Ada K Nilsson

Nilsson, Ada Konstantia, f 21 sept 1872 i Södra Säm, Älvsb, d 23 maj 1964 i Julita, Söd. Föräldrar: lantbrukaren Hans Petter N o Albertina Juliana Hulander. Mogenhetsex vid Lyceum för flickor i Sthlm 23 maj 91, inskr vid UU ht 91, med fil ex där 31 maj 92, MK vid Kl 30 maj 96, amanuens vid gyn kliniken vid Serafimerlasarettet 1 aug 00–31 mars 02, ML vid Kl 28 nov 00, led av styr för Sthlms stads uppfostnanstalt för flickor 01–10, underläk vid Sv diakonissanstaltens sjukh i Sthlm 15 april 02-30 april 03, extra läk vid Södra barnbördshuset där aug 03, drev egen läkarpraktik i Sthlm 04–53, förest för Serafi-merlasarettets gyn poliklinik 1 juni 04–31 maj 07, skolläk vid Södermalms h läroanst för flickor 06–14, vid barnavårdsnämndens barnhem vid Stora Blecktornet 06–25, led av fattigvårdsnämndens komm för upprättande av spädbarnshem 08, allt i Sthlm, ordf i Kvinnornas diskussionsklubb 08–10, i styr för Självförsörjande bildade kvinnors vilohem 09–11, skolläk vid Nya elementarskolan för flickor i Sthlm 10–26, sekr i Sv fören för moderskydd o sexualreform 11, läk vid Sthlms stads poliklinik för kvinnosjukdomar på Södermalm 1 juni 12–40, vid Sthlms stads uppfostnanst för flickor 14–17, ordf i Fören frisinnade kvinnor (FFK) 14–17, läkare vid ab Sv tobaksmonopolet 17–53, ordf i Frisinnade kvinnors riksförb:s (FKR) verkst utsk 23–31, i FKR:s sthlmsavd 29–50 o v ordf i Sv kvinnors vänsterförb (SKV) 31–50, extra medicinalrådsassistent i förhandl:arna om barnmorskornas lönefråga o frågan om bättre vård till fattiga barnaföderskor 17, ordf i styr för Sv kvinnors centralförb för fysisk kultur 24–30, utg av tidn Tidevarvet 24–36, led av styr för Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad, Julita, Söd, 25–57, läk vid Statens folkskoleseminarium i Sthlm 1 jan 26–37, led av komm ang moderskapshjälp nov 27-sept 29. – Ogift.

Ada N var gynekolog med socialmedicinskt engagemang, men hon är även känd som s k kvinnosakskvinna även om hon egentligen inte tyckte om den benämningen. Hon tillhörde inte kärnan i den sv kvinnorörelsen och kan inte heller inrangeras bland de ledande kvinnorna inom rösträttsrörelsen. Både som läkare och politiskt radikal ägnade sig N åt frågor som låg kvinnor närmast. Vid sidan av läkargärningen, vilken i alla sammanhang var den viktigaste för henne, gjorde hon stora insatser för jämställdheten mellan könen. En mängd organisationer har N att tacka för sin tillkomst. Förutom Sv kvinnors centralförbund för fysisk kultur bildade hon bl a 1907 Kvinnornas diskussionsklubb i syfte att skapa ett forum för åsiktsutbyte just när rörelsen för kvinnors rösträtt kommit igång på allvar. Tillsammans med Julia Kinberg (bd 21, s 150) [senare Julia v Sneidern] tog hon initiativ till Föreningen frisinnade kvinnor, 1923 omorganiserad till Frisinnade kvinnors riksförbund och 1931 till Sv kvinnors vänsterförbund. FFK bildades som en stödorganisation till Frisinnade landsföreningen i samband med den starka högeroppositionen mot statsminister Karl Staaff, och "utförde ett utomordentligt förarbete till genomdrivandet av kvinnans rösträtt" (Leche Löfgren 1941). N lämnade ordförandeposten i FFK 1917 då hon ansåg att föreningens styrelse med Emilia Broomé (bd 6) som dominerande gestalt alltför mycket rättade sig efter landsföreningens politik. Från början av 1920-talet tillhörde dock N under nära 30 år den ledande kretsen inom frisinnade kvinnor. Hon lämnade Frisinnade landsföreningen i samband med förbudsstriden och tillhörde sedan aldrig något politiskt parti.

Genom sin vänskap med Elin Wägner, vars romangestalt läkaren Helga Wisbeck bär tydliga drag av N, blev hon 1922 vän med Elisabeth Tamm på Fogelstad. Tamm var en av de fem första kvinnorna i riksdagen och ansåg att kvinnorna för att kunna utnyttja sin nyvunna rösträtt måste bli både politiskt och medborgerligt medvetna. På hennes initiativ och med hjälp av N, Wägner, Kerstin Hesselgren (bd 18) och Honorine Hermelin (bd 18, s 702) — den s k konstellationen eller Tidevarvsgruppen/Fogelstadgruppen — grundades den Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad. N var under skolans alla år medlem i dess styrelse och deltog som föreläsare i de flesta av sommarkurserna. Hon var dessutom flitig medarbetare i tidskriften Fogelstadförbundet.

