildningens roll i ett bredare socialt och ekonomiskt perspektiv. Han försökte på olika sätt medverka till att statusskillnader och barriärer mellan olika typer av utbildningar avvecklades eller minimerades: han engagerade sig för vuxenundervisning och återkommande utbildning, han lade också samhälleliga nyttoperspektiv på forskningen. P medverkade till revisionen av grundskolans läroplan och tillsatte också 1968 års utbildningsutredning (U 68) som både i sin ovanliga sammansättning — den bestod endast av ett antal generaldirektörer — och i sina direktiv demonstrerade tro på utbildning som viktig hävstång i en dynamisk samhällsutveckling. Därtill markerade denna utredning en föreställning om att det gick att förverkliga centrala värden som demokrati, klasslöshet och jämlikhet genom organisatoriska förändringar. Under denna ministerperiod inträffade också det sena 1960-talets studentoroligheter. I maj 1968 kastade sig P orädd in i debatt med de "revolterande" studenterna i det av dem ockuperade kårhuset i Sthlm, och han ställde sig även förstående till kravet på mer studentinflytande, liksom han tidigare varit lyhörd för mer elevdemokrati i skolan.

Den andra delen av det som uppfattades vara "Palmes blandning" var utrikespolitik och internationella frågor. Parallellt med att P under 1960-talets början hade sina utredningsuppdrag inom utbildningsområdet hade han också utredningsuppdrag som gällde hjälp till utvecklingsländer. Vidare satt han i styrelsen för den myndighet på detta område, NIB, som lian själv varit med om att skapa men som tämligen snart efter sin tillkomst råkade i svårigheter och sedermera ersattes av SIDA. Då liksom ofta senare anknöt P i tal och anföranden till egna upplevelser under den sydostasiatiska resa han företagit på 1950-talet. Det blev samma Sydostasien som under 1960-talet drev P till yttranden och handlingar som kom att ge genljud inte bara i Sverige utan också ute i världen och som skapade bilden av honom som världssamvete och utrikespolitisk vänsterman.

Det tal P höll i Gävle sommaren 1965 på Broderskapsrörelsens kongress var tämligen försiktigt i tonen. Han talade om tidigare kolonialländers längtan efter frihet och likaberättigande med andra nationer. "Det är en illusion att tro att man kan möta krav på social rättvisa med våld och militära maktmedel. Det är ytterligt svårt att vinna människors engagemang med löften om att försvara en frihet som de i verkligheten aldrig fått uppleva." (Politik är att vilja, 1968, s 176). Talets adressat var USA som vid denna tid började intensifiera sin närvaro i Sydostasien. Situationen i Vietnam nämndes dock endast en gång i talet: "Jag vet inte om bönderna i Vietnams byar — för det är ju om Vietnam som jag mest har talat — har några utopier, några drömmar om framtiden" (a a, s 177). Detta tämligen försiktiga tal, som på förhand granskats och godkänts av både stats- och utrikesministrarna, väckte protester både i officiella kretsar i USA och inom sv politisk opposition.

Ett mönster var härmed lagt i P:s syn på händelserna i Vietnam liksom i reaktionen på vad han sade. Tonfallen skärptes successivt. P talade under senare delen av 1960-talet i anförande efter anförande, i samklang med en proteströrelse som gick över världen och var påtagligt stark i Sverige, om förtryck och fattigdom i den tredje världen och om berättigade krav på nationell frihet och social frigörelse. I febr 1968 ledde han ett demonstrationståg till Sergels torg i Sthlm och kom vid sin sida i tåget att ha Nordvietnams ambassadör i Moskva. Bland det han då sade och som väckte våldsamma reaktioner, för och emot, var att Förenta staternas krig i Vietnam utvecklats till ett hot mot de demokratiska idealen inte bara i Vietnam utan i hela världen. USA hemkalla-de i anledning av denna demonstration sin ambassadör i Sthlm; flera borgerliga politiker i Sverige skärpte sin kritik av P som utrikespolitiker. Anklagelser haglade över honom för att han medvetet lät sig styras av samtidens yttervänstervind och därmed äventyrade traditionell sv neutralitetspolitik.

Ett crescendo i P:s kritik av amerikansk Vietnampolitik nåddes drygt tre år efter det han tillträtt posten som statsminister. I anledning av intensifierade amerikanska bombardemang av Vietnam formulerade han ett uttalande som sedermera ofta skulle komma att citeras. Det som skedde i Vietnam brännmärktes som tortyr och illdåd och lät sig enligt honom jämföras med andra ohyggligheter i historien sådana som de i Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidi-ce, Sharpeville och Treblinka. Nu blev den amerikanska reaktionen ännu starkare än förut — en nyutnämnd sv ambassadör i Washington sades inte vara välkommen — och också på hemmaplan chockerades många av tonfallet i P:s uttalande. Protestlistor mot USA:s bombningar i Vietnam, vilka vid denna tid spreds över Sverige, undertecknades dock samtidigt av över två milj svenskar.

