Axel Oxenstierna

6 Oxenstierna, Axel, brorsons sonsonson till O 5, f 16 juni 1583 i Löt, Upps, d 28 aug 1654 i Sthlm. Föräldrar: riksrådet Gustaf Gabrielsson O (s 472) o Barbro Axelsdtr Bielke. Inskr vid univ i Rostock april 99, i Wittenberg 15 sept 00 o i Jena aug 02, kom i Karl IX:s tjänst sensommaren 04, inträdde varaktigt i tjänst o erhöll årslön 17 dec 05, riksråd trol mellan 20 o 26 juni 09, lagman över Norrland från 19 jan 11, rikskansler från 6 jan 12, häradsh i Snevringe hd, Vm, 17 april 13–33, riddare vid Gustav II Adolfs kröning 12 okt 17, generalguvernör i Preussen 21 o 22 okt 26, generalguvernör i rhenska o frankiska kretsarna samt fullmäktig legat över arméerna där mars 32, legat i rhenska, frankiska, schwabiska o burgundiska kretsarna 24 okt 32, sv kronans fullmyndiga legat i romerska riket o över arméerna 12 jan 33, medl av förmyndarstyr för drottn Kristina 14 mars 33, direktor över det i Heilbronn 13 o 15 april 33 slutna förb med de schwabiska, frankiska o rhenska kretsarna, lagman över Jämtland o Härjedalen från 10 okt 45, greve 20 nov 45.

G 5 juni (bröllopsinbj, E 8133, RA) 1608 i Jäder, Söd, m Anna Åkesdtr (Bååt), f dec 1579, d 23 juni 1649 i Sthlm, dtr till hertig Karls furstliga råd Åke Johansson (B) o Christina Trolle.

O föddes som ett av de många barnbarnen till den godsrike Gabriel Cristersson O (s 469), själv ende kvarlevande av den oxenstiernska släkten. Denne hade emellertid elva barn, och även i nästa generation var barnen många; O var själv äldst bland nio syskon. Gabriel O:s domäner måste därför delas på många, och även om sönerna formerade sina gods genom förmånliga giften, nådde ingen av dem samma position som fadern. Som så många andra i den dåtida adeln blev de beroende av kronans tjänst och de inkomster denna gav. Så var även fallet med O:s egen generation.

Släkten var väl sammanhållen och visade en märklig förmåga att manövrera sig genom det senare 1500-talets politiska kriser. Några var i Johan III:s tjänst, andra i hertig Karls, och O:s fader Gustaf kom senare att förmedla försoningen mellan hertigen och rådet. Efter hans död 1597 fick den yngste brodern Johan (s 470), som var hertigens man, ta över som målsman för de många brorsbarnen.

O var född på Fånö i Uppland, men fadern flyttade i samband med skiftet efter farföräldrarna 1592 till Fiholm i Södermanland, där en skola upprättades för barn och brorsbarn. Åren omkring 1600 sändes flera av dem ut på långvariga utlandsresor, i syfte också att hålla dem undan de inre striderna dessa år, då hertig Karl gjorde upp med sina motståndare inom rådsaristokratin. Oxenstiernorna var inte själva inblandade, men de hade släkt och vänner bland dem som flytt, och O:s moder, Barbro Bielke, underhöll förbindelser med sina släktingar inom den andra bielkegrenen, främst med Klas och Hogenskild Bielke.

1599 anträdde O sin utlandsresa tillsammans med bröderna Krister och Gabriel (s 524); Krister måste dock snart resa hem. De studerade som så många andra svenskar i Rostock, senare i Wittenberg och Jena. Deras studieledare var Jonas Rothovius och tidvis dennes broder Isak, båda sedan ledande kyrkomän. Studierna var teologiskt och klassiskt inriktade, och O förvärvade ett anmärkningsvärt kunnande i latin. Han ägnade sig också åt historia och politik, ett intresse som även framgår av hans bokinköp. Studierna avslutades med en rundresa i Tyska riket.

Från denna långa utlandsresa är intet känt om våldsdåd och utsvävningar som andra unga svenskar kunde ge sig in i. Tydligen är det O som hållit efter sin mera lättsinnige broder, som senare på egen hand rumlade om i Livland. Också på annat sätt är dessa studieår anmärkningsvärda. Inte ens under den avslutande rundresan har bröderna sökt tillfälle att uppvakta vid något av de tyska hoven, än mindre tagit initiativ till den militära utbildning som annars gärna ingick i de unga adelsmännens utlandsfärder. Hur O själv såg på sådant framgår av ett brev från mars 1629, där han med brodern diskuterar den äldste sonens utlandsresa. Han fann det bättre att denne följde kungens armé än "löper som en gäck vitt avlägsna land igenom". Och han sade sig inte mycket estimera att sonen skulle "löpa hoven, dans- och ridskolorna igenom".

På senhösten 1603 återvände bröderna till ett Sverige i krig och sönderslitet av de blodiga räfster genom vilka hertig Karl sökte trygga sin regim. Nya sådana ägde rum vid riksdagarna 1604 och 1605. O har liksom farbrodern deltagit i dem och ingått i 1605 års ständerdomstol, inför vilken flera av hans fränder var instämda. Besluten har han dock inte undertecknat och hans avståndstagande framgår av några personliga notat. Även den oxenstiernska familjen hade varit misstänkt men har på något sätt klarat sig undan. O hade 1604 trätt i hertigens tjänst och tydligen vunnit dennes förtroende. Även farbrodern Johan, som några år hållits utanför, togs till nåder igen och blev 1605 riksråd.

I Karls tjänst fick O några smärre förläningar och 1605 årslön. Han har fått stå till förfogande i olika uppdrag, som regel av förhandlingskaraktär, däribland en beskickningsresa till Mecklenburg 1606–07 och en till Reval 1609. I den senare biträddes han av hovkanslern Nils Chesnecopherus (bd 8). Uppdragen var besvärliga och intetdera kunde lösas så som avsetts. Men de visar O:s förmåga att driva en förhandling och vid behov tillgripa maktspråk.

1608 ingick O äktenskap med Anna Åkesdotter (Bååt), tidigare Karl Karlsson Gyllenhielms trolovade, som länge väntat på att denne skulle friges ur sin fångenskap i Polen. Bland hennes gods ingick Tidö, som blev O:s främsta sätesgård.

Kort före avresan till Reval hade O 1609 utsetts till riksråd. Vid sin återkomst fann han kungen märkt av ett slaganfall. Det blev nu alltmer sekreterarna med Chesnecopherus i spetsen som tog ledningen, även av den mot Danmark utmanande politik som fördes under Karls sista år. Rådet var däremot återhållande och varnade för att blotta hemlandet på trupper för krigsföretagen i öster. Rådslagen härom, från 1610, är uppsatta av O som nu börjar framträda som rådskretsens ledande man. Motsättningar fanns dock. Till gamla sådana kom en brytning 1611 med Magnus Brahe (bd 5), sedan kungen ökat O:s inkomster genom att bryta ut Norrland från Brahes lagmansdöme och ge detta jämte räntan till O.

Vid 1610 års riksdag visade även ständerna betänksamhet över det utrikespolitiska läget, och det var först efter en personlig press som Karl kunde förmå dem till bevillningar. Hans talesman var den unge tronarvingen, Gustav Adolf. Rådet höll sig sedan på avstånd men samlades inför hotet från Danmark och krigsutbrottet i april 1611. Vi finner då i kungafamiljens omgivning de rådsherrar som enligt senare uppgifter skolat bli förmyndare jämte drottningen och hertig Johan. Uppgifterna får ökad vikt sedan det visats att dessa riksråd, bland dem O, skulle ingå i den förmyndarregering som nämns i det sista av Karls många testamentsutkast, från 1609 (Hermansson). Av intresse är också att kungen här övergivit den tidigare regeln om full myndighet först vid 24 år; testamentet talar om 18 år.

Intet av detta var dock reglerat vid Karls död i okt 1611; det som gällde var 1604 års arvförening och riksdagsbeslut med dess myndighetsregler. Och tronarvingen var ännu ej 17 år. Vartill kom de anspråk som hertig Johan kunde ställa. Han hade under Karls sista år gjort åtminstone försök att frigöra sig från dennes kontroll. Med O var han nära besläktad, och denne skulle ha ledsagat honom på en utlandsresa som dock inte blivit av. Vid Karls död var även Johan hos kungafamiljen. Man vet inte mycket om de diskussioner som förts, endast att drottningen tidigare försäkrat sig om rådets stöd för sig och sina barn om kungen skulle falla från.

