Axel Lillie

Lillie, Axel, f 23 juli 1603 på Berga, Högsby, Kalm, d 20 dec 1662 på Lövstad, Kimstad, Ög. Föräldrar: fänriken Gustav L o Karin Bagge. Kammardräng hos Gustav II Adolf 19, inskr vid univ i Leiden 11 dec 23, fänrik vid hovreg 25, vid Röda reg 25, löjtn där 26, kapten 27, var överstelöjtn vid Närkes o Värmlands reg 26 okt 28, överste där 29, kommendant i Spandau 6 maj 31, var chef för Upplands reg 4 aug 31, var kommendant på Würzburg 34, guvernör på Marienburg 21 mars 35, på Höfft i Preussen 18 april 35, överste för Östgöta reg till häst 1 maj 35-6 jan 45, generalmajor av kavalleriet 35, v guvernör i Vorpommern o kommendant i Stralsund 4 maj 38, dessutom v guvernör i Hinterpommern 24 maj 41, av L Torstenson förordn guvernör i Meissen o kommendant i Leipzig dec 42, v guvernör över hela Pommern o kommendant i Leipzig 28 jan 43, riksråd 27 mars 48, frih 26 mars 51 (ej intr), krigsråd 14 juni 51, kammarråd 20 mars 52, lagman över Karelen 14 maj 52, greve 20 aug 52, generalguvernör i Pommern 29 nov 52, general av kavalleriet 54, guvernör i Halland 20 juli 55-15 juli 56, fältmarskalk 20 febr 57, generalguvernör i Livland 14 sept 61 (tilltr ej).

G 19 maj 1630 på Sthlms slott m Kristina Mörner, f 16 dec 1610 på Tuna, Rystad, Ög, d 14 april 1663 trol på Lövstad, dtr till landsh Otto Helmer v M o Maria von der Grünau.

L blev 1619 kammardräng (page) hos Gustav II Adolf o följde denne under fälttågen i Livland o Preussen. Han steg hastigt i graderna o befordrades på fyra år från fänrik till överste. Efter stilleståndet med Polen i Altmark 1629 återvände han till Sverige. 19 maj 1630 ordnade kungen hans bröllop på Sthlms slott. Till morgongåva gav han sin brud fädernegodset Lövstad. Dagen före bröllopet hade kungen hållit .sitt berömda avskedstal till ständerna, o dagen efter lämnade han Sthlm för alltid. Bland det krigsfolk som följde honom till Tyskland befann sig också L med sitt regemente.

I maj 1631, i samma månad som Magdeburg stormades av Tillys trupper, satt L som kommendant på den brandenburgska fästningen Spandau, där han arbetade på att förstärka försvarsverken. Han hade också order att driva på brödbakningen av den spannmål som kurfursten levererade o transportera brödet till armén med några hundra hästar som han skulle uppbringa "med godo eller ondo". Efter slaget vid Breitenfeld 7 sept följde han armén på dess tåg mot sydväst o ledde 8 okt stormningen av slottet i Würzburg i spetsen för sitt regemente. Hans krigarbana kom två månader senare att temporärt avbrytas. Då han 12 dec vid belägringen av Mainz stod o samtalade med den skotske översten Robert Monro, träffades han av en kanonkula som slet av hans vänstra ben i höjd med knät. Sedan han tillfrisknat, blev han kommendant på Würzburg. 1635 var han tillbaka i Sverige o fick då i uppdrag att föra över manskap till Preussen för att ge eftertryck åt de pågående stilleståndsförhand-lingarna med Polen. Sedan dessa avslutats genom fördraget i Stuhmsdorf, förflyttades trupperna under Lennart Torstensons befäl till Tyskland för att underställas Johan Baner, som var i starkt behov av undsättning. L fick först till uppgift att försvara Usedom o Wollin men kom snart att medverka i Baners operationer mot kurfursten av Sachsen. I dec ryckte han fram mot Fehrbellin, där han på själva juldagen slog tillbaka ett par sachsiska regementen.
I träffningen vid Petersberg 22 mars 1636 anförde han vänstra flygeln o den skotske översten Patrik Ruthven den högra. Under förföljandet av fienden kom L o Ruthven att i hastigheten angripa varandra o fick därför en skarp tillrättavisning av Baner. Denna tog de båda så hårt att de efter en tid begärde permission o begav sig till sina respektive hemländer.

