Johan Banér

10. Johan Banér till Målhammar, Norrby och Werder, broder till de tre föregående [B. 7, B. 8, B.9], f. 23 juni 1596 på Djursholm, d. 10 maj 1641 i Halberstadt. Volontär under brodern Svante Banér vid Pskovs belägring 1615; kammarjunkare 1617; tjänstgjorde tillika som kornett vid livfanan; kaptenlöjtnant vid hovregementet i början av år 1620; erhöll överstes charge som belöning för visad tapperhet vid Rigas belägring 1621; chef 1622 för Östgöta regemente till fot, vilket 1624 förstärktes med ett par smålandskompanier (memorial 7 apr.); slagen till riddare på rikssalen i utskottsständernas närvaro 2 apr. 1625; kommendant i Riga 1625–26; kommendant på Danziger haupt okt. 1626 samt ståthållare (guvernör) därstädes från hösten 1627; kommissarie vid stilleståndsunderhandlingarna med polackerna 1627, 1628 och 1629; guvernör i Memel hösten 1629–1630; riksråd 1630 (ed 19 maj); general för infanteriet samt tillika överste för ett värvat tyskt infanteriregemente 13 juli s. å.; svenska kronans och sachsiska kretsarnas fältmarskalk 1634; tf. generalguvernör i Pommern 1638; generalguvernör 28 nov. s. å. (instruktion 8 dec). 

Gift 1) nov. 1623 med drottningens kammarjungfru Katarina Elisabet von Pfuel, f. 1598, d. 20 febr. 1636, dotter till den brandenburgske adelsmannen Adam von Pfuel; 2) 25 juli 1636 med Elisabet Juliana von Erpach, d. 29 maj 1640, dotter till greve Georg von Erpach och änka efter översten i svensk tjänst Georg Ludvig von Löwenstein; 3) 16 sept. 1640 med Johannette Margareta av Baden, f. 5 dec. 1623, d. febr. 1691, dotter till markgreven Fredrik V av Baden och år 1648 omgift med greve Henrik von Thurn.

Den 14 juni 1603, vid nära fyllda sju års ålder, föll B. ut genom fönstret i »övre rundeln» på Hörningsholm; våren 1612 störtade portvalvet i Djursholms slott samman, då han sprang ut genom dörren. Hans närmaste mindes hans underbara räddning ur dessa och andra ögonskenliga livsfaror som ett vittnesbörd om att Gud sparade honom för stora uppgifter. Näppeligen var det dock endast sådana tecken, som hos barnet och ynglingen läto ana en ovanlig bestämmelse. Av brist på samtida källor kunna vi varken jäva eller bestyrka en gammal tradition, enligt vilken B. som gosse skulle ha visat ringa håg för läxläsning och röjt ett obändigt och ostyrigt lynne. Den rika begåvningen och temperamentet måste i varje fall tidigt ha röjt sig, och ingenting nödgar till att förkasta anekdoten om gossens käcka svar till Karl IX: »Fanen tjäne er, som slagit huvudet av farkär!» Endast i förbigående skymtar B. under uppväxtåren. Av en tillfällighet vet man, att han jämte bröderna erhållit undervisning av preceptor i hemmet. Från de jämbördiga ynglingarnas främsta och mest utvecklande bildningsmedel, den mångåriga utländska studieresan, var han avstängd genom familjens torftiga villkor. Men om något brustit i hans första utbildning på grund av ogynnsamma yttre omständigheter eller hans eget förvållande, ersattes detta genom de impulser, han mottog vid Gustav Adolfs hov och i hans högkvarter, där konungens personlighet, de stora uppgifterna och umgänget med de många framstående utländska officerarna sporrade till fortsatt utveckling. Hans mannagärning liksom de många brev, som flutit ur hans penna, vittna om att han behärskade tidens högadliga bildning med dess jämnmått av bokligt vetande och ridderliga färdigheter. Särskilt bör det ihågkommas, att han i största utsträckning togs i anspråk för fortifikatoriska uppgifter, där ju de teoretiska insikterna i krigskonsten omedelbart kommo till sin rätt. I konungens vänskap och närmaste omgivning fann han en plats, redan långt innan ålder och erfarenhet gåvo honom en ledande ställning inom armén. Så kallades han att vara Gustav Adolf följaktig på den bekanta friarresan till Tyskland 1620 och mottog det ömtåliga uppdraget att som hans ombud kvarstanna vid kurfurstehovet, tills giftermålskontraktet mellan konungen och Maria Eleonora uppsatts.

