Anders Nordencrantz

Nordencrantz, Anders, före adl Bachmanson, f 6 jan (Orig:geneal), dp 17 jan 1697 i Brunflo, Jämtl, d 19 juli 1772 i Sthlm, Klara. Föräldrar: borgmästaren o riksdagsmannen Lorens Bachman o Margareta Svedina. Borgare i Sundsvall juli 26, led av borgarståndet vid riksdagen 26–27 (led av ekonomi- o kommersedeput), sv konsul i Lissabon 9 okt 27 (instr 18 mars 28)–6 febr 38, agents titel 12 juli 31, led av järnhandelskommissionen 43–50, adl 27 sept 43, led av adelsståndet vid riksdagarna från 46 (led av SU o bankodeput 65–66), kommerseråd 6 okt 47–26 okt 62, led av statskommissionen 28 jan 57. Nationalekon förf.

G 11 jan 1737 i Sthlm, Ty, m Margareta Sofia Schröder, f 5 juli 1718 där (Orig:geneal), d 3 juni 1757 där, Nik, dtr till grosshandlaren Henrik S o Juliana Rolan.

N:s föräldrar flyttade 1700 till Sundsvall, där fadern blev borgmästare och också drev en handelsrörelse. En självbiografi (Jernkontorets arkiv, RA), som N nedskrev någon tid efter 1747, ger en litterärt färgad bild av ungdomsåren. Barnen var 13 till antalet och faderns villkor ringa. Själv skall han som ung ha haft svårt att lära och fatta och inte varit särskilt omtyckt av föräldrar och syskon. Därför sändes han tidigt bort i tjänst hos andra köpmän, 1710 till Sthlm, 1711 till Gävle, där han blev i åtta år. Efter att ha sett ett litet av familjen sammanskjutet kapital försvinna med mynttecknens devalvering skall han så 1720 med vänners hjälp och kredit börjat bedriva en tidvis äventyrlig handel på olika hamnar i Bottniska viken under alltjämt pågående krig. Men han tycks också ha arbetat i faderns rörelse: en bouppteckning efter dennes död 1727 visade så stora innestående tillgodohavanden för sonen Anders att det inte fanns mycket därutöver.

Avgörande betydelse för N:s utveckling fick den utlandsresa som han företog 1721–24. Den förde honom först landvägen till Trondheim, där han i bolag med en svåger gjorde affärer i fiskvaror. Med en norsk skeppare begav han sig därifrån på en stormig resa till Skottland och vidare till Irland. Efter en tids uppehåll i Dublin och Drogheda for han över till England, led skeppsbrott på vägen, landsteg i Chester och kom slutligen till London, där han enligt självbiografin blev i 18 månader. En stor resebeskrivning finns i behåll. För den har han utnyttjat bl a kända korografiska och historiska arbeten av Buchanan, Camden, Chamberlayne och Heylin. Men den redovisar också starka personliga intryck dels från Londons varuhandel, dels av den engelska konstitutionen och parlamentet, varpå vilade "all Englands välfärd, prosperité, liberté, proprieté och lycksalighet". Enligt självbiografin tillbringade han tiden i London under knappa omständigheter med studier i handel, hushållning, mekanik, experimentell fysik, historia, politik och språk och med påbörjandet av boken Arcana. Kunskaperna i mekanik använde han efter hemkomsten till Sverige för konstruktion av två pumpverk i Karlshamn och Karlskrona och för ritningen till ett tredje för Petersburg på anmodan av den ryske ambassadören.

1723 utkom i London andra upplagan av Mandevilles Fable of the Bees med utvidgade anmärkningar och tillägg av dels angreppet på "sedereformatorerna", An Essay on Charity and Charity-Schools, dels kritiken av Shaftesbury, A Search into the Nature of Society. S å diskuterades i London både juryanklagelser och andra angrepp mot boken liksom författarens försvar. Mandeville omnämns inte i vare sig resebeskrivningen eller självbiografin men har lämnat djupa spår i N:s ungdomsskrifter. I London fanns också Jonas Alström (Alströmer; bd 1), som i slutet av 1722 utnämnts till sv konsul där. En bevarad serie av brev från N till Alström från 1724 och 1728 förmedlar intryck av skuld- respektive klientrelation.