Regeringen kunde dock inte undvara L:s tjänster, o hösten 1637 blev det överenskommet att L våren 1638 skulle bege sig till Stralsund för att ta kommandot över garnisonen där o samtidigt bli v guvernör över Vorpommern efter Herman Wrangel. Någon iver att tillträda sin nya post visade han dock inte. I mars fick han order att infinna sig i Sthlm 2 april "för att gå till skepps". 4 april utfärdades en ny order samtidigt som regeringen uttryckte sin förvåning över att han inte redan inställt sig. 8 maj beordrades han att "oförsummat bege sig till Stralsund", men ännu 20 maj var han kvar på Lövstad. I Pommern, dit han så småningom anlände, fick han omedelbart organisera mottagandet av förstärkningar till Baner, som därifrån förberedde ett nytt fälttåg. I detta kom L att ta aktiv del. Han fick i okt order att inta Demmin med en styrka på 2 000 man. Det lyckades inte då, men i mars 1639 fick han staden i sin hand. Följande år intog han några fästningar vid Havel o nedre Elbe. På begäran både av regeringen o Baner företog han omfattande värvningar, som han bekostade bl a genom pantsättning av egna guld- o silversaker hos borgare i Stralsund.

För att kunna utnyttja de militära resurserna i Pommern på rätt sätt var ett gott samarbete mellan L o hans kollega i Hinterpommern generalmajoren Johan Lilliehöök (s 109) liksom mellan honom o kommendanten Jon Lilliesparre i Wismar av största vikt, men i detta hänseende brast det på grund av kompetenskrav från L:s sida. Det gick så långt att regeringen till slut måste ingripa, o i febr 1641 uppmanades L att "fly alle fåfänge o ofunderade disputer över en förment höghet" o istället samverka med de andra "till en god expedition o fiendens förmodliga avbräck". Någon ytterligare förmaning blev inte nödvändig, kanske därför att Lilliehöök i maj beordrades att tillfälligt ta befälet över armén efter Baners död. L blev då v guvernör också över Hinterpommern o flyttade sitt residens från Stralsund till Stettin. Till hjälp vid förvaltningen hade han nu liksom tidigare i Vorpommern Johan Lillieströhm (s 148) med titeln assistensråd.

Sedan L:s vän o jämnårige kamrat från ungdomen Lennart Torstenson hösten 1641 tagit befälet över huvudarmén, fick L snart ansvarsfulla uppgifter att fylla. Tillsammans med Carl Gustaf Wrangel förde han från Pommern förstärkningar på 6 000 man till Torstenson, o i det blodiga andra slaget vid Breitenfeld 23 okt 1642, där bl a hans guvernörskollega Lilliehöök stupade, anförde han andra linjens mitt. I dec meddelade Torstenson regeringen, att han förordnat L till guvernör i Meissen o kommendant i det nyss erövrade Leipzig till dess han bragt staden o slottet "i behörig defension". L:s förordnande på den för krigföringen o speciellt för underhållstjänsten mycket viktiga posten i Leipzig, som med viss tvekan godkändes av regeringen, kom att bli långvarigare än Torstenson tänkt sig o räcka ända till krigets slut.

