Einar Nerman

3 Nerman, Einar, bror till N 1 o N 2, f 6 okt 1888 i Norrköping, S:t Olai, d 30 mars 1983 i Lidingö. Elev vid Konstnärsförb:s målarskola i Sthlm 05–08, vid Académie Colarossi o för H Matisse i Paris 08- 10, vid C Wilhelmsons målarskola i Sthlm 11, vid E Svenssons teaterskola där 12, vid FrKA:s etsningsskola för A Tallberg 13–14. Konstnär.

G 7 jan 1916 i Sthlm, Engelbr, m Kajsa Susanna Eriksson-Tramcourt, f 10 april 1896 i Paris, d 11 juli 1960 i Lidingö, dtr till bildhuggaren Christian Eriksson (bd 14) o Jeanne Leocadie Battistine de Tramcourt.

N har liksom bröderna, den två år äldre Ture (N 1) och tvillingbrodern Birger (N 2), i memoarer givit en ljus bild av uppväxtåren i Norrköping. Fadern hade bokhandel i staden och familjens ekonomi var god. Modern skildras som mycket harmonisk, alltid gladlynt och gästfri. N fick en för tiden fri uppfostran med få förbud och ingen aga. När han våren 1905 ville sluta på gymnasiet för att utbilda sig till konstnär gjorde föräldrarna inga invändningar. Fadern ordnade så att han hösten så kunde börja på Konstnärsförbundets skola i Sthlm. Då denna upphörde 1908 reste N till Paris där han först studerade på Académie Colarossi och sedan för Matisse 1909–10. Efter hemkomsten gick han på Carl Wilhelmsons målarskola och på Konstakademins etsningsskola med Axel Tallberg som lärare. Han var 1912 elev på Elin Svenssons teaterskola och tog året därpå danslektioner för Anna Behle. De senare ledde till flera framträdanden som dansör i humoresker till musik av Kreislers Liebesleid och Liebesfreud på MA och Auditorium i Sthlm och 1919 på Coliseum i London med Ronny Johansson som partner.

1910 och 1911 ställde N ut med De unga på Hallins konsthall i Sthlm, där han bl a visade några kamratporträtt, William Nording (1908, priv ägo) och Isaac Grünewald och Jolin målat i deras parisateljé 1909 (orig i priv ägo, replik s å i Gbgs konstmuseum). I en återhållsam expressionism ger han här en av humor buren karaktäristik av två drömmande bohemer i skenet av ett ensamt stearinljus. Familjen Nerman på promenad i Dalarna (1909) röjer intryck från den av N beundrade Arosenius (bd 2).

1913 hade N en separatutställning på Salong Joel i Sthlm med verk som Studenten (1911, priv ägo), en sakligt realistisk skildring av brodern Birger i vit mössa och skrynkliga byxor, och en teckning av den unge Gösta Ekmans veka drag.

Under 1910-talet var N medarbetare i Söndags-Nisse, Figaro m fl publikationer med skämtteckningar av lärare och kamrater: gruppbilden De unga (1910), av teaterns och operans koryféer, Emma Meissner, Carl Barcklind, Mathilda Jungstedt, av författare som Strindberg och Heidenstam och kungligheter som prins Eugen. Karikatyrerna samlade han och gav ut i album, Konstnärsfolk (1910), Kommedianter, musikanter och annat löst folk (1911). Han fick lovord av A Brunius (bd 6) som skrev att han vågade spå att N skulle bli "den mest bländande elegante, den dekorative virtuosen bland våra skämttecknare" (SvD 30 jan 1912). Som karikatyrist hade N redan på 1910-talet funnit sin stil. Han bygger framför allt på ett effektfullt utnyttjande av de starka alltid fint avvägda kontrasterna mellan hela, ofta massiva svarta tuschytor och det vita papperet och en raffinerad rytmisk linjeföring. Som Brunius påpekat bör han ha hämtat intryck från den engelske karikatyrtecknaren William Nicholson, vars verk han kunde studera på NM. Själv framhöll N (Caricature 1946) att han lärt av japanska träsnitt och av Aubrey Beardsley vars lekfulla arabesker och förmåga att ekonomisera med linjen han beundrade. Liksom denne använde han gärna rött som stödfärg.