Vid tronföljdsriksdagen 1611/12 framträdde O som kansler; hans fullmakt utfärdades dock först i jan 1612. Det är han som drar upp och ger form åt de uppgörelser som nu träffas. De innebar att tronföljden bevarades inom Karls linje, att Gustav Adolf direkt myndigförklarades och att hertig Johan fick sitt furstendöme och sin andel av de gustavianska arvegodsen väsentligt utvidgade och sitt medinflytande på rikets styrelse erkänt. Detta gällde även den andre hertigen, den unge Karl Filip, och därmed indirekt hans förmyndare änkedrottningen. Men Gustav Adolf måste i sin försäkran också lova att regera med råds råde och bands i alla viktigare ärenden till rådets och ständernas samtycke. Adeln fick dessutom i sina privilegier bekräftad sin ensamrätt till högre ämbeten, garantier för sina gods och sin personliga rättssäkerhet och en långtgående immunitet för sina gårdar.

O:s författningsarbete har ofta satts i samband med Postulata nobilium och andra aktstycken från 1590-talets rådskrets, som även den ville binda kungamakten och hävda adelns intressen. Starkast uttrycks detta beroende av Tham, enligt vilken tidens samhällsteorier inte hade mycket att betyda för O, lika litet som för Erik Sparre. Utländska influenser har dock präglat även sv 1500-tal, och O var själv väl förtrogen med europeisk författningsspekulation, särskilt med de läror som ville se kungamakten begränsad. Här stod han Erik Sparre nära och hade liksom denne en principiell förkärlek för valmonarkin. I privilegiefrågan skilde han sig dock; hans program var på ett helt annat sätt realistiskt än det från 1594.

Skall någon part ses som segrare i det konstfulla balansstycke som 1611–12 års uppgörelser utgör, är det rådet och adeln. Som förlorare står den unge kungen, som fått betala sitt trontillträde med långtgående eftergifter för både arvfurstar, råd och adel. Under Karls sista tid hade han varit dennes främsta stöd och ständiga sällskap men fick nu också finna sig i den föga beslöjade kritik som riktades mot faderns regim.

Med det nya ämbetet och förändringarna i samband med tronskiftet börjar ett nytt skede i O:s liv och i det sv regerings- och förvaltningssystemets utveckling, ett skede som i hög grad präglats av O. Hans företrädare hade haft en närmast honorar ställning, medan ämbetsgöromålen åvilat de kungen direkt underställda sekreterarna. Men O tog nu själv ledningen av kansliet, och Chesnecopherus och sekreteraren Erik Elofsson (bd 14) fick gå över i änkedrottningens tjänst.

Kansliet blev i fortsättningen det centrala organet inom förvaltningen med uppgifter som regleras av kansliordningar, där ärendenas behandling systematiseras. Fylligast är 1626 års ordning. Genom kansliet gick den diplomatiska brevväxlingen, och där uppsattes officiella handlingar och gavs form åt den skriftväxling som ägde rum med rådet och ständerna. Dit hörde också ämnesområden för vilka andra organ saknades som kyrkan, akademierna, skolor och hospital. Kungens frånvaro i fält nödvändiggjorde utbrytningar i form av fältkanslier, och liknande organ uppstod hos O under hans utlandsvistelser.

Mycket av detta gjorde O själv. Det ankom på honom att hålla kungafamiljen informerad om kungens fälttåg och vad i övrigt passerat. Han satte upp instruktionerna för de ämbetsverk som nyorganiserades under Gustav Adolfs tid och då fick kollegial form och även instruktionerna för den regionala förvaltningen. Detsamma gäller de förordningar som reglerade handeln och städernas villkor, däribland handelsordningarna 1614 och 1617 samt 1619 års stadga för rikets städer. O står också bakom de många förslagen till handelskompanier, som hade till syfte att till kronans förmån reglera handeln med koppar, järn och spannmål.

Att O kunde verka inom alla dessa fält – flera egentligen hörande under andra organ – säger åtskilligt om hans kvalifikationer och mindre vanliga arbetskapacitet. Också att han under sin långa kanslerstid hade små möjligheter till privatliv och inte heller särskilt många tillfällen till egen skötsel av de stora domäner han samlade. Han uppehöll sig ofta utomlands, längst åren 1626–36 då han var generalguvernör i Preussen och från 1632 kungens främste medhjälpare i Tyskland och efter dennes död sv kronans legat där. Först under sina sista år, präglade av sjukdom och andra svårigheter, kunde han i någon större utsträckning ägna sig åt sitt och de sina, de som då fanns kvar.

Denna O:s allomfattande verksamhet förutsätter en nära samverkan med Gustav Adolf. Förhållandet till honom är också ett centralt problem i O:s liv. Enligt Ahnlund har det präglats av en alltmer förtroendefull samverkan, en samverkan som blir huvudtemat i dennes magistrala oxenstiernabiografi. Eftersom jag själv hävdat en delvis annan uppfattning, vill jag gärna understryka den betydelse som hans framställning har för varje skildring av O:s historia.

Det kan här inte bli fråga om enskildheter, som lätt skulle svälla ut till en Sveriges historia. Kungen har tydligen snart insett sin kanslers kvalifikationer och förstått att de trots skilda utgångspunkter ganska långt kunde arbeta för samma mål: att bygga upp en stat stark nog att föra den expansionspolitik som för dem båda var given.

Detta senare bör understrykas. Som kansler har O fört eller dragit upp riktlinjerna för de förhandlingar som ägt rum och var själv en seg och skicklig förhandlare. Utländska sändebud kunde finna honom tröttande med hans långa latinska anföranden eller aggressiv när han mötte gensagor. Men O har också, och i allt högre grad, deltagit i planläggningen av de många krigsföretagen under Gustav Adolfs tid. Han tillstyrker sålunda det hasarderade företaget mot Düna 1617 och de nya fälttågen mot Livland 1621 och 1625. Likaså krigets överförande till Preussen 1626 och till sist även inträdet i tyska kriget 1630. I de fall man har hans skriftliga betänkanden ser man att han noga väger skälen för och mot, men också flera gånger understryker vikten av att "nyttja occasionen".

I nära samband härmed står frågan om krigens finansiering. O står bakom de nya skatterna, som alla var penningskatter och utformade så att de skulle träffa ett större antal betalande än normalt. Även handelspolitiken har detta samband; den syftade till att i merkantilistisk anda öka välståndet och samtidigt ge de betalningsmedel som krigen förutsatte. Som framgår av en mängd förslag och beräkningar var han också engagerad i den direkta krigsförsörjningen.

O:s befattning med krigsoperationerna bör även av andra skäl ägnas uppmärksamhet. Den inleds 1614, när han reser till kungen i Narva för att förmå honom att inte personligen utsätta sig för riskerna i fält. I det hade han ingen framgång, varken då eller senare. Däremot fick han omedelbart ta hand om krigsförsörjningen och åtskilligt annat. Även 1615 följde han kungen till kriget i öster och kunde först nästa år över Finland ge sig hem. 1617 slöts freden med Ryssland, och de följande åren var O fullt upptagen med det stora organisationsarbetet i Sverige. 1622 måste han på nytt över till Livland och slöt där ett förmånligt stillestånd med Polen. Han fick då en stor donation, hela biskopsstiftet Wenden. Det var hans andra större, den första, Kimito friherrskap, fick han 1614 kort före kungens avresa till ryska kriget.

1623 var O tillbaka i Sverige men måste 1625 ånyo ge sig över till Livland och 1626 till Preussen. Här kom han sedan att stanna som generalguvernör över de besatta områdena och i kungens frånvaro som dennes ställföreträdare, legat, med även militärt befäl. Hans residens i Elbing blev under de följande åren ett andra sv maktcentrum, viktigt även politiskt och ekonomiskt. Det tullsystem han utvecklade i form av licenter gav rika inkomster och blev jämte övriga tullar och den monopoliserade koppar- och spannmålshandeln av stor betydelse för krigsekonomin. Den vilade nu helt på O, som också lyckades arbeta fram ett fungerande kreditsystem med inkomsterna som säkerhet för växlar och lån.