För L kom förordnandet i Leipzig oväntat, o han ville gärna återvända till Pommern för en kortare tid. Då hans permissionsansökan ankom till Sthlm, blev den emellertid avslagen, o L anmodades att "icke så mycket akta edra privatsaker att I sätte vår tjänst avsides". Utan att avvakta svar hade emellertid L redan begivit sig på väg, o då regeringen fick veta detta, beordrades han att genast återvända till Leipzig. Samtidigt fick Torstenson, vars tillstånd L erhållit o åberopat sig på, en allvarlig befallning att förmå L att resa tillbaka. Särskilt förargad blev L över insinuationen, att han skulle ha rest till Pommern av privata skäl, o i ett brev till Per Brahe från Stettin 29 juli bedyrar han, att han på sin ålderdom — han var nyss fyllda 40 år — aldrig skulle kunna tillåta sig något sådant. Han hade mycket att uträtta för arméns räkning i Pommern, särskilt sedan Johan Oxenstierna, som varit honom behjälplig med administrativa göromål, rest till fredskongressen, o då truppförstärkningar väntades från Sverige. Att privata ärenden till viss del låg bakom L:s agerande är dock otvivelaktigt. Han hade stora intressen att bevaka i Pommern, där han bl a innehade amtet Loitz. Vad varken L eller Torstenson visste, då L lämnade Leipzig, var att regeringen sedan länge tänkt göra upp med Danmark o att tidpunkten för L:s resa därför inte var lämplig. Då han återkom i början av sept, var det också i grevens tid. I samma månad började kriget. Torstenson drog norrut med armén, o L:s närvaro i Leipzig var då så mycket mer nödvändig.

I början av 1645, sedan Torstenson kommit tillbaka från den danska expeditionen, framställde kurfursten av Sachsen önskemål om ett stillestånd, o till förhandlare på sv sida utsågs L o Lillieström. Förhandlingarna, i vilka även H Ch Königsmarck tidvis deltog, ledde 27 aug till en vapenvila i sex månader. Av intresse för L:s del var särskilt kurfurstens åtagande att månatligen leverera 11 000 rdr till krigsstaten i Leipzig. Våren 1648 utnämndes L till riksråd o fick order att resa hem. Han lämnade dock inte sin befattning i Leipzig förrän 1 sept. I nov uppmanades han att "oförtövat" bege sig av, men stannade det oaktat flera månader med hustru o två barn i Ulm hos sin svåger generallöjtnanten Robert Douglas. Denne höll där på att indriva de i fredstraktaten beviljade satisfaktionsmedlen, av vilka L tilldelats en portion på 20 000 rdr. Inte förrän hösten 1649 var han tillbaka i Sverige. I febr 1650 fick han ett helt civilt uppdrag, då han förordnades att undersöka varför Motala ström så ofta svämmade över, o om detta, vilket förmodades, berodde på att "skadliga verk" anlagts i ån, skulle han som "en man av auktoritet" se till att dessa blev bortrivna.

1651 o 1652 var för L rikt givande år. I mars 1651 blev han friherre till Kides, en pogost i Kexholms län, bebodd av 257 bönder, i mars 1652 fick han fullmakt på lagmansdömet i Karelen o i aug upphöjdes han i grevligt stånd med några socknar i södra Halland till grevskap under namnet Lillienborg. Både i friherre- o grevevapnen förekommer talande nog en gyllene enbent krigare, i friherreskölden utrustad med ett svart träben. 1652 utnämndes L också till kammarråd o förordnades till generalguvernör i Pommern. Först i maj 1653 begav han sig emellertid till sitt guvernement. 1655 utnämndes han till guvernör över Halland, o i okt anlände han till Halmstad. Våren 1656 begav han sig till sin gård Lövstad i Östergötland. Han hade svår värk i höften o i sitt stympade ben o kunde bara sitta eller ligga. På grund av sina plågor, som ytterligare förvärrades av den s k tredagarssjukan, möjligen malaria, begärde han att få slippa att resa tillbaka till Halmstad. Regeringen lät sig dock inte bevekas o då han såg att "de gode herrar ingen lamhet eller sjukdom vill upptaga utan bara döden" begav han sig iväg. När han kom fram skrev han direkt till kungen, som befann sig i Polen, o i okt fick han genom ett brev från Douglas höra att han befriats från uppdraget i Halland. Han lämnade då genast Halmstad utan att avvakta sin efterträdares ankomst o hoppades att regeringen inte skulle ta detta illa upp på grund av hans "opasslighet".

