Lars A Norrman

Norrman, Lars Arvid, f 13 nov 1915 i Helsingborg, d 25 aug 1979 i Sthlm, Joh. Föräldrar: sjökaptenen Lars Olof N o Karin Ingeborg Bergman. Studier vid Otte Skölds målarskola i Sthlm 31–33, vid Fernand Légers skola i Paris 34–35. Konstnär.

G 1) 11 aug 1943(–45) i Sthlm, Skeppsh, m byrådir Alda Tullia Björnsdtr v Sydow, f 20 nov 1918 där, ibid, dtr till kommendörkaptenen Björn Ryno v S o Alma Tullia Granström samt senare g m red FK Bengt Gustaf Sköldenberg; 2) 24 dec 1961 i Sthlm, Hedv El, m Maj Elisabet Svanbeck, f 24 april 1920 i Sthlm, Maria, d 23 juni 1980 där, Joh, dtr till cementarbetaren Georg Valfred Damström o Anna Elisabet Eriksson.

Efter skolstudier vid Sigtuna humanistiska läroverk utbildades Lars N på Otte Skölds målarskola i Sthlm och vistades olika perioder under 1930-talet i Paris, där han studerade på F Légers skola. Under tonåren hade han följt med sin fars båtar på vidsträckta resor.

Debututställningen hade N på Galerie Moderne i Dramatens hus vid Nybrogatan i Sthlm 1936 då han bara var 20 år gammal. Den blev något av en sensation. De ledande kritikerna – Nils Palmgren, Gustaf Näsström, Ragnar Hoppe (bd 19), Gotthard Johansson (bd 20) och Yngve Berg (bd 3) – hade märkligt överensstämmande positiva omdömen om den unge konstnärens kraft och ambition. Isaac Grünewald (bd 17) fann det nödvändigt att i en artikel varna för alltför tidigt beröm av debutanter.

N hade en självständig utbildningsgång vid sidan om Konstakademin. Under tonåren till sjöss hade han utfört små målningar på pannåer med bilder av båtar som han skymtade genom hyttventilen. Men studieåren hos Sköld och Léger gav honom en vilja att medvetet forma sina verk i en kall färgskala, i blått och grönt. Inkännande människoskildringar blev aldrig ett mål för N. I hans konst fanns redan från början en kylig distans och ett intresse för detaljer. Han blev en rapportör av miljöer.

Av stor betydelse för N:s konst blev vistelser på Nordvästgrönland 1937 och 1939. Han hade kontakt med polarfararen och författaren Peter Freuchen, och vid övervintring studerade han natur och folkliv. Han utgav senare en litografisk portfölj med grönländska motiv. Boken Inok (1949), som skildrar polareskimåerna, är ett betydande verk som blev allmänt uppskattat och vann berättigad framgång; dess många illustrationer, som hämtades ur skissböckerna, är inte bara konstnärligt utan också etnografiskt av stort intresse.

N återkom med utställningar i Sthlm 1938 och 1941. Vid sidan om motiv från Paris och Mölle dominerade reseintrycken från Grönland och från en sommarvistelse i Lappland. Kritikerna blev mer reserverade, eftersom N gärna upprepade sig. Det gällde både motiv och färgskala. Som tecknare arbetade han med reservoarpenna med konturlinjer utan skuggningar. Med denna krävande tecknarstil vann han 1943 NM:s tecknarstipendium för unga tecknare till Maria Leander Engströms minne.

I sitt konstnärskap förenade N reportage med abstraktion. Hans distans från psykologiska uttryck har anknytning till den samtida hårdkokta litteraturen. Han sökte sig gärna till brutala verklighetsbilder. Ett exempel är en oljemålning från 1935 i Paris som visar en negerboxare under hårdhänt massage. Under andra världskriget tvangs N att vara i Sverige. Han koncentrerade sig då på att skapa skildringar av sv arbetsliv. Under beredskapsåren målade han interiörer från Huskvarna vapenfabrik. Han ansåg att konstnärerna skulle ge sig "ut bland arbetets män och kvinnor och uppleva deras arbete". 1945 fick hans pris för Arbetets epos, ett initiativ som NM tog i samband med tävlingen God konst i hem och samlingslokaler. För Manufakturab i Malmö utförde han en frescomålning, som hade en yta av 35 kvadratmeter.