P:s tidiga engagemang i Vietnamfrågan hade bidragit till att han på 1960-talet sågs som talesman för en ny ungdomsgeneration, antiamerikansk och vänsterpräglad. Porträtteringen var i viss mån felaktig. P var generellt sett inte antiamerikansk. Han kritiserade visserligen den amerikanska regeringens politik men fortsatte, såsom han gjort ända sedan sina studieår i USA i slutet av 1940-talet, att känna sig hemma i amerikansk miljö, att intressera sig för amerikansk politik och läsa nyutkomna amerikanska böcker och prenumerera på amerikanska tidskrifter. Ej heller placerade sig P generellt sett på socialdemokratins vänsterflank.Vad Vietnamengagemanget däremot gjort tydligt var en fallenhet hos honom att uttrycka sig både drastiskt och emotionellt. Det var en del av hans temperament och också uttryck för en önskan att bli hörd. Laddad uppmärksamhet hade därmed fästs vid hans person både inom och utom Sverige redan innan han utsågs till statsminister. Valet hösten 1969 av P till socialdemokratisk partiledare — och därmed också till statsminister — skiljde sig i flera avseenden från valet av Erlander till motsvarande positioner 23 år tidigare. Nu var det en ordinarie partikongress som hade att utse ny partiordförande efter en ledare som lång tid i förväg meddelat sin önskan att avgå. Förberedande diskussioner och spekulationer hade hunnit pågå länge, medan valet av ny partiordförande drygt två decennier tidigare företagits av partistyrelse och riksdagsgrupp med bara några dagars förberedelsetid i chock efter Per Albin Hanssons oväntade och plötsliga död. Nu, hösten 1969, valdes vidare en sedan länge intensivt välkänd ung politiker, medan den på sin tid likaledes unge Tage Erlander varit tämligen okänd för en större publik när han till mångas förvåning valdes.

Offentliga spekulationer kring P som möjlig framtida partiledare och statsminister hade börjat tidigt, parallellt med all uppmärksamhet kring hans person och hans meteorliknande uppgång som politiker, men tycktes öka i intensitet och allvar i mitten av 1960-talet. Han framstod som representant för en ny socialdemokratisk generation och visade sig tidigt ha SSU:s stöd; han upplevdes, inte minst genom sitt starka utrikespolitiska engagemang, som både kontroversiell och eggande; han breddade småningom också sitt administrativa erfarenhetsfält genom chefsskapen för kommunikations- och utbildningsdepartementen. Själv förefaller han dock länge ha skjutit tankar på ett partiledarskap ifrån sig och föreföll ingalunda så villig eller ivrig att efterträda Erlander som många i debatten förutsatte. Personer i en mellangencrafion, tidigare nämnda som möjliga partiledarkan-didater, sjönk emellertid undan och till sist återstod endast den med Erlander nästan jämnårige Gunnar Sträng. Denne visade sig ovillig och avböjde uttryckligen kandidatur vid kongressen i sept 1969. Strängs nej tack har ofta blivit citerat: "Vårt parti skall inte välja partiledare och statsminister för ett kort interregnum. Har man en ung man som besitter alla de önskvärda kvalifikationerna och en äldre man, som har en del av dessa kvalifikationer, talar allt för att den yngre skall väljas" (Prot från SAP:s 24:e kongress, 1969, s 374). P utsågs med acklamation och med ett jubel som via TV sändes ut över landet.

P tillträdde i ett läge när socialdemokratin tycktes oövervinnelig. 1 riksdagsvalen ett år tidigare hade man lyckats erövra 50 procent av rösterna. Hans avslutningstal på den kongress som valt honom till ny ordförande formade sig till en intensiv plädering för fortsatt utbyggnad av det "starka samhälle" som utvecklats under 1960-talet. Därmed framstod P som fortsättare av traditionellt socialdemokratiskt reformarbete. Takten i detta arbete förutsattes inte heller minska utan snarare accelerera; de värderingar som dominerat det sena 1960-talet — jämlikhet, demokratisering och internationalisering — skulle inte avmattas utan snarare intensifieras. P tillträdde slutligen också i en situation när Sverige som avancerad välfärdsstat av många utanför landet kommit att bli betraktat som en modell för världen att efterlikna.