Efter den förberedande tjänstgöringen i fält 1615 och den fortsatta utbildningen vid livfanan började B. sin egentliga krigarbana, då han som kompanichef deltog i Rigas belägring 1621. Här köpte han sin överstegrad genom att hänsynslöst sätta in sin person — han sårades, då han vid ett stormningsförsök i spetsen för sitt folk bestigit vallen, och måste bäras ur striden — och togs sedan inom kort i anspråk som regementschef samt användes därjämte snart i växande utsträckning för de högre uppgifter, som vid denna tid, då generalitetet ännu ej erhållit någon mera genomförd organisation, plägade påläggas de betrodda överstarna. Han var också en officer efter Gustav Adolfs sinne, outtröttligt arbetsam, seg och ihärdig, rådig, snabb i beslut och handling och alltid färdig att gå i spetsen i faran. Överallt där det gäller, är han med, och hans meritlista blir snart sagt ett sammandrag av den svenska arméns krönika. Under 1622 års kurländska fälttåg lät han »spörja sin manlighet» vid stormningen av en skans framför Mitau, och under de därpå följande lugnare åren nämnes hans namn, var gång krigsmakten sattes i rörelse vid befarade anslag från grannarna, liksom framför allt vid de stora truppsammandragningar, som gåvo eftertryck åt de framgångsrika underhandlingarna med Danmark 1624. Samtidigt var han en av de främsta medarbetarna vid det epokgörande nydaningsarbete, som under dessa år omskapade den svenska armén; särskilt hans insats för reformerandet av fotfolkets uppställning till strid och eldgivning skall ha varit betydande. På hösten 1623 hade drottningen på Hörningsholm firat hans bröllop med sin hovfröken Katarina Elisabet von Pfuel. Hon stod under många år troget vid sin makes sida, delande även fältlivets vedermödor, och skänkte honom flera barn, av vilka sonen Gustav Adam (se nedan) och dottern Kristina Barbro (f. 1627, d. 1650) överlevde fadern. Det åter upplågande kriget med Polen ökade för varje år B:s krigiska meriter. Så framträdde han 1625, då han fick taga befälet över ett av norrlandsknektar bildat regemente, vid Kokenhusens, Bersons och Birsens erövring samt transporterade flodledes fram artilleriet till Mitaus belägring; i slaget vid Wallhof deltog han däremot ej, emedan han kvarlämnats som kommendant i Riga. Under 1626 års preussiska fälttåg var han åter vid sin konungs sida och fick bl.a. vid den berömda stormningen av Spraudenz under striderna kring Mewe i sept. närmast under Gustav Adolf »formera bataljen». En föga lysande men synnerligen viktig uppgift tillföll honom därpå med kommandot på Danziger haupt, en skans, avsedd att spärra tillförseln till Danzig från landssidan. I nära tre år fick han hålla ut på den låga, sumpiga deltaudden, delande sin tid mellan den enformiga vakttjänsten, befästningsarbetena och kampen mot det höst och vår översvämmande flodvattnet samt de i det osunda klimatet härjande sjukdomarna. Snart var allt så i ordning, att han kunde taga sin familj till sig. Till en början hade han att avvisa ett och annat anslag från staden, men om än detta gick lätt nog, kunde han ej hindra fienden från att våren 1627 på motsatta stranden uppkasta en skans vid byn Käsemark. Omväxling och händelser av större räckvidd bragte somrarna, då konungen kom och armén gick i fält. Till året 1627 hör det misslyckade försöket att från Danziger haupt nattetid gå över Weichsel och överrumpla Käsemarksskansen, som så när kostat Gustav Adolf livet — skansen togs senare från landsidan — samt de ej mindre bekanta striderna vid Dirschau, då B. under anfallet mot polska armén 7 aug. förvärvade sig ny berömmelse samt 8 aug. förde den åter sårade konungen ur elden och därefter med stor bravur stormade byn Rokitken, varvid han själv sårades, ehuru ej allvarligt. Följande år beordrades B. att rekognoscera den polska flottans förläggning vid Danzig och deltog därpå i det framgångsrika överfallet på densamma i slutet av juni. I början av aug. åtföljde han armén på dess marsch söderut och fick nu med anledning av sergeantmajor-generalen F. B. von Thurns sjuklighet och död merendels fylla platsen som konungens närmaste biträde vid arméns ledning; särskilt under den till följd av väderleks- och vägförhållanden ytterst prövande återmarschen inlade han därvid stora förtjänster. Hans viktigaste uppgift under det preussiska kriget återstod dock ännu. Då Gustav Adolf till följd av Arnims expedition 1629 såg sig nödsakad att inför den polsk-kejserliga övermakten falla tillbaka i en utpräglad defensivställning, fick B. befälet över de framskjutna befästningarna på Montau spitz, mot vilka Arnims offensivkraft bröts.

B:s lysande militära förtjänster hade ej blivit obelönade. Hans direkta lön som överste uppgick till 1,000 dlr smt (à kr. 2,67, myntvärdets fall oberäknat), men mera betydde säkerligen hans växande godsbesittning. Han skrev sig sedan gammalt till Målhammar i Björksta socken i Västmanland och Werder i Lifland. Därjämte erhöll han 26 okt. 1623 av Gustav Adolf nitton gårdar i Västmanland och Uppland, en donation, som efter att till en början ha varit given på Norrköpings besluts villkor 13 sept. 1631 till belöning för hans välförhållande i slaget vid Breitenfeld förvandlades till evärdelig. Än bättre ställd hemma i Sverige blev han, då han 9 nov. 1627 benådades med ett kronans stenhus vid Järntorget i Stockholm, på gamla riksbankshusets tomt. I denna naturahushållningens tid var emellertid jordbesittning nödvändig även i avlägsnare trakter, där kronan mera stadigvarande påkallade de adliga herrarnas tjänst. Gustav Adolf plägade ju också frikostigt gå detta behov till mötes. Redan före 1625 års fälttåg fick sålunda B., 23 apr. 1625, en donation av förbrutna lifländska gods, och därtill lades 24 aug. samma år det av honom själv erövrade Berson. Så snart kriget flyttats över till Västpreussen, utrustades han likaså där med tillbörligt underhåll genom en donation av gods i Pomerellen (21 juli 1626), vilka dock självfallet återgingo efter fördraget i Altmark. Någon politisk roll torde B. trots sin konungs ynnest och förtroende vid denna tid ej ha. spelat, men hans inkallande i riksrådet 1630 förbereddes även genom andra meriter än de rent militära; så fick han som kommissarie deltaga i de ända sedan vintern 1626–27 ständigt återkommande förhandlingarna med polackerna, som slutligen ledde till stilleståndet i Altmark, samt lade såsom guvernör i Memel hand vid det begynnande organisationsarbetet i de nyförvärvade västpreussiska hamnarna. Det vill emellertid synas, som om tjänstgöringen i Preussen varit betydelsefull för B. även därutinnan, att grunden då lagts till den i framtiden så ingripande motsättningen mellan honom och Axel Oxenstierna, under dessa år hans förman, så snart konungen ej var närvarande. Oförenligheten i bådas lynnen ligger i öppen dag: det var säkerligen lika svårt för den lugnt beräknande, metodiske administratorn att finna sig till rätta med den impulsive krigaren, som det var för denne att ge sig till tåls med andras — och helst civilisters — befallningar och kontroll. Att deras vidlyftiga brevväxlings svarvade fraser mången gång gömma ej så litet av spänning, torde få anses visst; att åter Oxenstierna med svartsjuka sett B:s konungagunst samt sökt hålla honom skild från Gustav Adolfs person, kan trots de skäl, som ansetts tyda därpå, ingalunda sägas vara uppvisat, och i varje fall ha dylika försök, om de ägt rum, icke krönts med framgång.

