Bengt Stensson (Natt och Dag)

4 Bengt Stensson, son till N 2, d mellan 29 juni 1450 o 18 april (Genealogica) 1451. Tidigast nämnd 1399 (B 16) o var då riddare, blev mellan 99 o 05 innehavare av Styresholms slottslän med Ångermanland, som han lämnade 05, blev mellan 97 o 10 lagman i Närke, vilket han var ännu 50, riksråd åtminstone från 13 o ännu 50, innehavare av (Söder-)Tälje slottslän senast 35, av Kalmar slottslän tillsammans med brodern N 5 sensommaren 36–okt 39, fick Stora Mellösa i Närke o Medelpad som förläning okt 39.

G 1) mellan 21 mars (RPB) o 10 sept (B 16) 1399 m Kristina Magnusdtr, som dog tidigast 1439, dtr till riddaren Magnus Håkansson (Magnus Marinasons ätt) o Margareta Lidinvardsdtr (Vinstorpaättens vapen); 2) sannolikt ej långt före sin död m Anna Andersdtr, som dog mellan 1462 o 1488, dtr till häradsh Anders Andersson (Tre rutor av Slestad) o Elisiv Jönsdtr (Geet) samt omgift mellan 1454 o 1460 med Bengt Clausson (ollongren).

Tidpunkten för B:s riddardubbning har dels angetts till 1397 vid Eriks av Pommern kröning (BSH 3, inl, s 263; Elgenstierna), dels till "1396 eller 1397" (Kumlien 1949). Vid Eriks hyllning vid Mora stenar 23 juli 1396 skall 36 personer ha dubbats till riddare och vid hans kröning i Kalmar 17 juni 1397 skall antalet ha varit 133 (Löfqvist). I B:s fall vet man säkert endast, att han var riddare, då han tidigast uppträder i nu känt källmaterial 10 sept 1399.

1402 beseglade B i Arboga tillsammans med sin far Sten (N 2), sina farbröder Knut (N 3) och Nils Bosson och en rad andra stormän, då drottning Margareta köpte gårdar i norra Södermanland. Nästa gång han förekommer i urkundsmaterialet är 1405, då riddaren Algot Magnusson (Sture), som var gift med en av hans fastrar, från honom övertog slottet Styresholm med Ångermanland, som drottningen 1399 — i enlighet med en överenskommelse av 1398 — övertagit från konung Albrekts anhängare. 1408 beseglade B tillsammans med bl a fadern, farbrodern N 3 och sin yngre bror Bo (N 5) konung Eriks och drottning Margaretas kvitto till faderns nyligen avlidne syssling Sten Bengtssons (Bielke; bd 4) arvingar å dennes pantlän. Då den 1396 beslutade reduktionen 1409 utsträcktes till Uppland, namnes han bland bisittarna i en rad räfstetingsbrev.

Senast 1410 blev B lagman i Närke, vilket ämbete åtminstone fram till 1397 efter far och farfar innehafts av den barnlöse 1398 avlidne Karl Karlsson (Ulvåsaätten), gift med en kusin till B. Detta lagmansämbete skulle B komma att inneha under hela sitt återstående liv — inte mindre än fyra decennier — för att sedan avlösas av sin son Magnus (N 7).

Som riksråd kan B liksom sin farbror Nils Bosson beläggas först 1413 vid tillstyrkandet av konung Eriks förordning om räfsteting, men redan 1411 hade han liksom farbrodern och sin bror N 5 varit bland de talrika nordiska stormän som nämns som löftesmän för konung Erik i ett i Kolding på Jylland daterat brev om stilleståndet med Holstein. 1418 förekommer han liksom Nils Bosson bland de sv bisittarna i ett av Erik i Khvn utfärdat dombrev.