Som språkrör för frisinnade kvinnor tillkom den politiska och feministiskt radikala veckotidningen Tidevarvet. N var tidningens utgivare under hela dess existens. Hon hade inte bara det största ekonomiska ansvaret för utgivningen utan deltog också i det praktiska arbetet och levererade 10-15 artiklar per år. Redaktionen var under flera år belägen vägg i vägg med N:s praktik och bostad, och den av patienter strängt upptagna läkaren bistod dygnet runt med råd och hjälp till redaktionens personal. I N:s liv fanns ingen gränsdragning mellan yrkesliv och privatliv, mellan privat moral och allmän. Hennes hem vid Triewaldsgränd kallades De fem fronternas hus på grund av de många olika kamper hon förde: kvinnofrågan, fredsfrågan, jordfrågan, befolkningsfrågan och frågan om den egna liberala linjen.

På sexualupplysningens område gjorde N pionjärinsatser. Hon tillhörde den andra generationen av kvinnliga läkare och som sådan fick hon skörda frukterna av den föregående kvinnoemancipationen, men även så småningom erfara att i ett mansdominerat samhälle många hinder ännu återstod för kvinnors karriärmöjligheter i arbetslivet. Genom Sveriges första kvinnliga läkare, Karolina Widerström, blev N liksom flera av hennes samtida kolleger — bl a Alma Sundquist, Gerda Kjellberg (bd 21) och Andrea Andreen — feministiskt medveten. Sedlighetsrörelsen, i vilken den tidigare kvinnorörelsens ledarinna Sophie Adlersparre (bd 1) deltagit, låg ett par decennier tillbaka i tiden. Adlersparre hade tagit ställning för Federationen, en rörelse med ursprung i en engelsk feminist-grupp. Dess syfte var att avskaffa reglementeringen, dvs de lagar och förordningar som gav polisen rätt att tvinga såväl verkligt som misstänkt prostituerade kvinnor att inställa sig till undersökning och, om de befanns vara smittade med könssjukdom, till behandling på kuranstalt. Widerström blev en länk mellan 1800-talets kvinnorörelse och de unga kvinnliga läkare som utexaminerades omkring sekelskiftet och som utbildats i övertygelsen att reglementeringen var både nödvändig och nyttig. I samband med ett inlägg av Widerström i Läkaresällskapet våren 1902 fick N "stöten mot övertygelsen om reglementeringens nödvändighet" (Glimtar ur mitt liv som läkare, s 72). Hon var snart övertygad om att allmänheten, särskilt ungdomen, behövde sexualupplysning. N höll föredrag i fackföreningar och kvinnoklubbar liksom på skol- och föräldramöten över hela landet. Hon ansågs vara en av sin tids förnämsta föreläsare.

N var övertygad om att det enda som i grunden kunde förbättra de sexuella förhållandena var upplysning och en ny moral. Den gamla dubbelmoralen, hemlighetsmakeriet, hyckleriet och okunnigheten måste bort. N kan dock inte räknas till de s k sexliberalerna även om hon tog avstånd från införandet av preventivlagen (1910) och kämpade för dess avskaffande under hela dess existens. Hon ansåg att den undergrävde läkarnas möjligheter att ge vederhäftig preventivrådgivning. Födelsekontroll med hjälp av preventiva medel såg hon i vissa fall som både nödvändig och riktig. Hon var dock inte nymalthusian och uppmuntrade inte till folkminskning och nativitetssänkning i allmänhet. Abort såg hon som en absolut nödlösning. Alla sorters lösa och tillfälliga sexuella förbindelser betraktade hon som en samhällsfara. När hon 1925 öppnade Tidevarvets rådfrågningsbyrå för föräldrar, den första i sitt slag i Sverige, var det för att ge råd och hjälp till blivande föräldrar och inte i första hand meddela preventivupplysning. Hon ansåg att ett av de viktigaste skälen till den sjunkande nativiteten var kvinnornas bristande vilja att föda barn i ett samhälle som inte stödde moderskapet vare sig ekonomiskt eller socialt.

N:s främsta socialpolitiska intresse var att förbättra såväl ogifta som gifta mödrars villkor. Hon stred för smärtfri förlossning, små förlossningshem och barns likvärdighet antingen de var födda inom eller utom äktenskapet. På så sätt föregrep hon Alva (s 161) och Gunnar (s 144) Myrdals idéer i Kris i befolkningsfrågan och en del av de förslag som ställdes av 1935 års befolkningskommission. Vid valet till denna fick dock N stå tillbaka för sin yngre vän och kollega Andreen.