Vid överfarten till Tyskland var B. Gustav Adolfs närmaste man på amiralskeppet Tre kronor samt fyllde vid och efter landstigningen oavbrutet de viktigaste uppgifter. Att han nu fick utbyta sin överstebeställning mot generalsvärdigheten, var endast en bekräftelse på den ställning, han länge sedan vunnit. Alldeles som förut användes han — vid sidan av sina uppgifter som infanteriets chef — än i självständiga uppdrag, än, och med en förkärlek, som väckte hans officerskamraters avund, som konungens högra hand och närmaste man vid av denne personligen ledda operationer. Ur hans meritlista från dessa månader må följande antecknas. Det var han, som förestod de vidlyftiga befästningsarbetena vid Stettin efter stadens besättande. Därpå följde han konungen under den första expeditionen mot Mecklenburg, kvarlämnades såsom befälhavare vid den pommersk-mecklenburgska gränsen, var sedan, ehuru först efter segern vid Greifenhagen-Garz, åter i högkvarteret, där han bl. a. betroddes med att deltaga i underhandlingarna med Charnacé och undertecknade fördraget i Bärwalde, samt följde slutligen Gustav Adolf på den andra mecklenburgska expeditionen i början av år 1631 och fick efter dennas fullbordande taga befälet i kvarteren kring Demmin. Då Tillys över Neu-Brandenburg framförda anfall i mars gjorde slut på det lugn, konungen tänkt unna sina soldater, fick B., sedan Gustav Adolf bestämt sig för att manövrera ut sin motståndare i stället för att våga ett slag, övertaga ledningen av de vidlyftiga befästnings- och broslagningsarbetena vid lägret i Schwedt, och då den svenska armén, sedan Tilly på detta sätt diverterats, fortsatte söderut, var det B., som genom att på Oder i rätt tid framföra artilleriet möjliggjorde Frankfurts hastiga erövring (3 apr.), liksom det också var han, som anförde den först i staden inträngande stormkolonnen. Kvarlämnad i Frankfurt för att täcka konungens rygg, då denne vände sig mot Landsberg, gav han ett bevis på sin egenrådighet, då han på eget bevåg kallade Horn till sig och trots upprepade order ej bröt upp med av Gustav Adolf begärda förstärkningar, förrän han övertygat sig om att ett rykte om Tillys annalkande var falskt. En synnerligen viktig uppgift fyllde han åter, då han i juli fick besätta Havelberg samt leda och utföra de befästnings- och broslagningsarbeten, som skapade det berömda lägret vid Werben. I slaget vid Breitenfeld ledde han såsom konungens ställföreträdare på högra flygeln det framgångsrika försvaret mot Pappenheims framstormande ryttarmassor.

Då Gustav Adolf efter segern fördjupade sig i Sydtyskland, lämnade han för att täcka sina förbindelselinjer Vilhelm av Weimar och B. med tvenne i huvudsak stationära kårer i Thüringen och trakten av Magdeburg; vad B. beträffar, ålåg det honom som särskild uppgift att blockera Magdeburg och i övrigt utbreda sina kvarter på fiendens bekostnad. Samtidigt skulle tvenne rörliga kårer under Åke Tott norrut i kustländerna och Vilhelm av Hessen söderut utmed Weser efter något skiftande dispositioner i samverkan göra upp räkningen med de i Nordvästtyskland kvardröjande katolska styrkorna. Det är ju välbekant, att det sålunda uppställda programmet ingalunda kunde förverkligas. Ledningen gled trots alla brev och budskickningar med nödvändighet ur konungens händer, i samma mån som han avlägsnade sig, och ingen av befälhavarna var utrustad med tillräcklig auktoritet för att återställa enhetligheten i operationerna. Under tiden komplicerades ställningen genom Danmarks allt misstänktare hållning, och slutligen fick fienden i Pappenheim en befälhavare, som visste att begagna sig av motståndarnas söndring. Även på B. har både i samtiden och i historieskrivningen en del av det snöpliga misslyckandet återfallit, men en granskning av hans order och åtgärder visar, att han i verkligheten korrekt fyllt sin uppgift att täcka huvudarméns förbindelselinjer och att det var denna uppgift, som hindrade honom från att verksammare ingripa i övriga krigshändelser. Vilseledande rykten om händelserna i Mecklenburg uppjagade i dec. 1631 hos Gustav Adolf en oro, som föranledde förhastade, även B. på det närmaste berörande order, men hela denna episod blev utan följder och är endast ett uppseendeväckande exempel på svårigheterna för den dåtida befälsföringen. Först i jan. 1632 kom B. i händelsernas brännpunkt. Medan han efter en del smärre framgångsrika företag i lugn och ro blockerade Magdeburg, kom plötsligt Pappenheim i ilmarscher emot honom. För svag att våga ett slag, drog han sig i tid undan i skydd av Kalbe; Gustav Adolf bröt upp till hans undsättning, Vilhelm av Weimar, Vilhelm av Hessen och Tott kallades till hjälp — men Pappenheim, i verkligheten själv den svagaste, skyndade med den räddade magdeburgska besättningen tillbaka. Att han lyckades oskadd undkomma mitt ibland så många fientliga arméer, väckte redan då det största uppseende och en förtrytelse, som bl. a. vände sig mot de svenska generalerna och ej minst mot B. Det är också alldeles riktigt, att fullföljandet av operationerna mot Pappenheim slutligen strandade på att denne och Vilhelm av Weimar avbröto förföljandet, men detta berodde ej på lågsinnad »jalusi», som man utan tillräcklig undersökning antagit, utan på uttryckliga order från den högste befälhavaren, som ej tillät, att huvudarméns förbindelselinjer blottades. Sättande dennas intresse före »biverket» i Nordvästtyskland, kallade Gustav Adolf kort därpå B. till sig och lät honom endast avdela en mindre styrka till Magdeburgs försvar. I mitten av mars förenade sig B. med huvudarmén och försvinner därpå i konungens skugga; han tjänstgjorde som sergeant-major-general och kom så att ständigt bli Gustav Adolfs närmaste militäre rådgivare. Det omtalas, att han utmärkte sig vid Donauwörths erövring och övergången av Lech samt någon gång detacherades till särskilda uppgifter, bland vilka den viktigaste och mest krävande var att med arriärgardet skydda huvudarméns reträtt efter det misslyckade anfallet mot Ingolstadt i apr. Då därpå Gustav Adolf skyndade mot Wallenstein och för att neutralisera verkan av dennes förening med den bajerska armén kastade sig in i det befästa lägret vid Nürnberg, var B. kvar i trakten av Lech och träffades där liksom Bernhard av Weimar — vilken likaledes kvarlämnats i Sydtyskland — av ordern att ofördröjligen förena sig med Oxenstierna för att komma Gustav Adolf till hjälp. Skarpt ansatta av den efter konungens avmarsch påträngande fienden, kunde de båda generalerna lösgöra sig först efter att genom en rad framgångsrika operationer ha tryggat den svenska ställningen, ett egenmäktigt dröjsmål, för vilket B. såsom den högstkommenderande tog ansvaret. Vid en förberedande rekognoscering före det misslyckade försöket att storma Wallensteins läger 24 aug. sårades B. av en muskötkula i högra underarmen. Som benpiporna skadades och en elakartad sårfeber tillstötte, blev hans tillstånd snart betänkligt och han såg sig för månader avstängd från aktiv tjänst; fullt läkt blev såret aldrig. Kvarlämnad som högste befälhavare i Schwaben under Gustav Adolfs tåg till Lützen, kunde han på sitt sjukläger blott med oro och grämelse följa sin ställföreträdares, Kristians av Birkenfeld, åtgöranden. När han i början av dec. ehuru ännu långt ifrån fullt tjänstduglig, själv tog kommandot, voro trupperna halvt i upplösningstillstånd, och han råkade i en kännbar förlägenhet, då fienden med stor övermakt vände sig mot honom och började erövra de av svenskarna besatta fästningarna. Lyckligtvis hade han emellertid i känslan av sin svaghet redan förut påkallat undsättning av Horn, och då denne 4 jan. 1633 förenade sig med honom, återställdes jämvikten. Kort därpå, i medlet av månaden, lämnade B. medtagande sitt livregemente plötsligt armén, måhända efter en brytning med Horn.