Bilden av Sverige som det i många avseenden avundsvärda landet kom att förändras under P:s första sju år som statsminister. Förändringen var en följd både av problem som utifrån sköljde in över landet och av förändrade inrikespolitiska förhållanden. Uppgiften som partiledare och statsminister blev därmed betydligt svårare än den förut varit. En svårighet låg i Sveriges förändrade ekonomiska läge: Den internationella konkurrensen hårdnade, det tidigare systemet med fasta växelkurser bröt samman, centrala sv industribranscher slogs ut och produktionstillväxten i Sverige avtog. Efter en högkonjunktur vid P:s tillträde, en konjunkturnedgång 1971—72 och en ny uppgång 1972 — 73 uppstod så den internationella oljekrisen med alla dess konsekvenser. Sverige gled in i en situation av både inflation och stagnation. Vid sin sida som finansminister hade P under hela sin första statsministertid Gunnar Sträng. De uppskattade varandra trots tidvisa spänningar i bedömningen av den ekonomiska politik som borde föras (Elmbrant 1989).

En annan svårighet som drabbade P som statsminister var ett väsentligt annorlunda parlamentariskt läge än det som rått under tidigare decennier. Ett år efter hans tillträde ägde de första valen rum till den enkam- marriksdag som ersatte det över 100 år gamla tvåkammarsystemet. Dramatiken i politiken ökade med val vart tredje år och 4-procentspärr för representation i riksdagen. Socialdemokratins andel av de röstande sjönk vid valet 1970 ner till 45,3 och vid valet 1973 till bara 43,6. Under valperioden 1970 — 73 hade socialdemokratin tillsammans med vänsterpartiet kommunisterna ännu förfogat över fler mandat i riksdagen än de borgerliga tillsammans, medan respektive block under nästa treårsperiod fick exakt lika många mandat var. Sverige hade sin egendomliga jämviktsriksdag med lottav-görande i många frågor. De borgerliga partierna visade därtill en större benägenhet än tidigare att uppträda gemensamt, vilket ytterligare komplicerade P:s ställning som statsminister.

En tredje svårighet för P under 1970-talet var att en ny dimension i sv politik — den gröna — började framträda starkare än förr. En sida av denna var oro inför vissa nya tekniska landvinningar och särskilt för kärnkraften som central energikälla. P, som i och för sig kunde sympatisera med mycket i 1970-talets gröna stämningar, hade samtidigt ett förflutet i tidigare decenniers tro på kärnkraft som ren energikälla. Denna fråga utvecklades vid slutet av hans första statsministerperiod, och under intryck av Thor-björn Fälldins och andra centerpartisters starka engagemang, till en av de centrala i sv politik med tendens att splittra också socialdemokratin.

Påverkad av dessa och andra svårigheter sökte P orientera socialdemokratin mot ett organiserat samarbete med något av de borgerliga partierna. Det visade sig inte möjligt. Centerpartiet framstod inte längre som en naturlig bundsförvant. Partiet var på stark frammarsch med en annorlunda väljarkår än på 1950-talet och med siktet inställt på att bli ett huvudalternativ till socialdemokratin. Folkpartiet återstod som enda möjliga samarbetspartner, men partiet hamnade i sin beredvillighet att etablera sådant samarbete i otakt med socialdemokratin. Under månaderna efter 1970 års val fanns ett visst koalitionsintresse inom folkpartiets ledning, men det var ännu inte möjligt för P att finna gehör för sådana tankar inom socialdemokratin, som hade färska minnen av sen 1960-talsradikalism och stark parlamentarisk ställning. Tre år senare var det P:s tur, efter nya förluster för partiet i 1973 års riksdagsval, att sondera folkpartiet och finna att dess tidigare koalitionsintresse helt försvunnit efter den starka tillbakagång det drabbats av i valet (Larsson 1992).

P:s försök att samarbeta med andra partier, liksom för övrigt också med det privata näringslivet, försvårades av en dubbelhet som i och för sig finns hos många politiker men som alltid var särskilt påtaglig just hos honom. Det är kravet att vara både prob-lemlösare och agitator. P hade alltsedan sin tid som studentledare varit praktiskt inriktad; han ville nå fram till kompromisser och beslut. Han var samtidigt också en bejublad folktalare. Det ofta fräna och känslomässiga i hans agitation kunde skapa rysningar av välbehag hos de egna, men det kunde också skrämma och stöta bort utomstående och därmed försvåra uppgörelser.