Till riksdagen 1726–27 valdes N att företräda borgerskapet i Sundsvall. Något bidrog väl därvid att han kunde fås "för bättre köp", då han ändå skulle vistas i Sthlm den tid riksdagen varade. Vid fullmaktens prövning i borgarståndet föll han för regeln att riksdagsmannaskap krävde bofasthet i den väljande staden samt sex års burskap där. Kampen för att trots allt få fullgöra uppdraget förde han med den kombination av envis och oförskämd stridbarhet och dokumenterad talang och kapacitet som skulle prägla så många av hans fälttåg. Sitt mandat försvarade han i aggressiva memorial, som framkallade ståndets indignation och anmälan för sidvördnad till justitiekanslern. Samtidigt erbjöd han ståndet vältaliga och politiskt slagkraftiga pläderingar för betydelsen av "ett borgerligt väsende", för köpmannakapitalens bevarande, för borgerskapets status och för städernas rättigheter, som väckte erkännanden och uppskattning. I jan 1727 intogs han så i ståndet, där han också i fortsättningen utvecklade stor aktivitet. Självbiografin nämner främst den obekväma kritik av ett projekterat saltsjuderi med både engelska och mäktiga inhemska intressenter som sedan trycktes i Arcana, och där de engelska köpmännens sinistra planer på ett övertagande av Sveriges handel på de "södra orterna" avslöjades. Vidare framhåller den försvaret av de mindre städernas indragningshotade stadsprivilegier och därvid särskilt hans insats i den s k Falu-saken mellan Swab (för Stora Kopparberg och bergsrätten) och Grossman (för Falu stad och borgerskap).

N:s riksdagsmannauppdrag blev också på andra områden en stor personlig framgång. Han valdes till ledamot av den viktiga ekonomi- och kommersedeputationen. Han förfäktade framgångsrikt sina väljares och de små städernas intressen och förordade enighet och sammanhållning mellan städerna. Han förhandlade för ståndet och fick formulera dess ståndpunkt i viktiga frågor såsom manufakturpolitiken, licentfrågan och frågan om kontributionen. Med sin självständiga sammankoppling av anglosachsisk merkantilism och sv städers intressen lyckades han också politiskt förankra publiceringen 1730 av sin Arcana oecono-miæ et commercii.

Vid slutet av riksdagen 1726–27 begärde N och fick borgarståndets rekommendation till statstjänst. Några månader senare utnämndes han till sv konsul i Lissabon. Dit reste han 1728 över Gbg, Khvn, Hamburg, Amsterdam och London. Tjänsten gav honom möjligheter att utveckla dels sina tidigare omsorger om den sv saltimporten från Setubal, dels sina kunskaper om Spanien, som han på K M:ts befallning besökte 1733, och om den spanska marknaden. Men den förde honom också tidigt i konflikt med sv köpmän och skeppare. Striden gällde framför allt konsulatsavgifterna. Dess bakgrund var att tjänster som konsul normalt förbehölls medlemmar av förmögna handelshus med möjligheter att dryga ut inkomsterna med kommissionshandel för hemmavarandes räkning, medan N:s utgångspunkt var, att tjänstens kostnader skulle bestridas med avgifterna.