Den overksamhet, vari B. sålunda inträdde, skulle komma att sträcka sig över månader. De personliga skäl, som gåvo honom anledning att draga sig tillbaka, voro näppeligen den djupaste grunden. Av allt att döma hade endast Gustav Adolfs auktoritet försonat svenskarna i hans omgivning med de vittutseende planer, han upptagit till förverkligande efter Breitenfeld. För B. var det militära skäl, som voro de avgörande. Med bekymmer såg han den enhetliga, väldisciplinerade armé, som han varit med om att skapa under 1620-talet och som vunnit de stora segrarna, sänkas i kvalitet och lossna i fogarna, i samma mån som de i tjänsten prövade svenska och utländska yrkesofficerarna utspäddes med tyska furstar och adelsmän, framdragna för sitt inflytandes skull vida mer än för militära förtjänster och bundna vid Sverige endast av personliga, kanske föga varaktiga intressen. Redan under konungens livstid hade han fäst Oxenstiernas uppmärksamhet på vådorna härav, och omedelbart efter dennes död frambar han till rikskanslern det av militära skriftställare högt skattade förslaget att av de bästa regementena skapa två rent svenska arméer under Horns och hans eget befäl, medan de mot Sverige mindre pålitliga trupperna skulle lämnas åt bundsförvanterna. Oxenstierna stod emellertid icke att vinna för denna mening. Vilken hans ställning än må ha varit till Gustav Adolfs sista planer, så länge dennes person utgjorde en borgen för deras framgång, så såg han efter konungens död ingen annan utväg än att lösgöra Sveriges krafter ur Tyskland för att trygga sig mot de fientliga grannarna. Krigsbördan borde i möjligaste mån skjutas över på de tyska bundsförvanterna, vilka, om de höllo tillsammans, borde utgöra en tillräcklig barriär mot de katolska huvudmakterna, och Sverige begränsa sin insats till att sammanhålla och leda det hela genom sin redan vunna militära maktställning samt genom sina generaler och diplomater. Det säger sig själv, att det blev Oxenstiernas planer, som segrade: sitt uttryck fingo de i det konstfulla system, som på de långsläpiga konventen uppbyggdes i föregiven anslutning till Gustav Adolfs helt annorlunda tänkta »corpus evangelicorum». Sammanslutningens tungroddhet och militära otymplighet gjorde den till en styggelse för en soldat som B., och det blev honom så mycket svårare att ge sig till tåls, som han säkerligen ej höjde sig till kanslerns vidsynta blick över den svenska statens allmänna läge och uppgifter.

Liksom på övriga krigsskådeplatser, där Gustav Adolf använt B., hade han även i Tyskland försett honom med gods till hans uppehälle: den 6 febr. 1632 erhöll han slottet Egeln med tillhörande domprostamt i stiftet Magdeburg och några månader senare, 2 juni, en ytterligare förbättring på den kungliga gåvan, av vilken han f. ö. drog så mycket större fördel, som han framdeles sålde egendomen, innan svenskarnas välde i stiftet störtade samman. Jämte avkastningen av Egeln och övriga godsräntor uppbar han riksråds- och generals(fältmarskalks)lönerna å 1,000 och 3,000 dlr smt (riksrådslönen höjdes från senare halvåret 1634 till 1,500 dlr smt, varemot fältmarskalkslönen 1637 utgick med endast 2,250 samt fr. o. m. 1638 med 2,500 dlr smt). — Till Egeln drog sig B. efter skilsmässan från Horn tillbaka, missnöjd med sin egen lott och orolig över ärendenas allmänna gång. Han sökte förströ sig med skötseln av den vidsträckta domänen, men overksamheten och det oläkta såret tärde hårt på hans lynne, och missräkningar i vidlyftiga värvningsaffärer, på vilka han inlåtit sig efter uppmuntran av Gustav Adolf, ökade måhända än mer hans retlighet.