Under jämviktsriksdagens parlamentariskt mycket besvärliga tid lyckades dock P i många frågor dokumentera sin förmåga att lösa problem och sy ihop kompromisser. Bla förekom flera rundabordssamtal med den politiska oppositionen. I samband med ett av dessa — våren 1974 på Haga slott — uppnåddes en omfattande överenskommelse med folkpartiet om den ekonomiska politiken. Förtjänsten för detta var dock inte endast P:s utan också folkpartiets ledare Gunnar Heléns. P uppskattade honom, medan han däremot inte förmådde etablera nära personliga relationer med sina andra partiledarkolleger.

I sitt ledarskap — som statsminister och som ordförande för det socialdemokratiska partiet — följde P sin lärare i bägge dessa roller, Tage Erlander, i många avseenden. Som regeringschef fortsatte han traditionen att lämna statsrådskollegerna stor självständighet även om han var klart mer interven-tionistisk och aktivt samordnande, med stöd av statsrådsberedningen, än sin företrädare. Många av hans statsrådskolleger hade också lång egen erfarenhet av regeringsarbete. Som partiledare bars P av den för partiledare traditionella ambitionen att hålla samman det stora partiet, även om han, aktivt lagd som han var, då och då kunde tillåta sig utspel som inte hunnit bli väl för- ankrade. P var vidare mindre benägen än Erlander att föra seminarieliknande diskussioner och att i en mindre krets pröva argument för och emot innan ett beslut fattades. Han var mer rastlös och beslutsberedd än sin lärare; han tyckte om att beta av ett sakområde i taget med stöd av råd och fakta som kunniga på området levererade; han hade ett fenomenalt minne. Helhetsperspektiven för vad han ville uppnå behöll han däremot ofta för sig själv (Ruin 1991).

Det ledarskap P utövade präglades, trots de starka känslor det utlöste, samtidigt av distans. Han hade inte lätt att småprata med människor på ett förtroligt sätt även om han kunde vara mycket ömsint mot enskilda och charmfull och rolig i mindre sällskap. Det var därmed inte heller många, utanför hans familj, som kände att de stod honom nära.

Förutom själva bedriften att i en orolig tid förbli regeringschef i sju år bidrog P under sin första statsministerperiod till att Sverige internationellt, mer än som skett under Erlanderåren, hördes som en orädd och inte så sällan högljudd röst i världssamfundet. I början av denna period koncentrerade P sitt ständiga utåt världen riktade intresse framförallt på Europa. Han hyste vid denna tid uppenbara förhoppningar om att det skulle bli möjligt för Sverige att ansluta sig till den gemensamma marknaden. De europeiska huvudstäderna fick möta en ivrigt kringresande P som uppträdde språkkunnigt, välinformerat och ledigt. Vårvintern 1971 kom dock P och andra i regeringen fram till att Sveriges traditionella utrikespolitik inte lät sig förenas med de säkerhetspolitiska ambitioner som den europeiska gemensamma marknaden började markera (Åström 1992). En närhet till många europeiska politiker — bland dem Willy Brandt och Bruno Kreisky — upprätthölls och intensifierades dock oavsett Sveriges ställning i det europeiska samarbetet.

Inrikespolitiskt uppnådde P under sin första statsministerperiod — förutom vakthållning kring traditionell socialdemokratisk kamp för största möjliga sysselsättning och strävan till fortsatt utbyggnad av välfärdssystemet — framförallt en serie reformer på arbetslivets område. Åtgärder vid-togs för att förbättra arbetsmiljön, stärka anställningstryggheten och utveckla medbe- stämmandet. P karakteriserade då och då dessa åtgärder, med ett i och för sig överdrivet språkbruk, som den "största demokratiseringsprocessen i vårt land sedan den allmänna rösträtten" (Att vilja gå vidare, 1974). Åtgärderna väckte uppskattning i vida kretsar. De bidrog dock samtidigt till ytterligare förstärkning av de fackliga organisationernas ställning i samhället — det blev vanligt att i den offentliga debatten tala om "korporativisering" — liksom de bidrog till att skapa ett klimat som lät LO:s förslag om löntagarfonder uppstå. Detta förslag skulle erbjuda partiledaren P mycket bekymmer.

