Alfred B Nobel

4 Nobel, Alfred Bernhard, bror till N 2 o N 3, f 21 okt 1833 i Sthlm, Jak o Joh, d 10 dec 1896 i San Remo, Italien. Elev vid Jakobs förs:s apologistskola i Sthlm 41, erhöll privatundervisn i S:t Petersburg 42–50, anställd vid faderns verkstad där 52–59, vid dennes verkstad i Sthlm 63, led av styr för Nitroglycerinab 22 okt 64, ordf i styr för ab Bofors-Gullspång 94, initiativtagare till, delägare i o led av styr för ett flertal sprängämnesbolag i Europa o USA. Uppfinnare, donator. – LVA 84, fil hedersdr vid UU 6 sept 93. – Ogift.

När Alfred N föddes bodde familjen i ett gårdshus på Norrlandsgatan i vad som då var Sthlms utkanter och levde under fattiga omständigheter. Fadern hade nyligen gått i konkurs; fyra år senare var han tvungen att lämna Sverige. Modern fick av släktingar hjälp att öppna en liten mjölkbutik så att hon kunde klara sin och sönernas försörjning. Hon lyckades också ordna läsning för dem i hemmet. Vid åtta års ålder kunde därför N liksom de äldre bröderna börja i S:t Jacobi högre apologistskola. Av betygen att döma var N den av bröderna som hade det bästa läshuvudet och den största "fliten". Han var en av de tre – av inalles 82 – elever i skolan som fick högsta betyg.

Redan året därpå, 1842, kom N till S:t Petersburg, där han fick fortsätta sin utbildning. Faderns ekonomi hade förbättrats, och han kunde ta över familjen till Ryssland. Han anställde ryska lärare till sönerna, som också fick en sv informator, vilken undervisade dem bl a i modersmålet och i Sveriges historia. Franska, tyska och engelska ingick i undervisningen; N var ambitiös och lade ned mycket tid på att lära sig språken till fulländning. Det berättas att han lärde sig ordböcker utantill, och att han för att få en perfekt franska översatte t ex Voltaire till sv och sedan efter någon tid tillbaka till franska igen, varefter han kunde göra rättningar mot originalet.

N läste mycket skönlitteratur. Tidigt kom han att fascineras av Shelley, vars idealism, radikalism och ateism han kom att omfatta. Fastän aldrig klart uttalat förefaller det som om N hade tänkt bli författare.

Undervisningen i hemmet avslutades 1850, och de följande åren ägnade N bl a åt författande. Tydligt påverkad av Shelley vad såväl språk som tankar beträffar skrev han poesi, romaner och dramer på engelska och sv. Att han tog sitt författarskap på allvar och hoppades att få publicera sig framgår av att han lät en engelsman läsa och ge utlåtande över en del av det han skrivit. Ännu så sent som i slutet av 1860-talet hade han inte uppgivit sådana tankar, trots att mycket annat då kommit i vägen.

I början av 1850-talet var faderns ekonomiska ställning så god att denne kunde sända N på en studieresa till utlandet. 1850–52 vistades N en tid i USA – oklart hur länge – och där träffade han bl a "en viss kapten Ericsson", som lovade att skicka honom ritningar, och vars propellermaskiner fadern senare började tillverka. Efter hemkomsten arbetade N liksom bröderna i faderns företag. Främst tycks han ha ägnat sig åt att utveckla apparatur. 1857 beviljades hans första patent, på en gasmätare, 1859 ytterligare två, på en vätskemätare och på en barometer. Dessa uppfinningar patenterades också i England, men ingendera kom att ligga till grund för någon tillverkning.

N:s hälsa var inte den bästa. Alltifrån födseln hade han varit klen och sjuklig, och på 1850-talet nödgades han vid flera tillfällen besöka kuranstalter. 1859 sägs han ha varit livsfarligt sjuk. När föräldrarna i samband med faderns nya konkurs detta år lämnade Ryssland stannade N kvar tillsammans med sina äldre bröder. Han och Robert (N 2) delade hushåll i något år.

Exakt vad N sysslade med under dessa år finns få uppgifter om. Han författade dock två romaner (ej utgivna), I ljusaste Afrika 1861 och Systrarna 1862. I den förstnämnda ger han sin syn på olika styrelseskick. Såväl absolut som konstitutionell monarki förkastar han. Hans ideal är en form av republik. Ett land som t ex Frankrike skulle delas in i ett femtiotal miniatyrstater, var och en med en regering vald av hela folket i delstaten – eller dess bildade skikt. Även kvinnor skulle ha rösträtt, dock inte vara valbara. Medlemmarna i de olika delstatsregeringarna borde betalas mycket väl för att förhindra mutor och få dugliga män att aspirera till posterna. Ett helstatsparlament skulle ha som enda egentliga uppgift att bland alla regeringsmedlemmar välja en president för 4–8 år. Inför utsikten att en dag bli president förutsattes regeringsmedlemmarna göra ett bra arbete. Många av dessa idéer omfattade N livet ut. I Systrarna ger han uttryck för sin antiklerikala uppfattning och sin misstro mot bibeltrohet men inte mot tro som sådan.

1862 började N ägna sig åt experiment med nitroglycerin. Under Krimkriget, då fadern gjorde försök med minor och torpeder för den ryska statens räkning, hade denne gjorts uppmärksam på det nya ämnet. Som många andra forskare i Europa hade professorerna N Zinin och Y Trapp i S:t Petersburg fortsatt att experimentera med det 1846 första gången framställda nitroglycerinet, och de föreslog Immanuel N att pröva detta, vilket han också gjorde, dock utan att kunna få det att explodera. Att ämnet kunde explodera och att det hade stor sprängverkan, hade dock alla som experimenterade med det erfarenhet av. Men ännu kunde ingen kontrollera explosionen.

Vid återkomsten till Sverige återupptog Immanuel N experiment med nitroglycerin. Då han inte uppnådde önskat resultat övergick han till att försöka framställa nya kloratsprängämnen. När han uppdrog åt N att demonstrera sådana för den ryska militären inledde denne i stället försök med nitroglycerin.