Den tid nalkades dock, då B. skulle förlossas ur dådlösheten. Sedan han under högtidligheterna vid avhämtandet av Gustav Adolfs lik i Wolgast sommaren 1633 kommit i förbindelse med de båda riksråden Gabriel Gustavsson Oxenstierna och Mattias Soop, företogo sig dessa att bemedla ett närmande mellan honom och Axel Oxenstierna, vilket slutgiltigt bekräftades 23 okt. vid deras återkomst från rikskanslern. Redan tidigare hade ett och annat projekt om B:s användning kommit på tal, och han hade också vid ett par kritiska tillfällen på eget bevåg gripit in i händelserna. Även nu var han på sin vakt. Den svenska kåren i Schlesien hade kapitulerat (1 okt.), Wallenstein väntades varje dag, och B. gjorde vad han kunde för att åtminstone få de i Magdeburgstrakten förlagda trupperna fullt redo. Då nådde honom, strax efter uppgörelsen med de båda riksråden, en uppmaning från Oxenstierna att sammandraga de i trakten strödda svenska regementena till en kår, vartill även Wallensteins reträtt i anledning av hertig Bernhards framgångsrika, med Regensburgs erövring (nov. 1633) kulminerande fälttåg beredde honom rådrum. Sedan B. på Halberstadtkonventet i febr. 1634 utsetts till fältmarskalk med befäl över den ena av de sachsiska kretsarnas arméer och Oxenstierna vunnit kurfursten Georg Wilhelm i Stendal, förenades i maj de brandenburgska trupperna med B:s kår, som nu var färdig att gå i fält, medan däremot kretsrustningarna stannade på papperet. Meningen var att bryta in i Schlesien, men medan B. till en början återtog Frankfurt a. d. Oder och Krossen, som Wallenstein vid sin stora höstoffensiv erövrat, passade Arnim på att med den sachsiska armén gå i hans väg, slog fienden vid Liegnitz (3 maj) och började, undanträngande B:s i förväg framsända kavalleri, belägra Glogau. Efter ett par veckor av ytterlig spänning funno de rivaliserande generalerna en avledare i en av de kejserligas överlägsenhet i Franken föranledd diversion till Böhmen, som gav B. ett välkommet tillfälle att störa sachsarnas underhandlingar med de kejserliga i Leitmeritz men, allt lamare utförd på grund av kurfurstens tvetydiga hållning, ej förmådde hindra fienden från att återtaga Regensburg samt tillfoga Horn och Bernhard av Weimar nederlaget vid Nördlingen (26–27 aug. 1634). Följderna blevo tack vare Sveriges minskade insats förkrossande; det var ett slag, som Oxenstiernas lösliga organisation åt sig själv lämnad ej förmådde bära, och B. var ej hågad att sätta in sin kår, den enda verkligt svenska armén, för dess upprätthållande. Medan brandenburgarna lämnade honom, drog han sig tillbaka till Türingen, där han lät sina trupper vila ut och stärka sig i rymliga kvarter; stränga disciplinära åtgärder vidtogos samtidigt för att återställa den lossnande manstukten. Oxenstierna hade vid denna tidpunkt sin uppmärksamhet fäst först och främst på det hotande kriget med Polen — »vårt eget krig» —, vilket nu liksom förut låg honom med hans realpolitiska läggning vida mer om hjärtat än det tyska, och ej mindre nu än 1632 var han alldeles emot varje tanke på att binda Sveriges maktmedel i Tyskland. Eftervärlden, som sett den politiska steriliteten i Sveriges tyska ställning, har allt skäl att fråga sig, om icke en ny vändning österut varit en vida mera fruktbärande statskonst, sedan Gustav Adolfs nyskapande tankar jordats med honom, och intet tvingande skäl föreligger att låta den segrande, klenmodighetens dom bli historiens. Vad rikskanslern kan ha hoppats av de invecklade underhandlingarna med vänner, och fiender är väl långt ifrån klarlagt, men tydligtvis räknade han med att antingen en dräglig fred eller ett fortsatt krigstillstånd skulle rädda den protestantiska barriären mellan Sverige och dess katolska fiender och ville därför framför allt liva sina bundsförvanters mod. I stället för att stödja denna politik genomförde emellertid B. med karaktäristisk seghet steg för steg sina 1632 avvisade planer. Sålunda omintetgjorde han i vad på honom ankom — liksom f. ö. de andra generalerna var på sitt håll — rikskanslerns strävan hösten 1634 att återställa Sveriges anseende och inverka på underhandlingarnas förlopp genom en koncentration av de olika kårerna i den hotade främsta linjen och ägnade först och främst sin uppmärksamhet åt sin armé och den betydelsefulla positionen vid Elbe. I samma mån som Sachsens kapitulation blev oundviklig och bundsförvanterna i Sydtyskland föllo ifrån, försvunno även för Oxenstierna skälen till ett offensivt uppträdande i Sydtyskland, och på nyåret 1635 anvisade han B. att ligga stilla och stärka armén men lät på samma gång förstå, att den så förberedda offensiven antagligen skulle gälla Polen (jan., febr.).