P:s relationer till LO hade i början av hans partiledartid varit goda. Han gick väl ihop med Arne Geijer, som ännu var ordförande när han tillträdde. Hans kontakter med efterträdaren Gunnar Nilsson var mindre förtroliga. Det förhållandet att LO:s kongress 1976 uttalade sig för löntagarfonder av en typ som framstod som alldeles för långtgående utifrån partiets och partiledarens synpunkt var exempel på ett försämrat samspel mellan parti och fackföreningsrörelse. Det var också denna fråga som, vid sidan om kärnkraftsfrågan, verksamt bidrog till att P hösten 1976 blev den förste socialdemokratiske ledare på 40 år som tvangs i opposition. För honom själv innebar denna valförlust också ett uppbrott från den byggnad — kanslihuset vid Mynttorget — som varit hans arbetsplats alltsedan han hösten 1953 tillträdde posten som Tage Erlanders sekreterare.

Uppenbarligen hade P varit psykologiskt förberedd på nederlag 1976, och han ställde snabbt in sig på sin nya roll som oppositionsledare. Medarbetare imponerades av hans vitalitet. Detta sätt att reagera var inte ovanligt för P. Han visade ofta stor förmåga att i motgång mobilisera nya krafter. Hans besvikelse blev större när partiet förlorade också 1979 års val, om ock med knapp marginal. Oppositionstiden började verka tradig.

P fick tämligen omgående efter det han lämnat uppdraget som statsminister göra samma erfarenhet som de flesta andra politiker som efter regeringsinnehav hamnar i opposition: man syns, hörs och betyder mycket mindre än förr, Att han själv och socialdemokratin som helhet fick mindre plats i massmedia än förut påverkades också av att den nya regering som tillträtt hösten 1976 till en början hade egen majoritet i riksdagen och därför inte behövde förhandla med eller ta hänsyn till oppositionen på det sätt som P behövt göra under en stor del av sin statsministertid.

De personliga relationerna mellan P och hans efterträdare som statsminister, Thor-björn Fälldin, var inte heller särskilt goda. De var mycket olika som personer. Den förres snabbhet i att förstå problem, se samband, dra slutsatser och fatta beslut motsvarades hos den senare av både större långsamhet och grundlighet. P upplevde också att Fälldin uppträtt ohederligt i den valrörelse som fällde socialdemokraterna: centerledaren anklagades dels för att på ett groteskt sätt ha skrämt med socialism, dels för att ha begått ett svek genom att först presentera sig och sitt parti som kompromisslösa motståndare till kärnkraft och sedan, i de förhandlingar om en ny regering som följde på valrörelsen, gå med på laddning av ett kärnkraftverk. Fälldin å sin sida kände sig kränkt och sårad av dessa anklagelser (Elmbrant 1991).

De år under perioden 1976 — 82 som alla de tre borgerliga partierna samregerade blev P:s attacker mot regeringen för oduglighet i olika avseenden särskilt hårda. På-passligt brukade han också, i enlighet med traditionell socialdemokratisk strategi, para sina attacker med beskyllning om splittring i det dagliga regeringsarbetet. Vid tre tillfällen under denna sexårsperiod, när denna oenighet blev mest påtaglig, spelade han själv en aktiv roll.

Det första tillfället var hösten 1978 när den första borgerliga trepartiregeringen sprack i kärnkraftsfrågan. Att Ola Ullsten och hans folkparti därefter fick bilda regering var i hög grad ett verk av P personligen. Han lyckades övertala sin riksdagsgrupp, efter en diskussion som pågick i tio timmar, att inte rösta emot talmannens förslag om denna nya borgerliga statsminister utan i stället lägga ner sina röster; centerpartiet avstod också, medan moderaterna röstade nej. Kortsiktiga motiv sammanlänkades med långsiktiga. På kort sikt uppfatta- des en folkpartiregering vara bäst för landet samtidigt som en sådan lösning isolerade moderaterna och därmed ökade socialdemokraternas möjligheter till inflytande. På lång sikt kunde denna typ av regering bana väg för det närmare samarbete mellan det egna partiet och folkpartiet som P tidigare under 1970-talet arbetat för. "Jag tar en djäkla risk" skall P ha sagt till Ullsten när de träffades kvällen innan den socialdemokratiska riksdagsgruppen skulle sammanträda och av sin ledare övertalas att indirekt stödja en folkpartistisk minoritetsregering (Larsson). — P:s långtidsstrategi misslyckades. Socialdemokratin, som hösten 1978 haft en stark ställning i den allmänna opinionen, förlorade ändå nästa års val och en ny borgerlig trepartiregering tillträdde. P kände bitterhet och besvikelse över att folkpartiet på nytt lät sig inrangeras i det borgerliga blocket, även om han själv i någon mån bidragit till detta genom att omgående efter valet ha krävt att Ullsten skulle avgå och därmed ha öppnat fältet för nya trepartiför-handlingar på den borgerliga sidan.