Då de 1419 där tillsammans med ett stort antal andra nordiska stormän beseglade konungens förbundstraktat med Polen-Litauen, skrives B till Göksholm i Stora Mellösa socken i hans lagsaga Närke. Göksholm kan tidigare endast beläggas 1307, då det vid ett arvsskifte tillfallit hans svärmors mormor, vars far också varit lagman i Närke, och det kom efter honom att ärvas av deras ättlingar i inte mindre än tio generationer ända till 1747. — Att det var genom sin första hustru B kom i besittning av denna sätesgård styrkes av att den vid arvskiftet efter henne 1451 nämns bland hennes godsbesittningar (Genealogica).

Under 1420-talet deltog B i flera av de rådsmöten som den frånvarande konung Eriks gemål drottning Filippa (bd 16) höll i Sverige (Gillingstam 1985; jfr Gillingstam 1952, s 267). När Erik efter hennes död 1430 instiftat en gudstjänst i Vadstena stadskyrka, blev B ett av de ombud som 1432—33 å konungens vägnar köpte gårdar för placering av de för detta ändamål donerade pengarna (Carlsson 1934). Flera av endast fa personer undertecknade brev till Reval 1430 visar, att han nått en framskjuten position inom det sv riksrådet (Gillingstam 1952, s 267 f). Vid stilleståndsförhandlingarna med hansestäderna i Gedser på Falster 1431 var B den ende av konung Eriks fyra ombud som var svensk (BSH). Hösten 1432 var han en av de tre svenskar som i Khvn för Eriks räkning tillsammans med representanter för de andra nordiska länderna underhandlade med engelska sändebud.

B skall också ha varit bland de fem sv riksråd som sommaren 1433 var i Khvn och förgäves sökte förmå konung Erik att komma till Sverige för att undersöka de missförhållanden som föranlett Engelbrekt Engelbrekts-son att göra uppror (Hanserecesse; Carlsson 1934). I jan 1434 var B i Lund, då ärkebiskopen där protesterade mot Eriks maktfullkomliga beteende mot kyrkan. I maj s å var han en av de båda sv stormän som till Uppsala domkapitel överlämnade konungens förordnande för domprosten i Bergen Torlav Olavsson att såsom efterträdare till Eriks nyligen avlidne kandidat till ärkebiskopsstolen i Uppsala Arnold Klemensson övertaga förvaltningen av ärkebiskopsämbetet.

Liksom sin farbror N 3 och sin bror N 5 förekommer B bland de tolv utfärdarna av de i Sthlm 12 sept 1434 daterade men aldrig avsända manifesten till Norge, högmästaren i Preussen, det livländska ordenslandet och de vendiska hansestäderna om orsakerna till det sv upproret. Liksom sina nyssnämnda fränder var han också med på mötet i Arboga i jan 1435, där Engelbrekt valdes till rikshövitsman. I olikhet med dem var B bland de 22 riksråd som i Uppsala 6 juni s å ratificerade den föregående månad i Halmstad ingångna förlikningen med konung Eriks ombud men förband sig att bekämpa honom, om han tolkade den annorlunda än de. Hans position inom denna skara framgår av att han tillsammans med Engelbrekt och fyra andra personer samma dag beseglade riksrådets kungörelse, att alla infödda svenskar, som gått i tjänst på de slott som innehades av utlänningar, inom 14 dagar skulle lämna sina anställningar där. 12 aug var B en av de personer som på Långholmen vid Sthlm förnyade uppsalakonfederationen, och dagen förut hade han tillsammans med Engelbrekt och fyra andra riksråd beseglat ett antal frälsebrev. Han namnes liksom brodern N 5 också bland de 18 personer som representerade svenskarna i det i Sthlm 14 okt daterade förlikningsfördraget med konungen.

Att B ändå var en av dem som fortfarande åtnjöt Eriks förtroende framgår av att han enligt Karlskrönikan var en av de tre äldre män som konungen kort därpå vid diskussionen av kandidater till drotsämbetet föredrog framför de tre yngre som svenskarna ville ha, bl a B:s bror Nils (N 6). Då riksråden skulle välja bland de tre av Erik förordade, föredrog de emellertid Kristiern Nilsson (Vasa) framför B.

