Thorsten W Nordenfelt

2 Nordenfelt, Thorsten Wilhelm, bror till N 1, f 1 mars 1842 i Örby, Älvsb, d 8 febr 1920 i Sthlm (enl db för Brunnby, Malm). Elev vid Jönköpings h elementarlärov 49–57, elev vid statens järnvägsbyggnader somrarna 57–60, studentex vid LU 23 jan 58, inskr där 28 jan 58, ord elev vid Teknolog inst 4 sept 58, avgångsex där 7 juni 61, förste nivellör vid statens järnvägsbyggnader 61–våren 62, kontorsbiträde o kontorist vid E Waern & Co i London 62–66, agent i Sthlm för firma Lommitz & Co 66, VD i Tidén, Nordenfelt & Co i London 67–74, deläg i Central Swedish Irons Co 72–74, vapenhandlare i London 75–85, VD i Nordenfelt Guns & Ammunition Company Ltd där 85–88, i The Normal Co i Aberdeen 87–89, i Naval Construction and Armament Co Ltd 88–89, i Maxim-Nordenfelt Guns & Ammunition Co i London 88–90, i Société Nordenfelt i Paris 90–93, en av stiftarna av Sveriges centralfören för idrottens främjande maj 97. – KorrespLÖS 83, kammarherre 85.

G 6 juni 1867 i Manchester, England, m Emma (Nemmie, Nem) Stansfeld Grundy, f 14 april 1847 i Bury, Lancashire, d 24 jan 1910 i Höganäs, Malm, dtr till köpmannen o fabriksägaren Edmund G o Marian G.

Thorsten N växte upp på översteboställena Örby invid Kinna och Granbäck utanför Jönköping. Under skoltiden var han inackorderad hos olika familjer i Jönköping, vanligen hos någon lärare tillsammans med ett eller ett par av sina nio syskon. N upplevde sin barndomstid som lycklig, men den var inte utan svåra stunder. Modern var sjuklig och rycktes bort i lungsot i nov 1857, då familjen just flyttat till Karlskrona. N var då kvar i Jönköping men han begav sig en kort tid därefter till Lund, där han avlade studentexamen med goda betyg.

N siktade på en karriär vid statens järnvägsbyggnader, där han under sommarferierna var elev. Dit återvände han också efter att ha avlagt examen på väg- och vattenbyggnadslinjen vid Teknologiska institutet. Som förste nivellör fick han ända till 1 200 arbetare under sig. I tron att järnvägsbyggandet i och med färdigställandet av västra och södra stambanorna var avslutat för överskådlig tid, antog han ett erbjudande om en kontorsplats i London hos sin kusin Ernst Wærn. N anade då inte att riksdagen redan 1862 skulle besluta om utbyggnad av norra och östra stambanorna. Hans egen önskan var att gå in vid fortifikationen, men fadern avrådde bestämt från detta.

E Wærn & Co sålde huvudsakligen sv järn och stål i England, inte minst i Sheffield. Verksamheten var ny för N, som fick börja som oavlönat kontorsbiträde och successivt lära sig affärsyrket. Sommaren 1866 lämnade han London för att representera Lommitz & Co i Sverige. Från ett kontor på Skeppsbron i Sthlm sålde han under ett år bl a textilmaskiner till sv fabriker samtidigt som han för egen del inledde underhandlingar med flera järnbruk om att få sköta försäljningen av deras tillverkningar i utlandet. Han förberedde även affärer med statsbanorna och privata järnvägar för uppköp av järnvägsräls, lokomotiv, vagnar och annan materiel.

Därmed hade N banat väg för en egen affärsrörelse. Tillsammans med en kollega vid Lommitz & Co, Lorentz Tidén, som var gift med en syster till N:s hustru, samt John H Johnson, bildade han köpmansfirman Tidén, Nordenfelt & Co. Som kommissionär för sv bruk, däribland Björneborg och Söderfors, sålde firman stångjärn och smältstycken till främst Sheffield. I andra riktningen gick bl a engelsk räls till de sv statsbanorna och lokomotiv till Finland. Räls såldes snart också i mycket stora poster till Ryssland och USA. En rysk beställning omfattade dessutom 500 järnvägsvagnar.