Från 1910-talet och framöver var N flitig som bokillustratör. Han gjorde bilder till flera av Selma Lagerlöfs skrifter, bla En herrgårdssägen (1913), Gösta Berlings saga (1916) med Gösta Ekman som modell för titelpersonen och Legender i urval (1922). Författarinnan var mycket nöjd med hans skira, litet beslöjade akvareller som fint fångar sagotonen i hennes verk. N gjorde också illustrationer till Bellmans Fredmans epistlar 1915, välvilligt och nyanserat bedömda av Brunius (1917), till Blanches Valda skrifter 1918 och 1922 samt till H C Andersens sagor publicerade i en mångfald upplagor i färg och svartvitt. De många bilder han gjorde till egna och andras sagor är lätt avläsbara for barnen genom sina distinkta konturer och klara lokalfärger.

1916 gifte sig N med Kajsa Eriksson-Tramcourt, dotter till skulptören Christian Eriksson och Jeanne de Tramcourt. Så debuterade han som scenograf med dekoren till Bröllopsdagen för Blancheteatern i Sthlm. Sin främsta insats på området gjorde han med baletten De fåvitska jungfrurna, en humoresk, till vilken han fick uppslaget från en dalmålning i NordM. N skrev librettot, svarade för kostymskisserna och scendekoren i en fräsch naivistisk stil (scenmodell och skisser i Dansmuseet, Sthlm). Verket blev med musik av Kurt Atterberg (bd 2) och koreografi av Jean Börlin Sv balettens populäraste och hade urpremiär i Paris 1920 (Näslund 1984).

1922-30 var N bosatt i England där han engagerats att för tidskriften The Tatler rita teaterkarikatyrer. Under dessa år kom N att med sin tuschpenna återge allt vad London hade av celebriteter på scen och konsertestrader, som Gladys Cooper, Anna Pavlova, Ignacy Paderewsky och Igor Stravinskij, men också andra berömdheter som Bernard Shaw och prinsen av Wales. Hans teckningar blev oerhört uppskattade och redaktören för tidskriften sade skämtsamt att han inte behövde någon teaterkritiker, en teckning av N sade allt. N:s chevalereska behandling av sina offer torde ha slagit an på den engelska publiken. Hans raljerande lockade till skratt men aldrig till hånskratt och malicen mildrades alltid av elegansen i pennföringen. Ett antal av sina engelska karikatyrer gav N ut 1929 i Darlings of the gods.

Återbördad till Sverige 1930 slog N sig först ner på Hersbyholms gård på Lidingö som han köpt detta år men sedan hyrde ut för att flytta till Diorama på Djurgården. Han ägnade sig nu framför allt åt måleri och åt att teckna och skriva sagoböcker. På beställning av Sv tändsticksbolaget ritade han 1936 Solstickan, som är en lätt förändring av en teckning som han med sonen Tom som modell på 1920-talet gjort till H C Andersens Tummelisa. 1938 hade han en retrospektiv utställning på Konstakademin i Sthlm.

I nov 1939 reste N med familjen till Amerika där han stannade till 1946, första tiden bosatt i Hollywood. Han hade vid ett tidigare besök i staden 1937 bl a träffat sin goda vän Greta Garbo och då gjort den välkända bilden av hennes klassiskt rena profil, en hyllning till hennes skönhet snarare än en karikatyr. Nu ritade han för Hearstsyndikatets The American Journal en lång rad av filmstadens stjärnor, Marlene Dietrich, Joan Crawford, Mae West, Clark Gable, Spencer Tracy mfl och regissörer, t ex Hitchcock. De sista åren av amerikavistelsen tillbringade han i New York, där han med sitt ritstift fångade artisterna på Broadways teatrar och Metropolitan. Han gjorde också dekorationerna för Swedish Inn i Palm Springs och restaurangerna Stockholm i Detroit och New York med lekfulla travesteringar av dalmålningarnas bibliska motiv, Noaks ark, Jonas och valfisken, Elie himmelsfärd. 1944 hade han en utställning i New York med bl a porträtt av Signe Hasso (1943, NM) och Ingrid Bergman.

