Johan N Lillieströhm

Lillieströhm, Johan Nicodemi, f 6 mars 1597 i Örebro, d 25 febr 1657 i Pommern. Föräldrar: rådmannen Nicodemus Ahusen o Kerstin Jakobsdtr. Inskr vid UU 10 nov 10, studier vid flera utländska univ 14—26, e o kanslist i RA 23, sekr i Preussen hos Axel Oxenstierna nov 26, k sekr 30, generalkommissarie o direktor vid kansliet i Preussen 17 maj 32, krigskommissarie i Schlesien 34, statssekr 36, adl 12 maj 36 (introd 38), assistensråd i Pommern 1 sept 36 (konf 30 okt 41), häradsh i Edsbergs o Kumla härader 29 okt 41—52, regeringsråd i Pommern 48, v president o direktor vid statskansliet o kollegiet i Pommern 12 jan 49, stats- o hovrättspresident där senast jan 55.

G 12 maj 1633 m Regina Elisabet Hagemeister, f 20 jan 1616, d 28 mars 1693, enl uppg (Marks v Würtenberg; jfr dock Genealog Handbuch) dtr till pommerska kammarrådet Johann H o Margareta Schwallenberg.

Efter avslutad skolgång i Örebro begav sig L till Uppsala. Han tillhörde där Johannes Rudbeckius' lärjungar. Liksom flera av sina samtida fortsatte han studierna utomlands. Han besökte universiteten i Wittenberg, Helmstedt, Jena o Leyden. L hade uppenbarligen breda intressen o studerade bla matematik, språk o statsvetenskap. Han disputerade 1622 i Jena på en avhandling om suveränitetsbegreppet. I samband med att en juridikprofessur i Uppsala 1627 skulle besättas nämndes L:s namn.

Pengar till sina utlandsstudier erhöll L genom Axel Oxenstiernas inskridande. Förhållandet till Oxenstierna tycks livet igenom ha präglats av obrottslig lojalitet. Samtidigt uppträdde rikskanslern som L:s gynnare o patronus. I nov 1626 blev L sekreterare åt Oxenstierna i Preussen, som så hade besatts av svenskarna. Som sådan fick han göra sina första lärospån på diplomatins område. Vid flera tillfällen utsågs han att förhandla med polackerna.

Under de förhandlingar, som inleddes efter stilleståndet i Altmark 1629 om tulluppbörden på Danzigs redd o som resulterade i fördraget i Tiegenhof, var L med som underordnad delegat. När hösten 1631 två stora franska skepp seglade från Danzig utan att erlägga de påbjudna licenterna, sändes han till staden för att söka förmå den att straffa de skyldiga. — L utnyttjades under dessa år i flera sammanhang. Så t ex figurerar han i de överläggningar, som föregick skrinläggningen av planerna på en konferens i Danzig 1630 om en pacificering av Nordtyskland. Nämnas kan också, att han ett par år senare bl a förhandlade med Strasbourg om en uppslutning på Sveriges sida.

När i april 1632 Sigismund dog i Polen, såg Gustav II Adolf en möjlighet att påverka tronföljdsfrågan till Sveriges fördel. Han sände därför Sten Bielke o L till valriksdagen i Warszawa. De båda legaterna anlände till den polska huvudstaden först sedan valriksdagen pågått en tid. L förde ensam ordet inför de polska ständerna, eftersom Bielke insjuknat o borggreven i Riga Johan Ulrich, som anslutit sig till beskickningen, ej ville åta sig uppdraget. Man lyckades inte uträtta särskilt mycket. Det uteblivna resultatet berodde knappast på sändebuden utan snarare på en rad omständigheter de inte kunde råda över.

När utgången av stilleståndet i Altmark närmade sig, utsågs bl a L, som då var generalkommissarie i Preussen, att förhandla med polackerna. Av dem som ingick i den sv delegationen var han enligt en forskare (Böhme, s 213) den skickligaste diplomaten. L tog verksam del i de förhandlingar, som resulterade i stilleståndet i Stuhms-dorf 1635, varigenom Preussen återlämnades till Polen. Liksom Axel Oxenstierna hade han varit motståndare till återlämnandet. Mycket beroende på sina insatser i Preussen upphöjdes L 1636 i adligt stånd. Så utsågs han att biträda Sveriges legat i Pommern Sten Bielke.

Den pommerske hertigen Bogislaus XIV:s bortgång 1637 ledde till ökad politisk aktivitet beträffande Pommern såväl från Sveriges som Brandenburgs sida. Båda länderna vidtog försiktighetsåtgärder i avsikt att öka sitt inflytande. I det politiska spel som följde kom L att spela en framträdande roll. Han bidrog aktivt till att organisera den pommerska förvaltningen. Dessutom ådagalade han ett ej obetydligt intresse för universitetet i Greifswald. Det har sagts, att L till gagnet var universitetets förste sv kansler (Seth, s 48). Bielke avled 1638 o efterträddes av Johan Baner som generalguvernör i Pommern. L, som utsetts till assistensråd, fick i uppdrag att utarbeta förslag till styrelseform för landet. Förslaget, som bl a gick ut på att man skulle ha en för Hinter- o Vorpommern gemensam regering (consilium status) i Stettin bestående av generalguvernör, viceguvernör o ett antal assistensråd, framlades 1640. Lantständerna vägrade dock att ge sitt godkännande. Först 1645 kom det i modifierad form till genomförande. Att så kunde ske berodde till stor del på L:s energiska agerande.

L var en av förgrundspersonerna i Pommern också närmast efter Westfaliska freden. Omedelbart efter fredsslutet hemkallades han till Sthlm för att med de styrande gå igenom situationen. Tydligen fäste den sv regeringen stor vikt vid det som L hade att säga om de pommerska angelägenheterna. När hösten 1649 en sk inrättningskommission tillsattes för att genomföra den sv politiken i Pommern, blev L helt följdriktigt en av dess medlemmar. Också de förhandlingar som nu följde blev lång-dragna. De pommerska ständerna motsatte sig de sv författningsplanerna. Inte förrän flera år efter L:s död kunde förhandlingarna slutföras.

En viktig fråga under dessa år var gränsregleringen mellan den sv o kurfurstliga delen av Pommern. Genom Stettinrecessen 1653, i vars tillkomst L tog synnerligen aktiv del, nåddes en överenskommelse. Axel Oxenstierna övervägde därefter ett sv närmande till Brandenburg. L tänktes leda dessa förhandlingar, som dock av olika skäl aldrig kom till stånd.

Under de senare åren av drottning Kristinas regering rönte L o Oxenstierna-familjen viss opposition mot sin pommerska politik inte minst från Johan Adler Salvius o kammarpresidenten i Pommern Gert Antoni Rehnskiöld. Mellan dessa båda grupperingar rådde motsättningar om bla finanspolitiken. Rehnskiöld ville, att en del av inkomsterna från förlänta domängods skulle användas till att Finansiera statsutgifterna. L, som själv innehade sådana gods o hyste oro för en framtida reduktion, ställde sig avvisande härtill.

L:s verksamhet var till större delen förlagd utanför Sveriges gränser. Möjligen är detta förklaringen till att han inte uppmärksammats mer i den historiska litteraturen.