Fabian Löwen

3 Löwen, Fabian, bror till L 2, f 30 sept 1699, d 19 febr 1773 i Sthlm, Klara. Inskr vid UU 5 nov 14, kapten vid Fredrik I:s dragoner i Hessen 4 april 23, deltog i riksdagarna 26–27, 31, 34, 40–41, 42–43, 46-47, 60–62, 65–66 (led av SU), 69–70 (led av SU) o 71–72, v korpral vid livdrabantkåren 21 juli 31, ryttmästare vid Norra skånska kavallerireg 8 jan 36, överste i holländsk tjänst 9 jan 37, generalmajors karaktär 4 maj 62, led av riksbanksfullm 26 juni 62–6 juni 66, dir i tredje ostindiska kompaniet 19 juni 66 (privilegierna beviljade 19 juni 62), frih 6 nov 66 (frih:brevet exp av Gustav III 1771 enl avgiftskvitton i Sjösa arkiv).

G 27 sept 1743 i Näs, Malm, m Sofia Elisabeth Augusta Trolle, f 27 okt 1722 där, d 18 juni 1757 på Sjösa, Svärta, Söd, dtr till överstelöjtn Fredrik T o Brita Ramel.

L:s levnadsbana tycktes till en början bli den militära. Efter några års studier i Uppsala utnämndes han i april 1723 till kapten i Fredrik I:s hessiska dragonregemente; 1736 förflyttades han som ryttmästare till Norra skånska kavalleriregementet. Han var då sedan 1731 v korpral vid livdrabantkåren. Liksom många av sina landsmän ville han vinna erfarenhet på främmande slagfält. I jan 1737 trädde han med överstes grad i holländsk tjänst och deltog med framgång i fälttågen vid Rhen.

Sin egentliga insats gjorde L dock som riksdags- och näringspolitiker. Redan 1726 tog han säte på riddarhuset som fullmäktig för friherrliga ätten von der Pahlen, i jan 1731 återkom han, nu som fullmäktig för friherrliga ätten von Liewen, och i maj 1734 som fullmäktig för ätten Schmiedeberg. Under sina första riksdagar spelade L en ganska undanskymd roll; några inlägg i debatterna finns ej antecknade i adelsprotokollen. Dessa år kan betraktas som en lärotid.

L deltog ej i 1738–39 års riksdag. Sannolikt vistades han då i Holland. När han åter i början av 1741 framträdde på riddarhuset, var det liksom vid den följande riksdagen som fullmäktig för sin äldre bror Axel. I sin egenskap av riksråd var denne förhindrad att delta i överläggningarna. Att L till skillnad från brodern anslöt sig till mösspartiet var troligen en följd av hans släktförbindelser. Under 1742–43 års riksdag invaldes han i sekreta handels- och manufaktur- samt kammarekonomi- och kommersedeputationerna. Han framträdde som en skarp kritiker av hattarnas krigspolitik liksom av manufakturkontorets förvaltning. Under förberedelserna för riksdagen 1746 deltog han i de ledande mössornas överläggningar, och under riksdagens första månader tillhörde han dem som fördelade medel ur partiets kassa.

Genom sitt giftermål i sept 1743 med en dotter till den rike jorddrotten Fredrik Trolle grundlade L en aktningsvärd förmögenhet. 1754 köpte han Sjösa i Svärta och 1767 Häringe i Västerhaninge, vilka gods han 1770 gjorde till fideikommiss för sina söner. Han ägde en tid också det s k Spökslottet i Sthlm. På 1740-talet var han delägare i ett sockerraffinaderi i Sthlm. Tillsammans med brukspatronen Robert Finlay (bd 16) lyckades han i juni 1762 förvärva oktrojen för den ostindiska handeln från 1766. Därefter var han en av direktörerna för det tredje ostindiska kompaniet.

Sin mest uppmärksammade insats gjorde L, när han i ett 8 febr 1762 daterat och på riddarhuset ingivet memorial yrkade, att sekreta utskottet skulle vidtaga åtgärder för att antingen möjliggöra en effektiv krigföring eller fredsslut med Preussen. Härigenom inleddes den utveckling som förde till freden i Hamburg. 20 mars fullföljde han sin aktion genom att i ett annat memorial avkräva sekreta utskottet en redogörelse för den våldsamma upplåning som ägt rum under det pommerska kriget. Ärendet avslutades först i slutet av maj, dock utan att bankofullmäktige ställdes till ansvar, men de förbjöds att i framtiden lämna kronan försträckning utan sekreta utskottets uttryckliga befallning. Endast om riket utsattes för fientligt anfall, fick detta ske. Ett resultat av L:s verksamhet under riksdagen blev, att han 26 juni 1762 utsågs till en av adelns fyra fullmäktige i riksbanken.

L:s verksamhet som bankofullmäktig blev dock inte långvarig, och han lämnade bankstyrelsen under former som möjligen innebar en brytning med mösspartiet. I jan 1765 invaldes han i sekreta utskottet, och han drabbades antagligen ej lika hårt som andra av mössornas kritik av bankens ledning. Men han insåg att dess ställning var försvagad. Sin uppfattning uttryckte han i ett diktamen till adelns protokoll 15 mars 1766, daterat den 24 febr. Banken kunde visserligen anses rikare än någonsin, men med hänsyn till utlåningen var dess förmögenhet "icke betydelig". Bankodeputationen krävde, att hela fullmäktigförsamlingen skulle utbytas, men adeln förlängde uppdraget till nästa riksdag för dess båda senast valda fullmäktige, L och Harald Appelbom. Under intryck av mössornas krav om en total förnyelse av bankstyrelsen ställde de dock 6 juni 1766 sina platser till förfogande.

Mot bakgrund av dessa händelser är det tveksamt till vilket parti L under sina sista levnadsår räknade sig. I april 1769 invaldes han åter i sekreta utskottet och dessutom i bankodeputationen, men hans roll som ledande partiman var då utspelad. På riddarhuset framträdde han sista gången 11 juli 1772, då han som intressent och direktör i ostindiska kompaniet, blott några dagar före Anders Nordencrantz' död, tog kompaniet i försvar mot dennes beskyllningar. – Själv avled L 19 febr året därpå.