Vid hemkomsten slog N sig ner på Hersbyholm där han förblev bosatt till sin död. På fädernet musikaliskt begåvad — fadern var systerson till Otto Lindblad (bd 23) — började han nu komponera musik till egna visor, Dalahästen och andra barnvisor 1947, Kom ska vi leka 1950 och tonsatte flera av brodern Tures dikter. 1969 gjorde han ett 20-tal melodier till Ingrid Reuterskölds barnmusical Pang-pang. Han fortsatte att teckna karikatyrer och hade 1951 en utställning på Folkan med ett 30-tal bilder av dess artister genom åren, bla Naima Wifstrand, Zarah Leander, Stig Järrel, Anna-Lisa Ericson. 1957 hade han en retrospektiv utställning på Liljevalchs konsthall tillsammans med Einar Jolin och 1975 gjorde han på Galleri Heland i Sthlm ännu en återblick på sin produktion.

I samband med att N:s engelska och amerikanska karikatyrer publicerades med titeln Caught in the Act (1976), inbjöds han att ställa ut i Victoria and Albert Museum på initiativ av The Theatre Museum i London. Till det evenemanget fogade han några karikatyrer av 1970-talets engelska teateridoler som John Gielgud och Hilary Tindall.

Sina främsta insatser som konstnär har N gjort som tecknare och karikatyrist. I de flera tusen karikatyrer han utfört visar han en förbluffande uppfinningsförmåga och variationsrikedom. Som målare är han mera ojämn. Vid sidan om stilleben och några ljusfyllda stadsmotiv som Visby (1951, priv ägo) har han huvudsakligen gjort porträtt. Då han känt det kanske inte alltid uttalade kravet från beställarna, slår bilderna gärna över i det alltför mondäna. I flera av de många barnporträtten är färgen något sötaktig och modellerna dockaktigt stela. Att han kunde ge övertygande barnskildringar framgår av porträtten av hans egna telningar, Tom och Bobby (leksakshunden) (1920) med dess mustiga kolorit, Anita (1936). Porträtten av hustrun är nästan alltid idealiserade och hon får ibland drag av madonna som i den andaktsfyllda, litet senempiremässiga bilden Kajsa och Tom (1923, priv ägo) med dess skira toner i rosa och grönt. Goda exempel på hans porträttkonst är också Kerstin Thor-borg som Orfeus (stulet från Operan i Sthlm 1982) och Hjördis Schymberg som Violetta i La Traviata (1950, Operan, Sthlm).

N:s övervägande ljusa syn på tillvaron speglas inte bara i hans konst utan också i de självbiografiska återblickarna i böcker som Kontur och fantasi (1964) och Livet en dröm (1971). Han förblev vital och produktiv ända upp till 90 års ålder.

N:s son, Einar Tomas (Tom) N (1918–75), modell till N:s Solstickepojke, var endast periodvis konstnärligt verksam. Tom N utbildade sig på Otte Skölds målarskola och konstakademin i Khvn. Han bröt 1939 upp från Sverige och for till USA, där han arbetade som teknisk rådgivare åt Metro-Goldwyn-Mayer och samarbetade med Walt Disney. Senare bosatte sig N i Puerto Rico och var där verksam som konsthantverkare. Under sin tid i Mellanamerika ägnade han sig åt affärsverksamhet. I det tidiga måleriet märks påverkan från fadern i den lätta och eleganta teckningen. Landskapsmålningarna från Mellanamerika visar större självständighet och tyngd. N utställde i Puerto Rico och tillsammans med fadern i Sverige.