Som den förste lyckades N utföra en kontrollerad detonation av ämnet. Det skedde i ett stort dike på brodern Ludvigs (N 3) fabriksområde i S:t Petersburg. Han fyllde ett glasrör med nitroglycerin och sänkte ned det i ett blyrör fyllt med krut, till vilket en tändanordning anbringats. Laddningen kastades i diket och en kraftig explosion blev resultatet. Detta uppges ha skett våren 1862. Såvida inte N och andra som relaterat denna händelse misstagit sig på årtalet – vilket är mest plausibelt – verkar det som om inte ens N vid denna tid insåg vad han åstadkommit. Ett helt år förflöt nämligen innan han återupptog experimenten med nitroglycerin. Det var egentligen först sommaren 1863, sedan N på faderns anmaning hade flyttat till Sthlm, som hans försök fick en målmedveten inriktning. Principiellt skilde sig dessa från faderns, som fortfarande var inställd på blandningar av krut och nitroglycerin.

På egen hand fortsatte N att söka lösa problemet med nitroglycerinets detonering. Under hösten 1863 och vintern 1864 lyckades han bemästra principen för denna, bl a vid provsprängningar som han företog i Ammebergs zinkgruvor och i stenbrott på Söder i Sthlm. Då hade han konstruerat sin initialtändare, en tändhylsa av trä fylld med krut, som initierade en flytande nitroglycerinsprängladdning. Han fortsatte att utveckla tändaren. Först tillsatte han knallkvicksilver för att senare helt utesluta krutet; tändhatt med enbart knallkvicksilver blev det vanliga. "Införandet av knallhatten vid initialtändning av ett sprängämne och en klar uppfattning om en stötvågs sprängverkan är utan tvivel den största upptäckt som någonsin gjorts i sprängämnesteknikens både teori och praktik", skrev en sentida expert på området.

Visserligen var N, när han i juni 1864 anhöll om patent på sin tändare och på principen för initialtändning av nitroglycerin, inte helt klar över den teoretiska innebörden. Ännu en tid hade han den föreställningen att det var krutladdningens temperatur som överfördes till nitroglycerinet så snabbt att den initierade en explosion, varvid den ännu högre temperatur som genom stöten och gassammanpressningen utvecklades i nitroglycerinet bidrog till detonationen. – N:s uppfinning blev epokgörande. Med den lades grunden till all vidare utveckling av nitroglycerinhaltiga och andra kraftiga sprängämnen; det medeltida svartkrutet trängdes undan från det ena användningsområdet efter det andra.

Det patent på initialtändning som N 1864 beviljades inte bara i Sverige utan i ett flertal länder inkluderade också en metod för framställning av nitroglycerin. Tidigare hade detta bara framställts i liten skala för laboratoriebruk. Efter alla provsprängningar uppstod i Sverige en efterfrågan på N:s sprängolja, som den kallades, från gruvor och från järnvägsbyggnadsstyrelsen. Det hade noterats att dess sprängverkan var många gånger större än krutets. Eftersom detta innebar färre borrhål per bortsprängd enhet var nitroglycerinet arbetsbesparande; ännu och fram till sekelskiftet borrades med handborr. Till att börja med blev borrningskostnaderna visserligen inte så mycket lägre med sprängolja, eftersom den kostade mer än krutet, men tid var pengar även på 1860-talet. Med den kapitalbrist som rådde gällde det att kunna visa intäkter så fort som möjligt för att kunna få någon som ville satsa på aktier eller obligationer i exempelvis järnvägsföretag; räntekostnaderna under mellantiden var också höga.

Tillverkningen av N:s sprängolja, som fortfarande bedrevs i ett skjul på faderns egendom Heleneborg på Söder och med endast ett fåtal anställda, ökade. I sept 1864 inträffade dock en tragisk explosion varvid N:s yngste bror Emil omkom tillsammans med ytterligare fyra personer. Vid utredningen framkom att det inte funnits något tillstånd för tillverkningen av nitroglycerin, och all sådan förbjöds nu inom staden.

För N gällde det trots allt att snabbt komma i gång med produktionen, om han skulle få medel till fortsatt verksamhet; tillverkningen förlades till en pråm som ankrades i Bockholmssundet. I okt beslöt järnvägsbyggnadsstyrelsen att använda N:s sprängolja vid utsprängningen av den nya järnvägstunneln under Södermalm. Vid denna tid hade N också kommit i kontakt med intresserade och kapitalstarka förläggare, konsul J W Smitt och kapten C Wennerström i flottans mekaniska kår. 22 okt 1864 träffades överenskommelse om att bilda Nitroglycerinab, det första bolaget i sitt slag i världen.

Bolaget fick ett nominellt aktiekapital på 125 000 rdr fördelat på 125 aktier. För den sv patenträtten fick N 100 000 rdr, 62 000 i form av aktier och 38 000 kontant. Smitt tecknade sig för 32 aktier, Wennerström för 31, och N överlät 31 av sina 62 aktier på fadern. Företaget igångsattes således med ett rörelsekapital på endast 25000 rdr. I mars 1865 uppfördes en fabrik vid Vinterviken utanför Sthlms dåvarande stadsgräns, och där kom produktionen att fortgå tom 1915. Redan 1867 kunde bolaget ge 25 000 rdr i utdelning. I början av 1865 besökte Wennerström och Robert N Norge för förhandlingar om att grunda en fabrik där. De lyckades nå en snabb uppgörelse; i juni tillkom Nitroglycerin Compagniet. Till detta avstod N sina patenträttigheter mot 10 000 dlr specie och hela nettoöverskottet för två år sedan aktieägarna fått 6 % i utdelning. Detta var enda gången N överlät ett patent mot endast kontant ersättning och utan att bli delägare. Hans handlande torde ha berott på att han behövde pengar för fortsatt exploatering av sin uppfinning. I övrigt insåg N till fullo potentialen i det nya sprängämne han lyckats tämja. I mars 1865 lämnade han Sverige för att etablera sig som företagare på kontinenten.

Redan tidigare hade N kommit i kontakt med de båda svenskfödda bröderna Theodor och Wilhelm Winckler som drev en handelsfirma i Hamburg. Tack vare dem kunde han påfallande snabbt få i gång produktion av sprängolja i Tyskland. Bara någon vecka efter det att han anlänt till Hamburg hade han lokal och redskap i ordning och väntade endast på de beställda svavel-och salpetersyrorna och glycerinet för att kunna börja tillverka ca 100 kg om dagen. Han fick låna ett skjul av Wincklers firma och ett par av deras arbetare. Råmaterial och utrustning beställdes i firmans namn: Dels måste det hemlighållas att N tillverkade nitroglycerin inom stadens gränser, dels hade firman lättare än N att erhålla leverantörskrediter. N:s brist på kontanta medel var uppenbar. Han lät pantsätta sina aktier i det sv Nitroglycerinab och fick på det sättet ett visst rörelsekapital. Ersättningen för det norska patentet tillkom också.

