Nils Lövgren

Lövgren, Nils, f 29 mars 1852 i Kila, Värml, d 7 febr 1920 i Västerås. Föräldrar: hemmansägaren Erik Jansson o Anna Olsdtr. Elev vid Åmåls lägre lärov 68–70, mogenhetsex vid h a l i Karlstad vt 74, inskr vid UU ht 74, vik lär vid Johannelunds missionsinst, Bromma, Sth, ht 74 o vt 76, FK vid UU 13 dec 76, timlär vid Fjellstedtska skolan i Uppsala läsåren 78–80, FL vid UU 23 april 81, tf lektor i kristendom o grekiska vid Umeå h a l 27 juli 81, ord lektor där 31 mars 83–vt 84, led av kyrkomötet 83 o 98 samt som biskop, lektor i kristendom o hebreiska vid Örebro h a l 3 juni 84–ht 85, i kristendom o filosofi vid Uppsala h a l 30 nov 85–vt 90, befriad från teol examina för prästv 26 nov 86, prästv i Uppsala 19 dec 86, kh i Gävle 30 aug 89, v pastor där 16 aug 90 (tilltr maj 92), utn TD 16 sept 97, en av initiativtagarna till Sv diakonsällsk o Sv diakonanstalten 98, ordf där från 98, kontraktsprost i Gästriklands östra kontrakt 4 nov 98, biskop i Västerås stift från 30 nov 00 (tilltr 02), kh i Lundby, Vm, 30 nov 00–30 april 16, led av Sv kyrkans missionsstyr 03–10, v ordf i Sv kyrkans diakonistyr från 10.

G 1) 7 aug 1880 i Kila m Hilda Maria Carlberg, f 26 juni 1852 där, d 10 april 1898 i Gävle, dtr till lantbrukaren Anders C o Kristina Regina Pfeiffer; 2) 29 mars 1900 i Uppsala m förs:diakonissan frih Anna Elisabet Posse, f 7 okt 1859 i Sthlm, Nik, d 13 febr 1929 i Uppsala, dtr till aktuarien frih Johan August P o Katarina Elisabet (Betty) Ehrenborg.

Nils L föddes som näst yngsta barnet i ett småbrukarhem i sydvästra Värmland. Kyrklig sed iakttogs där strikt, regelbunden husandakt hölls, Kila kyrka besöktes varje söndag och nattvardspraxis vidmakthölls. I sjuårsåldern kunde L katekesen utantill och hade också läst hela Nya Testamentet flera gånger. Identiteten mellan kyrka och samhälle var stor. Som exponent för enhetskyrkan och enhetssamhället satt i Kila den kraftfulle kontraktsprosten Anders Lignell (bd 22). Just vid tiden för L:s födelse trängde folkväckelsen in i detta slutna samhälle. Det skedde genom kolportören Johannes Andersson, och trots motstånd och varningar från prästerskapets sida spreds väckelsen snabbt i Gillbergs kontrakt. Väckelsen i Kila bröt sig inte ut ur sv kyrkan, trots att kyrkokritiska drag fanns med. Detta berodde på att rörelsen kom att ledas av väckta präster, i det här fallet av v pastorn i Gillberga N G Clarholm. Den kanaliserades snart genom evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS). L:s mor kom med i väckelsen i mitten av 1850-talet, och hemmet blev därmed kyrkligt-pietistiskt präglat med deltagande i konventiklar, intensivt böneliv, intresse för mission och markerad ökning av nattvardsdeltagandet. L fick delta i ambulerande missionsskoleundervisning och som barn också uppleva den spänning som rådde mellan väckelsen och sv kyrkan bl a vid en konventikel 1860 som avbröts av en av församlingsprästerna.

Genom främst den nära kontakten under 1860-talet med församlingens nye kyrkoherde Lars Edgren ledde inte dessa erfarenheter till någon splittring för L:s del. I samband med konfirmationsundervisningen uppmärksammade Edgren den intellektuella kapacitet som den nu faderlöse L hade och tog i fortsättningen ekonomiskt ansvar för hans studier och gav honom feriebostad i Kila prostgård. Han valde nu namnet Lövgren, troligen sammansatt av föräldrahemmanet Lövåsen och Edgren. Väckelsens former accepterades av Edgren så länge de stod kvar på lutherdomens och sv kyrkans grund.