Den hemresa som N fick tillstånd att göra 1734 blev definitiv. 1735 ställdes han inför en kommission med uppdrag att utreda om han tagit ut för höga avgifter. Där mötte han en rad ledande stockholmsköpmän – Appelrooth, Bedoire, Grill, Anders och Thomas Plomgren, Roselius och Toutin – som sina vedersakare. Sedan N avvisat ett förslag till förlikning, fann kommissionen, att han tagit ut högre avgifter än vad hans instruktion medgav. Härtill anslöt sig rådet med knapp majoritet i april 1736. I okt följande år begärde N att bli återkallad från konsulatet med viss ersättning och pension tills han fick annan tjänst. Rådet beslöt i febr 1738 att återkalla honom. Den pension som han då beviljades var mindre än den begärda och drogs in av ständerna vid riksdagen 1738–39. Hans spanska erfarenheter togs i anspråk av K M:t 1740, och 1741 besvärade han sig i rådet över att inte ha kommit ifråga som sv minister i Spanien. Ännu i samband med sin utnämning till kommerseråd hävdade han som sin rätt att som alternativ till tjänst och säte i kommerskollegium antingen få ut eller efter rättslig prövning fråndömas den under 10 år innestående pensionen.

Också för N som publicist medförde 1730-talet besvikelser. Den ekonomiska förlust som utgivningen av Arcana åsamkade honom är liksom andra lidanden kanske överdriven i självbiografin. Arbetet med en planerad fortsättning i tre delar lades emellertid åsido för ett annat arbete om hushållningens konstitutionella förutsättningar i Sverige: Anatomia et scrutamen status politiæ & oeconomiæ svecanæ. Han fann det från början utsiktslöst att få detta tryckt i Sverige, och vidtog förberedelser för dess tryckning i Hamburg. Det skulle dock aldrig komma ut. Självbiografin hävdar att det förelåg i tryckfärdigt skick, när den polska valfrågan i början av 1733 skapade en omöjlig politisk konjunktur, att det sedan belades med kvarstad för ådragna skulder, och att det slutligen måste brännas för att rädda författaren undan vidare förföljelser i samband med kommissionsgranskningen av hans verksamhet som konsul. En frukt av de spanska studierna kom däremot ut: En kort historisk beskrifning, om the rätte orsakerna til göthiska rikets undergång i Spanien, och thet närvarandes tilstånd, som trots motstånd i prästeståndet trycktes 1743.

Det äktenskap som N ingick 1737 innebar avgörande förändringar i hans ekonomiska situation. Han förvärvade nu Skebo och Ortala järnbruk i Roslagen, senare också Männäs masugn i Nykyrko socken i Finland, gjorde nyinvesteringar, hade konflikter med presumtiva kolbönder både i Sverige och i Finland och begärde 1741 tillökning i smidet för sitt Skebo. Kom så den diskussion om brukshanteringens betryckta läge vid riksdagen 1742–43 som skulle utmynna i tillkomsten av Jernkontoret 1747. I denna diskussion ingrep N med planer, som var andra och gick längre än dem som sedan kom att förverkligas. De präglades dels av visionära handelspolitiska perspektiv, dels av hans egna planer på utvidgad produktion, slutligen också av hans aversion och misstro gentemot järnhandelns storföretagare. Som ledamot i järnhandelskommissionen föreslog han, att bruksägarna skulle göras mer oberoende av köpmännen, dels genom att de organiserade sig i en försäljningskartell, dels genom att de tillförsäkrades en från köpmännen oavhängig förlagskredit under tillverkningstiden. Samtidigt skulle exportmarknaden utvidgas och beroendet av England minskas, framför allt genom franska åtaganden om köp av sv järn. I detta syfte tog N redan 1743 kontakt med Frankrikes ambassadör i Sthlm. Under en resa till bl a Paris påföljande år förde han med hjälp av C F Scheffer och A Rydelius fortsatta förhandlingar, som nu också inbegrep en stor fransk kredit till den sv järnhanteringen i utbyte mot utrymme för franska intressen i det ostindiska kompaniet under dess andra oktroj (från 1746).