I samarbete med Sten Lewenhaupt (bd 22) anlade firman i början av 1870-talet ett antal kemiska trämassefabriker i Sverige: Delaryd, Värmbol, Bruzaholm och Bäckhammar (Krontorp). De båda sistnämnda ägdes en tid av firman, som även köpte Skagersholm i Tiveden och Frötuna nära Fellingsbro för att anlägga massafabriker, vilket dock aldrig utfördes. På Skagersholm lade N genast ned stångjärnssmidet men misslyckades med att locka kapital till ett nytt bruksbolag, Skagersholm Estate Co. Planer på fabriksetableringar förelåg även för de av firman köpta egendomarna Hörle och Granvik, vilka emellertid snart såldes. Dessa investeringar var med något undantag mindre lyckade för N. Vid Bruzaholm hade t ex 500 000 kr investerats, men då massafabriken togs i drift hösten 1873 visade det sig att järnhalten i Brusans vatten gjorde trämassan oduglig. Driften nedlades redan efter sex månader och Bruzaholms fabriks ab försattes i konkurs och gick under klubban på exekutiv auktion.

Motgång följde även en del andra tunga affärer i spåren. Till Björneborg, som sedan länge var i släkten N:s ägo, lämnade Tiden, Nordenfelt & Co betydande lån och förskott på leveranser av järn. I samband med en total ut- och ombyggnad av bruket 1870–74 tillkom bl a två masugnar med tillhörande rostugnar, två bessemerverk och ett tiotal ånghammare. För finansieringen bildade N tillsammans med kusinen Olof N och engelska intressenter ett bolag – Central Swedish Irons Co – som övertog aktierna i Björneborg. Genom ett lån kunde dock de engelska intressena frigöras 1874. Då hade emellertid drygt en miljon kr investerats i bruket och den goda konjunkturen efter fransk-tyska kriget övergick i en kris, som blev särskilt svår för järnhanteringen. Tiden, Nordenfelt & Co tvingades i likvidation och upplöstes utan konkurs.

I eget namn fortsatte N att sälja Björneborgs bessemerstål till Sheffield. På 1880-talet kunde han åter försträcka bruket betydande penningbelopp. Tiden närmast efter firmans upplösning hankade han sig i övrigt fram med diverse små affärer i London. Han sålde bla till Belgien äldre, renoverade diligenser för turisttrafik och till fiskare i Bretagne kanadensisk torskrom att användas som bete. Snart fann emellertid N ett mera lukrativt affärsgebit i vapenhandel. Redan 1863 hade han visat sitt intresse för vapen genom att gå in som frivillig medlem i skarpskytteregementet London Scottish Rifle Volunteers, där han snabbt utmärkte sig som mästerskytt. 1875 erbjöds han att sälja de tiopipiga kulsprutor som Helge Palmcrantz och dennes svåger Theodor Winborg tillverkade i Sthlm.

Palmcrantz hade förbättrat tidigare kulsprutekonstruktioner och sv armén hade 1873 antagit hans system, dock utan att köpa fler än ett par exemplar av pjäsen. En del brister kvarstod, vilka N började korrigera i samband med provskjutningar i tävlan med Richard Gatlings system, som antagits av engelska armén. I dec 1877 ingicks ett avtal mellan N och ab Palmcrantz & Co om tillverkning och försäljning av kulspru- torna. Agenturen omfattade först Frankrike, Österrike och Italien men blev senare världsomfattande.

Förutom av sv beställningar var nu Palmcrantz' verkstad fullbelagd med tillverkningar för N:s försäljning utomlands. Den utvidgades 1879 genom inköp av en del av Kungsholms ab:s nedlagda textilfabrik vid Karlsvik på Kungsholmen, som snabbt ändrades till mekanisk verkstad. I London inrättade N ett ritkontor med 20–30 handplockade ingenjörer, som under hans ledning utarbetade förbättringar och efter hand även nya vapen. En betydande vapentillverkning lät N lägga ut på en engelsk fabrik och i Europa byggde han raskt upp ett nät av underagenter. Expansionen fortgick även sedan Palmcrantz avlidit 1880. För att dra till sig mer kapital bildade N 1885 bolaget The Nordenfelt Guns & Ammunition Co, som året därpå köpte avdelningen för tillverkning av kulsprutor vid ab Palmcrantz & Co och drev den vidare under firma Stockholms vapenfabrik.

1887 uppförde N en egen vapenfabrik, Erith, i England och året därpå övertogs gevärsfabriken Placencia de las Armas i Baskien för tillverkning av kanoner och ammunition. N hade nu vunnit världsrykte. Till detta bidrog inte endast hans omfattande vapenframställning utan även andra engagemang. Enbart i England uttog han 125 patent 1876–95. De gällde bl a avståndsmätare, pansar, torpeder, ångdrivna ubåtar, järn- och ståltillverkning, ånggeneratorer, elektriska apparater och lampor, symaskiner och eldvapens mekanismer. Mångsyssleriet sysselsatte åtskilliga av N:s ingenjörer men resulterade endast i undantagsfall i lönsamma affärer.