Till att börja med gick försäljningen trögt: Tyskarna var mer konservativa än svenskarna ansåg N. Redan i april började han därför resa runt och företa demonstrationssprängningar i gruvdistrikten och i de större städerna. Tydligen bar detta frukt; hösten 1865 påstod sig N ha infört nitroglycerin "för vardagsbruk" i vissa gruvor. Då hade också hans tyska företag blivit fastare etablerat. Han hade skaffat sig ett kontor i Hamburg och låtit inregistrera firman Alfred Nobel & co, och han hade erhållit tillstånd av de preussisk-lauenburgska myndigheterna att uppföra en fabrik i Krümmel utanför Hamburg. Han hade också fått en delägare, juristen C E Bandmann. N själv stod för 57% av firman, Bandmann för 43. Utan att formellt inträda som partner engagerade sig Theodor Winckler i företaget, och han erhöll del i vinsten. I och med tillkomsten av Krümmelfabriken hade firman fått större produktionskapacitet; den exporterade också sprängolja till Storbritannien och Belgien. Efterfrågan var dock inte särskilt stor, och våren 1866 var ekonomin ansträngd.

Redan när N lämnade Sverige hade han haft planer som sträckte sig längre än till en etablering i Tyskland. Under 1865 hade han försökt få till stånd företag i flera andra länder. Med E Péreire i Crédit Mobilier Espagnole hade han fört förhandlingar rörande de spanska och franska patenten, och Smitt i Sthlm hade fått erbjudande att exploatera uppfinningen eller överta patenten i England, Italien, Österrike och USA. N själv hade företagit resor till Italien, Frankrike och England, och Robert N hade också rest i samma ärende. Greve Adolf v Rosen, som hade goda kontakter i Frankrike, var inkopplad för att försöka introducera sprängoljan där.

Det var emellertid endast i USA som ansträngningarna ledde till resultat. I New York bildades ett bolag, US Blasting Oil Co. På våren 1866 reste N dit, dock kanske framför allt för att försvara sitt amerikanska patent som hade ifrågasatts i en process. Samtidigt slöt han kontrakt med det bolag som höll på att konstitueras. N erhöll $ 10 000 kontant och löfte om ytterligare $ 10 000 när produktionen nått en viss omfattning. Dessutom fick han en fjärdedel av aktierna i bolaget, vilket innebar nominellt $ 250 000. Som händelserna sedan utvecklade sig blev värdet på dessa aktier just nominellt. Processen vann han dock.

De kontanter som N erhöll för sitt amerikanska patent kom väl till pass. Medan N ännu befann sig i USA förstördes Krümmelfabriken av en explosion. Flera andra stora explosionsolyckor förorsakade av nitroglycerin väckte en enorm publicitet världen över. Ämnet förbjöds helt i Frankrike och Belgien. I Sverige förbjöds transport av nitroglycerin, och i en del andra länder infördes så stränga regler för dess hantering att det gjorde produktion och försäljning praktiskt taget omöjlig. Orsaken till olyckorna var för det mesta oklar. Det misstänktes att nitroglycerin runnit ut och antänts, förorenad eller uppblandad med andra ämnen; ren nitroglycerin brinner utan att explodera.

Säkerhetsaspekten kom att bli avgörande för den fortsatta avsättningen av N:s sprängolja. N började experimentera med att låta nitroglycerinet absorberas av porösa ämnen. Så småningom fann han att kiselgur lämpade sig väl. En blandning av 75% nitroglycerin och 25% kiselgur blev en degig massa som inte bara var transportsäker, den underlättade också sprängämnets användning, eftersom produkten kunde formas efter behov och även patroneras i enkelt pappersemballage. Detta var dynamiten som N lät patentera i flera länder samtidigt våren 1867.

När N i dynamiten funnit ett bra sätt att lösa transportproblemen med nitroglycerin försvann de praktiska skälen att starta företag i andra länder: Hamburgfirman kunde bli ett stort exportföretag. Det ansåg i varje fall N:s tyske partner. N hade emellertid andra och mer vidsträckta planer. Brodern Robert fick utföra demonstrationssprängningar i Frankrike, och N sökte på nytt få bl a Smitt att ta sig an företagsgrundande i andra länder. N var ivrig att se resultat, men med den stora tilltro han hade till sin nya produkt satte han villkoren därefter. Våren 1868 hade förhandlingarna inte lett till något resultat, och N gav sig ut på egna "dynamitresor".

Storbritannien var N:s första mål. Han ansåg att England var "a jewel worth the rest of the world. A dynamite company there would have the entire Empire as its market". Med en koffert fylld med dynamit reste N runt och anordnade demonstrationssprängningar på olika platser, främst i Skottland och Wales. Han var noga med att inbjuda pressen, och hans nya sprängämne rönte stor uppmärksamhet. Ändå gick det trögt att finna hugade finansiärer. Såväl i London som i Glasgow förde han förhandlingar med olika grupper. N hade tänkt sig ett företag med ett kapital på ungefär £ 20 000 (360 000 kr), och han ville som i det sv bolaget bli hälftendelägare mot att han överlät sitt patent. I Glasgow visades ett visst intresse men inte på de villkor som N hade framfört. Bud och motbud kom att utväxlas mellan Glasgowgruppen och N i två och ett halvt år innan en överenskommelse nåddes. The Nitroglycerine Act från aug 1869, som reglerade all hantering av nitroglycerin, hade försinkat förhandlingarna ett halvår.

Aktiekapitalet i det skotska bolaget uppgick till £ 24 000. För sin apport av dynamitpatentet erhöll N aktier på nominellt £ 9 000. Han fick dessutom rätt att mot betalning teckna aktier för ytterligare £ 3 000. Det egentliga startkapitalet var således £ 15 000 varav N själv betalade 3 000. De övriga aktietecknarna bestod av en grupp affärsmän som några år tidigare grundat Tharsis Sulphur and Copper Co och inkluderade Charles Tennant, ägare och chef för det största kemiska företaget i Storbritannien.