B skall ha kommit i motsatsställning till Engelbrekt genom att mot riksrådets vilja kapa ett skepp från Lübeck, och Engelbrekts underbefälhavare Erik Puke angrep därför hans slott (Söder-)Tälje, som i B:s frånvaro försvarades av hans hustru Kristina. Sedan elden kommit lös, måste hon kapitulera, varefter B for till Sthlm och förgäves bad Hans Kröpelin (bd 21) och Erik Nilsson (Gyllenstierna; bd 17, s 589) om hjälp (struket avsnitt av Karlskrönikan). Våren 1436 kom B och Engelbrekt i Örebro överens om att riksrådet i slutet av maj skulle döma mellan dem (ej struket avsnitt av Karlskrönikan). Redan flera veckor dessförinnan mördades emellertid Engelbrekt av B:s son N 7, som därefter lät fängsla Engelbrekts hustru och svenner och föra dem till B:s sätesgård Göksholm. Då denna därpå angreps av allmogeskaror, måste B och hans son fly till Ringstadaholm vid Norrköping, som innehades av hans brylling Nils Eringislason (Hammerstaätten; bd 18), den andre av B:s båda konkurrenter om drotsämbetet föregående år. Dennes då avlidna första hustru var sannolikt syster till B:s hustru.

Då konung Erik vid förlikningen i Kalmar sensommaren 1436 tvangs gå med på att även Sthlms, Kalmar och Nyköpings slottslän skulle administreras av svenskar, överlämnade han enligt Karlskrönikan Kalmar slott till B och hans bror N 5. I ett senare struket avsnitt av samma krönika uppges, att Kristiern Nilsson och marsken Karl Knutsson (Bonde) 1438 avfordrade de båda bröderna Kalmar, att de då förklarade sig ej kunna lämna det till någon annan än konung Erik, och att drotsen och marsken då påbörjade en belägring, men att denna slutade med förlikning. Under konflikten mellan Karl Knutsson och B:s bror N 6 i början av 1439, då N 5 och B:s son N 7 följde N 6 till konung Erik på Gotland, uppgav Erik i proklamationer av 19 mars, att han fått brev från B, och att Karl Knutsson tillfångatagit och utplundrat B:s och N 5:s hustrur och barn. Efter ett stilleståndsavtal i Arkösund på östgötakusten 21 aug skall B tillsammans med sina bröder N 5 och N 6 enligt Karlskrönikan ha infunnit sig på ett möte i (Söder-)Tälje i början av okt och överlämnat Kalmar till Karl Knutsson. I stället skulle B få Stora Mellösa i Närke, där Göksholm ligger, och Medelpad, i vilket landskap han lät uttaga en höskatt enligt uppgift i ett brev från 1456.

Först efter ytterligare konflikt och N 6:s död ingick B och N 5 på en herredag i Arboga 13 jan 1440, definitiv förlikning med Karl Knutsson. Vid förlikningen mellan denne och Kristiern Nilsson 1441 uppträder de emellertid bland löftesmännen för den senare tillsammans med bl a hans svärson Bengt Jönsson (Oxenstierna), och de hörde liksom B:s son N 7 till Karl Knutssons motståndare även vid kungavalet 1448.

Sista gången B nämns i livet är vid mötet i Arboga 1450, där han tillsammans med N 7 var bland dem som erkände sig ha rått Karl Knutsson att ratificera fördraget i Halmstad om upplåtelsen av Norge till Kristian I och påtog sig ansvaret därför.

En 1500-talsuppgift (Westin), att han skulle ha innehaft Örebro slott och stad samt hela . Närke och Västerrekarne i Södermanland, har ej kunnat verifieras (Wiktorsson).

B:s, hans första hustrus och hans son N 7:s grav fanns 1496 i Arboga franciskankloster (Lohman, Berglund).