N Martin P:son Nilsson

Nilsson, Nils Martin Persson, f 12 juli 1874 i Stoby, Krist, d 7 april 1967 i Lund, Allhelgona. Föräldrar: lantbrukaren Per N o Ingar Jönsdtr. Mogenhetsex vid Kristianstads h a l 10 juni 92, inskr vid LU 6 sept så, FK 31 maj 95, FL 31 jan 00, disp 26 maj så, FD 31 maj så, doc i grekiska språket o litteraturen 20 juni så, allt vid LU, tf eo prof i klassiska språk med undervisningsskyldighet i grekiska vid GH 8 mars–31 maj o ht 06, prof i klassisk fornkunskap o antikens hist vid LU 20 nov 09–31 juli 39, inspektor för Malmö kommunala mellanskola 12–21, ordf i Filologiska fören 14–37, sekr i Asine-komm 21–39, föreläste vid flera uti univ 23–40, bla vid University of California 30, sekr i styr för Sv inst i Rom 25–36, v ordf där 38–49, medl av nämnden för Längmanska fonden 25–46, av nämnden för Humanistiska fonden 29–47, prorektor vid LU 21 april 34–31 maj 36, rektor där 1 juni 36–31 maj 39, led av komm ang studentex maj 36–dec 37, av 1938 års docentutredn juni 38–sept 39, ordf i styr för Landsmålsarkivet i Lund 40–44. — LHVL 18 (sekr 18–45, ordf 45-47), LVSL 20, LVHAA 20, LFS 26, LVA 29, LWS 29, teol hedersdr vid LU 31 maj 30, HedL av Religionsvetensk sällsk i Sthlm 31, HedLGAA 38, HedLVSL 41, hedersdr vid sju utl univ.

G 15 mars 1907 i Berlin (enl vb för Kristianstad) m Hanna Stjernquist, f 25 juli 1886 i Önnestad, Krist, d 18 dec 1984 i Lund, Allhelgona, dtr till kh Otto S o Cecilia Tufveson.

Martin P:son N har berättat att hans förfäder åtminstone sedan 1700-talets början varit bosatta på det hemman i Ballingslöv i Stoby där han själv föddes. Den fasta förankringen i hembygden och dess liv och traditioner blev en av grundvalarna för N:s vetenskapliga verksamhet. Han var den förste i släkten som slog in på en akademisk bana och inte blev bonde. Det har ibland framskymtat att detta skulle ha berott på att han vid en olyckshändelse i barndomen fick ena foten krossad, vilket gav honom ett genom hela livet bestående handikapp. Uppgifter som emanerar från honom själv pekar dock på att båda alternativen stod öppna och att valet mellan dem helt och hållet var hans eget.

Intresset för antiken och en grundläggande klassisk bildning fick N under gymnasieåren i Kristianstad, där han hade Platonspecialisten M Dalsjö (bd 10) som lärare. Att han vid LU skulle ägna sig åt de klassiska språken rådde det aldrig någon tvekan om. Av studentårens lärare i Lund har han själv nämnt två som haft betydelse för hans vidare utveckling: latinprofessorn C M Zander, som introducerade honom i filologisk metod, och S Wide, eo professor i klassisk filologi, som styrde hans forskning i riktning mot grekisk religionshistoria och arkeologi.

Till studieåren hörde också vistelser i Basel och Berlin 1897–98, där N hade tillfälle att höra J Wackernagel, H Diels och U v Wilamowitz-Moellendorff, tre av de ledande namnen i den grekiska filologins historia. Särskilt bör mötet med den sistnämnde ha varit inspirerande: enligt N var "för honom studiet av grekiskt språk och litteratur ett led i det historiska begripandet av den grekiska kulturen över huvud" (NF, 3 uppl, bd 20, sp 482). Det skulle ha kunnat vara en karakteristik av N:s eget författarskap.

När Wide återvänt till Uppsala 1899 och N följande år disputerat på en avhandling om guden Dionysos' fester i Athen, vilken gjorde honom till docent i grekiska, blev det N som fick överta ansvaret för den arkeologiskt inriktade delen av undervisningen i Lund. 1800-talets senare del hade inneburit ett starkt uppsving för den klassiska arkeologin med stora utgrävningar och epokgörande fynd på många häll. Systematiska undersökningar hade inletts på betydelsefulla platser som Athen, Delfi, Olympia och Delos. H Schliemanns fynd i Troja, Mykene och Tiryns hade avslöjat existensen av den rika mykenska bronsålderskulturen i Grekland och följdes i 1900-talets början av Sir Arthur Evans' upptäckt av Kretas minoiska kultur.