Den följande tiden kom kungen årligen tillbaka med nya trupper från Sverige, och när han var hemma stod O i ständig brevkontakt med honom och med brodern Gabriel som nu var riksråd. Motsättningar saknades inte; O kände sig ibland illa understödd från hemlandet och han varnade för en aktion i Tyskland innan förhållandet till Polen klarats upp. Det löstes till sist genom stilleståndet i Altmark 1629, som för sex år lät Sverige behålla sina preussiska positioner och licenter.

O var nu helt införstådd med ett krig i Tyskland men kunde inte i Preussen få fram medel nog för att betala både fordringar och nya värvningar och därför inte heller sända över mer än en del av de trupper kungen behövde. Mot dennes önskan dröjde han sig kvar i Preussen; först i nov 1631 bröt han upp. Sitt ämbete behöll han och kontrollen över licenterna.

I jan 1632 möttes O och Gustav Adolf i Frankfurt am Main. På vägen förhandlade han med de tyska bundsförvanterna, som ville begränsa sina åtaganden mot Sverige. Kungen gick däremot långt i sina krav, främst mot länderna vid "sjökanten". Särskilt ömtåligt var förhållandet till Brandenburg, som hade krav på Pommern och redan lidit intrång i Preussen. När O tog över, slöt han endast provisoriska avtal och gick mjukare fram än den mera bryske kungen. Han fick också ledningen av förvaltning och ekonomi. I mars 1632, när kungen drog mot Bayern, blev O generalguvernör över de rhenska och frankiska kretsarna och legat över arméerna. Denna ställning behöll han under kungens återstående levnad, endast att fler kretsar kom till. I juni fick han befälet över de trupper som skulle förstärka kungens armé vid Nürnberg, och då även över en rad svårhanterliga tyska furstar.

Vid denna tid togs fredskontakter med Wallenstein. O har tydligen varit införstådd med de sv kraven, som innebar att Sverige skulle få Pommern, medan Brandenburg och andra bundsförvanter skulle tillgodoses med andliga områden. Men knappast införstådd med förslaget om ett "corpus evangelicorum" under sv ledning, som kungen ånyo aktualiserade; O var normalt negativ till framtida bindningar av detta slag.

Så långt har alltså Gustav Adolf och O arbetat nära samman och O blivit alltmer oumbärlig. På krigsskådeplatserna har han anförtrotts betydelsefulla uppgifter och i Preussen och Tyskland haft ställningen som en kungens ställföreträdare med den romerska titeln legat. I hemlandet har han deltagit i arbetet med att bygga upp den nya stat som tog form under Gustav Adolfs tid, med både dess organisation och sättet att utnyttja dess resurser.

Det har framgått att O medverkat vid tillkomsten av de nya skatterna. Han har även varit med om att driva dem igenom i råd och riksdagar. Så blev också fallet med utskrivningarna, som småningom kom att mot privilegierna drabba adelns bönder lika med andra. Ett exempel på tillvägagångssättet är vad som sker 1627, då O från Preussen påverkade sin broder och sedan kungen lyckades få rådet och ständerna på samma linje. Varefter kungen till sist vägrade ge adeln en försäkran att medgivandena inte skulle prejudicera (bd 17, s 451).

Vad detta illustrerar är sättet att formellt följa kungaförsäkrans regler om rådets och ständernas medverkan men samtidigt sätta dem ur spel genom att låta de reella avgörandena träffas inom en inre krets, som kan bestå av enbart kungen och O. I samma riktning verkade riksdagens och rådets nya överläggningsformer. Till 1617 års Örebroriksdag hade O utformat en riksdagsordning, enligt vilken arvfurstarna hade att jämte övriga ständer möta upp inför kungen på rikssalen och vara beredda att muntligen motivera sina ståndpunkter. Det var inte bara arvfurstarna som drabbades; även de fyra stånden reagerade och ville bevara sin rätt att enskilt överlägga. De reagerade också mot de förslag till kungaeder som lades fram vid samma års kröningsriksdag, där ingen hänsyn hade tagits till de utfästelser kungen gjort i sin försäkran. Här fick han dock göra eftergifter.

Även rådets förhandlingar lades om. De hade tidigare utmynnat i ett skriftligt "rådslag" till kungen. Han börjar nu själv delta i överläggningarna och kan då bättre leda dem efter sin vilja.

Till detta skall läggas 1626 års av O författade riddarhusordning, där adeln indelas så att högadeln fick möjlighet att dominera besluten.

Det finns allt skäl att understryka betydelsen av dessa förändringar. De innebär att O, mannen bakom 1611 års försök att begränsa och binda kungamakten, nu medverkar till att frigöra denna. I syfte givetvis att förenkla beslutsprocessen, en process där han själv kunde räkna med att spela en betydelsefull roll. Tilläggas bör att han också sett till att förenkla den inom sin egen sfär. Kansliet kom länge att avvika från övriga ämbetsverk, som organiserades kollegialt med adelsmän på ledande poster. I kansliet skedde detta först 1626, när O under sin utlandsvistelse inte längre kunde utöva den direkta ledningen. Tidigare hade han arbetat med sekreterare av det gamla slaget. Många av dem räknade sig som hans klienter och är att hänföra till det klientsystem som i flera länder träder i stället för äldre feodala bindningar. I samband härmed står det av O likaledes utvecklade systemet med korrespondenter på olika orter, ofta hemmahörande inom tidens lärda värld och hans förtrogna.

Men det är, det bör sägas, lika fullt Gustav Adolfs vilja som avgör. Och hans och O:s samverkan hade sina begränsningar. Kungen hade kvar kontakten med faderns förtroendemän, bland vilka Johan Skytte och Mickel Olofsson (bd 25) på hans vägnar fick granska O:s förslag till försäkran. Dessa två och andra ur samma krets insattes sedan i hovrätten och möter även i andra sammanhang, där kungen behövt en motvikt till de intressen som O representerade. Så var fallet vid de mot adeln riktade aktioner som satte in rätt snart efter tronskiftet och bl a resulterade i de förläningsindragningar som pågick hela 1610-talet. Indragningarna leddes av kammaren, där det aldrig ägt rum en utrensning sådan som den i kansliet. Kammarens främste man var länge Johan Skytte, som vid Örebroriksdagen 1617 togs in i rådet och då och senare agerade efter linjer som inte gärna kan vara O:s. Det är han som av Gabriel O hålles misstänkt, när O i Preussen ansåg sig illa understödd hemifrån.

Man ser också att kungen inte låter sig hindra av det system med ämbetsverk som O byggt upp. Den 1614 inrättade hovrätten var tänkt att döma högsta dom, men redan i processordningen 1615 medgav han mot O:s avsikter appellation till sig själv. Han har inte heller känt sig bunden av de instruktioner O satte upp för ämbetsverken. 1618 års kammarordning blev aldrig av kungen underskriven, inte heller kansliordningen 1626. Om den senare säger han att det i den fanns mycket som behövde närmare betänkas. Den skulle dock följas tills vidare.

1617 års förändringar hade gett kungen möjlighet att personligen driva sin vilja i råd och riksdagar, och de båda arvfurstarnas död 1618 och 1622 befriade honom från fortsatta hänsyn till dem. Som det anförda exemplet från 1627 visar, har han under den följande tiden utvecklats i allt mer autokratisk riktning. Hur långt framgår av en episod från vintern 1630/31. Rådet var hemmaregering men kungen hade anförtrott krigsväsendet åt sin svåger pfalzgreven Johan Kasimir. På senhösten 1630 fick rådet i uppdrag att påbjuda en utskrivning och en ny bevillning. Det erinrade då om det ansträngda läget och om nödvändigheten att höra ständerna. Vilket kom kungen att vredgad tala om rådets bristande åhåga för det allmänna och att något senare vidga Johan Kasimirs uppdrag till att även gälla medelanskaffningen. Det skedde, skrev han, "på det att vi icke som mest härtill skett, alltid måste allenast med excuser bespisade varda". De bestörta rådsherrarna vände sig till O, som fann deras ståndpunkt i princip riktig men varnade för att i rådande läge bereda svårigheter. Han erinrade om att "konungars öron äro av ömtåligt slag" och att det borde skrivas på annat sätt mellan "herre och tjänare" (Ahnlund 1940). Även han känner alltså distansen till kungen sådan denne nu framträder.