N framhöll själv långt senare, att hans kombinerade projekt var starkt präglat av de politiska konjunkturerna. Att han i de franska förhandlingarna också direkt sökte tillvarata egna affärsintressen framgår av bevarade brev från Scheffer och Rydelius. Framgångarna uteblev dock. Frankrikes engagemang i Sverige förblev renodlat politiskt, och förslaget om en försäljningskartell avvisades av en tämligen enad front av bruksägare och järnexporterande storköpmän. Den organisation som förverkligades kom väsentligen att bygga på produktionsbegränsning genom smidesreglering i förening med pantsättning av vågfört järn i banken och vissa möjligheter till prisreglerande stödköp från Jernkontorets sida. Ritningarna härtill hade till väsentlig del dragits upp av Thomas Plomgren, som också inträdde i ledningen. N tillerkändes en inte oansenlig ekonomisk belöning för sina insatser, utöver tjänsten i kommerskollegium. Men han betvivlade aldrig, att det var exportörerna och växeltrassenterna som segrat i och med detta Jernkontors tillkomst.

50 år gammal hade N alltså blivit både brukspatron och kommerseråd. Båda dessa verksamheter avvecklades kring 1750-talets mitt. I stället blev det de vetenskapligt litterära planerna från 1730-talet som kom åtminstone närmare ett förverkligande. Fastigheterna såldes 1756. Från sin tjänstgöring i kommerskollegium frigjordes han 1754 för att utarbeta material till en beredning i näringsfrågor under kanslipresidenten A J von Höpkens (bd 19) ledning. Frågorna om "finansverket", växelkursen och bank- och penningpolitiken skulle här snart träda i förgrunden. Nya näringspolitiska ståndpunkter redovisade N 1756 i Påminnelser vid manufactur-commissarien Eric Salanders så kallade Genväg til slögder. S å gav han sig också in i en pamflettdiskussion dels om tryckfriheten, dels om "rättegångars förkortande, lag, domare och folk". Den i sin tur utmynnade i hans stora arbete Til riksens höglofl ständer ... år 1760, där författningsfrågorna från Anatomia et scrutamen tas upp på nytt.

Arbetet om hushållningen och finansverket, också det mycket stort men aldrig tryckt, erbjöds i mer eller mindre ofullbordad form först rådet i början av 1755–56 års riksdag, därefter SU vid samma riksdag, så kanslipresidenten 1757, när växelkursen på nytt rusat i höjden, och slutligen återigen rådet genom Scheffers förmedling i början av 1760. N måste med detta verk anses ha prioritet, när det gällde att explicit avvisa handelsbalansen som orsak till växelkursens stegring för att i stället knyta denna till den med bankens utlåning förbundna sedelexpansionen. För dem som var ansvariga för bank- och växelkurspolitiken, alltså det styrande hattpartiets ledare, fanns knappast någon annan politisk möjlighet än att skjuta anbuden ifrån sig. För N återstod att vädja till den av krig och inflation stärkta oppositionen vid den riksdag som samlades på hösten 1760. Till en början vann han här snabba framgångar, som underlättades av den av Pechlin ledda utbrytningen ur hattpartiet. Det memorial i vilket han (18 nov) erbjöd ständerna den höga växelkursens orsaker och botemedel pekade ganska oförtydbart ut banklånen som "sjukdomen", samtidigt som det ställde dramatiskt orimliga villkor. En särskild beredning skulle utses med förbigående av SU; N skulle själv få föreslå dess ledamöter; den skulle först studera hans arbete under tysthetsed för att sedan efter att ha tagit del av sanningen vara förpliktad att för ständerna uppdaga hela sammanhanget. Den Nordencrantzska växelberedningen tillsattes enligt hans villkor, sammanträdde första gången knappt en månad senare och hade ett sammandrag av de relevanta delarna av hans manus färdigställt efter ytterligare en månad (16 jan 1761). Då hade emellertid Pechlin i hemlighet gjort upp med hattpartiets ledning. N föll i viss mån på eget grepp. Beredningens konstitutionella kompetens kunde ifrågasättas, och hela frågan manövrerades över till en annan deputation, till hälften utsedd av sekreta utskottet och även i övrigt med annan politisk sammansättning. N vädjade på nytt till ständerna. Men hans växelberedning var desarmerad, och hans ställning hade på våren 1761 försvagats avsevärt.