På många håll på kontinenten hade den klassiska arkeologin etablerats som ett självständigt universitetsämne, men i Sverige bedrevs undervisning och forskning fortfarande som en del av de klassiska språken. 1909 inrättades dock professurer i klassisk fornkunskap och antikens historia vid universiteten i Uppsala och Lund. N var självskriven som förste innehavare av lundaprofessuren. Sedan disputationen hade han stärkt sin meritering genom ett stort verk om Griechische Feste von religiöser Bedeutung mit Ausschluss der attischen (1906), som tack vare den kritiska genomgången av såväl det litterära som det epigrafiska och arkeologiska källmaterialet blev av grundläggande betydelse och gjorde N till en internationellt känd forskare. N hade också 1905 och 1907 deltagit i de danska utgrävningarna i Lindos på Rhodos, och 1909 utkom hans bidrag till publicerandet av resultaten, Timbres amphoriques de Lindos. N var den förste som insåg att de med kontrollstämplar försedda handtagen till de stora förvaringskärl i vilka vin och olja transporterades kunde utnyttjas för att dra slutsatser beträffande handelsförbindelser och kronologi.

De 30 professorsåren karakteriserades av en nästan ofattbar produktivitet: i genomsnitt fogades varje år mer än 20 nummer till N:s bibliografi. Det rörde sig om små notiser, recensioner, tidskriftsartiklar, populärvetenskapliga skrifter, mindre avhandlingar och stora monografier, nyskapande eller sammanfattande. Också efter uppnådd emeritusålder var N oförändrat aktiv, och hans tryckta produktion omfattade vid frånfället 1 000 nummer. Även efter N:s död har hans skrifter fortsatt att utkomma i nya utgåvor eller i översättningar till nya språk. Ett urval av de viktigaste av hans smärre skrifter har publicerats i tre band (Opuscula selecta, 1–3, 1951–60). Den ämnesmässiga spridningen är enorm: N ägnade sig i stort sett åt alla delområden av den klassiska fornkunskapen och antikhistorien — det enda undantaget synes vara konsthistorien, som han dock inkluderade i sin undervisning. Därtill kom filologiska skrifter, studier av skriftlösa folks kultur och arbeten om sv folkkultur, särskilt den traditionella bondekulturen och den egna hembygden. Ofta drog N nytta av sina resultat från ett forskningsfält, när han gick över till ett annat. I Griechische Feste... visade han sambandet mellan festerna och jordbruksåret, bondens arbete och naturens växlingar; samma tema återkom ett par år senare i Primitiv religion (1911) och efter ytterligare några år i Årets folkliga fester (1915), där sv förhållanden behandlas. En studie över Die Entstehung und religiöse Bedeutung des griechischen Kalenders (1918) ledde på samma sätt fram till ett stort arbete om Primitive time-reckoning (1920).

Tyngdpunkten i N:s mångfacetterade författarskap ligger dock på delområden inom den grekiska religionshistorien. Ett sådant, där han var en föregångsman, är studiet av de grekiska festerna och kulterna. Kulthandlingarna visade, menade N, varför tillbedjarna vände sig till en viss gud, vad de väntade sig av honom och därigenom också vilka specifika drag de tillskrev honom. Kulterna och festerna utgör därför grundvalen för vår förståelse av de grekiska gudarna och de föreställningar som var förknippade med dem. Forskningar kring dessa och angränsande problem spelade en framträdande roll i N:s tidiga författarskap, men de fortsatte att sysselsätta honom långt fram i tiden, t ex i de av vissa forskare som ett av hans bästa verk betecknade föreläsningarna om Greek populär religion (1940) och i sena verk som Cults, myths, oracles, and politics in ancient Greece (1951) och The Dionysiac mysteries of the Hellenistic and Roman age (1957).