I juni 1871 hölls den konstituerande bolagsstämman i The British Dynamite Co. N var den störste aktieägaren och invaldes i styrelsen tillsammans med fyra skotska aktieägare. På hösten kunde man börja bygga fabriken. Bolagets VD hade valt en enslig plats i sanddynerna vid atlantkusten i Arde-er söder om Glasgow, och N hade själv varit där och godkänt valet. I jan 1873 var den första omgången dynamit klar för leverans.

Under tiden hade N råkat fransmannen Paul Barbe, yngre partner i firman Barbe, Pére et fils et co, som drev ett järnbruk i Liverdun nära Nancy. De träffades första gången 1869 och började förhandla om att starta dynamitproduktion i Frankrike. Det blev upptakten till ett samarbete som kom att få stor betydelse för utvecklingen av N:s dynamitföretag. Barbe var den borne entreprenören, snabb och företagsam. Med faderns två konkurser i klart minne var N betydligt försiktigare i ekonomiska frågor, mindre villig att ta risker när det gällde affärer. Bägge var dock lika optimistiska beträffande utsikterna för dynamitproduktion i Frankrike, och de slöt ett avtal. Barbe åtog sig att skaffa kapital; vinsten skulle delas lika mellan honom och N.

Optimism krävdes för att ta sig an ett sådant projekt. Den franska staten hade nämligen monopol på kruttillverkning. Utvecklingen i Österrike manade dock till efterföljd: där hade staten krutmonopol men hade gett N:s tyska firma både tillverkningstillstånd och rätt att transportera dynamit på järnvägarna. I Frankrike komplicerades saken av att N upptäckte att han genom ett förbiseende hade underlåtit att betala annuiteten för sitt franska dynamitpatent. Tillverkningsmetoden för dynamit och N:s knallhatt var därmed allmän egendom i Frankrike. Endast Barbe, N och advokaterna på den patentbyrå i Paris som N brukade anlita kände emellertid till förhållandet.

Det politiska händelseförloppet 1870 kom att skjuta formaliteterna rörande dynamitpatentet i bakgrunden. Tyskarna tycks ha använt dynamit i kriget mot Frankrike. Intresset för dynamit väcktes också hos fransmännen, och krigsministern L Gambetta slöt avtal med Barbe. Barbe åtog sig att bygga en dynamitfabrik och förse regeringen med 500 kg dynamit om dagen mot att han erhöll en kredit på 60 000 francs. Under hans ledning påbörjades dynamittillverkning på tre ställen: i Paris och Liverdun under mer provisoriska förhållanden och avsedd att pågå endast tillfälligt, i Paulilles däremot i en permanent fabrik, som grundades för att tillgodose den civila efterfrågan man måste satsa på om företaget skulle bli en varaktig kommersiell framgång. I mars 1871 var Paulillesfabriken klar att leverera dynamit, men redan i juni antogs en ny lag som ansågs ge staten privilegium även på dynamitframställning, och N:s och Barbes företag ålades att upphöra med sådan tillverkning.

Varken N eller Barbe var beredda att ge upp så lätt. Fabrikationen vid Paulilles och även försäljningen inom Frankrike fortsatte. Sommaren 1872 kunde N ta ut en vinst på 190 000 francs, och han var viss om företagets fortsatta framgång: "Regeringens krångel pågår, men hindrar oss ej. De få väl ge vika." 1873 tillsattes två officiella kommissioner för att utreda frågan om dynamittillverkning. Slutresultatet blev att det mest liberala förslaget vann: tillverkning och försäljning av dynamit skulle fritt få utövas av privata företagare mot erläggande av accis till staten. Redan dessförinnan hade N och Barbe beslutat att göra om det franska partnerskapet till ett aktiebolag. Aktiekapitalet sattes till 3 milj francs uppdelat på 3000 aktier.

I Schweiz fanns en lysande marknad för dynamit genom de nyss påbörjade entreprenadarbetena för Gotthardsbanan och S:t Gotthardstunneln. När svårigheterna i Frankrike började 1872 beslöt N och Barbe att tillsammans bygga en fabrik i Schweiz. Den uppfördes i Isleten i kantonen Uri. Det nödvändiga kapitalet skulle i största möjliga mån tas ur Paulillesfabrikens vinster. Det schweiziska företaget var således att betrakta som en filial till det franska med N och Barbe som ägare till lika delar.

I Spanien och Italien bildades aktiebolag för dynamitproduktion 1872 och 1873. N erhöll hälften av aktierna mot sina patent. De som satsade kapitalet fick en form av preferensaktier: kapitalet löpte med 6% ränta och skulle återbetalas; därefter blev alla aktier likställda. N:s tidigare avtal med Barbe innefattade emellertid att de gemensamt skulle exploatera dynamiten också i Spanien och Italien. Därför fick Barbe hälften av de gratisaktier som tillföll N i dynamitbolagen där. För N var det förmodligen en lättnad att slippa tidsödande förhandlingar och andra detaljer kring företagsgrundandet så att han kunde ägna sig åt fortsatt forskning. Han var villig att betala för detta genom att avstå från en del av ägandet och inflytandet.

I Spanien, stod E Péreire och kretsen kring Crédit Mobilier Espagnole för huvuddelen av kapitalet. Denna grupp deltog också i det italienska bolaget, men där var N tvungen att också släppa in sina tyska partner, som redan hade inköpt en fabrik och hotade med att låta den tyska firman starta egen tillverkning i Italien. N hade tagit in ytterligare en partner i den tyska firman, och hanst egen andel hade minskat till inte fullt 43%; han hade inte längre majoritet vid beslut.

1873 fanns det 16 dynamitfabriker i 14 länder med N som delägare. Nobelbolagen hade alla ett tämligen litet inbetalt aktiekapital jämfört med andra företag; i samtliga europeiska nobelbolag motsvarade det ungefär 800 000 kr. N hade också nödgats satsa egna pengar för att få företagen till stånd, något som han ursprungligen inte hade tänkt sig. Den sammanlagda produktionen i fabrikerna var 1873 inte mer än 2 000 ton, men den ökade stadigt. Dynamiten höll nu på att slå igenom och efterfrågan steg kraftigt allt eftersom industrialiseringen tilltog, nya järnvägar, kanaler och hamnar byggdes och gruvbrytningen ökade. Därtill kom att förutsättningarna för tillverkning av nitroglycerinhaltiga sprängämnen successivt förbättrades i och med uppbyggnaden av en kemisk industri i flera länder och sjunkande relativpriser på de råvaror som ingick i dessa sprängämnen, främst glycerin samt salpeter- och svavelsyra.