Men detta innebär inte att O skulle ha övergivit sin tidigare syn på kungamakten. Det framgår bl a av den omarbetning han 1626 företog av Johan Skyttes förslag till konstitutioner för UU. Mot dennes åsikt sades nu att undervisningen i statslivet skulle bedrivas i anslutning till Althusius och därmed till en statsrättslära som framhävde kungamaktens begränsning (Runeby 1962). Vartill kan läggas O:s efter Gustav Adolfs död inledda historia över kungen, där han med uppenbar sympati dröjer vid landslagens stadganden om kungaval. Detta till skillnad från kungens eget, under 1620-talet påbörjade historieverk, där han hyllar faderns gärning och anklagar 1590-talets rådsherrar för att ha velat "avvärja allmogen från konungasläktets hörsamhet och – sitt eget välde stadfästa". –  Båda har avbrutit sina skildringar. Hade de fört dem längre, hade de inte kunnat undgå att blottlägga de motsättningar som hölls tillbaka under Gustav Adolfs tid. Men de trädde i dagen efter hans död.

Först skall dock något sägas om O:s enskilda liv under den tid som tecknats. I äktenskapet med Anna Bååt föddes tolv barn (jfr Ahnlunds beriktiganden), varav endast Johan, Katarina och Erik överlevde föräldrarna. Flertalet dog i sina tidiga år, och de äldsta, Gustav och Kristina, i smittohärdarna på andra sidan Östersjön, Gustav i Preussen 1629 och Kristina i Pommern 1631. Hon var då gift med fältmarskalken Gustav Horn, som även senare kom att stå O nära. Förlusten av Gustav, "den mest livfulle och särpräglade av sönerna" (Ahnlund 1940), bör ha känts desto svårare, som det var O:s vägran att tillåta hans utlandsresa annorstädes som förde honom till Preussen. Breven till sönerna är fyllda av studiekrav och förmaningar.Till döttrarna är tonen varmare, som i dem till den nygifta Kristina 1628.

Hustrun Anna fick stå för det vidlyftiga hushållet på godsen, i huset i Sthlm och; residensen utomlands, där hon tidvis vistades. Hon tycks inte riktigt ha följt med i sin makes karriär; i brev efter brev fortsatte hon att titulera honom "herre till Fiholm och Tidö" (Ahnlund 1940).

Familjens främsta stöd så länge han levde var O:s broder Gabriel. Under O:s långa utlandsvistelser stod han inte bara för den politiska kontakten; han skrev också om hustruns och barnens förehavanden och bistod vid förvaltningen av hus och gods. För barnen har han tydligen trätt i faderns ställe och varit mellanhand när de ville utverka något av denne.

Som kansler och innehavare av höga ämbeten även i övrigt har O haft stora löner. I Sverige utgick de delvis som hemmansräntor, vartill kom de räntor som var förenade med hans domarämbeten. Likaså inkomsterna av godsen. De ärvda godsen hade fått sin slutliga omfattning efter moderns och svärmoderns död och ökades genom ansenliga donationer; de största har tidigare nämnts. O har också utnyttjat möjligheten att köpa välbelägna gårdar från kronan och gärna bytt sig till sådana. Han har även hävdat anspråk på s k förbrutna gods. Det gällde den stora godsmassa som tillhört Görvel Fadersdotter (Sparre av Hjulsta och Ängsö) och jämte hennes övriga egendomar testamenterats till Kristian IV. Själv hade hon sagt sig inte ha några arvingar i Sverige, men Karl IX hade tagit de sv godsen i beslag, och O reste nu krav för svärmoderns och hennes systers del. Han fick då ut 1/3 av arvet och på sin egen lott bl a den sv huvudgården Hjulsta vid Mälaren. Hans sätt att förvalta och ekonomisera sina domäner behandlas nedan.

Två år före sin död skrev Gustav Adolf 4 dec 1630 till O i Preussen. Själv var han i Tyskland och krigsläget besvärligt. Han talar om de tjugo år han förestått fäderneslandet och om O som "ett instrument mig av Gudi givet många tunga saker igenom att lykta". Han anar sin död och anbefaller åt O sin åminnelse och sin gemål och dotter, om något skulle hända honom. 17 jan 1631 svarade O och talar i gripna ord om de år han haft nåden att tjäna sin herre och hoppas så få göra under sin återstående levnad. Han lovar göra sin plikt mot dennes gemål och dotter.

Kungens brev är nära och förtroligt. Men dess syfte är att vädja. Om något hände honom själv skulle O än en gång spela huvudrollen vid ett tronskifte; det var för alla uppenbart. Och kungen måste ha insett att det trots allt fanns väsentliga frågor, där de skilde sig åt, frågor som skulle aktualiseras vid hans bortgång med en ung dotter som enda arvinge.

Budet om kungens död nådde O i Frankfurt 11 nov 1632. Han höll då på att organisera kretsförvaltningen i Franken men fick lägga detta och annat åsido. De närmaste dagarna gick från hans kansli en ström av brev till alla dem som borde informeras och styrkas till trohet och vaksamhet. Till rådet skrev han 14 nov och erinrade om allt det som nu måste vidtas. Han önskade att "en stadig regeringsform" hade kunnat utfärdas i kungens livstid. Han hade fått i uppdrag att utforma en sådan, vilket skett "på sistone". Han hade visat den för kungen i Nürnberg, som godtagit den "in realibus och så mycket regeringen vidkom" och skulle med första säkra bud sända rådet ett exemplar.

De följande åren i Tyskland fick O naturligt nog mest ägna det alltmer komplicerade krigsläget. Men han följde aktivt utvecklingen i Sverige, där det gällde att driva regeringsformen igenom med dess följdförfattningar.

I regeringsformen fogar O samman och bygger ut den tidigare förvaltningen, som ges en fastare form med klart avgränsade uppgifter för de olika organen. I spetsen står de fem riksämbetsmännen med var sitt kollegium. Även krigsmakten fogas in genom de nu tillkomna kollegierna för armén och flottan. I den senare landshövdingeinstruktionen organiseras på samma sätt en regional förvaltning under landshövdingar, som ställes direkt under riksämbetsmännen och deras kollegier.

All denna förvaltning är toppstyrd. Inte av kungen, som på något egendomligt sätt står utanför, utan av de höga ämbetsmännen, som vid konungs omyndighet skulle vara förmyndare och ta över även vid dennes sjukdom och frånvaro. Genom reglerna för ansvar och redovisning får de kontroll över hela förvaltningen och då också möjlighet att vid ämbetsmännens årliga möte rådslå med dem i ärenden som inte krävde allmän riksdag. Denna framstår som en närmast undantagsföreteelse.

I detta regeringsformens system finns ingen plats för det personliga regemente som utmärker Gustav Adolfs tid. Den skapar tvärtom ett alternativ till den kungastyrda staten, en oligarkisk ämbetsmannastat, där de höga ämbetsmännen har makten och kan leda landet genom en förmyndartid och därtill ett stort krig. – Men dess författare går längre än så. Regeringsformen är tänkt för all framtid och skulle gälla även under myndig konung. Så var kungens mening, säger O i ett brev till rådet 5 dec 1632. Han hade upprättat kollegierna för att genom dem "regera riket närvarandes och frånvarandes, levandes och död, så att riket under en klok konung kunde väl förestås, och en fåvitsk konung icke strax kastat omkull". I dessa termer fördes också den fortsatta diskussionen. Per Banér (bd 2) menade att ständerna borde godta regeringsformen, "sedan måste fuller futurus rex gilla och emottaga henne, så framt han eljest vill få kronan på huvudet". Enligt riksmarsken Jakob De la Gardie (bd 10) borde den gälla som lag, särdeles om det kom "en illviljande konung".

Hur långt har O fått Gustav Adolf med på detta? Frågan är omöjlig att besvara; O är ende sagesman för kungens delaktighet. Vad som kan konstateras är att det styrelsesätt O utformar helt avviker från det kungen tillämpat; det är ett systemskifte han vill genomföra (för annan uppfattning se Ahnlund 1933 och Barudio 1982).