Den ekonomiska situationen liksom ovissheten om studieväg gjorde, att L efter mogenhetsexamen i Karlstad med höga betyg på hösten 1874 grep möjligheten till utkomst som vikarierande lärare vid Johannelunds missionsinstitut, som var EFS:s utbildningsskola. Hans samtidiga studier vid UU ledde fram till fil kand:examen dec 1876. Edgren fortsatte att stödja honom, och fem år senare blev L fil lic med ämnena teoretisk och praktisk filosofi samt grekiska. Rubriken på avhandlingen var Försök till framställning och kritik af Kants lösning af frihetsproblemet. L var några år lektor i kristendom och grekiska i Umeå och under den tiden också ledamot av kyrkomötet 1883. Efter en kort tid som lektor i Örebro fick L, när Pontus Wikner befordrades till professorstjänsten i Kristiania, lektoratet i kristendom och filosofi vid läroverket i Uppsala 1885. Utan teologiska examina prästvigdes han i dec följande år. Sommaren 1890 började han sin tjänst som pastor i Gävle.

Studietiden och lektorstiden 1874–90 är avgörande vad avser L:s kommande insatser inom sv kyrkoliv. När han som ung student, pietistiskt präglad men inom sv kyrkans ram, kom till Johannelund, konfronterades han direkt med väckelsens kritiska inställning till sv kyrkan. Missionseleverna önskade p g a inställningen i försoningsfrågan och därmed till Augsburgska trosbekännelsen inte undergå prästvigning och ikläda sig kyrkligt ämbete. I fråga om nattvarden och församlingssynen förelåg också stark kritik. Denna grupp unga, pietistiskt präglade blivande kyrkoarbetare ville förverkliga den nytestamentliga församlingssynen och bildade 1878 Sv missionsförbundet (SMF). Att denna konfrontation bidrog till att L valde fortsatt studium vid den filosofiska fakulteten är otvivelaktigt. Det filosofiska studiet vid UU präglades vid denna tid av den boströmska idealismen, vidareförd av L:s lärare professorerna S Ribbing och C-Y Sahlin. L omfattade till viss del den boströmska åskådningen att stat, kyrka och personlighet står i positiv relation till varandra.

Hos L skedde en sammansmältning av pietismens och personlighetsidealismens tankegångar. Med den utrustningen mötte han de nämnda konfrontationerna och med den skapade han ett arbetsprogram för sv kyrkan. I debatt med P P Waldenström vid predikantmötet 1877 hävdade L tvärtemot majoriteten att kyrkan såväl trosmässigt som funktionsmässigt äger ett berättigande, därigenom att den har sitt ursprung i en personlig idé. Men sv kyrkan kan inte fa stanna vid en filosofiskt motiverad funktion. L hävdade, att den måste kräva ett religiöst medvetet och välutbildat prästerskap samt utnyttja lekmannakapaciteten. L:s pietistiska drag kommer tydligt fram i hans engagemang i Lördagsföreningen, Ynglingaföreningen och Studenternas nykterhetsförbund i Uppsala samt i EFS-föreningarna såväl i Umeå som i Örebro. I sitt författarskap avvisade han allt som bröt sönder den organiska utvecklingen och främjade materialism, partsförhållanden och egoism, och han stod främmande inför såväl arbetarrörelsens idéer och krav som väckelsens föreningsfunktion. Men han kämpade för en bevarad organisk helhet och en kyrka anpassad till tidens situation med såväl filosofisk som pietistisk och konfessionell motivering.

L:s kyrkoherdetid i Gävle blev mycket aktiv. Kyrkans och statens intressen möttes särskilt i fattigvårds- och skolfrågorna, vilka hade hög prioritet med hänsyn till att staden under den pågående ekonomiska depressionen var hårt drabbad. En kommitté under L:s ledning fick i uppgift att utreda hela fattigvårdsfrågan, vilket resulterade i att det s k Elberfeldsystemet infördes 1891. Det byggde på individualiserad fattigvård med kristna inslag och nära relation till sv kyrkan. Präster och lekmän skulle engagera sig i arbetet, medan en separat kyrklig fattigvård var en olämplig verksamhetsform. Skulle något göras från den sidan, borde det ha kompletterande karaktär.

