Tillbaka

Ester Blenda Nordström

Start

Ester Blenda Nordström

Författare, Journalist

2 Nordström, Ester Blenda Elisabet, syster till N 1, f 31 mars 1891 i Sthlm, Kungsh, d 15 okt 1948 där, Matt. Studentex vid Wallinska skolan i Sthlm vt 10, volontär vid Sthlms dagbl 11, medarb i DN 11, i SvD 1117. Förf, journalist.

G 31 aug 1925(30) i Ust-Kamtjatka, Sovjetunionen, m forskn:resanden, FD René Edmond Malaise, f 29 sept 1892 i Sthlm, Hedv El, d 1 juli 1978 i Lidingö, son till köksmästaren Paul Edmond M o Augusta Maria Lovisa Söderqvist samt senare g m Ebba Söderhell.

Ester Blenda N har beskrivit sig själv som en flicka med skärt hår och gula tänder. Hon var okonventionell och äventyrlig, vilket präglade hennes liv och författarskap.

N föddes i Sthlm men hade sina rötter i Småland där hon tillbringade flera av barndomens somrar på familjens lantgård. "Jag var ett förskräckligt barn", skriver hon i en barndomsbetraktelse 1918 (KB), "och min familj greps av en vild längtan att få ro för mig ett år, och inackorderade mig för den ändan på en prästgård i ur-Småland". Hon blev tidigt förtrogen med lantlivet och såväl bondemiljön som tiden i prästhemmet skulle hon återvända till i sitt författarskap.

Efter studentexamen började N sin journalistbana som volontär på Sthlms dagblad, fortsatte till DN och blev sedan anställd på SvD. Signaturen Bansai blev ett välkänt och flitigt pennskaft. I ett brev till John Landquist (bd 22) skriver hon: "så är man journalist och behöver pengar!" (15 okt 1918). Hon gjorde flera reportageresor. Elin Wägner var, liksom Landquist, en nära vän. "Hon hade kunnat sitta i ro i Stockholm och Kiruna som en framstående mans fru" skriver Landquist apropå hennes resa till Sydamerika 1920 Lapplandskännaren Hjalmar Lundbohm (bd 24) hade tidigare friat , men en tillvaro som någons fru torde knappast ha tilltalat individualisten N. Hon körde motorcykel och var en tid (191819) lantbrukselev hos den legendariske P J Rösiö.

N:s journalistiska genombrott skedde med artikelserien En månad som tjänstflicka på en bondgård i Södermanland, publicerad i nio avsnitt i SvD sommaren 1914. Artiklarna utgavs omarbetade och kompletterade i reportageboken En piga bland pigor (1914). Succén lät inte vänta på sig, boken blev dramatiserad och filmad och trycktes i 15 upplagor (35 000 ex). Den har kallats det första öppna sv socialreportaget. N kombinerar undersökande journalistik med självupplevd verklighet. Som deltagande reporter (Jack London är en av föregångarna, Günter Wallraff har senare gett namn åt genren) var hon sv pionjär. Förklädd till piga arbetade hon en månad "som en av dem" i den uppdiktade identiteten ingick t o m en fästman. Skarpögt och kritiskt dokumenteras de hårda arbetsvillkoren för en kvinnlig förbisedd yrkesgrupp (autenticiteten blev också ifrågasatt) med 1617 timmars arbetsdag. "Det är inte endast det, att arbetet är tungt och hårt och enformigt, men arbetsdagen är för lång, arbetet för litet uppdelat och organiserat, för lågt betalt och ledigheten alldeles för liten. Man kan inte ens tala om någon ledighet ty det existerar helt enkelt ingen", sammanfattar Bansai (SvD 2 sept 1914). Gårdens bonde får kritik: han tillbringar sina dagar på sofflocket med veckotidningar och kaffekask. Hans försvarstal i motskriften Ett pennskaft som piga (1915) är både patetiskt och uddlöst. N karakteriseras som "andesvag" med "abnormt utvecklade författaretalanger".

N:s oförvägna äventyrlighet och förmåga att förena journalistisk observation med litterär gestaltningskonst ger en särskild spänst åt hennes journalistik; artikelserien På långfärd med motorcykel (1914) är ett exempel. Hon fotograferade dessutom ofta själv. 1915 tog N anställning som nomadlärarinna i Lappland och levde i drygt ett år i ett lappkollektiv. Reportageboken Kåtornas folk (1916) levandegör inte endast en folkkultur. Den visar också N som lyriskt målande naturskildrare.

N reste 1922 till USA som tredjeklasspassagerare och fick vid ankomsten till New York känna på myndigheternas förödmjukande behandling av immigranterna. Upplevelserna skildras i Amerikanskt (1923). Liksom tidigare beskrivs en självupplevd verklighet: hon arbetar som servitris och kökspiga och korsar den amerikanska kontinenten som liftare och fripassagerare. Hennes sista reportagebok, Byn i vulkanens skugga (1930), beskriver livet i byn Kljutchi i Kamtjatka där hon bosatt sig 1925 efter sitt giftermål med forskningsresanden René Malaise. N flyttade efter ett par år tillbaka till Sverige och äktenskapet upplöstes.

N:s vitala skrivsätt, där inlevelseförmåga kombineras med klarögd observation, kännetecknar de humoristiska ungdomsböckerna om den föräldralösa och fantasifulla Ann-Mari (även Annmari) Lindelöf. De är skrivna med en frisk provinsialism som pekar fram mot Astrid Lindgren. På ytan kan böckerna verka traditionella, en sorts tjuvpojksböcker i flickbokstappning, men de bryter effektivt mot genrens konventioner. En rackarunge (1919) och 15 år (1921) domineras av Ann-Maris oförvägna upptåg men visar också hennes starka sociala medkänsla; En rackarunge har kallats "den första demokratiska flickboken i Sverige" (v Zweigbergk). I Patron Annmari (1931) och brevromanen Patron förlovar sig (1933) den svagaste i serien glider rackartygens glada livsbejakelse över i en nästan primitivistisk naturhyllning. Rackarungen blir bonde på sin egen gård, ett yrkesval som är fjärran flickbokens traditionella lärarinneyrke. Nyskapande är också den medvetna skildringen av den unga flickans väg mot självständighet. Äktenskap är inte, som brukligt i flickboken, det primära målet. Helt säkert är Ann-Mari till dels ett självporträtt, inte minst i fråga om äventyrslust och viljestyrka: även hon kör motorcykel och går som elev på en lantbruksskola med 213 manliga kamrater.

N utgav också folklivsromanen Tok-Konrad (1922), ett försök till psykologisk fallstudie som verkar inspirerat av Selma Lagerlöf (Kejsarn av Portugallien). Den flammande appellen Hungrande som vänta (särtr SvD 1918) skrev hon i egenskap av ombud för en insamling till de svältande i norra Finland.

Under sin skrivande tid var N omsvärmad och beundrad: "hon gick som Tintomara genom människornas skilda klasser och raser och väckte glädje och längtan" (Landquist). 1937 drabbades hon av sjukdom och blev satt under sin brors förmyndarskap. Hon avled 1948 praktiskt taget bortglömd av offentligheten.

Boel Westin


Svenskt biografiskt lexikon