N:s andra projekt vid samma riksdag var den konstitutionella kritiken med dess angrepp på ämbetsmannavälde, livstidsämbeten och ståndsprivilegier och dess krav på att den lagstiftande makten skulle anförtros egendomsägarna, rikets odalmän. Til riksens höglofl ständer ... hade tryckts 1759 med censors imprimatur. Men rådet hade på begäran av justitiekanslern beslutat överlämna skriften till ständernas egen prövning och förbjudit författaren att dessförinnan sprida den. Den tänkta proceduren föregreps av N. I ett memorial i riksdagens begynnelse (29 okt 1760) delgav han ständerna, att han som riksdagsman velat tillställa dem sitt arbete men hindrats därifrån av justitiekanslerns befallning. Detta tycktes honom strida mot författningens förbud mot intrång i ständernas fria överläggningar vid deras sammankomster, och han avvaktade nu ständernas yttrande över om han skulle åtlyda befallningen. Ständerna biföll genast att boken utdelades till riksdagens ledamöter. Reaktionerna kom på våren och sommaren 1761. Motskrifter började utkomma. Pechlin, som verksamt bidragit till oskadliggörandet av växelberedningen, gav också här signaler: de som allmänt beljög ämbetsmän och tillvitade dem väld och vrångvisa borde straffas såsom för falska rykten rörande rikets säkerhet. Direkt angreps N med prosten Jonas Hjortsberg Larssons (bd 19) memorial i prästeståndet i april 1761: i sin bok hade han skrivit mot Guds ord, skämt ut fäderneslandet och folket, förklenat grundlagarna, smädat riksens ständer och klandrat deras privilegier. Det gav borgar- och bondestånden anledning att besluta om en särskild ständernas deputation, som skulle granska och vederlägga boken och utkräva ansvar av både författaren och censor. Mer preciserade argument gavs i diskussionen på riddarhuset 3 juli (AdRP 21, s 206–226). N hade betecknat lagarna som stöd för mörker och egennytta, angripit indelningen i fyra stånd, kritiserat alla privilegier, särskilt adelns, påstått livstidsämbeten vara skadliga och beskyllt ämbetsmän och domare för orättvisa "nästan på lika sätt som Dalallmogen det gjorde". Han hade ingen grund för att åberopa Englands tryckfrihet som föredömlig: den, som där vågade oförsynt angripa Överhuset eller ville sammanstöpa Övre och Nedre parlamentshusen, blev säkert hängd. Ingen ville på riddarhuset avstyrka utskottsgranskning av boken, men en knapp majoritet (325 mot 321) ville hänskjuta denna till den redan tillsatta stora särskilda deputationen utan ansvar för författare och censor. Prästeståndet anslöt sig till adeln i ansvarsfrågan men stannade i lika röstetal när det gällde deputationsfrågan. En liten särskild deputation över N:s bok blev därmed beslutad och tillsatt sommaren 1761, och dess sammansättningvar inte till hans fördel.

Därefter arbetade både tiden och växelkursen för N. Det samband mellan banklån och växelkurs som den officiella handelsbalansläran länge förmått undertrycka bröt 1760–61 igenom på bred front. Det fanns dock viktiga skillnader mellan olika tolkningar av detta samband och därmed sammanhängande slutsatser och rekommendationer. Där var å ena sidan den genomförda kvantitetsteorin, företrädd av P N Christiernin (bd 8), som framhävde den allmänna värdestegringens likformiga och därför rent nominella karaktär, som förhöll sig avvärjande till en deflationspolitik med hänvisning till dess depressiva konsekvenser, men som också underskattade svårigheterna att kompensera betydande grupper av kronans löntagare, vilkas inkomster inflationen delvis hade urholkat. Mer eller mindre övertygade deflationister kunde å sin sida skjuta in sig särskilt på fastighetslånen. Det var onekligen dessa lån som hade den sämsta täckningen i den expansiva bankpolitikens traditionella merkantilistiska motiveringar. Det kunde dessutom hävdas, att fastighetslån var mindre relaterade till ökad produktion och omsättning än järn- och manufakturpolitikens varubelåning, kanske också mer ledande till överflödskonsumtion och därmed sammanhängande tryck på betalningsbalansen. Den linjen drevs framför allt i det betänkande som den av föregående riksdag tillsatta handels- och ekonomikommissionen – med Jacob Faggot (bd 14) som sekreterare – avgav till SU:s deputerade över växelärendena i dec 1760. Att fastighetslånen då svarade för minst 70% av bankens utlåning till enskilda var känt bara för dem som hade tillgång till bankens lånestatistik. Dit hörde bankodeputationen, som i juni 1761 utöver viss återbetalning av kronans lån föreslog inskränkningar i just fastighetslånen, däremot inte SU, som efter smärre justeringar vidarebefordrade förslaget till ständerna i sept så.

