Magnus Nilsson

Magnus Nilsson, trol f omkr 1107 (Suhm), d 4 juni 1134 i slaget vid Foteviken i Stora Hammar, Malm. Föräldrar: konung Nils Svensson av Danmark o Margareta "fredkulla" av Sverige. Uppges ha blivit vald till konung av götarna på 1120-talet.

G trol 1128 (Dlugosz) i Ribe m Rikiza, f efter 1110 (Balzer, s 123), dtr till hertig Boleslaw III "den snedmynte" av Polen o Salomea av Berg (Balzer, s 150) samt omg först m furst Wolodar Glebovic av Minsk (Gallén) o sedan m konung Sverker d ä av Sverige.

M:s framträdande som tronpretendent i Sverige berodde på att hans mor var en av den sv konungen (bd 19) döttrar och att dennes ätt torde ha dött ut på manssidan med hans brorson konung Inge d y (bd 19) på 1120-talet. Enligt Saxos omkr 1200 tillkomna danska historieverk skall M efter en ej med namn nämnd sv konungs död ha blivit vald till konung av götarna. Svearna skall ha förklarat detta val ogiltigt, då de ansåg sig ha företrädesrätt att välja konung. De valde en annan, ej namngiven, person, som emellertid dräptes av götarna. Makten övergick då enligt Saxo till M, men när han var upptagen av inbördeskrig i Danmark, valdes i stället Sverker d ä till konung.

Västgötalagens kungakrönika, som är några decennier yngre än Saxos verk, nämner ej M utan uppger som Inge dy:s – M:s mors kusin – efterträdare en Rangvald. Denne blev dödad av västgötarna, varefter Västergötland enligt denna källa styrdes av lagmannen (jfr bd 20, s 721) och landskapets hövdingar, tills Sverker d ä blev konung.

Att M ej nämnes i västgötalagens kungakrönika har ansetts tyda på att han ej blev erkänd som konung i Västergötland (Schück 1914) eller att man ansett sig böra förtiga hans val på grund av att man skämdes över hans dråp 7 jan 1131 på sin kusin, gudfar och rival om makten i Danmark Knut "lavard" (Beckman).

Detta dråp gjorde Knut till martyr, och till följd av sina anhörigas propaganda kanoniserades han som helgon av påven några decennier senare. Enligt Saxo måste M för en tid fly till Götaland, vars konung han då fortfarande var. Eftersom fadern snart lät kalla hem honom därifrån, utbröt uppror i Danmark. Även kejsar Lothar ingrep, eftersom Knut haft obotriternas land söder om Danmark som län under honom. Av kontinentala källor (C Weibull, s 156 f; Seegrün) framgår, att M måste infinna sig på ett tyskt riksmöte i Halberstadt och där som representant för sin gamle far avlägga länsed till kejsaren och krönas av honom 15 april 1134. Knappt två månader senare besegrades M och hans far av Knuts halvbror Erik "emune", varvid M stupade.

M är en av de fåtaliga personer från 1100-talet om vilkas både utseende och karaktär uppgifter bevarats. Enligt den i slutet av samma sekel verksamme Sven Aggesen skall han ha varit så lång att ingen nådde honom längre än till axlarna. Den något yngre Snorre Sturlasson nämner honom med tillnamnet "den starke". Den endast några år efter M:s död skrivna Roskildekrönikan prisar hans skönhet och styrka och kallar honom en glad givare, en vis man och en "älskare av fasthet i karaktären". Saxo medger visserligen, att han var rikt utrustad av naturen men skildrar honom huvudsakligen som kusinens svekfulle dråpare. M har blivit föremål för ett försök till omvärdering genom att Knut ansetts vara kejsarens representant gentemot den danska kungamakten (Paludan). Denna uppfattning, ehuru logisk, saknar emellertid stöd i källmaterialet (Christensen 1977).

M:s gravkor och minnesvård i Vreta klosters kyrka tillkom på 1500-talet. Varken M eller hans frände Magnus Henriksson, som han förväxlats med (Ahnlund), kan beläggas ha blivit begraven där.