L:s krav på en genomtänkt strategi i församlingsarbetet konfronterades i Gävle med en stark frikyrklighet ledd av P P Waldenström, som såg sv kyrkans uppgifter som administrativa och etiska men inte religiösa. För att hävda sv kyrkans religiösa, sociala och etiska funktioner inom samhället som helhet, var enligt L en förutsättning, att den hade en fungerande organisation, medvetna företrädare och församlingsdiakoni. För Gävles del innebar det att fler tjänster måste skapas, nya gudstjänstformer prövas och församlingen delas. När L tillträdde tjänsten som kyrkoherde, hade Gävle 23484 invånare med tre ordinarie prästtjänster. Redan 1891 åtog sig församlingen trots protester från Waldenström att avlöna en adjunkt, 1892 inrättades en ny pastoratsadjunktur. Den evangelisk-lutherska missionsföreningen, d v s EFS-föreningen, kunde med hjälp av Sofia Magdalena kyrkoråd anställa en präst 1891 i den nybyggda sjömanskyrkan. Denne skulle också efter kyrkoherdens anvisningar delta i församlingens arbete. L fick därmed direkt insyn i EFS-föreningens verksamhet. Periodiskt fick han också en personlig adjunkt och hade från 1893 en skrivare anställd på pastorsexpeditionen. Vad beträffar nya gudstjänstformer ersattes morgon- och aftonböner med bibelförklaringar, barngudstjänster infördes 1891, nattvardstillfallena utökades och husförhören omorganiserades. Någon församlingsdelning lyckades L däremot inte genomföra vare sig 1893 eller senare under 1890-talet beroende på massivt motstånd från arbetarbefolkningens och de frikyrkligas sida. Distriktsindelning infördes emellertid 1894 på L:s förslag och genom domkapitlets beslut. Han såg också till att de prästerliga tjänsterna så långt möjligt var tillsattes med företrädare för en pietistisk kyrkosyn med engagemang för sv kyrkan. I lekmannadopstriden 1898 markerade L kyrkans totaluppgift som religiös och etisk faktor i samhället och kom då i opposition mot såväl frikyrkliga som biskopar.

L framstår som församlingsrörelsens förgrundsgestalt. Genom olika verksamhetsformer, ofta prövade av väckelsen och under nådemedelsförvaltningens ledning, engagerade han lekmannakrafter. Diakoni i anknytning till församlingens legala organ började organiseras och fungera 1892 genom Centralstyrelsen. Då anställdes en sjuksköterska, och 1893 fick församlingen sina två första diakonissor Anna Posse, senare L:s andra hustru, och Hanna Elgh. Församlingsdiakonin skulle vara engagerande för församlingens medlemmar. På den lekmannaengagerade sidan bestod den av fattig- och sjukvård, mödramöten, arbetsstuga, söndagsskola, ungdomsarbete, tjänarinnekrets, missionskrets och syförening för diakoni. L anställde 1892–96 en sjuksköterska och fyra diakonissor men vid deras sida fanns ett stort antal medhjälpare ur församlingen. Verksamheten utvecklades också efterhand från fattigvård till. församlingsvård. Som en viktig del i arbetet bildades 1898 på initiativ av L Sv diakonsällskapet i Gävle. Utbildningsanstalten flyttades sedermera till Stora Sköndal. För den församlingsuppbyggande delen, där församlingsansvar och trosfördjupning kunde bearbetas, hade L 1894 bildat Diakonikretsen. Båda dessa verksamhetsformer och uttryck fick sitt centrum i det 1896 invigda församlingshuset, som var Sveriges första. L:s önskan att koppla samman legalt och frivilligt arbete för att hävda sv kyrkans karaktär av folkkyrka lyckades dock inte helt, men inspirationen och de från pietismen övertagna arbetsformerna blev av stor betydelse under det kommande århundradet.

Efter att L kommit ifråga vid biskopsval till Västerås 1898, aktualiserades hans namn ånyo i samband med att J A Ekman blev ärkebiskop. 1900 utnämndes L till biskop i Västerås. Lekmannaengagemanget för församlingen och sv kyrkan hade han effektivt organiserat under sin tid i Gävle. På samma sätt byggde han inom Västerås stift upp dess synodalorganisation. Det församlingsuppbyggande arbetet genom lekmannaaktivitet ville han inte endast skulle gälla Gävle eller Västerås stift. Därför tog han initiativet till bildandet av Sv kyrkans diakonistyrelse 1910. Genom den skulle församlingarna i hela kyrkan fä inspiration. Samtidigt nödgades han konstatera, att enhetstanken inte var reell från statens sida. Det blev tydligt genom 1910-talets radikalism och markerades bl a genom att biskopen inte längre skulle vara eforus vid läroverken och att katekesen upphörde att vara obligatorisk lärobok i folkskolan. Med sin pietistiska konfessionalism med filosofiska inslag stod L vid sidan av den teologiska utveckling som Nathan Söderblom, J A Eklund och Einar Billing representerade. Till detta kan L:s slutenhet och distans och hans organisationstänkande ha bidragit. Obestridligt är dock att han mot slutet av sitt liv kunde konstatera förekomsten av större frimodighet, aktivitet och ansvar inom sv kyrkan än under det utgående 1800-talet, och till den utvecklingen hade han själv verksamt bidragit.