Ett annat område där N svarade för epokgörande insatser var utforskandet av Greklands bronsåldersreligion. De arkeologiska grunderna hade lagts av Schliemann, Evans och deras efterföljare, men den första religionshistoriska utvärderingen av det stora och svårtolkade materialet var N:s verk. I The Minoan-Mycenaean religion and its survival in Greek religion (1927) gav han en mästerlig sammanställning, som karakteriserats som en vetenskaplig sensation, och påvisade som den förste sambandet mellan religionen i mykensk och historisk tid. Arbetet är fortfarande av grundläggande betydelse, även om nyare fynd synes tyda på att olikheterna mellan minoisk och mykensk religion är större än vad N föreställde sig. Till frågan om kontinuiteten från mykensk tid och framåt återkom han i en serie föreläsningar om The Mycenaean origin of Greek Mythology vid University of California 1930 (tr 1932). Vad som framför allt betonas är att de centrala sagokretsarna i den grekiska mytologin är förknippade med orter som var ledande i mykensk tid, något som pekar på att mytologin går tillbaka till och i viss mån speglar just denna tid. En aspekt av problemkomplexet tog N upp till behandling i Homer and Mycenae (1933), som också innehåller fördjupade studier kring hela den episka diktningens uppkomst och tradering.

Den bredd N uppvisade i sin forskning om grekisk religion gjorde honom ytterst väl lämpad att medverka i uppslagsverk och handböcker eller själv skriva sammanfattande framställningar. Långt framskridna planer på ett Lexikon der griechischen und römischen Religion med N som redaktör stäcktes av första världskriget och återupplivades sedan inte. N:s första sammanfattning av Den grekiska religionens historia kom så tidigt som 1921. Den följdes under 1920-talet och ända in på 1940-talet av bidrag i olika religionshistoriska översiktsverk på tyska, franska, danska och svenska. Dessa arbeten överskuggas dock helt av den i Handbuch der Altertumswissenschaft ingående Geschichte der griechischen Religion i två band om sammanlagt över 1 500 s, utgiven 1941—50. Det monumentala verket är alltså i sin helhet publicerat efter det att N nått emeritusåldern. Den första delen behandlar den förhistoriska, arkaiska och klassiska tidens religion, medan den andra tar upp den hellenistiska och romerska tiden och därmed går in på ett skede som N tidigare inte ägnat så stor uppmärksamhet. Det oaktat karakteriseras båda banden av en suverän behärskning av såväl de olika typerna av antikt källmaterial som den moderna litteraturen i ämnet. Som anstår en handboksförfattare söker N här strikt hålla sig till fakta med undvikande av övertolkningar av materialet, svagt grundade hypoteser och polemiska diskussioner. Genomgående är den nära kontakten med källmaterialet. Detta ger verket ett bestående värde, trots att nytt material ständigt tillkommer och måste beaktas i dagens diskussion. En utmärkt sammanfattning, med tonvikt på fromhetslivet, gav N i Grekisk religiositet (1946). Bland N:s skrifter om Greklands religion ingår även Olympen (1918–19), hans viktiga populärvetenskapliga översikt över den grekiska mytologin.

N:s sena religionshistoriska produktion innebar delvis en nyorientering, såtillvida att han i högre grad än tidigare ägnade sig åt slutskedet av den grekiska religionen, dvs hellenismens och den romerska kejsartidens synkretistiska och mystiska strömningar, och åt senantik magi och vidskepelse. Påtagligt är också hans efterhand fördjupade intresse för religionsforskningens principer och problem. Detta framträder redan i uppsatsen Problems of the history of Greek religion in the Hellenistic and Roman age (The Harvard theological review 1943) och än tydligare i två brev till Harvardkollegan A D Nock (1949 och 1951) samt i uppsatserna Religion as man's protest against the meaninglessness of events (HVLÅ 1954), Die Griechengötter und die Gerechtigkeit (The Harvard theological review 1957) och The high god and the mediator (ibid 1963). I dessa skrifter visar också författaren ett mera personligt förhållande till religionen.

Även utanför det religionshistoriska fältet uppvisade N en mångskiftande antikvetenskaplig produktion, omfattande i första hand historiska arbeten. Redan 1909 kom Studien zur Geschichte des alten Epeiros och 1921 ett stort tvåbandsverk om Den romerska kejsartiden. Om det senare har N själv i förordet framhållit att det tillkom under intryck av första världskriget och kristiden därefter. Bland smärre historiska arbeten om andra delar av antikens historia märks studier av det spartanska samhället (Klio 1912), tidigromerskt härväsen (The journal of Roman studies 1929), de grekiska tyrannerna (1941), den politiska propagandan i 500-talets Athen (1953) och — vilket visar hans lyhördhet, även vid framskriden ålder, inför nya upptäckter — de historiska konsekvenserna av tolkningen av den mykenska skriften (Linear B) (Opuscula selecta, 3, 1960).