Även konkurrensen tilltog. Redan 1871 fanns konkurrerande dynamitföretag i Tyskland. Nobelföretagen konkurrerade också sinsemellan, inte minst det tyska och det franska. Dessutom hade N:s dynamitpatent växlande varaktighet beroende på patentlagarna i de olika länder N hade företag. Det var egentligen bara i Storbritannien som dynamiten var patentskyddad under 1870-talet. Nobelföretagen hade dock ett försteg genom sin tidigare etablering, och också genom att de fick ta del av ett målmedvetet utvecklingsarbete i avsikt att förfina och förbilliga framställningsmetoderna. Det var främst N själv som stod för detta men också fabrikscheferna i företagen. Med dessa hade N nära samarbete; de korresponderade flitigt och utbytte erfarenheter, och N besökte årligen fabrikerna. Från mitten av 1870-talet fungerade N:s trogne vän sedan många år, Alarik Liedbeck (bd 22), som ett slags ambulerande rådgivare och produktchef för alla företagen.

Hamburg var N:s fasta hemvist till 1873, då han på Barbes inrådan flyttade till Paris. Han köpte ett hus vid Rue Malakoff, nuvarande Avenue Raymond Poincaré, och lät inreda det ståndsmässigt med sällskapsrum och vinterträdgård. Där fanns också plats för hans stora intressen, drivhus för orkidéer och stall för alla hans hästar. Där hade han också sitt laboratorium. Nu anställde han för första gången en personlig forskningsassistent, den franske kemisten Georges Fehrenbach, som kom att bli hans ständige medhjälpare i 18 år.

Samtidigt fortsatte N oförtrutet sitt forsknings- och utvecklingsarbete. Han tog ut nya patent, på en metod att framställa svavelsyra och på en gasbrännare för belysning. Huvuddelen av sin forskning ägnade han dock åt sprängämnen. Systematiskt gick han in för att förbättra dynamiten, som till 25% innehöll det overksamma ämnet kiselgur och därför var svagare än sprängoljan. N:s försök syftade till att finna ett absorptionsmedel för nitroglycerin som kunde delta i explosionen, och efter mycket experimenterande fann han det i nitrocellulosa. En liten tillsats därav åstadkom att nitroglycerinet gelatiniserades, det fick en plastisk form. N patenterade olika typer av det nya sprängämnet spränggelatin, med varierande styrkegrad. En typ lanserades i Sverige under produktnamnet extra-dynamit. Vad som senare har kommit att kallas dynamit är dessa gelatiniserade nitroglycerinprodukter. I sin starkaste form är spränggelatin tom kraftigare än nitroglycerin, och det kan användas för sprängningar under vatten. 1875–77 erhöll N patent på sin nya uppfinning. Framställningen av gelatindynamit var emellertid en komplicerad procedur, som bl a krävde lång tids provtillverkning i de olika fabrikerna innan produktionen kunde påbörjas. 1875–77 rekonstruerades flera av Nobelföretagen. De hade tillkommit i en brytningstid mellan gammalt och nytt i fråga om företagsformer. Den tyska firman ombildades till aktiebolag, likaså N:s och Barbes gemensamma företag i Schweiz och Frankrike. I flera år hade N velat omorganisera hamburgfirman Alfred Nobel & Co. Han var juridiskt medansvarig för firmans affärer men gavs inte insyn i dessa, och firman häftade i skuld till N för flera miljoner kr. Tyskarna å sin sida anklagade N för att tillåta de schweiziska och franska Nobelföretagen att konkurrera med det tyska. 1875 nåddes en överenskommelse. N:s tyska kompanjoner fick köpa in sig i N:s och Barbes schweiziska och franska företag. Barbe fick köpa in sig i det tyska. N och Barbe avstod också från majoriteten i de franska och schweiziska företagen mot att de tillsammans fick större inflytande i det tyska; detta stod i en klass för sig med vinster som översteg alla de andra kontinentala företagens sammantagna.

Även British Dynamite Co rekonstruerades. N hade rätt till 3/8 av vinsten, vilket i praktiken lade hinder i vägen för en välbehövlig nyemission; alltsedan starten hade bolaget lidit brist på kapital, och dess styrelsemedlemmar inklusive N hade personligen fått ikläda sig ansvar för bolagets lån och själva nödgats låna bolaget pengar. Nu tiodubblades kapitalet, och företaget gjordes om till ett vanligt aktiebolag med nytt namn, Nobel´s Explosives. Namnbytet pekar på att N nu var berömd och hans produkter kända. I det nya brittiska bolaget hade N till en början drygt 40 % av aktierna.

Ensam hade N inte aktiemajoritet i något bolag, men han och Barbe var tillsammans majoritetsägare i de italienska och spanska bolagen. På grund av röstmaximering och andra bestämmelser i lag och bolagsordningar innebar aktiemajoritet inte kontroll över ett företag. Det krävdes att man engagerade sig i det, och det gjorde inte N. Däremot arbetade Barbe hårt för att skaffa sig makt i de italienska och schweiziska bolagen, som snart slogs samman till ett, Dynamite Nobel. Paradoxalt nog förlorade han i stället inflytandet i det franska. Med undantag för några år omkring 1880 hade N och Barbe inte heller kontroll över det tyska bolaget. I samband med rekonstruktionen av de tyska och brittiska bolagen på 1870-talet överlät N sina spränggelatinpatent mot royalty. Med de övriga bolagen upptogs diskussioner om patentöverlåtelse och royaltyvill-kor under 1877. I Frankrike och Italien förlöpte dessa förhandlingar tämligen smidigt. I Spanien däremot kom det till långa diskussioner med Péreire-gruppen. Efter diverse meningsbyten mellan N och Barbe fick Barbe rätt till hälften av N:s royalty från de franska, spanska, italienska och schweiziska bolagen samt till en sjättedel av det tyska. För N:s del kom det på 1880-talet att röra sig om 30 000 till 80 000 francs årligen (1 franc motsvarade ungefär 70 öre).