Efter den danska krigsförklaringen 1657 placerades L i Kalmar för att organisera försvaret där. S å utnämndes han till fältmarskalk. Han ankom till Kalmar 30 maj o fick omedelbart ett drygt arbete med att sätta försvaret av staden o fästningen i stånd. I brev på brev begärde han mera folk, pengar o förnödenheter. Så som kriget kom att utveckla sig, förblev läget vid blekingegränsen lugnt, o i aug 1658 fick L order av kungen att bege sig till Sthlm för att förestå krigskollegiet. Under de följande åren fram till sin död vistades L omväxlande på Lövstad o i Sthlm, där han bodde i eget hus, beläget där Operan nu ligger. Han deltog i riksdagen i Gbg 1660 o användes varje år till att mönstra regementena i Östergötland o Södermanland. 1 Karl X Gustavs begravningståg förde han betecknande nog Vendes fana.

L blev med tiden en mycket rik man. Under sin långa vistelse i Tyskland förstod han att ta för sig, o mycket av det han ägde var krigsbyte. Så tillskansade han sig redan vid stormningen av Würzburg åtskilligt av värde, o fast han inte själv var med vid erövringen av lillsidan i Prag i krigets sista minut, förde han ändå med sig hem fyra kistor med dyrbarheter därifrån. Efter hemkomsten på hösten 1649 inledde han en serie omfattande godsköp av kronan o enskilda. På detta sätt o genom donationer av drottningen o byten med kronan ökade han avsevärt sitt godsinnehav, i synnerhet i Östergötland o Småland. Samtidigt lånade han ut betydande belopp både till Kristina o särskilt till tronföljaren Karl Gustav. Till de större enskilda låntagarna hörde även riks marsken Jakob De la Gardie, som 1651 lånade 40 000 rdr mot pant i gods i Småland. Räntan var i regel 10 %. Summan av godsköp o lån uppgick 1649-54 till omkr 200 000 rdr. En del av de utlånade pengarna bestod av dukater, ett guldmynt av kontinentalt ursprung. Till drottning Kristinas kröning sålde L till kronan för 2 700 rdr en silverservis på 89 delar, tillverkad i Augsburg, som drottningen sedan skänkte till Jakob De la Gardie.

L var en skicklig organisatör o förstod att skaffa sig respekt hos underlydande. Vid sidan av sina officiella plikter som kommendant o guvernör tog han sig tid att sköta sina vidlyftiga privata affärer, vilket regeringen var väl medveten om o ibland fann anledning att påtala. Trots hans självrådighet var hans duglighet aldrig ifrågasatt, o han utnyttjades hårt o hänsynslöst i kronans tjänst. Man kan fråga sig, hur L påverkats till sin karaktär av den skada han drabbades av i början av sin militära bana. Har han, häftigt ärelysten som han var, måhända omedvetet sökt kompensera sitt handikapp, som hindrade honom att uppnå en härförares ställning, med att ivrigt tillgodogöra sig de frukter kriget kunde ge en högt uppsatt administratör? Han fick i varje fall ekonomiskt ut mera av kriget än de flesta o förstod att väl förvalta sin förmögenhet. När det gällde att sega sig upp på samhällstoppen lyckades han genom ihärdiga påtryckningar bli först friherre o strax därpå greve o på det militära området förunderligt nog stiga ända till fältmarskalk. Ett försonande drag i jakten efter titlar, gods o ägodelar var hans omsorg om sin familj o sina tjänare på godsen. Han var musikalisk o spelade själv luta. Helst bodde han på stamgodset Lövstad, där han lät uppföra en ståtlig byggnad, o där slutade han vid jultiden 1662 sina dagar. Sin sista vilostad fick han i Kimstads kyrka några kilometer därifrån.