Ett antal sv förlag gav på 1920-talet ut populära översikter över världshistorien. N medarbetade i Norstedts utgåva, där han svarade för två delar: Hellas och de hellenistiska rikena (1928) samt Rom och det romerska riket (1929). Båda är i sitt slag goda sammanfattningar, även om de självfallet inte i alla avseenden svarar mot dagens historieuppfattning. Ett av N:s mest lästa arbeten, som dock knappast hör till höjdpunkterna bland vad han skrivit, är läroboken Forntidens historia, utgiven i sex upplagor, den första 1936, den senaste 1979. Den var länge obligatorisk grundbok för studerande i både historia och klassisk fornkunskap.

Bland de talrika andra företeelser från antiken som N ägnat sig åt kan nämnas alfabetets historia, bokhandeln i antiken, den grekiska tragediens ursprung, grekisk skola och undervisning samt den romerska triumfbågen. Dessutom utgav han en stor översikt över De arkeologiska upptäckterna i den klassiska södern och den forna Orienten (1933). De skilda ämnesområdena ger en föreställning om N:s mångsidighet och hans strävan att skapa sig en helhetssyn på antiken i alla dess aspekter.

Under hela sin aktiva bana forskade N i frågor rörande sv folkkultur och den egna bygdens historia och seder. Förutom huvudverket Årets folkliga fester utgav han bl a också Festdagar och vardagar (1925). Förbindelselinjer mellan antiken och nutiden dras upp i Studien zur Vorgeschichte des Weihnachtsfestes (Archiv für Religionswissenschaften 1917). Utöver den ämnesmässiga anknytningen till skrifterna om antika grekiska fester finns här också samband med hans forskningar om kalender och tideräkning. Det förefaller som om N:s vetenskapliga intresse för sv kultur inspirerades av hans antikstudier och de överensstämmelser mellan de båda områdena som han stötte på. Till Ballingslöv återvände han varje sommar, och i talrika skrifter behandlade han traktens seder och bruk. De flesta är bara på några sidor, men ett par är mera omfångsrika, t ex minnesskriften Västra Göinge härads sparbank, 1841–1941 (1941), biografin över bankens grundare Prosten Peter Jönsson i Stoby (V Göinge hembygdsfören:s skriftserie, 1, 1952) och översikten Ballingslövs historia (ibid, 4, 1956), de båda sistnämnda ingående i den skriftserie, som han var med om att grunda.

N visade skicklighet i att organisera och administrera forskning. Ehuru han själv inte deltog i de sv utgrävningarna i Asine i Grekland 1922–26, blev han i egenskap av sekreterare i Asine-kommittén den sammanhållande länken i expeditionen. Han var initiativtagare till Sv institutet i Rom, som tillkom 1925, och hade där en ledande funktion i 25 år. Han låg också bakom HVL:s grundande 1918, i samband med LU:s 250-årsjubileum, och var dess sekreterare i 25 år. Den omorganisation av Vitterhetsakademin som ledde till att den 1932 fick helt nya stadgar var i stor utsträckning resultatet av förarbeten gjorda av N och riksantikvarien S Curman (bd 9).

N var under hela sin nästan 70-åriga aktiva tid en utomordentligt flitig forskare med en otrolig arbetskapacitet. Endast så var det möjligt för honom att samla och behålla överblicken över sitt forskningsmaterial, så att han konsekvent och på ett fruktbärande sätt kunde kombinera arkeologiska och skriftliga källor. Dessutom behärskade han äldre och samtida forskningsresultat inom sitt ämne och kunde ge balanserade och väl avvägda omdömen om dem. Även om hans slutsatser ibland kunde vara djärva, var de baserade på sakliga överväganden. Ett inträngande studium av detaljerna, alltid i nära kontakt med källorna, och etablerandet av fakta beträffande dem var de grundvalar på vilka rekonstruktionerna av de större sammanhangen vilade.

N var inte bara en stor vetenskapsman. Elever till honom har omvittnat att han var en framstående pedagog. I undervisningssyfte bragte han samman grunden till det som idag är Antikmuseets i Lund samlingar av antika originalföremål och grekisk och romersk skulptur i avgjutningar.

N:s syn på religionens historiska utveckling, och då inte minst höggudstrons plats inom den, har angripits från vissa håll, liksom de ålderdomliga etnologiska metoder han tillämpade. Kritik har också riktats mot delar av hans historiska arbeten, särskilt framställandet av vissa ekonomiska sammanhang. Stilen kan, inte minst i på svenska skrivna arbeten, vara sträv och kantig och inte alltid helt lättillgänglig. N framstår dock otvivelaktigt som en av giganterna i internationell antikforskning.