Spränggelatin var utan tvekan överlägset dynamit på mer än ett sätt; ändå var efterfrågan liten till att börja med. Orsakerna var flera: Gelatindynamit var jämförelsevis dyrt, i sin starkaste form också för kraftigt för vissa typer av sprängningar, t ex i gruvor. Först med att tillverka svagare varianter tycks det sv bolaget ha varit, och de mötte så stor efterfrågan att produktionen av gurdynamit upphörde i Sverige 1884. Men i de flesta andra länder var detta en process som påbörjades först under senare hälften av 1880-talet. På den brittiska marknaden slog de svagare gelatinsprängämnena helt ut dynamiten först i början av 1890-talet.

Situationen vid 1880-talets mitt var inte alls den N hade förväntat sig. Spränggelatinet hade inte blivit ett substitut för dynamiten utan ett komplement till denna. I stället för att saluföra en patenterad produkt var många av bolagen fortfarande beroende av vinsterna från dynamitförsäljning i knivskarp konkurrens inte bara med andra tillverkare, som nu var talrika, utan också med andra Nobelföretag. Priser och vinster sjönk drastiskt. Dessutom hade giltigheten i N:s tyska spränggelatinpatent börjat ifrågasättas.

N bestämde sig att följa det råd han redan 1878 fått av Barbe, nämligen att söka få till stånd en fusion mellan de olika dynamitbolagen. Det ställde sig emellertid nu mycket svårare än det hade gjort ännu i slutet av 1870-talet. Redan tidigt på 1870-talet hade N börjat placera vinsterna från dynamitbolagen i andra tillgångar, främst stats- och järnvägsobligationer, och betydelsen av dynamitaktierna hade minskat relativt sett. I början av 1880-talet hade N sålt stora poster av aktier i dynamitbolagen. 1881–83 hade han i stället investerat i brödernas oljeföretag i Ryssland, som då hade likviditetsproblem; han hade bl a köpt aktier i Naftabolaget Bröderna Nobel för 7,5 milj francs.

Försäljningen av dynamitaktierna hade närmast omintetgjort N:s möjligheter att åstadkomma en fusion. N uttryckte många gånger sin pessimism inför utsikten att förverkliga sina planer, och han var mycket irriterad över att brödernas oljeföretag gick så dåligt att han varken kunde få igen sitt lån eller få någon nämnvärd utdelning på sina aktier.

1884 inbjöd N direktörerna i alla Nobelbolagen till Paris för att diskutera ett samgående. I ett brev framlade han sitt förslag: Den stora konkurrensen hotade att helt ruinera dynamitbolagen. En "entente" framstod som nödvändig, och bolagen inbjöds att bilda en sådan. Den skulle få formen av ett holdingbolag med säte i London, och detta skulle förvärva aktiemajoriteten i de berörda bolagen. Holdingbolaget skulle fastställa försäljningspriserna för de olika sprängämnena, anlägga ett gemensamt laboratorium och svara för inköp av råvaror.

Två år av intensiva förhandlingar följde. Resultatet blev två holdingbolag: 1886 bildades Nobel Dynamite Trust Co för de brittiska och tyska Nobelbolagen samt tre andra tyska dynamitbolag. Med Vereinigte Pulverfabriken, som kontrollerade ett av dessa, träffades konkurrensbegränsande avtal. Följande år bildades Société Centrale, där bolagen i Schweiz, Italien, Frankrike och Spanien ingick. Det var en rent finansiell affär, ty mellan dessa företag förekom ingen konkurrens. I Nobel Dynamite Trust Co fick N 8 % av aktierna. Han accepterade att bli hedersordförande, vilket indikerar att han inte hade för avsikt att ta aktiv del i trustens verksamhet.

Som motiv för att se de konkurrerande bolagen sammanslagna anförde N en stark önskan att dra sig tillbaka från de dagliga dynamitaffärerna. De forskningar som han därigenom skulle få tid att ägna sig åt syftade till att fullborda ballistiten, ett röksvagt krut på nitroglycerinbas. Redan 1885 hade den i princip varit klar att patenteras: Fehrenbach var då i London och demonstrerade den för Frederick Abel, kemisk rådgivare åt det brittiska krigsministeriet. Men N hade dröjt; först sommaren 1887 började han ta ut patent på det röksvaga krutet. Av erfarenheterna från de tidigare uppfinningarna hade N lärt att enbart patent inte var tillräckligt för en snabb och konkurrensfri introduktion av nya sprängämnen på världsmarknaden. Slutsatsen, att patenten bäst utnyttjades i kombination med ett samordnat uppträdande av producenterna, låg nära till hands. För N måste det ha varit en stor fördel att de tyska och brittiska bolagen var sammanslagna, innan han lanserade ballistiten, och att Vereinigte Pulverfabriken också var knuten till trusten.

Ballistiten var långt mer komplicerad än N:s tidigare uppfinningar. Framtagningen hade krävt mångårig systematisk forskning. Resultatet hade blivit en produkt som kom att revolutionera den militära sprängämnestekniken. När N överlät patenträttigheterna på de företag som ingick i de bägge trusterna utverkade han en royalty på ungefär 10% av försäljningspriset.

Ballistit, eller Nobelkrut som det kom att kallas i Sverige, var ett substitut till svartkrut för militära ändamål, i artilleripjäser, torpeder och annan ammunition. Det hade större kraftutveckling än svartkrut och det var rökfritt. N fortsatte sin forskning på detta område och kunde något senare också patentera ett progressivt krut. I alla länder var avnämarna för ammunition statliga myndigheter. Den första som antog N:s ballistit var den italienska marinen. I Frankrike sågs detta med misstänksamhet och aversion, i all synnerhet som det franska krutmonopolet höll på att utveckla ett eget nytt krut. N utsattes för en häftig presskampanj, och hans laboratorium som i början av 1880-talet hade flyttats till Sevran-Livry utanför Paris stängdes av myndigheterna. Produktion av N:s rökfria krut förbjöds i Frankrike. För att kunna fortsätta sin forskning flyttade N 1891 sitt laboratorium till San Remo i Italien, där han inköpte en villa. Ungefär samtidigt uppdagades att det franska dynamitbolaget gjort miljonförluster bl a genom spekulationer. N och Barbes sterbhus – Barbe hade avlidit 1890 – trädde till och räddade bolaget med ett lån på över 2 milj francs.