De flesta av N:s artiklar i Tidevarvet handlade om sexualpolitiska frågor. Hon ägnade även ett mångårigt intresse åt lösdrivar- och vanartslagarna. Vid reglementeringens upphävande och lex veneris' införande 1919 kom 1885 års lösdrivarlag att tillämpas mot prostituerade kvinnor. Vanartslagen var en variant av lösdrivarlagen. Den feministiska läkarkritiken tog fasta på att i ett prostitutionsförhållande endast den ena parten, kvinnan, drabbades av lagen, medan den andra, mannen, gick fri. Skillnaden mellan det gamla och det nya systemet ansågs inte vara stor.

Som ung hade N ofta suttit på riksdagsläktarna och lyssnat till debatterna. En enda gång, 1927, kandiderade hon till en politisk församling. Föreningen Kvinnolistan satte då upp henne som kandidat till Sthlms stadsfullmäktige. Detta ledde emellertid inte till något mandat och N:s politiska aktivitet inskränkte sig i fortsättningen till en valturné för Elisabeth Tamm i samband med 1928 års riksdagsmannaval. Sitt politiska intresse behöll dock N hela livet och ännu i åttiofemårsåldern skrev hon utrikespolitiska artiklar.

N har ibland kallats kommunist. Det är en felaktig benämning. Hon var och förblev liberal. Tron på den enskildes ansvar i allt var rättesnöret i hennes politiska tänkande. Hennes liberalism kom emellertid att radikaliseras på ett sätt som gjorde henne till föremål för stark kritik. Att hon orienterade sig mot Sovjetunionen hade åtminstone tre andra orsaker än kommunistiska sympatier: hennes övertygelse att den unga sovjetstatens sexual- och befolkningspolitik och syn på moderskapet i princip var en förebild, hennes nära och långvariga vänskap med sovjetambassadören i Sthlm Alexandra Kollontay och hennes tro på Sovjetunionens fredsvilja.

N tillhörde inte de framträdande fredskvinnorna. Hennes namn förekommer knappast i fredsrörelsens annaler, men den organisation hon startade, FFK, hade fredsarbete som en av sina viktigaste programpunkter. När Elin Wägner som övertygad radikalpacifist 1935 proklamerade Kvinnornas vapenlösa uppror mot kriget och ett stort kvinnomöte under parollen Ned med vapnen i alla länder! avhölls i Auditorium i Sthlm 1 sept 1935 höll N inledningsanförandet. Hon valdes även som delegat till Genève och talade inför Nationernas förbund om nödvändigheten av nedrustning.

N:s radikala liberalism uttrycktes i hennes starka tro på samarbete över alla gränser med världsfred som högsta mål. Denna tro kom att kosta N en del av hennes goda rykte. När SKV 1945 anslöt sig till Kvinnornas demokratiska världsförbund, av kritikerna betraktat som en kommunistisk täckorganisation, kom även det sv vänsterförbundet att anses som en sådan. När SKV vid samma tidpunkt tillät kommunistiska kvinnor att få medlemskap samt inledde ett nära samarbete med Sverges kommunistiska parti med Gerda Linderot (bd 23, s 410) som förmedlande länk, kom inte minst N i blåsväder. Kritiken kom nu inte som under trettiotalet från den extrema högern, utan från ledande liberala kvinnor som Mia Leche Löfgren (bd 22) och Ruth Stjernstedt. N:s många gånger uttalade vilja att vara oberoende av politiska partier ifrågasattes, och SKV förlorade inte bara liberala utan även socialdemokratiska medlemmar. N framhärdade dock i sin övertygelse att samarbete mellan oliktänkande var enda vägen att lösa de stora frågorna och att detta inte var detsamma som beroende.

N beskrivs genomgående som charmerande, temperamentsfull, handlingskraftig och initiativrik. Hon kallades den "goda människan" för sin benägenhet att hjälpa, trösta och ställa till rätta för patienter och vänner som trasslat till det för sig. I hennes väsen fanns en blandning av storslagenhet och vardagsnärhet, av galghumor och vemod, av stor arbetskapacitet och förmåga till avkoppling. N:s hem var en blandning av läkarmottagning, litterär salong och konspirationsnäste. Under båda världskrigen engagerade sig N för flyktingarna och under det andra för diskriminerade judar och nödlidande i krigshärjade länder och mot de tyska soldattågens transporter genom Sverige. I hennes hem odlades vänskaper och kontakter mellan människor från de mest skilda områden och intressesfärer. N:s förmåga att skapa och vidmakthålla vänskapsförhållanden, särskilt med kvinnor, är väldokumenterad. Vänskapen med Ebba v Redlich, Oskar Levertins (bd 22) andra hustru, har N skildrat i SLT och i sin självbiografi (1963), och om sin vänskap med Alexandra Kollontay skrev hon en serie artiklar i tidningen Vi (1961).

N:s föräldrar avled när hon befann sig i tonåren och kontakten med de två äldre systrarna verkar ha varit minimal. De pengar hon fick in på sitt yrke spenderade hon på att förverkliga sina målsättningar. Efter en mer än femtioårig läkarverksamhet dog N utfattig som inneboende hos sin vän Honorine Hermelin, rektorn på Fogelstad.