Emellertid nåddes snart B:s trupper av den mäktiga rörelse, som utlösts genom Sachsens fred med kejsaren, och en betänklig jäsning började framträda bland de tyska officerarna och regementena. I apr. uppdagades ett anslag mot B:s person, i juni uppfordrade hans tyska överstar honom till överläggning om arméns framtid, och när Oxenstierna, efter sin franska resa våren 1635, i juli upptog frågan om Sveriges anslutning till Pragfreden, nödgades han låta ombud för officerskåren deltaga i förhandlingarna. Disciplinen föll snart alldeles sönder, »soldateskan» började underhandla på egen hand, Oxenstierna måste i hemlighet lämna Magdeburg, och armén drog sig i sept. i halvt upplösningstillstånd tillbaka norrut. Med sådana trupper utkämpade B. hösten 1635 mot de påträngande sachsarna en rad framgångsrika strider, av vilka Ruthwens seger vid Dömitz 22 okt. är den mest bekanta. Vinsten var en frist, som tillät honom att sätta sig i säkerhet bakom de mecklenburgska sjöarna, en åtgärd, som var så mycket behövligare, som krigstukten lossnat ända därhän, att soldateskan till slut rent av tog B. som pant för sina fordringar. I det mest kritiska ögonblicket ankom Torstensson med friska trupper, som efter stilleståndet i Stuhmsdorf blivit lediga i Preussen. Disciplinen återställdes nu, och ett förnyat utbrott av självsvåldet i apr. 1636 undertrycktes med en skärpa, som visade, att B. åter kände sig sadelfast. Även om han vid den ständiga penningknappheten alltför mycket måste se genom fingrarna med »maroderandet», plundrandet och övergreppen, var han från denna tid herre över sin armé. Nu tog han också allt hänsynslösare ledningen av kriget i sina händer, ordnande allt efter rent militära grunder utan att mer än honom för gott syntes beakta Oxenstiernas önskningar och ej utan slitningar med denne. Rikskanslern kunde helt naturligt ej alltid med jämnmod finna sig i att en av hans underordnade på detta sätt »gick an som en generalissimus» och förbittrades över att se sina planer och anordningar kastade över ända. B. å sin sida sökte, säkerligen väsentligen till följd av dessa motsättningar, under åberopande av sin svaga hälsa ganska enträget sitt avsked men fick endast sin oumbärlighet vid armén vitsordad från alla håll.

Det torde vara ganska visst, att B:s egenrådighet under åren 1634–35 flera gånger lagt svåra hinder i vägen för Oxenstiernas strävanden att »sno sig ut» ur de tyska förvecklingarna och nyorientera Sveriges politik, men det ansvar, han därigenom kan ha åsamkat sig, var han åtminstone i fråga om dess militära konsekvenser vuxen. Efter ständernas avfall, fredsunderhandlingarnas misslyckande och uteblivandet av det polska kriget var fältet fritt för »krigsraisonen». Även rikskanslern yrkade numera på att man skulle sätta in alla krafter för att tillkämpa sig en hederlig fred, och hans okuvliga energi blev för B. det bästa stöd, då det gällde att organisera hemlandet för kriget, medan hans hemresa i juli 1636 lämnade fältmarskalken mera obunden i det militära. Ett otvivelaktigt missgrepp var det emellertid, att B. ej nu erhöll högsta befälet även över återstående stridskrafter i Tyskland, en på nyåret 1636 bildad kår vid Oder under Herman Wrangel och en annan dylik vid Weser under Alexander Leslie, samt följaktligen, ofta till sin bittra grämelse, ej kunde fritt disponera alla krafter för sina djärva och geniala men särskilt av den till åren komne Wrangel ej sällan oförstådda operationer.