O:s främste kontaktman hemma var fortfarande brodern Gabriel, som ingick i rådsregeringen från Gustav Adolfs tid. Den fick nu ta ledningen och proklamera Kristina som drottning och driva igenom förmyndarstyrelse och regeringsform enligt O:s förslag. Det skedde vid 1633 och 1634 års riksdagar, där dock ständerna tvekade inför både styrelsesätt och regeringsform. O hade i god tid sett till att fylla vakanserna i rådet med adelsmän, som han namngav under hänvisning till kungens vilja. När sedan rådet i juni 1634 besatte de lediga riksämbetena, blev hans broder Gabriel riksdrots och kusinen Gabriel Bengtsson (s 476) riksskattmästare. Valen var inte enhälliga, och utgången kom Per Baner att undra "huru det kan bliva hos ständerna uttytt, att så många ämbetsmän bliva av en familie". Man lyckades dock driva regeringsformen igenom med vissa inte alltför genomgripande modifikationer; den utfärdades 29 juli 1634, landshövdingeinstruktionen 8 jan 1635.

Per Banér, som i O:s frånvaro hade ledningen av kansliet, räknades som sina bröder – två av dem i rådet – till O:s motparti, likaså Johan Skytte, Karl Karlsson Gyllenhielm och ännu andra, däribland Per Brahe som dock senare blev familjemässigt knuten till Oxenstiernorna. Tidens brevmaterial ägnar åtskillig uppmärksamhet åt dessa grupperingar och de intriger man vädrade; inte minst gjorde Gabriel O så. Uppenbart är att flera rådsherrar haft förbindelser med änkedrottningen och pfalzgreven, som O helt skjutit undan. Särskilt gäller detta riksamiralen Gyllenhielm, som också hade kontakt med den ofrälse oppositionen. Inom denna följde biskopen Johannes Rudbeckius med vaken uppmärksamhet regeringens åtgärder och slog konsekvent vakt om kungadömet och dess ställning.

Den nya förmyndarstyrelsen hade i detta läge svårt att hävda sin auktoritet och kom även i fortsättningen att samregera med rådet på ett sätt som regeringsformen inte avsett. I kritiska lägen sökte man stöd hos ämbets- och utskottsmöten och även hos riksdagen, vilket O inte heller fann lämpligt. Breven hemifrån är fyllda av klagomål över svårigheterna och över oredan i förvaltningen. Men talet härom ingår, vilket inte alltid stått klart, i de allt enträgnare försöken att förmå O att återvända hem. I slutomgången också därför att hemmaregeringen nu skilde sig från O i synen på den tyska frågan och villkoren för fred.

Till en början rådde enighet. 12 jan 1633 utställde rådet en allmänt hållen fullmakt för O som sv kronans fullmyndiga legat i romerska riket och vid arméerna. Han skulle föra kriget med bundsförvanternas stöd och moderera sitt handlande efter "occasionerna". I april 1633 lyckades O få till stånd ett förbund i Heilbronn med de evangeliska i de fyra övre kretsarna, som övertog arméerna där och deras underhåll. Själv blev han förbundets direktor och Sverige medlem som innehavare av stora besatta områden. Men de nordtyska kretsarna fick han inte med; misstron mot Sverige och dess aspirationer var här alltför stark.

Förbundsplanerna avsåg endast det pågående kriget och kunde därför inte ge den framtida trygghet, "assecuration", som Gustav Adolf strävat efter. Det var också främst satisfaktion man nu åsyftade på sv sida, närmare bestämt i Pommern och stiften Bremen-Verden. I detta sammanhang skall ses den omgruppering som O lät företa j samförstånd med regeringen och som innebar att de säkra – sv och tyska – trupperna drogs till den sv intressesfären i norr (Nordlund).

Den militära utvecklingen i övrigt blev olycklig. Heilbronnförbundet vägrade överta truppernas krav på resterande löner och recompensbelöningar, och i avvaktan på en reglering stod arméerna under hertig Bernhard av Weimar och Gustav Horn stilla. För krisens lösning måste O tillgripa de sv tillgångarna i ockuperade områden och med dem tillgodose trupperna (Nordlund 1974). De fortsatta operationerna blev dock inte särskilt framgångsrika, och O hade dålig hand med sina främsta befälhavare, hertig Bernhard och i norr Johan Banér. I deras ställe litade han till Horn och har förmodligen endast för denne fullt klargjort sina planer.

Den dåliga samverkan mellan hertig Bernhard och Horn ledde i aug 1634 till det katastrofala nederlaget vid Nördlingen, där Horn råkade i fångenskap. Efter detta gick de sv positionerna undan för undan förlorade; flertalet bundsförvanter avföll och Sachsen gick över på kejsarens sida. Hemma började man nu alltmer bestämt yrka på eftergifter och uppgörelse med kejsaren och Sachsen.

En ytterligare komplikation var att tiden för stilleståndet i Altmark gick ut 1635. Ett nytt avtal måste till, och om det förhandlade en rådsdelegation jämte Jakob De la Gardie, som hade befälet i Preussen. Den vikt O fäste vid frågan framgår av ett brev 28 okt 1634 till Johan Banér. Denne hade på egen hand skrivit till Sverige efter mer folk att besätta "sjökanten" med, men O ber honom betänka "att kriget med Polen står oss för dörren och att vi mera orsak hava att sända folk åt Preussen och Livtand hädan än kalla utur Sverige hit". Det polska kriget är vårt eget, säger han, "vinna eller tappa vi, det kommer oss till gagn eller skada". Det tyska kriget vet han inte vad det är, "allenast att vi pro reputatione här gjuta vårt blod och hava intet annat än otack att förvänta".

Det är mot den bakgrunden vi har att se O:s häftiga reaktion, när han fick veta att man i Stuhmsdorf 1635 hade avträtt de preussiska hamnarna och licenterna mot att få ett stillestånd på 26 år med Livland behållet. Hans brev till kommissarierna gjorde dessa ursinniga, och Gabriel O hade all möda att återställa den goda relationen till Jakob De la Gardie.

I sin desperation hade O några gånger skrivit hem att hans medbröder inte kunde göra honom någon större tjänst än att utse en ställföreträdare. Det var det man nu gjorde i Sthlm. Våren 1636 sändes en delegation ut under ledning av hovkanslern Johan Adler Salvius, en av O:s tidigare klienter och resident i Hamburg. Han hade 1634 kallats hem för att tjänstgöra i kansliet och tillsammans med Gabriel O börjat arbeta för fred i Tyskland. Han skulle nu enligt regeringens brev till O 25 april söka "alla medel till freden". Man kunde då inte sluta traktat med Frankrike. Till detta fogar Gabriel O 2 maj en kommentar, som rätt väl karakteriserar hans broder: "Och efter jag väl vet, det min broder haver sin gamla natur, i det han icke skall sin person vilja emploiera till att sluta någon fred, som icke skall honorabel och reputerlig vara, därför haver jag ock arbetat däruppå, att Salvius måtte komma ut, på det min broder mycket säkerligare må komma hem till oss".

Den franska förhandlingen var en av många som O hade gående och den för framtiden viktigaste. 1631 års traktat i Bärwalde hade upphört att gälla efter Gustav Adolfs död, och Frankrike hade redan under hans tid visat irritation över den sv närvaron i Sydtyskland och sedan på olika sätt motarbetat O:s agerande. Men risken att Sverige skulle dra sig ur kriget ändrade läget. Vid ett möte med Richelieu i Compiègne i april 1635 slöt O en ny traktat, enligt vilken man endast gemensamt skulle förhandla om fred. Den blev inte ratificerad, men Frankrike kom sedan att underlätta Sveriges fortsatta krigsdeltagande. I mars 1636 inleddes nya förhandlingar, där man kom längre men inte kunde enas och därför fick sluta en interimstraktat, som förpliktade parterna att inte omedelbart inleda fredsförhandlingar.

Allt detta revs upp av regeringens nya direktiv. O var helt desavuerad. Men han visade nu sin styrka och sin politiska förmåga. Regeringens skrivelse hade formuleringar som han utnyttjade till att stanna ännu någon tid och slutföra de medlingsförhandlingar som pågick. Till sin efterträdare utsåg han legaten i Pommern, Sten Svantesson Bielke (bd 4), och gav honom en instruktion som hårt band honom till regeringens avgörande. Salvius blev endast subdelegat och lämnades åt sitt öde i Hamburg utan något verkligt inflytande på de tyska frågorna. När väl detta var ordnat återvände O till Sverige och kunde 14 juli 1636 hålla sitt högtidliga intåg i Sthlm. Dessförinnan har han säkerligen haft det möte med brodern som denne bett om i ett brev 26 april, "på det jag må kunna berätta alla sakers tillstånd".