Andra gången P i hög grad medverkade i något som också markerade borgerlig splittring var folkomröstningen i kärnkraftsfrågan våren 1980. Inom loppet av några dagar efter kärnkraftsolyckan i Harrisburg i USA i mars 1979 hade P bestämt sig för att socialdemokratin skulle yrka på folkomröstning om fortsatt utnyttjande av kärnkraft i Sverige. Han var tagen av vad som skett i USA; han visste att det egna partiet var splittrat i frågan; han var rädd för att denna fråga framdeles skulle skymma intresset för all annan viktig politik. Detta plötsliga utnyttjande av folkomröstningsinstitutet i ett politiskt strategiskt läge påminde om lärofadern Erlanders utnyttjande av samma instrument vårvintern 1957 i pensionsfrågan. P:s snabbt påkomna initiativ fick LO:s och partiets verkställande utskotts stöd innan folkpartiregeringen informerats om det. En omsorg om sammanhållning i det egna partiet och vilja att visa initiativkraft tog i denna fråga överhanden över önskan om förtrolighet med en borgerlig minoritetsregering. Själva folkomröstningen, som ägde rum ett halvår efter den nya borgerliga tre-partiregeringens tillträde, markerade dock på nytt både socialdemokratisk-liberal sam- verkan och borgerlig splittring: socialdemokrater och folkpartister samarbetade kring linje 2 medan moderater talade för linje 1 och centerpartiet, tillsammans med vänsterpartiet, för linje 3.

Det tredje tillfälle under P:s oppositionstid när borgerlig splittring åskådliggjordes på ett dramatiskt sätt var i samband med skatteuppgörelsen mellan socialdemokratin och två av den borgerliga regeringens tre partier våren 1981. Trepartiregeringen sprack och efterträddes av en tvåpartirege-ring. Denna gång var P inte lika aktiv som vid de tidigare tillfällena av borgerlig oenighet; förhandlingarna under "den underbara natten" som ledde fram till skatteöverenskommelsen över blockgränsen fördes för socialdemokratins räkning av Kjell-Olof Feldt. P hölls dock informerad och inregistrerade sönderfallet med tillfredsställelse. På moderat håll misstänktes han dock, alltid uppfattad som de borgerliga enhetssträvandenas främste underminerare, som huvudansvarig. "Det var den natt" skrev moderatledaren Gösta Bohman i sina minnen några år efteråt, "då Olof Palme lyckades ta full utdelning för sina taktiska strävanden att splittra de borgerliga partierna inför valet" (Bohman, s 210).

Det socialdemokratiska partiets uppslutning kring P som partiledare förblev trots förlusten av regeringsmakten oanfrätt under oppositionsåren. Visst framfördes det här och var kritik; den blev på sina håll ganska frän efter det att Ullstens regering släppts fram. Visst hände det också att enstaka socialdemokrater kunde klaga över svårighet att etablera förtrolig kontakt med partiledaren; P kunde kännas svårfångad och svårnåbar i sin snabba associationsförmåga parad med både distraktion och blyghet. Visst inträffade det slutligen också bland de egna, och inte bara på borgerligt håll, att man retade sig på alla hans resor ut i världen; andra inom partiet försvarade dock detta internationella engagemang och såg det som fortsättning på en tradition från Hjalmar Brantings dagar och som en naturlig följd av den internationalism som är central i socialdemokratisk ideologi. Dock blev P:s ledarskap av sv socialdemokrati varken då eller senare på allvar ifrågasatt. De internationella uppdragen hopade sig på varandra. P var ledamot av Willy Brandts kommission angående relationerna mellan i-länder och u-länder. Han verkade som en av vicepresidenterna i Socialistinternationa-len. Han blev ordförande i den oberoende internationella kommission för nedrustnings- och säkerhetsfrågor som gick under namn av Palmekommissionen och som skapades våren 1980 under intryck av en klar skärpning av förhållandena i världen. Några månader innan P skulle återinträda som statsminister framlade den sin slutrapport med en serie konkreta förslag avsedda att minska spänningarna i världen och befordra förtroendefullt samarbete mellan stater. Samtidigt verkade P också som FN:s generalsekreterares speciella sändebud i Mellanöstern med uppdrag att söka åstadkomma förhandlingar om fred mellan Iran och Irak. Resorna till Mellanöstern med en serie medarbetare blev dock resultatlösa; den sista för P:s del ägde rum våren 1982.