Vid behandlingen av SU:s protokollsutdrag om lånen på hösten 1761 kunde många på riddarhuset beteckna förslaget som ett senkommet erkännande till N och hans växelberedning. Men skuldsatta och låneberoende jordägare kunde också erinra sig att hans förslag varit annorlunda och ur deras synpunkt något smakligare. N var säkert medveten om fastighetslånens betydelse, och han hade också häftigt angripit den 1756 beslutade nedsättningen av bankens utlåningsränta. De omedelbara åtgärder han föreslagit i växelberedningen omfattade emellertid förbud mot och indrivning av alla lån på exportabla varor, bruksegendomar och värdepapper jämte utrensning ur bankofullmäktige och bankodeputation av alla låntagare i banken. I hans konception var det exportörernas och växeltrassenternas intresse av deprecieringsvinster som låg bakom kursstegringen, och det var särskilt belåningen av vågfört järn i banken som givit dem möjligheter att hålla tillbaka växelutbudet. Föreställningen om den förda bank- och penningpolitiken som ett "köpmans system med stark sedelroulance" (Christer Horn 15 febr 1762; AdRP 23, s 108) fick en påtagligt förstärkt ställning mot slutet av riksdagen 1760–62. I nov 1761 beslöt adeln att uttala sig för förbud mot banklån på exportabla produkter till nästa riksdag och att samtidigt avstyrka en av SU föreslagen skärpning av avbetalningsvillkoren på redan beviljade lån. Sedan banken tillsvidare stängts för all utlåning i febr 1762 och kursen fortsatt att stiga, beslöt adeln i maj så att på nytt vända sig till N med anmodan om att han till adelns ledamöter i växelberedningen skulle uppge sina slutliga förslag till växelkursens botande. På dennes inrådan tog adeln också ställning för en rad drastiska åtgärder: tullen på ut- och ingående varor skulle erläggas i silver; kontrakt om köp av exportvaror skulle avslutas i riksdaler, varpå vid betalning med sedlar dessa skulle värderas efter förfallotidens växelkurs; trassenter med lån i banken skulle inom tre år nödgas återbetala sina lån, om växelkursen inte inom samma tid hade fällts till 40 mark. Borgarståndets avslag hindrade dessa beslut från att bli riksdagens. N fick emellertid flera av sina memorial om växelkursen tryckta av adelsståndet. Till bilden hör också att den särskilda deputation som skulle granska hans bok aldrig redovisade några resultat.

N:s obestridliga framgångar vid riksdagen följdes av personliga sorger och nederlag. Hans ende son dog 1762. Hans fastigheter hade visat sig vara köpta genom bulvan av Robert Finlay (bd 16) och John Jennings (bd 20), båda liksom Pechlin svärsöner till Thomas Plomgren. En del av köpeskillingen var innestående till 1763–64, då penningvärdet halverats, och han förlorade i slutet av 1762 också den process i vilken han krävt att den skulle gäldas i substansmynt. Boken Om Svea rikes financeverk 1720–1762 – en rasande stridsskrift mot Plomgren, Gustaf Kierman (bd 21) och Fredrik Gyllenborg (bd 17) – trycktes i Hamburg 1764, men dess spridning i Sverige förbjöds.