Med O närvarande fick styrelsen i Sverige en fastare ledning med den egentliga regeringen i centrum. De utrikespolitiska motsättningarna jämnades ut, och Baners seger vid Wittstock 1636 gjorde det lättare att vidhålla de sv kraven. Inåt gällde det att göra det nya regeringssystemet funktionsdugligt.

Från Tyskland hade O inskärpt vikten av en klar gränsdragning mellan regering, råd och kollegier med fasta regler för ärendenas avgörande och fasta arbetstider. Den revision som företogs våren 1636 visade åtskilliga brister. Men det anmärkningsvärda är trots allt inte bristerna utan revisionen i sig och detta att man nu kunnat ställa krav på systematik och fasta arbetstider, krav som för de tyska staternas del karakteriserats som en förvaltningens professionalisering och disciplinering. Det var dock inte särskilt många år sedan O endast med möda kunnat förmå sina ämbetsbröder att komma till viktiga möten. Gabriel O brukade också gärna klaga över sina kollegers försumlighet och efterlyste 1636 en instruktion även för regeringen med arbetstider och förbud mot olaga frånvaro. O har mycket riktigt, ehuru senare, gjort ett förslag till en sådan, som markerar kanslerns och kansliets ledande roll och anger arbetsdagar och tider med olika förbud. Ett av dem gäller att "blanda otidigt skämt eller andra discurser in" (AOSB 1:1, s 286). Här skulle nog hans broder ha tvekat; han var inte som O en allvarsman.

Efter sin ankomst till Sverige vände sig O mot de ofrälses främste talesman, Johannes Rudbeckius, som tvangs till avbön för några oförsiktiga ämbetsåtgärder och förbigicks när ny ärkebiskop tillsattes. O lyckades också återställa samarbetet mellan statsledning och biskopar. Men den ofrälse oppositionen bestod. Det var en i Sverige ny politisk kraft, inom vilken missnöjet med de hårda krigspålagorna kopplats samman med misstron mot den aristokratiska regimen, som anklagades för att gynna adeln på de ofrälses bekostnad. O lyckades dock någorlunda hålla den tillbaka med hjälp av de styrmedel som regeringsformen satte i hans händer. Biskopar och landshövdingar fick t ex order att kontrollera valen till riksdagen och de senare där fungera som allmogens övervakare. Församlingsprästerna var däremot opålitliga; de stod inte längre till regimens förfogande utan gjorde ofta gemensam sak med bönderna. Så var också fallet med städernas borgare.

I detta läge måste regeringen föra en återhållsam skattepolitik och för krigens finansiering söka andra utvägar, som de 1638 återupptagna frälseköpen, kritiserade i samtiden och i senare forskning. De var dock ingen dålig affär för kronan, och den även under förmyndartiden pågående nivelleringen av privilegierna gjorde inkomstförlusten mindre än den annars hade varit.

Från de ofrälse hade redan röster höjts med krav på reduktion. Men enligt O var det inte med skatter på jorden som kronan främst skulle försörjas utan med tullar och acciser, vilket förutsatte ett utvecklat näringsliv och folkrika städer. Hans arbete med frågor rörande handel, manufakturer och städer har denna bakgrund. Samtidigt ingår det i ett ambitiöst, maktpolitiskt färgat utvecklingsprojekt i syfte att modernisera Sverige, inte bara näringslivet. Utlandet gav förebilderna. "Exempel är den bästa undervisning", som O formulerade det i sitt stora Frankfurtmemorial 1633 till hemmaregeringen och rådet om åtgärder i den inre förvaltningen. I utlandet fanns också personer med kapital och kunnande som borde lockas att slå sig ner i Sverige. Sammansatta motiv låg alltså bakom O:s arbete med handelskompanierna, där han för övrigt kom att ändra inställning. Hans betänkande om kopparhandeln 1630 visar att han funnit statligt dirigerade exportkompanier vara mera till skada än nytta, medan han förhöll sig välvillig till den engelsk-holländska typen (Heckscher). Han framstår nu också som principiell motståndare till statsdrift, en övertygelse som han behöll även om han ibland måste agera annorlunda.

Mot 1630-talets slut gick det tyska kriget in i en ny fas med Baners och Torstenssons segertåg. Bakom låg den 1638 äntligen slutna traktaten med Frankrike, där subsidierna pressats upp till 400 000 rdr om året, som blev säkerhet för de många lånetransaktioner på vilka krigsfinansieringen vilade. O hade drivit traktaten mot fredsvännerna hemma. Den slöts av den nu åter anlitade Salvius, som även förmedlade fredstrevare från kejserligt håll. Särskilt långt kom man dock inte; de sv kraven var svårsmälta och många intressen skulle vägas samman.

En av intressenterna var Kristian IV, som sökte tillfälle att komma igen efter sitt misslyckade tyska krig. De danska intressena stod mot de sv i Tyskland och Östersjön, vartill kom den skärpta kontrollen och tullkraven i Öresund. De drabbade bl a den viktiga exporten av krigsmateriel, bakom vilken stod Louis De Geer. Konflikter fanns alltså, men inga så akuta att de motiverade krig, allra minst det anfall som Torstensson utan förvarning i dec 1643 satte in söderifrån.

Detta var O:s krig och Louis De Geers; det var O som drev fram besluten under diskussioner i rådet och riksdagen. Själv gjorde han ingen hemlighet av sin ovilja mot Danmark och dess monark, som han nu ville krossa. Men planerna fick revideras när man inte lyckades nå herravälde till sjöss. Sedan Frankrike tryckt på, vidtog förhandlingar som i augusti 1645 förde till fred i Brömsebro. O var även nu ledare på sv sida, och det var hans sega taktik som till sist förutom tullfriheten och landförvärven även bärgade Halland som en visserligen tidsbegränsad vinst.

I maj 1643 var den ännu ej myndiga Kristina första gången med i rådet, då den danska frågan var uppe. Hon deltog även i dess senare behandling och hörde då till dem som ville ha en snabb fred. I dec 1644 trädde hon till som regerande drottning och mottog som sådan den från Brömsebro återvändande O. Han upphöjdes nu till greve med Södra Möre som grevskap, och Kristina hyllade honom i ett varmt och vackert anförande. Det fanns dock i hennes tal en antydan om att tiden nu var kommen för yngre krafter att ta vid (Ahnlund 1956). I sitt svar talade O om sin skröplighet – han var 62 år – men ville ändå "E M:ts tjänst gå till handa, som för Gud och E M:t jag vill försvara". Och han kom att stanna i denna tjänst hela Kristinas tid, trots att han snart blev ett hinder för den politik hon ville föra.

Redan Kristinas uppväxt borde ha gjort henne negativt inställd till O. Hans och regeringens hårdhänta behandling av modern måste ha satt spår. Hon hade dessutom 1636 skilts från denna och ställts under pfalzgrevinnan Katarinas vård och kom sedan att stå den pfalzgrevliga familjen nära. Till kretsen hörde riksamiralen Gyllenhielm som var förtrogen vän till Kristina. I denna omgivning har man ofta uttalat sin misstro mot Oxenstiernorna, och Gyllenhielm motsatte sig på ett uppseendeväckande sätt Johan O:s inval i rådet 1640.

Det är mot denna bakgrund snarast förvånande att motsättningarna inte tidigare trädde i dagen. Men Kristina var kluven i sin inställning. O hade nära och positivt följt hennes utbildning och vid hennes myndigblivelse sett till att hon som regent inte blev lika hårt bunden som Gustav Adolf. Hon var väl medveten om hans betydelse och kunde även till sina mest irriterade uttalanden foga erkännande ord om hans stora egenskaper. Dessutom, och kanske viktigast, hans ställning var stark och väl underbyggd i regeringsformens system. Men detta har hon inte kunnat finna sig i, varken för sin egen skull eller de frågors som hon ville driva.