Över huvud taget var åren omkring 1890 en besvärlig tid för N. 1891 tog hans 15-åriga förhållande med österrikiskan Sofie Hess definitivt slut, och hon gifte sig senare. De hade träffats i Baden bei Wien 1876, och två år senare flyttade hon till Paris. För en tid tycks N ha haft för avsikt att gifta sig med henne, men när hon under andra hälften av 1880-talet mestadels vistades i Österrike avtog deras kontakter i intensitet.

Under Paristiden hade N ett med tanke på sin arbetsbörda omfattande sällskapsliv. Beläst och spirituell - han har t o m beskrivits som en "charmeur" – var han en gärna sedd middagsgäst, och han gav själv magnifika middagar; till hans umgängeskrets hörde Victor Hugo. N gick regelbundet på teater och besökte ofta Juliette Adams litterära salong, en av de mest berömda. Sitt hus i Paris behöll han även sedan han flyttat laboratoriet till Italien, sin bekantskapskrets likaså.

Till de motgångar som drabbade N i början av 1890-talet lades ytterligare en, som han verkar ha uppfattat som den svåraste: hans förtrogne sedan många år, Frederick Abel, tog tillsammans med en annan engelsman, James Dewar, ut patent på ett militärt sprängämne som de kallade cordite. Cordite var praktiskt taget identiskt med ballistit. Patentet för Storbritannien överläts till brittiska staten. NobeFs Explosives öppnade en patentprocess, som det förlorade. Visserligen kom Nobelbolaget att tillverka mängder av cordite, eftersom ingen annan klarade av krigsministeriets stora order, och visserligen betalade bolaget N royalty även på denna produktion, men N tog ändå det svikna förtroendet och den orättmätiga utgången av processen mycket hårt. I The Patent Bacillus, Comedy som han påbörjade 1895, beskriver han processen och gisslar lagen och advokaterna. Ändå var hans bristande tilltro till advokater den främsta orsaken till att hans patent kunde efterapas: han anlitade aldrig advokater när han anhöll om patent utan skötte själv alla ansökningar.

1893 promoverades N till hedersdoktor vid UU, den hedersutnämning som han tillsammans med invalet i VA satte störst värde på. Ordnar, "trissor och sådant plåtslageri", hade han däremot inte mycket till övers för.

Villan i San Remo var inte den idealiska platsen för N:s ballistiska experiment. Därför köpte han 1894 ab Bofors-Gullspång. Vid Björkborn lät han uppföra ett stort laboratorium, som även innehöll två verkstäder. Där inrättades också separata hus för tillverkning av sprängämnen och för elektrolysexperiment, som började uppta alltmera av hans intresse. Det var N:s avsikt att vintertid vistas i San Remo och där företa förberedande experiment samt att sommartid pröva dem i större skala vid Björkborn. Ragnar Sohlman, som i två år fungerat som assistent i San Remo, blev chef för laboratoriet i Björkborn när det stod färdigt 1895. Där anställdes inte mindre än fem forskningsassistenter. Laboratoriet där och det i San Remo drevs parallellt. N drev många olika forskningsprojekt samtidigt. Främst rörde dessa sprängämnen och vapen men även framställning av konstsilke, konstgummi och fernissa. En del var för sin tid orealistiska, fantastiska, som faderns varit, men många skulle komma att vidareutvecklas och ge resultat efter N:s död. Inalles beviljades N under sin livstid 355 patent. På 1890-talet finansierade han också andra uppfinnares verksamhet; det gällde t ex bröderna Birger och Fredrik Ljungström (bd 24), Wilhelm Unge och Rudolf Lilljeqvist. Tillsammans med Unge gjorde han experiment med raketer, med Lilljeqvist grundade han Elektrokemiska ab i Bengtsfors.

1895 och 1896 var hektiska, rastlösa år för N med resor, nya experiment och planer i aldrig sinande ström. Hans hälsa hade försämrats. Han besvärades nu inte bara av den ständiga nitroglycerinhuvudvärken, hans hjärta krånglade också. Han led av angina pectoris och blev ordinerad att inta nitroglycerin, onekligen en ödets ironi, vilket han också själv påpekade. Mycket tyder på att N insett att hans tid var utmätt. 1896 förverkligade han tom sin ungdomsdröm att få trycka sina litterära alster. Han skrev en tragedi i fyra akter, Nemesis, som trycktes i Paris. Den förelåg färdig för utgivning när han avled. Med motiveringen att verket inte gjorde N rättvisa köpte hans vänner upp hela upplagan och förstörde den. Litterära bedömare har menat att de gjorde rätt: språket – svenska – var dåligt, karaktärsteckningen svag. Nemesis var skriven i Shelleys anda, och även motivvalet var Shelleys: Dramat var en protest mot samhällets förtryck och ett försvar för individens frihet att själv skapa sig rättvisa. N:s vänner hade förmodligen även andra motiv när de förhindrade publiceringen.

I dec 1896 dog N i sin villa i San Remo. Pastorn vid sv kyrkan i Paris Nathan Söderblom reste dit och förrättade en enkel ceremoni. Efter en begravningsgudstjänst i Storkyrkan i Sthlm gravsattes N i familjegraven på Norra kyrkogården.

I sitt testamente hade N föreskrivit att hans pulsådror skulle skäras upp och hans stoft kremeras, önskemål som han många gånger givit uttryck för. Han hyste en uttalad fruktan att bli levande begraven.

Enligt bouppteckningen uppgick N:s efterlämnade tillgångar till drygt 33 milj kr. Aktier i Bröderna Nobels Naftabolag i Ryssland utgjorde fortfarande den största enskilda posten, 7,5 milj kr. Knappt 4 milj kr hade N i Nobel's Dynamite Trust, endast mindre summor i de övriga dynamitföretagen. Vid sin död hade N nära 5 milj kr i banktillgodohavanden, drygt 9 milj kr i statsobligationer och 3 milj kr i andra obligationer. Nära hälften av hans förmögenhet var således placerad i säkra papper med för denna tid låg avkastning; N:s försiktighet vad beträffar ekonomin framgår tydligt.