Vid riksdagen 1765–66 ändrades maktförhållandena. Det segrande mösspartiet placerade N i SU och bankodeputationen. Här deltog han aktivt i inledningen av räfsten med de överlevande huvudmännen för växelkontoren, bla genom att på grundval av granskningen av bankens huvudböcker i mars kalla Kierman och J Lefebure (bd 22) till förhör inför bankodeputationen. På sommaren utarbetade han ett underlag för bankodeputationens berättelse om penningväsendet, som i hög grad renodlade exportörernas ansvar; det direkta utpekandet av ett antal stora järnexportörer, bland dem Finlay och Jennings, ströks dock trots författarens protester i den beslutade versionen. På N:s förslag fastställde SU i början av 1766 en växelkurs för året om 70 mark, och han hade i slutet av 1765 varnat för att låta den planerade apprecieringen till "pari" pågå så lång tid som nio år med hänvisning till risken för politiska omkastningar. Hans medansvar för deflationen är obestridligt, men det hindrade honom inte från att utan framgång erbjuda sina penningteoretiska tjänster både till det av mössorna dominerade bankofullmäktige 1768 och till det av hattpartiet kontrollerade SU vid riksdagen 1769.

N fortsatte också att publicera omfattande skrifter. Till den fortgående kampanjen mot exportörer och växelvinglare hörde Bekymmerlösa stunders menlösa och ovälduga tankar ... (1767–70) och Tankar om hemligheter, tysthetseder ... (1769–71), båda flerbandiga. Tryckfrihetsförordningen 1766 öppnade också vägen för publiceringen av ett äldre arbete: Tankar om krig i gemen och Sveriges krig i synnerhet (1767–72), som påbörjats under det pommerska kriget 1758.

Striden mot Finlay och Jennings fördes till det bittra slutet under riksdagen 1771–72. SU ålades att bevaka den kronans rätt gentemot dem, som N i sina skrifter försökt göra gällande. En utredning inom utskottet, verkställd av de två mössledarna F U v Essen (bd 14) och C de Frietzcky (bd 10), med vilka N hade samarbetat vid 1765–66 års riksdag, fritog emellertid de angripna från allt rättsligt ansvar. N var då svårt sjuk och hade mindre än tre veckor kvar att leva. Hans sista skrift medförde en oförsonlig brytning med de två tidigare bundsförvanterna, som nu tagit hans fiender i försvar.

I frihetstidens politiska och ekonomiska litteratur är N en ovanlig och stark personlighet: påtagligt självlärd, upproriskt stridbar, monoman och motsägelsefull. Hans språk är ofta regelvidrigt, framställningen alltid överlastad och ordrik intill det absurda, med sparsamma inslag av folkligt kärnfull humor. Han var mycket beläst både i äldre och samtida litteratur, åberopade flitigt stora auktoriteter men tog gärna också avstånd från dem och förhåller sig på det hela taget ovanligt självständig till det han finner användning för. Upplysningens idéer rör sig i hans verk synbarligen obesvärat sida vid sida med Gamla testamentets.

N:s Arcana oeconomiae et commercii ter sig först som minst självständig och väsentligen som en tidig presentation av engelsk merkantilism i Sverige. Mycket är, med och utan angivande, översatt från kända författare: Mun, Child, Temple, Roberts, Davenant, Charles King, Mandeville. Karakteristiska ståndpunkter är också övertagna utan vare sig tvekan, nyanser eller ens särskilt sinne för de analytiska inslagen. Handelsbalansläran är grov, förädlingsarbetets och den artificiella rikedomens möjligheter tycks obegränsade, det "borgerliga väsendets" företräden är obetingade liksom tilltron till en manufakturfrämjande politik. Men boken är samtidigt uppbyggd av hans ingivna memorial vid 1726–27 års riksdag. Vad som entusiastiskt försvaras och förordas med stöd av engelsk merkantilism blir på så sätt också de små sv städernas privilegier, bevarandet av köpmäns kapital och kunskaper inom ståndet och näringen, tegelbruk, västerhavsfiske och en fortsatt import av salt till Sverige. Kopplingarna framstår inte som helt otvungna. Direkt främmande för engelsk politisk aritmetiks produktivitetskriterier var också gränsdragningen mellan "närande" och "tärande" efter stånd, obekymrat gjord så att "väre-" och "lärestånden" blev tärande.