Den taktik hon valde var lika skicklig som hänsynslös. Flertalet ämbetsmän hörde till lågadeln eller var ofrälse, och inom dessa kretsar var man kritisk mot den aristokratiska regimen och beredd att knyta an till myndig regent. Det var det Kristina utnyttjade, när hon själv tog ledningen och i de frågor hon fann av intresse fattade beslut efter föredragning av någon av kansliets sekreterare. Det var också dem hon använde, när hon efter någon tid satte in sina attacker mot Oxenstiernorna. Hon vände sig först mot O:s söner. Den yngste, Erik (O 9), hade 1645 fått den för honom knappast lämpade posten som överkammarherre. Ryktet gick att han skulle bli hennes gemål. Men han avlägsnades redan 1646 som guvernör i Estland. Den äldste, den bördsstolte Johan, var jämte Salvius delegat vid de tyska fredsförhandlingarna och blev nu direkt trakasserad. Kristina hade då ett villigt biträde i Salvius, som vid denna tid hade en huvudroll i hennes maktspel.

I fredsfrågan hade Salvius länge gått bakom ryggen på Johan O, som han gärna förtalade inför andra diplomater. Han hade goda förbindelser med sekreterargruppen i Sthlm och andra som kunde förmodas vara mot Oxenstiernorna. En av dem var Per Brahe, som 1641 efterträtt Gabriel O som drots. Hösten 1645 bad Salvius om dennes beskydd mot missgynnare hemma och kallar sig då hans "hörsamme klient". Han var inte den ende av O:s tidigare klienter som nu övergav den, som man trodde, snart störtade kanslern. Vilket säger en del om klientsystemets bräcklighet.

På våren 1647 gick Kristina till attack. I ett officiellt brev förebrådde hon legaterna deras långsamhet med fredsverket, men fritog Salvius i ett enskilt brev, som han fick visa den franske legaten. Skulden låg hos det andra partiet, skrev hon, och utpekade O och hans instruktioner. I ett särskilt tilllägg bad hon Salvius låta henne veta vilken min greve Johan gjorde när han läste hennes andra brev! Det blev för mycket för O och hans son som båda protesterade. O talade själv med Kristina och ansåg sig ha fått en förklaring, på vilken följde en officiell försoning. Men han var sårad och höll sig mest på Tidö. Under tiden förberedde Kristina nästa stöt, som sekreterarna förberedde Salvius på. Det gällde hans upptagande i rådet, som drottningen ville avgöra i O:s närvaro, så att världen finge se att hon inte fruktade honom. Hon tog upp saken i mars 1648, då diskussionen i rådet blev besvärad och undvikande. Två gick klart emot, O och en hans brorson. Flera av de övriga uttalade betänkligheter och erinrade om privilegiernas krav på adlig börd. Till vilket Kristina genmälde att man inte kunde begränsa sig till "några få familjer och personer". Hon fann att Salvius hade godtagits och förmodade att rikskanslern "som en generös herre" var därmed till freds! Hon skrev sedan själv till Johan O och underrättade honom om Salvius nya värdighet, som han borde delge övriga kongressdeltagare.

I okt s å slöts äntligen den westfaliska freden. Villkoren var för Sveriges del präglade mer av Salvius än av Oxenstiernorna; han hade för att nå resultat gett avkall på mycket av de ursprungliga kraven. Även i övriga frågor intog han i samförstånd med Kristina – och Frankrike – en mer eftergivande hållning än O hade avsett. Beloppet för truppernas satisfaktion sänktes nu till 5 millioner rdr. Medlen kom att användas även för andra ändamål; O fick sålunda 30 000 rdr och även andra riksråd sin del.

När O fått veta att fredsdokumentet undertecknats, uttryckte han i ett brev till sonen sin allmänna skepsis inför framtiden. Den gällde närmast fredsverkets genomförbarhet men säkerligen också de förhållanden han berörde i ett brev 15 april om Salvius riksrådsvärdighet och då tillade: "Ty om Gud hjälper dig hem finner du före dig en ny värld och nya consilia". Även den världen skulle snart förändras; Kristinas planer gick längre än någon kunnat förutse.

Det gällde nu tronföljden och arvrikets tryggande, som för Kristina var nära förbundna med kusinen Karl Gustavs ställning. O och regeringen hade undvikit allt som kunde tolkas som ett erkännande av hans arvsrätt till tronen men i övrigt intagit en välvillig hållning och bidragit till hans utlandsresa och hans deltagande i tyska kriget. 1647 ville Kristina utse honom till generalissimus, vilket väckte motstånd i rådet. O och hans ämbetsbröder ansåg att detta förutsatte äktenskap med drottningen; vilket hon utfäste sig till i början av nästa år.

Vid den riksdag som samlades i början av 1649 tog ständerna själva upp frågorna om kröning och giftermål. Giftermålet ville Kristina inte ge besked om men föreslog att man skulle trygga riket genom att utse Karl Gustav till tronföljare i händelse av hennes död. Så skedde också, men först efter hårda motsättningar och först sedan Kristina förklarat att hon inte ville ingå äktenskap.

O hade redan vid riksdagens början allvarligt insjuknat och kunde inte på länge delta i det politiska livet. I sina brev talar han vid några tillfällen om förbättring men också om nya tillbud. Det var i sitt sjukrum som han – motvilligt – skrev under successionsakten. På sommaren 1649 dog hans hustru, som i okt begrovs i Jäders kyrka. Hennes forne trolovade, riksamiralen Gyllenhielm, gav sig iväg till begravningen men måste redan i Spånga avbryta sin resa och återvända till sitt Karlberg. Där skrev han 17 okt till O och berättade om sitt missöde och sina krämpor. De två forna vännerna och senare motståndarna växlade sedan ytterligare några brev, som nu mest handlade om ålderdomens vedermödor.

Gyllenhielm dog följande år. Men O blev bättre och kunde sommaren 1650 delta i den riksdag som samlades för Kristinas kröning och för att slutföra frågan om tronföljden. Den hade liksom 1649 års föregåtts av en tydligen samordnad kampanj med hårda angrepp på adeln och krav på reduktion och privilegieinskränkningar. Kraven fördes fram även vid riksdagen och sammanfattades senare i de ofrälses s k protestation, som förordade ett konservativt finansprogram med godsen och räntorna tillbaka hos kronan. Vid uppvaktningar hos Kristina gav hon de ofrälse sitt stöd fram till den tidpunkt, då hon fann det nödvändigt att bryta kampanjen mot adeln och återställa lugnet i riket. I detta läge, med samtliga stånd i sin hand, lade hon fram en proposition om att utse Karl Gustav till arvfurste med arvsrätt för sina mansarvingar. Den var skriven av Salvius, som motvilligt förmåtts återvända hem och fungera som drottningens rådgivare.

Dessförinnan hade Kristina 24 sept en ny uppgörelse med rådet, där nu O var närvarande. Hon hade tidigare ställts inför invändningen att man med Karl Gustav som arvfurste riskerade att få två rivaliserande dynastier och då med skärpa svarat att hon inte ville äktenskap och att de som yrkade på sådant i själva verket var mot arvriket. Men nu var läget ett annat. O tyckte visserligen att hon med sin äktenskapsvägran talade icke "såsom en dam om 20 år utan 50" men fann det bäst att lägga fram propositionen. Och han fann sig t o m böra deklarera att arvrike var att föredra framför valrike. Vilket kom Kristina att utbrista: "Efter vi hava en tanka, så hava vi intet att träta om".

Detta blev på många sätt en vändpunkt. Propositionen lades fram och godtogs liksom den försäkran Karl Gustav skulle avlägga. Han fick där för sig och sina arvingar lova att aldrig begära något furstendöme, en inskränkning som låg helt i linje med O:s många varningar för fortsatt arvfurstemakt. En punkt ströks dock: den där Karl Gustav skulle ha lovat bevara adeln vid dess donationer. Det var från de ofrälses sida ett absolut krav. I övrigt hade de intet att hämta; Kristina tog emot protestationen men gav inga löften och ville nu dämpa den ståndsstrid hon tidigare underblåst.

Attackerna har naturligt nog svetsat samman rådet och adeln. Samtidigt har O:s ställning blivit starkare. Inom rådet var flera av hans gamla motståndare borta, och Per Brahe stod honom numera nära; de var dessutom släkt sedan Johan O 1648 gift sig med systern Margareta Brahe. Även Kristina ändrade sin attityd och knöt i fortsättningen an till O, vars stöd hon behövde. Även sönerna kom i hennes nåd; båda återvände till Sverige och Erik blev 1652 riksråd och generaldirektör i det nyinrättade Kommerskollegium.