Stort intresse tilldrog sig N:s ubåtar. I Liverpool hade han 1879 sett ubåten Resurgam, konstruerad av den snillrike men våghalsige prästen George W Garrett från Lancashire. Jämfört med tidigare ubåtar var Garretts skapelse avancerad, men den var likväl alldeles obrukbar. Ett par år senare anställdes Garrett av N, som bildade Nordenfelt Submarine Torpedo Boat Co för att utarbeta en bättre ubåt. 1882–86 konstruerades och byggdes fyra ubåtar, den första i Sthlm, de övriga i England; samtliga visade sig dock oanvändbara för sitt ändamål. Med hjälp av skrupelfria försäljningsmetoder och ett allvarligt läge på Balkan avyttrades likväl tre av dem till de båda antagonisterna Grekland och Turkiet medan den fjärde och sista övergavs på en sandbank utanför Esbjerg under leverans till Ryssland för prov. Som erkänsla för att med sin första ubåt ha bidragit till sv export utnämndes N 1885 till kammarherre.

N;s sista ubåt, Nordenfelt, renderade honom en svår förlust men han lyckades delvis vältra över den på Barrow Shipbuilding Co, då bolaget ombildades till Naval Construction and Armament Co med N som delägare och VD. Lika lyckligt slutade emellertid inte ett annat av N:s många sidospår. Genom en avlägsen släkting hade han fått kännedom om det goda fisket norr om Skottland och särskilt fäst sig vid att de skotska valfångarna, sedan de tillvaratagit späcket av en val, lämnade ca 25 ton kött kvar att ruttna i havet. N kontaktade ingenjören Carl Sahlström från Jönköping, och då denne visade sig intresserad uppfördes i Aberdeen en försöksfabrik, som sköttes av Sahlström. Där gjordes försök att avlägsna transmaken ur fisk- och valkött och av köttet bereda olika produkter. N räknade med att fiskkorv skulle kunna avsättas bland gruvarbetarna i södra Afrika och bland mindre bemedlade katoliker under fastetiden. Ytterligare två sådana fabriker uppfördes, den ena på ön Barra i Hebriderna och den andra på Suderön i Färöarna. Bolaget The Normal Co bildades men lyckades inte dra till sig tillräckligt med kapital. Då dessutom tillförseln av råvara blev otillräcklig avvecklades verksamheten redan efter ett par år.

N:s felinvesteringar, och då särskilt fiskeriaffären, blev förödande genom att hans vapenfabriker samtidigt börjat vackla. Den amerikanske vapenkonstruktören Hiram Maxim hade flyttat över till London och där 1884 bildat ett bolag, Maxim Gun Co, och anlagt en vapenfabrik. I konkurrens med N lanserade Maxim sin automatiska kulspruta, som var överlägsen den palmcrantzka. Bakom bolaget stod dessutom några av Englands mest kapitalstarka och inflytelserika män. Inför denna anstormning kunde inte N motsätta sig en fusion av de båda bolagen som 1888 gick samman i Maxim-Nordenfelt Guns & Ammunition Co med både N och Maxim som VD. Då N:s övriga mindre företag alltmer undergrävdes började männen bakom Maxim agera i kulisserna. Regissör var av allt att döma Basil Zaharoff, som i N:s bolag avancerat från grekisk agent till försäljningschef. Maxims vänner utnyttjade sina kontakter inom affärsbankerna, som påpassligt drog åt tumskruven på N genom att stoppa kreditgivningen och återkräva sina lån. N ruinerades och avskedades redan 1890.

I samband med fusionen 1888 hade N förbundit sig att under en tid av 25 år inte sysselsätta sig med vapentillverkning eller dithörande affärer i konkurrens med det nya bolaget. Då N avskedades såg han sig inte längre bunden av detta löfte. Bolaget lagförde honom dock i London och vann processen. N flyttade då över till Paris, där han tillsammans med brorsonen Per N grundade Société Nordenfelt och började konstruera vapen. Maxim-Nordenfelt Guns & Ammunition Co processade emellertid även i Frankrike och N tvingades överlåta den nya firman på sin brorson för att själv ägna sig åt andra affärer. Till 1898, då N som pensionär återvände till Sverige, försörjde han sig som försäljare av i huvudsak sv produkter, såsom bröderna Hults roterande ångmaskin och Salenius radiator. Han hade inte längre någon förmögenhet att falla tillbaka på och då affärerna inte riktigt ville lyckas fick han leva under relativ knapphet resten av sitt liv. Han hade under sitt verksamma liv stundom varit alltför djärv och han lyssnade inte gärna på goda råd. Sedan N återkommit till Sverige nedsattes efter hand starkt hans synförmåga, vilket hindrade honom från att fortsätta sitt arbete.