P kopplade under sina oppositionsår med stigande hetta samman inrikespolitik med utrikespolitik. Värden som tedde sig önskvärda och eftersträvansvärda att uppnå inom Sverige borde man också försöka etablera i världsamfundet i dess helhet: i stället för diktat och konflikter borde man arbeta för demokrati och öppna samtal mellan oliktänkande, för solidaritet och jämlikhet. P försummade inte heller att i sina tal och anföranden om närliggande ting inom landet väva in internationella erfarenheter och perspektiv. De globala problemen gav lyster och rymd åt de specifikt svenska. Och han själv slutligen piggades upp, i en oppositionsvardag som kunde te sig enahanda och tragglig, av alla dessa uppdrag på den globala scenen och av alla de vänskapsband som han knöt med utländska politiker.

P:s andra statsministerperiod blev i mycket olik den första. Då hade han lyfts fram av andra. Nu var han revanschsugen; han ville för sig själv och sitt parti återta en ställning som gått förlorad. Förra gången var han ännu mycket ung, omstrålad av framgång och med mycken energi. Nu var han mer ärrad och ibland också mer otålig. Första gången övertog han ett redan färdigt kabinett, nu hade han att från grunden sätta samman ett eget. Flera av dem han nu utsåg till statsråd var välkända och hade tidigare regeringserfarenhet, andra var mer okända och sågs som överraskningar. Några av dessa nya regeringsledamöter kom att bereda P bekymmer och skapa ofördelaktiga rubriker.

Det läge som Sverige befann sig i hösten 1982 var också ett annat än 13 år tidigare. Förra gången hade P som nytillträdd statsminister i princip haft att fortsätta den gamla regeringens program, medan han och hans kolleger nu kände sig som både återställare och förnyare. De ansåg sin centrala uppgift vara att föra Sverige ut ur den ekonomiska kris som landet hamnat i. Ett saneringsprogram hade utarbetats på förhand parallellt med att ett antal begränsade reformlöften avgivits. Den kraftiga devalvering som regeringen fattade beslut om nästan innan den insatts i sitt ämbete markerade på ett dramatiskt sätt förhoppningarna om en nygammal start (Bergström o Feldt). I huvudsak uppnådde regeringen det den föresatte sig under de dryga tre år som P på nytt hann vara dess chef: produktionen fick svängrum, budgetunderskottet trängdes tillbaka, medan grunderna för den sv välfärdsstaten kunde upprätthållas även om försiktighet iakttogs med nya reformer.

Det som blev oförändrat var att också denna regering förblev en minoritetsregering; socialdemokraterna förfogade visserligen över flera mandat än de borgerliga tillsammans men saknade eget flertal. I den mån regeringen inte fick stöd från ett eller flera borgerliga partier var den hänvisad till vänsterpartiet kommunisterna. Något gott samarbetsklimat mellan regering och borgerlig opposition uppstod inte. En förklaring till detta var löntagarfondsfrågan som fortsatt att plåga P i hans partiledarroll alltsedan LO:s ställningstagande 1976. Den socialdemokratiska kongressen hade 1981 uttalat sig för fonder av tämligen uttunnad form. Kjell-Olof Feldt, som blivit finansminister i den nya regeringen, ville driva fram ett avgörande med motiveringen att beslut måste fattas i riksdagen före 1985 års val så att inte socialdemokratin, i ännu en valrörelse skulle naglas fast vid en fråga som länge infekterat sv politik. P samtyckte i sin allmänna känsla att fondfrågan blivit en börda. Beslut i riksdagen togs senhösten 1983. Dessförinnan hade dock frågan hunnit kasta sin skugga och utså split i de diskussioner kring landets ekonomiska politik som P och hans kolleger fört med både det privata näringslivet och den borgerliga oppositionen (Feldt). 4 okt 1983, några månader innan riksdagen tog sitt löntagarfondsbeslut, hade ett tåg av människor från olika delar av landet marscherat från Humlegården i Sthlm till riksdagen i protest mot ett kommande fondbeslut.

En annan förklaring till svårigheterna för P att uppnå ett förtroendefullt förhållande till ett eller flera av de borgerliga partierna låg i de hänsyn han och hans regeringskolleger måste ta till kritik inom den egna rörelsen. Spänningarna mellan partiet och LO tilltog under 1980-talet. LO, som ogillat den skatteuppgörelse som socialdemokratin ingått med mittenpartierna våren 1981, drog sig inte heller för att markera detta. Endast några veckor efter sitt makttillträde såg sig t ex regeringen föranlåten, efter diskussioner med LO, att föreslå justeringar i skatteskalorna utan att den dessförinnan hunnit förhandla med centern och folkpar- tiet. LO fortsatte att på olika sätt söka bromsa eller uttryckligen polemisera mot regeringens ekonomiska politik. Man talade om ett rosornas krig inom arbetarrörelsen. P bars fortsättningsvis av sin ambition som partiledare att hålla rörelsen samlad och uppnå kompromisser mellan olika intressen inom den men kände å andra sidan irritation över LO:s försök att styra partiet. Denna irritation, parad med beredskap att använda ett bryskare språk än vanligt, tycks ha varit särskilt stark under P:s sista månader.