Med några vackra framgångar över sachsarna i nov. och dec. 1635 hade B. efter krigstuktens återställande inlett en följd av oväntade framstötar och snabba återmarscher, som visserligen i hög grad sysselsatte fienden men ej kunde förhindra, att den isolerade besättningen i Magdeburg 3 juli 1636 kapitulerade. Olyckan förvärrade det strategiska och militärpolitiska läget till den grad, att en avgörande framgång blev oavvisligt nödvändig, och B. sökte den även i slaget vid Wittstock (24 sept. 1636). Med en originalitet, som stod högt över samtiden och den närmast följande tiden, ville B. här nå fiendens fullständiga förintelse genom omfattning, och även om han bl. a. på grund av bristande samverkan från underbefälhavarna ej vann detta resultat, tillkämpade han sig en fullständig seger, som i sista stund avskräckte Danmark från att falla Sverige i ryggen och gjorde honom själv till mästare i fältet för den närmaste tiden. Begagnande sig därav, ryckte han djärvt in i Kur-Sachsen, där han inför den åter växande övermakten våren 1637, hellre än att genom en koncentration bakåt vältra krigsbördan över på »Sjökanten» och Sveriges bundsförvant Vilhelm av Hessen, intog ett befäst läger vid Torgau. Hans avsikt var att i främsta linjen invänta förstärkningar och under tiden binda fiendens krafter, vilka också från alla håll under Gallas' överbefäl koncentrerades mot honom. I Sverige kände man starkt den vunna lättnaden, och B:s lysande förtjänster belönades nu (20 mars 1637) med en ny stor donation, Kungs-Norrby i Östergötland jämte talrika underlydande hemman. Det avgörande slag, som skulle ha krönt hans operationer, fick han emellertid ej utkämpa. Han lyckades ej vinna Wrangel för sina planer, och sedan jämväl hoppet om förstärkningar hemifrån gäckats, anträdde han 19 juni 1637, efter att i tre och en halv månad ha trotsat en flerdubbel övermakt, det sagolika återtåg, som kanske mer än någon av hans segrar burit hans fältherrerykte kring världen. Det blev nu B:s och Wrangels uppgift att gemensamt försvara Pommern mot den överlägsne Gallas, men slitningar, vilka som vanligt uppstodo till följd av det delade befälet, föranledde B. att skilja sig från Wrangel och börja en diversion söderut med det av honom besatta Hinterpommern som bas. Knappt var han borta, förrän Wrangels trupper i Vorpommern kastades över ända och fienden bröt in i landet. Olyckorna följde nu slag i slag, men B. höll med vanlig seghet ut, tills Gallas' krafter uttömts och de kejserliga av brist på underhåll i upplösningstillstånd måste anträda återtåget. Nu var den tid kommen, då B. fick skörda frukterna av sina ansträngningar. Wrangel hemkallades på våren 1638, och all makt samlades hos B.; på samma gång som han blev den högstkommenderande svenske generalen i hela Tyskland, gjordes han såsom generalguvernör i Pommern till den civila förvaltningens chef. Stora förstärkningar sändes honom från hemlandet, och han såg sig efter ett ansträngande reorganisationsarbete åter i spetsen för en slagfärdig armé, med vilken han först rensade Vorpommern från fientliga garnisoner. Sedan han därpå hösten 1638 manövrerat ut Gallas ur den ställning, denne efter sin reträtt ur Pommern hållit i Mecklenburg, och, efter en vacker framgång över tillskyndande sachsiska förstärkningar 20 nov., ur en ny fast ställning vid Dömitz, övergick han vid årsskiftet 1638–39 Elbe, undsatte Erfurt, där en svensk besättning hållit sig sedan hans sista framryckning, och förföljde obarmhärtigt spillrorna av den sachsiske kurfurstens armé samt belägrade hans fästningar. Hans skarpa framträngande nödgade de kejserliga och sachsarna, som förenats under fältmarskalken Morzin, att gå honom till mötes, men efter att lyckligt ha koncentrerat sina trupper slog han dem i grund vid Chemnitz 4 apr. 1639. Därpå ryckte han in i Böhmen i den tredubbla avsikten att tränga in emellan Sachsen och de kejserliga, att flytta krigsbördan över på arvländerna samt att räcka handen åt Bernhard av Weimar, som skulle frambryta från Rhen. Han stod nu i händelsernas centrum. De kejserliga anknöto fredsförhandlingar med honom, som dock snarast torde ha avsett att utså tvedräkt mellan Sverige och Frankrike och därför fingo förfalla; även underhandlingarna med Georg av Lüneburg, vars konjunktur politik åter fört honom närmare Sverige, måste B. delvis övertaga. Mycket av hans energi och outtröttliga arbetskraft togs därjämte i anspråk av den med dåtidens förbindelser olösliga uppgiften att dirigera särskilda kårbefälhavares operationer vid Oder och Weser. Under allt detta koncentrerade fienden alltjämt nya trupper mot honom, och samtidigt fick han i den skicklige och försiktige Piccolomini en farligare motståndare. Sedan det blivit klart, att den påräknade samverkan till följd av hertig Bernhards död och undanflykter från Frankrike skulle utebli, anträdde B. återtåget i mars 1640; han hade då i nio månader låtit arvländerna utstå alla krigets lidanden och befäste genom systematiska härjningar resultatet. För att hålla kriget borta från det protestantiska Nordtyskland förenade sig nu de hessiska, lüneburgska och fransk-weimarska trupperna i maj 1640 med den tillbakagående svenska armén och gjorde det sålunda möjligt för B. att avbryta reträtten redan i Thüringen och gå Piccolomini till mötes. Varken genom utmaningar eller diversioner lät emellertid den kejserlige generalen locka sig till det slag, som borde ha blivit frukten av de protestantiska och franska stridskrafternas lyckade koncentrering, och ett uthållighetskrig började, varunder underhållet blev allt knappare och de förbundnas olika syften och intressen utlöste stridigheter, som ej ens den svenske generalens hänsynslösa energi förmådde bemästra. För B. personligen voro dessa månader fyllda av betydelsefulla händelser: hans andra hustru, vars klokhet och fina kvinnliga instinkt blivit honom ett nästan oumbärligt stöd, bortrycktes av döden i maj, kort därpå slog hans förtvivlan om i en lika obehärskad passion för den sjuttonåriga markgrevinnan Johannette av Baden, som han utan att avvakta sorgeårets slut redan i sept. gjorde till sin maka, och slutligen blev han jämte flera andra bordsgäster vid ett besök hos hertig Georg i Hildesheim angripen av en häftig sjukdom, vilken givit anledning till rykten både om tygellösa utsvävningar och förgiftningsförsök men med all sannolikhet bör förklaras som en elakartad köttförgiftning. Sedan de fientliga arméerna skilts åt, drog B. vid årsskiftet 1640–41 de motsträviga fransk-weimarska trupperna med sig på ett djärvt tåg söderut. I Regensburg var just då en även av kejsaren besökt riksdag samlad, och ett ögonblick hägrade för B. möjligheten av en kupp mot staden, som kanske skulle ha gjort ett brått slut på kriget. Ett inbrytande töväder förhindrade emellertid överrumplingen, och snart omintetgjorde de vid det delade befälet oundvikliga tvisterna mellan bundsförvanterna alla frukter av fälttåget; svenskarna ville vända sig åt Böhmen för att söka samverkan med en i Schlesien kvarlämnad kår, de fransk-weimarska trupperna åter ville närma sig Frankrike. Efter många förspillda ord drogo arméerna åt var sitt håll, och medan man som bäst förhandlade om samverkans återställande, såg sig B., som tagit ställning på bömiska gränsen, nästan kringränd av den tillskyndande fienden; endast genom ett nytt underbart återtåg lyckades han med uppoffrande blott av de längst framskjutna kavalleriregementena rädda armén. Det blev hans sista bragd. Sedan han i Sachsen återförenat sig med de — ostört — återtågande fransk-weimarska trupperna, bortrycktes han av en malarialiknande febersjukdom. Men stridskrafterna voro nu åter koncentrerade till slag, och fastän disciplinens band lossnade med den järnhand, som sammanhållit de vilda skarorna, hemburo knektarna som ett sista offer åt sin döde hövding segern vid Wolfenbüttel (18 juni 1641).