Enligt N:s sista testamente från nov 1895 skulle också hela hans förmögenhet realiseras efter hans död till säkra värdepapper. Efter olika dispositioner till ett 25-tal personer skulle kapitalet utgöra en fond, vars ränta årligen skulle "utdelas som prisbelöning åt dem, som under det förlupna året gjort mänskligheten den största nytta". Räntan delad i fem lika delar skulle tillfalla forskare, som gjort "den viktigaste upptäckt eller uppfinning" inom områdena fysik, kemi och fysiologi eller medicin, till "den, som inom litteraturen har producerat det utmarktaste i idealisk riktning", och till "den, som har verkat mest eller bäst för folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning av stående arméer samt bildande och spridande av fredskongresser". – Till sin innebörd var testamentet helt i linje med N:s intressen och åsikter. Tidigt hade han uttryckt som sin uppfattning att förmögenhet inte skulle ärvas, ens av bröstarvingar. Politiskt hade N alltid varit radikal. Något år före sin död hade han sagt att han var "helt igenom socialdemokrat, men en beskedlig sådan".

N hade haft svårt att skaffa pengar såväl till sina första experiment och sin forskning som till att inleda produkttillverkning. Priserna i fysik och kemi var tänkta för unga med idéer men utan möjligheter att utveckla idéerna eller uppfinningarna till något inkomstbringande. När N:s mor dog 1889 skänkte han sitt arv efter henne till Kl till en Caroline Andriette Nobels fond för experimentell medicinsk forskning. I samband därmed anställde han en laborator vid sitt Sevranlaboratorium för att experimentera med blodtransfusioner.

N:s intresse för litteratur och hans pacifism stammar bägge från ungdomsåren, och han hade behållit dem livet igenom. Hans ungdoms mer oreflekterade pacifism hade dock utvecklats till en medveten strävan efter fred. Att N måste ha haft dåligt samvete för att han utvecklade nya ammunitionstyper har ofta angetts som motiv. N själv uttryckte någon gång uppfattningen att först när alla länder har så starka vapen att de kan helt förgöra varandra kan verklig fred uppnås. Författaren och fredskämpen Berta v Suttner menade att det var hon som ledde N in på pacifismens väg, men N:s engagemang var äldre än deras bekantskap. Däremot kan deras korrespondens i slutet av 1880-talet ha fått N att förnya sitt intresse och att klarare formulera sin egen ståndpunkt. Denna skilde sig nämligen från den som omfattades av v Suttner och av den fredsrörelse som då växte fram. N tyckte att deras krav på total nedrustning var orealistiskt. Själv förespråkade han en kontrollerande institution som i mycket liknade det senare bildade Nationernas förbund. Därför är det förvånande att han i stipuleringen till sitt "fredspris" inkluderade "bildande och spridande av fredskongresser". Det förefaller vara en eftergift åt v Suttner, som han högaktade. N hävdade annars att kongresser och prat inte ledde någon vart.

Till testamentsexekutörer hade N utsett Ragnar Sohlman och Rudolf Lilljeqvist, som han bara hade träffat två gånger i sitt liv. Till båda måste han hyst ett stort förtroende. God hjälp fick de av Carl Lindhagen (bd 23); han anlitades som juridisk expert och engagerade sig helhjärtat för att genomdriva N:s vilja. Det tog fem år innan N:s testamente kunde fullföljas och de första Nobelprisen utdelas. Mycket berodde det på att N inte hade anlitat sakkunniga när han skrev sitt testamente. N:s tillgångar var placerade i många länder, i vardera Frankrike, Storbritannien och Ryssland hade han drygt 7 milj kr, i Tyskland 6 och i Sverige 5,8.1 Frankrike och Italien ägde N fastigheter, i Sverige enbart banktillgodohavanden och aktier i Bofors. Men N var sv medborgare, och hans hemvist var avgörande för möjligheterna att genomföra hans testamentariska önskemål. Det gällde att till varje pris undvika att de franska myndigheterna hann fastställa Paris som N:s bostadsort, eftersom det var uppenbart att testamentet med dess formella brister aldrig skulle godkännas av fransk domstol. Sohlman och den sv ministern tömde N:s kassafack i Paris och förde ut aktier och andra värdehandlingar ur landet innan de franska myndigheterna började agera. Till slut fastställdes Björkbom som N:s fasta hemvist, vilket innebar att testamentet skulle behandlas i Karlskoga häradsrätt.

Därmed var svårigheterna ingalunda över. Ingen egentlig arvtagare var angiven i testamentet, inte heller vem som skulle förvalta kapitalet, bara att avkastningen skulle gå till fem pris. Enligt N:s vilja skulle prisen i fysik och kemi utdelas av VA, i medicin av Kl, i litteratur av SA, och för arbete för folkens förbrödrande av en kommitté på fem personer utsedda av det norska stortinget. Vid prisutdelningen skulle inget avseende fästas vid nationalitet. N:s testamente väckte mycken debatt och utsattes för häftig kritik. Många menade att det var "rent ofosterländskt att en svensk, med förbigående av svenska intressen, velat gynna internationell verksamhet". Bla Oscar II uppfattade det som en skymf att norska stortinget skulle avgöra vem som "verkat mest och bäst för folkens förbrödrande". Förhållandet mellan Sverige och Norge var spänt, konsulatfrågan och själva unionen stod under debatt. Norska stortinget accepterade mycket snabbt och tillsatte redan 1897 sin första Nobelkommitté. Även SA och Kl accepterade uppdraget. Däremot följde VA en mer försiktig linje, men efter många förhandlingar samtyckte också denna institution till att bli prisutdelare.

Den sv grenen av N:s släktingar inledde process för att få testamentet ogiltigförklarat, därtill direkt uppmanad av en del tidningar. Om inte testamentet funnits hade N:s brorsbarn fått ärva honom. En förlikning uppnåddes senare med släktingarna i Sverige, som resulterade i att de tillerkändes ytterligare nära 2 milj kr. Deras krav på att minst 60 % av avkastningen på N:s kapital skulle delas ut i pris och att inget pris fick delas av mer än tre personer godtogs. På deras begäran godkändes överenskommelsen av K M:t. Ludvig N:s barn i Ryssland fick köpa N:s aktier i Bröderna Nobels Naftabolag till parivärdet. I praktiken blev det således även i deras fall fråga om en kompromiss. Med de prisutdelande institutionerna och N:s brorsbarn överenskom exekutorerna att en stiftelse skulle bildas med uppgift att förvalta kapitalet. 1 juni 1900 godkände regeringen stadgarna för Nobelstiftelsen, och exekutorerna kunde till denna överlämna drygt 31 milj kr för fortsatt förvaltning. Året därpå började Nobelprisen delas ut, de pris som satte Sverige på kartan i den internationella forskarvärlden.