J Axel Nyblæus

2 Nyblaeus, Johan Axel, kusin till N 1, f 20 maj 1821 i Sthlm, Ad Fredr, d 24 febr 1899 i Lund. Föräldrar: barnhusläkaren MD Johan Eric N o Charlotta Rebecka Windahl. Studentex vid UU o inskr där 10 juni 39, disp pro exercitio 20 febr 50, FK 9 mars 50, disp pro gradu 16 april 51, mag 16 juni 51, doc i filosofins hist 16 febr 52, allt vid UU, adjunkt i filosofi vid LU 27 aug 53, prof i prakt filosofi 23 maj 56–27 aug 86, led av mindre konsistoriet 60–61, 64–66, 71–72, rektor ht 63–vt 64, allt vid LU. – LFS 78, LWS 78, LVA 79.

G 14 maj 1859 i Marstrand, Karlstens slottsförs, m Emilie Johanna Christina Hortensia Tauson, f 11 febr 1833 i Kristianstad, Garnisonsförs, d 8 aug 1901 i Lund, dtr till översten Johan Magnus T o Fredrika Margareta Ekstrand.

Axel N studerade filosofi med C J Boström (bd 5) som lärare och blev snart en hängiven anhängare av mästarens läror. Boström ingrep personligen för att främja N:s karriär, och denne anförtroddes den makt-påliggande uppgiften att sprida boströmianismen i Lund, där den tidigare inte haft någon företrädare. Som föreläsare blev N uppskattad, men han torde ha betytt mer som filosofisk skriftställare där hans stilistiska talang kom väl till pass.

N:s politiska uppfattning präglades till en del av skandinavismen, som han med värme omfattat alltsedan uppsalaåren, och som han delade med sin kusin och livslånge nära vän Gustaf N (N 1). De skandinavistiska sympatierna bidrog till att Boströms statsfilosofiska konservatism hos N något uppmjukades och blandades med liberala in- slag. Att han likväl huvudsakligen stod fast vid den Boströmska ståndpunkten framgår bl a av hans skrifter Om statsmaktens grund och väsen (1864) och Om politisk frihet och sjelfstyrelse (1869). I anslutning till Boström och i polemik mot dem som hävdade folksuveränitetens idé förfäktade N åsikten att staten inte kunde "vara någonting blott timligt eller någon blott mänsklig uppfinning eller inrättning, utan måste hava någonting evigt eller gudomligt uti sig eller hava sin yttersta grund i den evige själv, i det gudomliga väsendet" (cit efter Nordin, s 67).

Om det i N:s statsfilosofi fanns ett inslag av liberalism var detta än mera prononcerat i hans religionsfilosofi. Här hade Boströms kritik av den teologiska ortodoxin berett vägen. I den strid som bröt ut kring Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus tog N parti för Rydberg. Till saken hör att han stod i ett vänskapsfullt förhållande till denne. N tog även Georg Brandes i försvar då denne gentemot danska religionsfilosofer hävdade förnuftets domsrätt i religiösa frågor. Överhuvud blev N en bundsförvant till dem som kämpade mot förstelnad teologisk dogmatism.

En polemik N invecklades i tilldrog sig särskild uppmärksamhet bland filosofiskt intresserade. Den gällde hans fejd med Hans Edfeldt (bd 12) och rörde Boströms uppfattning om Guds idéer. Edfeldt, som i likhet med N var en trogen Boströmlärjunge, hade i samband med utgivandet av första delen av dennes Skrifter (1883) gjort gällande att Boström förfäktat åsikten att inte bara Gud utan även hans tankar eller idéer vore oändliga. N bestred detta och hävdade idéernas ändlighet. Denna tämligen subtila fråga, som dock hade stor betydelse för tolkningen av den boströmianska filosofin, gav upphov till en intensiv skriftväxling dem emellan. N:s rival och kollega i Lund, den hegelianske filosofiprofessorn J J Borelius (bd 5), betecknade inte utan skäl striden som den Boströmska skolans "självupplösning" (Nordin, s 73).

Sina bästa krafter ägnade emellertid N det som var avsett att bli hans magnum opus: Den filosofiska forskningen i Sverige från slutet af adertonde århundradet, framstäld i sitt sammanhang med filosofiens all- manna utveckling (1–4, 1873–97). Detta storverk förblev ofullbordat men också som torso har det imponerande dimensioner. Syftet är att skildra den idealistiska filosofins utveckling i Sverige från dess uppkomst hos D Boëthius (bd 5) och B Höijer (bd 19) fram till dess fullkomning hos Boström. Grundtanken är att den djupare sidan hos Kant "först i Sverige erhållit en fullkomligare utveckling; och ehuru förtjänsten därav företrädesvis tillhör Boström, så tillhör den dock inte honom allena, utan även Biberg, Grubbe och Geijer, vilka alla med större eller mindre renhet, omfattning och energi uttala och göra gällande den tanke, som är den alltbestämmande grunden för Boströms världsåsikt". 1800-talets tidigare sv filosofi var således att se som en förberedelse för Boström. Det var först med honom som det tidigare tänkandet nådde full klarhet och renhet. För N var det en källa till patriotisk stolthet att just svenskarna lyckats nå en djupare insikt om det evigas betydelse. Den samtida europeiska filosofin var enligt hans mening inne i en förfallsperiod, där materialism och positivism blivit förhärskande. Sitt stora arbete ville han se som en missionsgärning. Han ville att det "likasom en Noaks-ark" skulle rädda de idealistiska sanningarna åt eftervärlden.

Då N på 1850-talet kom till LU var detta ännu ett fäste för hegelianismen. N kände sig också till en början utsatt för fientlighet från de lundensiska kollegernas sida. Till misstämningen bidrog att hegelianen Borelius mot N:s önskan utsågs till innehavare av lärostolen i teoretisk filosofi där. Med tiden utjämnades dock motsättningen. Förhållandet till Borelius och andra kolleger förbättrades. Samtidigt samlade N en egen lärjungeskara kring sig. Han hade glädjen att se sin främste elev P H Leander (bd 22, s 409) som sin efterträdare. N acklimatiserade sig i Lund och kom så småningom att räknas som något av lundaoriginal. En annan vän och lärjunge har skildrat hans yttre uppenbarelse: "Hans gång hade alltid någonting medvetet 'skönt' och detta föranledde glosor som 'dansmästaren' ;.. . En ledigt knuten halsduk, helst av livlig färg, de finaste skjortor (med fast krage och fasta manschetter), bredskyggig hatt, lång rock, hör till den bild jag har av honom när han, alltid ensam vandrade av och an i den breda kastanjegången på Lundagård" (Wulff, s 165). Sina sista tio år levde N som invalid sedan han drabbats av en förlamning.