P, som person och politiker, förblev kontroversiell fram till sin död. Han fick aldrig uppleva, vilket många av hans anhängare förväntade sig skulle komma att ske, att han blev folkkär och landsfaderlik som sin läromästare Tage Erlander, också han till en början hårt utskälld. Under dessa sista år var den ständigt närvarande kritiken mot P på nytt framförallt knuten till hans utrikespolitiska handlanden. Särskilt kärv var kritiken på moderat håll: P:s genmälen blev i sin tur, när de riktades åt det hållet, särskilt hårt uppskruvade. En konflikt gällde den unge moderate riksdagsledamoten Carl Bildt som i sin karriär och tidigt väckta intensiva intresse för utrikespolitik påminde om P:s egen utveckling. P ansåg det ur sv neutralitetssynpunkt ha varit olämpligt att Bildt besökt Washington en kort tid efter det den ubåtskommission som han varit ledamot av slutfört sitt arbete. Det gick så långt att regeringen i dess helhet beslöt uttala ett fördömande. En annan konflikt gällde P:s relationer till Sovjetunionen. Moderata anklagelser om att han avgav dubbla budskap i sina relationer österut ledde till att han i TV offentligt läste upp ett brev från Sveriges FN-ambassadör Anders Ferm, nära medarbetare och förtrogen sedan många år, i avsikt att visa att denne på statsministerns vägnar verkligen fört ett bestämt språk mot ryssarna. Nu kulminerade den kritik som funnits alltsedan P:s engagemang i Vietnam, en kritik som gick ut på att han hårt fördömde förtryck i länder långt ifrån Sverige, medan han uttryckte sig betydligt försiktigare om de kommunistiska diktaturerna i Sveriges omedelbara närhet (Nilsson). I och för sig fanns det en strävan hos P att uppnå affärsmässiga relationer med den stormakt som var Sveriges granne, men det är fel att hävda att han skulle ha haft någon förlåtande och överslätande inställning till det sovjetiska systemet. Tidigt i sitt liv hade han blivit klar antikommunist, bl a på grund av egna erfarenheter av kommunistiska studenters försök att ta över internationella studentorganisationer, och han behöll denna inställning under hela sitt politikerliv — hans hårda fördömanden av den ryska inmarschen i Tjeckoslovakien 1968 är exempel på detta. När det gällde utvecklingsländers försök till frigörelse kunde han dock se kommunistiska experiment i mer fördelaktig belysning.

All publicitet och all polemik som P var indragen i slet på honom. Naturligtvis var han själv inte utan skuld till denna ständiga högspänning. Han drogs till massmedia; statistik visar t ex att han under sina dryga tre år som statsminister under 1980-talet uppträdde i TV inte mindre ån 634 gånger. Han deltog i debatter med en intensitet, emotionalitet och fränhet som inte avtog. Mot slutet tycktes han dock tröttare än förr, mer sliten och mer irriterad. De allra sista månaderna han fick leva verkade han emellertid på nytt repa mod och finna tillfredsställelse i sin utsatta position. P:s tåga och pliktkänsla — ett pålagt uppdrag måste utföras — var stor.

Reaktionen ute i världen på de skott som ändade P:s liv överraskade det av chock drabbade Sverige. Hur välkänd han hunnit bli ute i världen och hur många kontakter han hunnit knyta i olika huvudstäder hade varken hans anhängare eller motståndare tidigare till fullo förstått. P framstod alldeles uppenbart för vida kretsar utanför Sverige som symbol för en strävan efter samförstånd och fred mellan väst och öst, mellan syd och nord, liksom för vakthållning kring små staters självbestämmanderätt.

Tidigt hade P mer än någon annan sv politiker i modern tid fört världen och dess problem in i den sv vardagen. Det visade sig vid slutet av hans liv att han mer än någon annan sv politiker genom sin gärning gjort Sverige känt ute i världen och alldeles särskilt i utvecklingsländerna. Sverige hade genom P på olika sätt internationaliserats. Det tragiska är att det sätt på vilket hans eget liv slutade blev ytterligare en illustration till att Sverige knutits närmare den övriga världen.