Avståndet till de ståndpunkter som N sedan förde fram i 1750-talets ekonomiska diskussion kan framstå som stort. Stridsskriften Påminnelser vid manufactur-commissarien Eric Salanders så kallade Genväg til slögder (1756) vände sig inte bara mot oligopol och privilegiering av stora företag. Utifrån argumentet att tillverkningsindustrin bara kunde utvecklas genom kostnadssänkningar företrädde N nu en radikal "reformmerkantilism", som i princip avvisade all näringsreglering, däribland åtgärder mot hemslöjd och landsköp samt särskiljande av stads- och lantmannanäringar. En position på vägen intas i en broschyr till 1746–47 års riksdag: Välment föreställning om landsens bruk, som argumenterade för potatisodling och stöd till nyodling. Motfrågan om inte städer och borgerliga näringsmedel vore den rätta och sannskyldiga grunden till ett lands uppodlande besvarades här med alt utvecklingen av sådana städer som kunde ge jordbruket avsättning i sin tur hade andra förutsättningar: förmåner och friheter måste först bringas till överensstämmelse med allmänintresset, vissa ekonomiska privilegier upphävas, den inskränkta besittningen av jord ändras, onödiga karaktärer och ranger avskaffas, adelsskap inskränkas med införande av primogenitur, jordägandet göras säkert och kronoinkomsterna reformeras.

Redan i Arcana framträdde det intresse för konstitutionella frågor som skulle bli det för N väsentliga. Under påverkan från särskilt Mandeville blommar det ut i en medveten och genomförd institutionalism i det otryckta 1730-talsmanuskriptet Anatomia et scrutamen. Här möter en delvis historisk framställning av det sammanhängande komplex av faktorer som enligt N blockerat ekonomisk och politisk utveckling i Sverige: samhällets uppdelning i stånd med mot varandra stridande och oförenliga privilegier och intressen, mångfaldigande av tärande ämbeten och tjänster utöver rikets behov, ämbetsmäns inflytande över den lagstiftande makten, nedvärdering av egendom och produktiva näringsfång, tillväxt av kronans jordegendom och en för varuproduktionen ogynnsam statsfinansiering. Det program för konstitutionella reformer som N företrädde vid 1750-talets slut tillhörde alltså inte det årtiondets politiska idéutveckling. Det förelåg i alla väsentliga delar färdigt redan på 1730-talet och då i en fullständigare och radikalare utformning än i vad han någonsin offentliggjorde. Vad som tillfogades i Til riksens höglofl ständer var framför allt det inledande försöket att förklara samhällets uppkomst med dess i tidigare sv 1700-talslitteratur ensamstående diskussion av Hobbes, Hume, Rousseau och Helvétius, även den med ställningstaganden förberedda av ungdomsårens studier av Mandeville.

Kontinuiteten i N:s ståndpunkter är alltså större än vad hans tryckta arbeten ger vid handen. De insikter han redan på 1730-talet ansåg sig ha vunnit om det sv ståndssamhällets grundläggande institutionella brister ger en saklig grund för den dämpade tilltro till vad en merkantilistisk politik kunde åstadkomma, som han formulerade redan 1747. Andra erfarenheter kan sedan ha bidragit till hans växande misstro mot "köpmannasystemet". Genomgående moment i hans samhällsåskådning var också ett pragmatiskt förordande av ökad tryckfrihet, ett deciderat ställningstagande för religiös tolerans och en avvärjande hållning både till Sveriges "martialiska" traditioner och till prästerskapet. Sammantaget företräder N frihetstidens mest särpräglade och genomgripande samhällskritik.