Carl J Malmsten

2 Malmsten, Carl Johan, bror till M 1, f 9 april 1814 i Uddetorp, Skara, d 11 febr 1886 i Uppsala. Inskr vid UU vt 33, fil kand 28 mars 39, disp pro gradu 21 maj 39, mag 15 juni 39, doc i matematik 14 jan 40, prof i samma ämne 29 dec 42–jan 59, rektor ht 55–vt 56, allt vid UU, led av styr för o aktuarie i Försäkr: ab Skandia 55–67, av komm ang civilstatens pensionsväsen (pensionskomm) juni 58—59, konsultativt statsråd 29 jan 59–4 sept 66, led av Sällsk för växelundervisn:s befrämjande 61, landsh i Skaraborgs län 4 sept 66–31 dec 79, led av FK 67–70 (bankoutsk 68–69), ordf i komm ang Sveriges övergång till guldmyntsystem sept 69–aug 70. – LVS 43, LVA 44, LVVS 55, HedLVVS 60, LFS 60.

G 14 aug 1843 på Löfsta, Funbo, Upps, m Fredrica Sophia Rosalia Anckarswärd, f 1 mars 1818 på Tingby, Dörby, Kalm, d 26 aug 1908 i Karlstad (enl db för Domk, Uppsala), dtr till majoren Gustaf Magnus A o Maria Regina Pihlgardt.

Kort efter faderns död erhöll Carl M, som då gick i Skara skola, en fördelaktig informatorstjänst. Tjänsten möjliggjorde oavbrutna studier, och han fick behålla den under gymnasieåren och under studietiden i Uppsala. Där tillhörde han Andarnas brödraskap, en förening i kristlig anda som hade till ändamål att vara "till stöd och bistånd för den enskildes andeliga liv". Han drev studierna med nit och framgång, och efter en matematisk dissertation promoverades han till magister med första hedersrummet. Efter ytterligare en avhandling, för vilken Gunnar Wennerberg responderade, kallades han till docent i matematik.

1841 var han en av initiativtagarna till Frey, tidskrift för vetenskap och konst, som gavs ut i 10 årgångar. Efter en studieresa genom Danmark, Tyskland, Belgien och Frankrike blev han vid 28 år sin lärare Jöns Svanbergs efterträdare som professor i matematik. W Svedelius, som särskilt månade om den akademiska ungdomen, hade hoppats, att M skulle bli ett föreningsband mellan ungdomen och de äldre. Denne beklagade, att han från första stund blev "genomträngd av den professorliga andan". M fick en vän i Geijer och hörde till umgänget i Malla Silfverstolpes salong, och Wennerberg karakteriserar den unge professorn som "fet och snäll". Hans föreläsningar uppskattades till och med av utpräglade humanister som C R Nyblom, och matematiken kom att under ett decennium i Uppsala bli något av en modevetenskap. Hans betydelse för matematikens utveckling i Sverige kan jämföras med S Klingenstiernas 100 år tidigare (bd 21). M införde i undervisningen A L Cauchys behandling av den matematiska analysens grundbegrepp.

I sin egen matematiska forskning var M verksam inom analys, algebra och sannolikhetskalkyl. G Mittag-Leffler framhäver i sin sammanfattning av M:s vetenskapliga gärning särskilt hans skarpa och allmängiltiga uppskattning med dithörande tillämpningar av resttermen i Eulers summationsformel samt hans lösningar av vissa differentialekvationer. Hans intresse för sannolikhetskalkyl tog sig även uttryck i uppsatser och populära föreläsningar som rörde försäkringsväsendet. Här framstår socialt patos och medkänsla med olycksdrabbade som en drivkraft. Han hörde 1855 till stiftarna av försäkringsbolaget Skandia, i vilket han i flera år var styrelseledamot.

1858 förordnades M till ledamot av en kommitté som skulle lämna förslag till ordnande av pensionsväsendet, och följande år kallades han till konsultativt statsråd. Sedermera ångrade han bittert att han bytt vetenskapen mot politiken. Då Henning Hamilton för att bli ecklesiastikminister krävde sakkunnig hjälp i universitets- och skolfrågor, lyckades kronprins Karl övertala den ur flera synpunkter lämplige men ovillige M att lämna matematikprofessuren. Orsaken till att han inte återvände till denna 1866 var hänsyn till den ekonomiskt hårt trängde vikarierande professorn (brev från M till G Eneström 17 aug 1885).

M hade (se t ex brev till J A Hazelius 7 dec 1854) en konservativ grundsyn, och L De Geers förslag till representationsreform var honom svårsmält, men då regeringens ledamöter hade att välja mellan att avgå eller instämma, valde han att inte opponera. Han var kallsinnig mot skandinavismen som politisk rörelse och avgjord motståndare till Karl XV:s planer på en militärallians med Danmark. Han var emellertid populär i Norge pga sin ståndpunkt i den norska ståthållarfrågan och var en uppmärksammad deltagare i de nordiska naturforskarmötena.

I vissa sammanhang överensstämde M:s åsikter med de liberala. Han verkade aktivt för frihandel, koncession för järnväg mellan Gällivare och Strömsund och en liberal banklagstiftning. Hösten 1866 begärde M avsked från sitt ämbete – möjligen i besvikelse över att han varken blivit ecklesiastik- eller finansminister, befattningar som han förvaltat under vakanser – och blev förordnad som den förste ofrälse landshövdingen i Skaraborgs län. De Geer har i sina minnen karakteriserat sin minister som ett matematiskt snille med "älsklig barnslig natur". – Länets landsting utsåg M till representant i den nya riksdagens första kammare, som han på egen begäran lämnade efter tre år.

M hade namn om sig att vara en ypperlig talare. Han hade av universitetet i den egenskapen anlitats vid officiella högtidligheter. Omskrivet och berömt blev bl a det tal till tryckfriheten han höll inför en stor folkmassa på Djurgården, när grundlagen 6 juni 1859 blev 50 år. I första kammaren talade han sällan och huvudsakligen i pensions- och bankfrågor. Han omtalas som en märkligt passiv landshövding, ihågkommen främst för framgångsrika insatser – han hade då bruk för sin vältalighet – vid invigningen av länets första folkhögskola och för de måltider med ypperliga viner som bjöds på landshövdingeresidenset. Han hade svårt att ägna sig åt mer än en sak i taget, vilket inte främjade de mångskiftande krav som ställs på en landshövding. Han var själv medveten om detta, men såg det som något naturligt för en matematiker; ett problem "tjudrar vid sig hela vår tankekraft", tills det är löst (brev till C F Bergstedt 10 aug 1871). Hans politiske motståndare, landshövdingen i grannlänet, E Sparre apostroferade honom i ett högtidstal: "Du talare som få, du landshövding som ingen".

M hade under sina politiska år uppmärksamt följt den matematiska forskningen, och vid uppnådd pensionsålder flyttade han till Uppsala, där han ägnade sina återstående år huvudsakligen åt matematiken. 1882 var han en av upphovsmännen till tidskriften Acta mathematica, till vilken han också lämnade bidrag. Sin stora och värdefulla boksamling donerade M till studentkårens bibliotek.