B: s fältherrekonst bär tydliga vittnesbörd om sitt ursprung ur Gustav Adolfs skola men får liksom den store lärarens verk genom den skapande genialiteten en omisskännlig egenart. Konungen och hans lärjunge voro båda lysande organisatörer, som i grund förstodo den svåra konsten att sammanhålla och förpläga sina arméer trots dåtidens outvecklade förbindelser. De strategiska medel, varöver de förfogade, voro gemensamma: den fjärrverkande diversionen, som befriade från det direkta angreppets hasard, den »inre linjens» konst, sådan den av båda vid Östersjökusten praktiserades på samma skådeplats, och framför allt mästerskapet i den metodiska koncentreringen, som i det avgörande ögonblicket bragte alla krafter att samverka på slagfältet; karaktäristiskt för båda var även användandet av det befästa lägret med dess dubbla defensiva och — för så vitt det avsåg att täcka koncentrering till slag på en framskjuten post — offensiva syftning. B:s innersta personlighet tecknade sig i den orubbliga målmedvetenheten och segheten, i det obetvingliga modet, som aldrig var större än i motgången, och i den hänsynslösa offensivkraft, som mognade under de varje mindre ande till dådlös förtvivlan dömande månaderna efter Pragfreden och ensam förklarar, att hans små medel kunde göras gällande mot övermakten. Hans viljestyrka återspeglades i hans armés förvånande rörlighet under marscher och på slagfältet, vittnesbördet om att han i en tid av krigstuktens allmänna upplösning framför andra förmådde sammansvetsa de illa betalda, förvildade skarorna till ett enhetligt verktyg i fältherrens hand. Offensivanda och rörlighet sammansmälte i hans aktiva krigföring, när han, nyttjande framgången till det yttersta, följde den vikande fienden intill det ögonblick, då endast ett snabbt återfallande på de egna reserverna kunde återställa jämvikten och skapa förutsättningen för nya förkrossande slag. B:s överlägsna disciplinära förmåga visar, att mycket av vad som berättas om hans eftergivenhet för soldaternas dåliga sidor måste vara uppdiktat. Helt visst har han med obönhörlig konsekvens genomfört de härjningar, som hörde till tidens krigskonst, och känslig för krigets lidanden har han näppeligen varit. Men soldateskans röverier och övervåld mot den fredliga befolkningen voro disciplinens värsta fiende, och i den mån soldbetalningen, vars otillräcklighet var den direkta orsaken till eländet, tillät det, har han även på detta område tagit itu med missförhållandena med sin vanliga kraft. Det måste blott hågkommas, att ingen svensk fältherre under detta krig arbetat under så tryckta förhållanden som han.

B:s snille var av den art, som fordrade ovillkorlig underkastelse, och hans bana stördes därför mer än en gång genom konflikter med överordnade, kamrater eller underbefälhavare, som ej kunde följa hans planers djärva flykt eller ville böja sig för hans hänsynslösa vilja. Missljud från sådana brytningar och en återklang av den fientliga propagandan, som med förkärlek tecknat honom som en åt låga nöjen hemfallen, grym och rå knekt, ha alltför länge fått förvanska den store härförarens bild. Att hans blod var hett, därom vittnar än i dag hans otyglat brusande lidelse i maktkamp och vrede, sorg och kärlek. Troligt nog är det väl också, att detta heta blod drivit honom att kasta sig in i soldatlivets fröjder med något av samma överdåd, varmed han kunde rida fienden till mötes. Men hans aldrig svikande pliktuppfyllelse och i det sista obrutna arbetskraft visa, att sinnliga njutningar ej inkräktat på hans andliga energi. I samma mån som hans bild träder klarare fram, skönja vi även hos honom den karaktärens daning, som skapat vår största tid. Även han hörde till de män, som vigde alla sitt livs krafter åt fäderneslandets tjänst. Och om han än ej torde ha ägt mycket av sin kunglige lärares och väns universella idealitet, gick han liksom denne trygg genom stridernas och lägerlivets buller i orubblig förtröstan på en försyn, vars ledande och tuktande hand han trodde sig spörja i alla livets skiften.

B. ligger begraven på Riddarholmskyrkans södra sida i ett gravkor, som 1636 började uppföras för hans räkning men först tack vare A. J. von Höpkens frikostighet erhöll en värdig utsmyckning. Hans skriftliga kvarlåtenskap har ej bevarats oskingrad; en mindre del av hans papper, som på 1760-talet från familjearkivet på Djursholm skänktes till Drottningholmsbiblioteket, har därifrån kommit till K. biblioteket och slutligen övergått till riksarkivet. Viktigare äro de talrika brev från honom, som finnas i ämbetsarkiv och bland hans samtidas papper, däribland hans skrivelser till Axel Oxenstierna, vilka år 1893 av P. Sondén offentliggjordes i ett digert band av »Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling» (Afd. 2: Bd 6). De biografiska skildringarna av B:s liv äro fåtaliga. Viktiga upplysningar ur den i hans närmaste omgivning fortlevande traditionen ha bevarats genom systern Sigrid Banérs anteckningar samt i panegyriska skrifter i anledning av hans begravning, däribland J. Matthiæs likpredikan (1641) och systersonen Svante Sparres »Oratio funebris» (s. å.). En klar och lättöverskådlig sammanfattning av det sedan gammalt tillgängliga materialet ger K. R. Berchs biografi i första flocken av »Namnkunniga svenska herrars och fruars skådepenningar» (1777). Kompilationer utan självständighet i uppfattningen äro ett par äreminnen av den bekante äventyraren K. J. Ingman [-Manderfelt] i vitterhetsakademins handlingar (1776; översatt till flera språk) samt av L. M. Enberg i svenska akademins handlingar (tävlingsskrift 1814, tryckt 1820), och ej heller biografierna i J. F. Lundblads »Svensk Plutark» 1 (1825) och »Biographiskt lexicon» 2 (1836; av Abr. Cronholm) eller E. Wangerin's skildring i ett Duisburg-program 1905 av B: s bana intill 1630, för vilken breven till Oxenstierna använts, erbjuda något nytt utöver den mer eller mindre fullständiga sammanställningen av uppgifter ur den vidlyftiga litteraturen. En på omfattande forskningar i primärmaterialet grundad, brett lagd levnadsteckning ger däremot G. Björlins arbete »Johan Banér» (1908–10), vilket, frånsett en otillfredsställande behandling av Oxenstiernas politik och därav föranledd skev belysning av konflikterna mellan denne och B., lagt grunden till en riktigare och rättvisare uppfattning av fältmarskalkens personlighet och verk.