Johan (Jahan) Lilliehööck

6 Lilliehööck, Johan (Jahan), son till L 4 i hans första gifte, f 1598, d 23 okt 1642 i slaget vid Leipzig. Inskr vid UU 8 dec 15, fänrik vid kungens livg 18, kapten vid Nils Ribbings reg från Österbotten 23, vid Kristoffer Mannerskölds reg från Finland 24, överstelöjtn vid Österbottens reg 16 febr 26, överste för Björneborgs reg hösten 28— 1 mars 30, för ett reg från Västergötland mars—maj 30, för Västmanlands reg 31 — 34, deltog i riksdagarna 33 o 38, insp över garnisonen i Riga 8 okt 33, häradsh i Hammarkinds hd, Ög, 9 maj 34, generalmajor över fotfolket i Livland 24 okt 34 (ny fullm 10 aug 35)-14 juni 38 (SKF), häradsh i Sundals hd, Älvsb, 7 juni 37, guvernör över Hinterpommern o kommendant i Stettin 31 maj 38, rikstygmästare 24 mars 42.

G 1) 1628 m Christina Hästehufvud, f 8 mars 1614, d 8 okt 1629, dtr till guvernören Anders Eriksson H (bd 19) o Anna Ållonsköld; 2) 10 juli 1632 i Sthlm, Nik, m Ingeborg Bååt, f 3 april 1614, d 30 dec 1635 i Riga, dtr till v presidenten Jakob Jakobsson (Bååt) o Kerstin Tott; 3) 22 okt 1637 på Häradssäter (nu Herrsäter), Värna, Ög, m Christina Ulfsparre, d 5 juni 1684, dtr till ståth Erik Göransson U o frih Beata Oxenstierna samt senare omg m kammarrådet Gustaf Persson (Natt o Dag).

L blev efter studier vid Uppsala universitet "uppvaktare" hos Gustav II Adolf o fick sina första militära erfarenheter under fälttågen i Polen o Preussen. Redan 1626 blev han överstelöjtnant; två år senare utsågs han till överste för Björneborgs regemente. Våren 1630 avgick L som regementschef, o under Gustav II Adolfs tyska fälttåg kvarstannade han i Sverige, där han 1631 blev chef för Västmanlands regemente. Till följd av det spända förhållandet till Polen efter kungens död utsågs L hösten 1633 till militär chef i Riga. Året därpå erhöll han tjänsten som generalmajor över infanteriet i Livland.

Efter återkomsten till Sverige 1636 var L sysselsatt med mönstringar o utskrivningar. 1638 sändes han till Tyskland för att tillträda de viktiga posterna som guvernör i Hinterpommern o kommendant i Stettin. De åtgärder han vidtog för att återställa ordningen i dessa utsatta områden vann regeringens gillande. För att undsätta Baner företog han 1639 ett tåg mot Schle-sien men bröt under belägringen av Landsberg sitt ena ben o måste själv kvarstanna i den erövrade fästningen.

Då man våren 1641 i rådet diskuterade vem som skulle bli Baners närmaste man, föreslogs L av Lennart Torstenson med motiveringen: han har förnäma kvaliteter, "haver courage", är ambitiös o vill lära o därtill modest o av ett gott omdöme. Rådet tillstyrkte detta o tillade att om L tjänat under kungen i tyska kriget, skulle han utan tvivel ha nått ett högt avancemang. L behöll posten som närmaste man även till den nye överbefälhavaren Torstenson, o när denne samma höst anlände till armén i Tyskland, infann sig L med två regementen, som han själv värvat i Hinterpommern.

Samarbetet mellan de båda männen fungerade utmärkt. L övertog Torstensons gamla post som chef för artilleriet med den nya titeln rikstygmästare. De följdes åt på tåget mot Schlesien, intog flera fästningar o utkämpade i okt 1642 drabbningen med den kejserliga armén vid Leipzig. L som anförde mitten lät sitt artilleri rycka fram men sårades dödligt av ett muskötskott o fördes ur striden. Innan han dog, anbefallde han maka o barn i pfalzgreven Karl Gustavs händer. På en jakt hemfördes hans stoft till Norrköping, där han jordfästes i det gravkapell han själv låtit uppföra i S: t Johannes kyrka. SA lät 1812 slå en medalj till L:s minne, som då tecknades av F M Franzén.