Ester Lutteman

2 Lutteman, Ester, f 3 mars 1888 i Härnösand, d 12 april 1976 i Uppsala, Domk. Föräldrar: kontraktsprosten Anton Lundström o Anna Brandell. Mogenhetsex vid Åhlinska skolan i Sthlm vt 06, privatlär 06–08, inskr vid LU ht 08, led av Sveriges kristna studentrörelses centralstyr 10–11 o 23–28, resesekr för Sv kvinnors missionsfÖren 11, ordf i Vita bandets lokalavd i Köping 15–17, led av Vita bandets centralstyr 16–20, resetalare för Sv kyrkans diakonistyr 16, red för Sveriges barn 18–20, teol fil ex vid LU 30 maj 21, FK där 15 dec 21, ordf i Sveriges kvinnliga studerande ungdoms kristliga förb 23–28, TK vid LU 30 maj 24, lär vid Lekmannaskolan i Sigtuna ht 24–vt 25, församlingssekr i diakonistyr 25–29, föreläsare i socialetiska ämnen vid Skånska föreläsningsfören 30–34, led av centralstyr för sv sektionen av Internat kvinnoförb för fred o frihet 33–49, av KFUK:s förb:styr 33-49, av KFUK:s världsråd 36–49, av Ekumeniska nämnden 42–47, av komm lör radions religiösa program 43–53, av komm ang kvinnans behörighet till kyrkliga ämbeten o tjänster juni 46–nov 50. – Iqml 50.

G 4 juni 1912 i Härnösand m prästen Axel Hugo Isidor Lutteman (L 1).

L:s far var präst, och på mödernet hade det funnits präster i släkten sedan flera generationer tillbaka. Under studieåren i Lund, där L läste matematik och kemi, deltog hon flitigt i kristliga sammankomster. Alltmera rycktes hon med av den framväxande ungkyrkorörelsen med dess appell till såväl män som kvinnor att påta sig lika ansvar och arbete för att evangelisera och verka för kyrklig samling. Här mötte hon sin blivande make Axel (L 1). De inspirerade varandra till gemensamma insatser inom församlingslivet, för hennes del närmast inom ungdoms- och kvinnokretsar.

1919 fick L en inre kallelse att bli präst – en upplevelse, som hon kände som en gudomlig uppenbarelse. Efter makens tidiga död avlade hon på kort tid teolkand.examen med högsta vitsord i samtliga ämnen, vilket ansågs vara en enastående prestation. 1925 anförtroddes hon uppdraget att som diakonistyrelsens församlingssekreterare verka för "evangelisation inom sv kvinnovärld". Under några års intensivt resande landet runt framförde hon sitt budskap inför olika lyssnarskaror: syföreningar, ideella sammanslutningar, gymnasist- och studentmöten, pedagogiska kurser m m.

Emellertid skar det sig snart i L:s samarbete med diakonistyrelsen. Vid kurserna för folkskolans lärare framförde hon en historisk bibelsyn, vilken av många upplevdes som en befrielse, medan andra tog anstöt och beklagade sig hos styrelsens ledare, som av ekonomiska skäl fruktade alltför radikala åsikter. 1929 tillkännagav diakonistyrelsen att L inte längre skulle anses vara anställd i dess tjänst. Trettondagen s å hade hon predikat i en fullsatt Gustav Vasa-kyrka, vilket väckte uppmärksamhet och ledde till livlig debatt (denna gudstjänst är skildrad av Elin Wägner i Dialogen fortsätter, 1932). L fortsatte att predika i olika kyrkorum, men predikningarna presenterades försiktigtvis som föredrag. L var smärtsamt medveten om att tiden ännu inte var mogen för ett officiellt erkännande av kvinnans rätt till prästämbetet. Hon pinades av den kyliga snålblåsten från statskyrkans toppar. – Under detta brytningsskede i livet gav L sig även tid att författa en omfångsrik levnadsteckning över sin make efter brittiskt Life and letters-mönster, ett uppdrag som ärkebiskop Nathan Söderblom gett henne redan vid makens jordfästning och som hon kände som en plikt att genomföra.

L fick aldrig någon prästtjänst, men man kan säga, att Sveriges kvinnor blev hennes församling. Tack vare hennes vidsträckta resor gavs många kvinnor möjlighet att söka henne som själasörjare. Många av dem anslöt sig till den av henne och två vänner grundade Vadstenaringen, en sammanslutning för andaktslivets fördjupande. Hon var ringens ordförande 1928–48 och fortsatte att medverka vid dess sommarmöten intill sina sista år.

Fredsarbetet var för L en verklig hjärtesak. Hennes liv dominerades av tre K:n: "för Kyrkan, för Kvinnan och mot Kriget". Som v ordförande i sv sektionen av Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet gjorde hon en viktig insats. Deltagandet i flera internationella kyrkliga konferenser inom och utom Europa under 1930-talet gjorde att L fick nya kontakter och ett vidgat perspektiv. Hon sade själv att hon "reste ut som kyrklig svensk, men kom åter som kristen världsmedborgare".

Vid 1950-talets ingång hade positionerna i kvinnoprästfrågan börjat lossna, och en svag ljusning kunde skönjas. Men L höll sig nu med avsikt i bakgrunden för att ej misstänkas agera i egen sak. 1957 års kyrkomöte avslog dock ett förslag om att kvinnor skulle få bli präster. L tog då ett för henne mycket svårt beslut, nämligen att utträda ur statskyrkan. Hon gav offentlighet åt sitt beslut vid ett opinionsmöte i Borgarskolan i Sthlm 24 sept 1957. Där angav hon tre motiv för sitt utträde: hon ville lyda kraven på trohet mot kvinnorörelsen, den lutherska reformationen och det kristna evangeliet. Denna handling av en person som vigt hela sitt liv åt kyrkan väckte bestörtning långt utanför de inre cirklarna. Som pionjär för kvinnoprästtanken hade L ansetts självskriven att bli den första sv kvinnan som vigdes till präst. Hennes drastiska reaktion kom i viss mån att påskynda det officiella beslutsfattandet. Med klar majoritet antog 1958 års kyrkomöte förslaget, som trädde i kraft 1 jan 1959. L var då 70 år och för gammal att söka prästtjänst. Hon kände sig heller inte manad att återinträda i sv kyrkan, som hon menade var på väg att få karaktären av ett evangeliskt ordensväsen med monopolistiska tendenser och katolicerande riter och ceremonier.

Under de närmast följande åren blev L om möjligt ännu mer anlitad som talare i olika sammanhang – inte bara i efterdyningarna av kvinnoprästfrågan. In i sena ålderdomen trollband hon sitt auditorium med sin frejdiga stämma, lika tydlig och entusiastisk som i yngre år, och med sitt suveräna behärskande av ämnet såväl formellt som innehållsligt. I sin förkunnelse var hon kristocentrisk men odogmatisk: hon sökte förklara trossatserna på ett för åhörarna begripligt språk. Kärleken till nästan framhöll hon som kristendomens centrala bud. I kvinnosaken kämpade hon mera för likvärdighet än likställdhet mellan könen.

L framstod under hela sitt verksamma liv som en utpräglad ledarbegåvning, villig att åta sig svåra uppdrag och väl skickad att föra dem till ett slut. Tidigt hade L upplevt en genomgripande kallelse att bli präst och ställt in hela sitt liv under den visionen. Hon blev något av en profetgestalt inom kvinnorörelsen (Sahlin).