N:s politiska grunduppfattning var socialistisk, och han ville på sitt sätt skapa en social realism. Han besökte industrier, följde arbetet intensivt och skapade bildreportage. "När jag en gång målade en lokförare stod jag på loket flera resor", sade han. "Det var ansträngande men jag tror jag lyckades." Hans hälsa var inte den bästa. Han led av diabetes och avsevärda viktökningar. Han togs tidtals in på sjukhus, och under sådana påtvingade vistelser fick han tillstånd att övervara operationer. På Södersjukhuset i Sthlm utförde han 1943 –44 en monumental målning av en hjärnoperation utförd av doc Olof Sjöqvist. En annan komposition visar en magoperation "ad modum Billroth" utförd av doc Einar Perman. Dessa bilder av sjukhusinteriörer och det dramatiska och intensiva operationsarbetet vittnar om en omsorgsfull saklighet men också om en abstrakt distans till motivet. Denna serie av verk från sv sjukhus är av både artistiskt och medicinhistoriskt intresse. En utsmyckning med operationsmotiv finns i Norrköpings lasarett. Likaså finns i sjukhuset i Helsingborg en serie skildringar av ett barns födelse.

Konstnärssammanslutningen Bumerangen hade 1945 och 1948 på Liljevalchs konsthall två utställningar, i vilka N deltog. Under resor i Afrika hade han förvärvat en samling av afrikanska skulpturer i trä och elfenben. Med sitt sinne för practical jokes och med sin drastiska humor konstruerade N en fiktiv konstnärspersonlighet, Mamadoue Amadoue Ba, och utgav denne för att vara gäst på utställningen. Hemorten uppgavs i katalogen vara byn Maghama i Sudan, adress "andra hyddan till vänster (det är omöjligt att ta fel; man kan bara komma in i byn från ett håll)". När tilltaget uppdagades väckte det hos många anstöt, men 1976–77 ansågs det dock vara tillräckligt intressant för att ägnas uppmärksamhet av Norrköpings museum, som då anordnade utställningen 100 års konstskandaler.

Med sin bok om vistelserna på Grönland hade N visat inte bara att han kunde utföra en artistisk dokumentation med etnografisk grundlighet, utan också att han som författare var festlig och frodig i sin berättarkonst. Hans av skånsk diktion präglade muntliga framförande avslöjade ett sinne för det absurt lustiga. Så framstod han också med boken Tubab (1950), rikt illustrerad med teckningar och fotografier, som återgav upplevelser av en äventyrlig färd på Senegalfloden genom Senegal, södra Mauretanien och Sudan. Färden hade företagits 1946–47 under primitiva förhållanden.

Trots att N som resenär och arbetsskildrare var rastlöst verksam intill sina sista levnadsår, höll han fast vid de erfarenheter han hade gjort på 1930- och 40-talen. Böcker och grafiska portföljer vittnar om denna dubbla verksamhet: I kanot uppför Senegalfloden (1952), Det okända Holland (1955), Resa i Bulgarien (1955), Sagans kust, Bretagne (1960), Egypten, fem litografier i färg (1962), Målare bland matadorer (1958) och Spanska fiskare (1961). Hans reportageresor utsträcktes till Pamir och Japan, och han utgav bokverk om dessa vistel- ser 1959 och 1961. Erik Asklund skrev text till N:s bilder från resor i utgåvan Sju länder (1958). Han utgav också reportage från Vattenfalls olika arbetsplatser och från Stora Kopparbergs ab:s industriella enheter.

I sin omåttliga arbetsamhet gav N sin konst en alltmer industriell prägel. Han var ständigt trogen sin ungdoms artistiska positioner med en samhällstillvänd verklighetsskildring och med en detaljrik men abstrakt formvilja. Från ungdomstiden på haven och fram till den rastlösa reportageverksamheten under senare år finns ett konsekvent förhållande till konsten. Han ville sätta in människor i sina bilder som typiska karaktärer i typiska livsomständigheter. Han var också ivrigt verksam att förbättra konstnärernas sociala situation genom facklig verksamhet. Som konstnär var han saklig, allvarlig, aldrig sentimental och med en trohet till grov abstrakt form, medan han som muntlig och skriftlig berättare var drastiskt grovkornig och humoristisk.

N blev under senare år invecklad i en effektiv folkligt förankrad försäljningsverksamhet av sina verk, och därigenom kom han av kritiker och konstnärskamrater att orättvist underskattas som artist. Hans konstnärliga stil är originell, och hans plats i samtidens sv konst är unik. Man kan varken tala om föregångare eller efterföljare. Närmast stod han generationskamrater som Göran Brunius samt Kjell och Tord Leander Engström, med vilka han hade samlingsutställningar.