Kristinas närmande gällde inte främst utrikespolitiken som förblev oenhetlig. O kan inte ha haft något emot den omorientering som sker under hennes senare år, då man närmar sig Spanien och även knyter an till kejsaren. Inte heller kan han ha haft mycket till övers för de tyska evangeliska, som ibland åsidosattes; efter Nördlingen hade de nästan alla övergivit den sv saken. Men den politik som fördes var ryckig och oklar och i slutstadiet ofta beroende av Kristinas privata intressen.

Om handelspolitiken har man dock varit ense. Huvudlinjen dras upp i O:s instruktion för Kommerskollegium 1651, som ger den stora visionen av ett Sverige behärskande östersjöhandeln, vars varor det självt skulle föra till avnämarna, till England, Frankrike och Spanien. Mot denna bakgrund blir ställningstagandet givet i kriget mellan England och Holland 1652–54; man knyter an till England och inte till handelskonkurrenten Holland. Det är också i detta sammanhang vi har att se O:s och hans familjs fortsatta engagemang för kompanierna.

Sjökriget låg bakom den riksdag som inkallades 1652; man ville vara beredd även ekonomiskt. Inför den hade Kristina kallat hem Salvius, som återvänt till Tyskland. Han kom också men avled inom kort. Även i fortsättningen sökte hon sig rådgivare ur sekreterargruppen, bl a Nils Tungel. Men ingen av dem fick samma betydelse som Salvius, och vid riksdagarna litade hon numera främst till O. Detta också därför att man på något sätt måste bemästra de statsfinansiella svårigheterna.

De hade sin grund i de efter kriget våldsamt ökade godsavsöndringarna med därav följande inkomstförluster för kronan. O hade tidigt sett problemet och laborerat med olika lösningar, som alla förutsatte att godsen förblev hos adeln, och kronan tillgodosågs i annan form, främst med tullar och indirekta skatter. Ett exempel är när han i 1644 års privilegier vidgade frälsejordens skattefrihet mot att adeln avstod från sin tullfrihet för utrikeshandel. Men O:s program hade underkänts av de ofrälse som i stället krävde reduktion. Han tog upp saken i rådet 10 okt 1651 och ironiserade över deras tro att kronan skulle kunna leva av godsen "och de sedan få sitta i Guds kålgård". Sin vana trogen hänvisade han till "salig konungen", som inte "gjort sig facit på sådana räntor" utan i stället inrättat tullarna. Men han erkände att dessa inte längre räckte; andra medel måste till.

Tidigare hade O varit inne på den radikala tanken att frälsejorden skulle bli immun i förhållande till kronan och adeln i stället skyldig att vid behov erlägga en "genant". Av detta blev dock intet; däremot tog man ibland ut en adlig kontribution. Vid 1652 års riksdag väckte O förslag om en ny och mycket tung sådan. Han gav den en klarsynt motivering: "ty man måste considerera, att fordom var adeln icke stor i landet, kunde så intet stort kronan avgå med de friheter de på sina sätegårdar och eljest bekomma. Men nu sedan sätegårdarna äro så många blevne och vi vele eftertänka de många beneficia vi hava undfånget, är icke mer än skäligt att vi ock hjälpa till kronans understöd" (AdRP 5:1, s 22 f). Han tillade att man då förtoge "många calumnier", en erinran alltså om kravet på reduktion. Han fick också den motsträviga adeln med sig, och kontributionen gick ut de två följande åren.

Under dessa år blev Kristinas abdikationsplaner kända i allt vidare kretsar. Inom rådet tog hon upp dem i aug 1651, då man gjorde flera försök att förmå henne att avstå. Det var nu som O formulerade sin majestätiska sentens om att människor var födda till möda och arbete, "särdeles konungar och regenter, vilkas villkor är att taga sin lust och nöje i arbete, och att fly all enslighet och rolighet, såsom de där sträva emot konungars natur och condition". Om detta hade någon verkan på Kristina må vara osagt; hon gav i varje fall vika efter en förnyad uppvaktning av rådet. Beslutet innebar dock endast ett uppskov.

I abdikationskrisens fortsatta faser deltog O främst under de slutliga förhandlingarna vid riksdagen i Uppsala 1654 och de parallella underhandlingarna med Karl Gustav. I febr lät Kristina rådet veta sitt beslut, på vilket följde nya försök till övertalning. O hade till en början ledningen, men var den som först konstaterade att det nu inte fanns någon annan utväg. Svårigheterna kom när man skulle ta ställning till Kristinas underhåll och till den reduktion som ansågs nödvändig för att frigöra hennes underhållsräntor. Detta väckte stark irritation hos rådet och adeln, som inte ville röra vid donationerna. Men det hela var redan avtalat och underhållsakten drevs igenom under kuppartade former.

Vid den avslutande ceremonin på Uppsala slott hade O överlåtit åt Schering Rosenhane att tala för rådet och ständerna. Han höll dock själv en oration till Kristina. Hans känslor måste ha varit blandade. Han hade fört henne till tronen och ordnat så att hon i sin försäkran inte blev lika hårt bunden som fadern. Om han räknat med att sedan få dela makten med henne blev han dock besviken. Hon tog den själv och satte honom ofta åsido och tvekade inte att direkt gå mot honom. Förhållandet blev sedan bättre, mycket beroende på att hon behövde stödet av hans auktoritet för att genomföra sina planer. I slutstadiet måste han ha anat att hon var på väg till en annan tro. Men hon var dock "den store Gustav Adolfs dotter", och hon stod trots allt det aristokratiska samhället närmare än sin efterträdare.

Med denne hade O sedan en tid förhandlat om de förpliktelser han skulle avge vid sitt trontillträde. De hade på senare år närmat sig varandra, och O gjorde vad han kunde för att underlätta Karl Gustavs regeringstillträde. Detta slutliga samförstånd har ofta fått bilda den positiva slutvinjetten till O:s långa gärning; han kom ju, för att tala med Odhner, att kort därefter nedstiga i graven.

Samarbetets resultat blev dock egenartade. Inom rådet hade man hemställt att Kristina skulle medverka till att regeringsformen stadfästes av Karl Gustav. Så blev dock inte fallet. Man hade också, liksom ständerna, yrkat på en kungaförsäkran och hänvisat till 1611 års. Men Karl Gustav ville inte lova mer än han trodde sig kunna hålla, och det förslag O lade fram var liksom Kristinas försäkran en utslätad version, där de konstitutionella medgivandena pressats samman i en sjätte och tydligen i efterhand tillkommen punkt. Det var till den och dess löften om medbestämmande i händelse av krig som O hänvisade, när han inför ett ständer-utskott motiverade sitt förslag. Punkten gav också garantier för lag och rätt och privilegier och egendom, som till yttermera visso upprepas i Karl Gustavs kröningsed, som i O:s argumentering spelar väl så stor roll som försäkran.

I denna sjätte punkt finns ytterligare en – senare inskjuten – passus, som säger att om något behövde förändras i riket till dess "bästa, säkerhet, uppkomst eller tarv", skulle det ske med rådets råd och ständernas vetskap och samtycke. Den härrör, som Dahlgren visat, från Karl Gustav själv, och hans syfte är att friskriva sig från de garantier han i samma försäkran och i eden ger för adelns gods och privilegier. Det framgår också att han redan vid denna tid dragit upp en vittgående plan på reduktion och privilegieinskränkningar.

Hur långt O varit invigd i detta är ovisst; han har i varje fall kringgärdat just godsen och privilegierna med dubbla försäkringar och dessutom i den aktuella formuleringen förutsatt ständernas samtycke. Också han hade emellertid en plan i beredskap, det förslag till kansliordning som under hans medverkan uppsatts av Rosenhane. Det markerar kansliets centrala roll i förhållande till övriga ämbetsverk och skjuter starkt fram kanslern, som nu förutsattes övervaka det som föredrages kungen och dessutom tilldelas en medlarroll mellan konung och folk (Dahlgren). Förslaget knyter an till O:s kortfattade instruktion för regeringen från 1640-talets början och ligger väl i linje med det sätt på vilket han brukade framträda vid riksdagarna.

Har det varit med tanke på en framtida medlarroll som O gjort eftergifterna för Karl Gustav, har han dock överskattat sina krafter. När han avled i aug 1654 hade intet gjorts åt kansliordningen, och den förblev ett förslag. Hans son och efterträdare Erik fick i sin fullmakt som kansler långt mindre befogenheter än han skulle haft enligt denna ordning. Det blev sedan han som på kungens vägnar fick föra fram det program som denne haft i beredskap, ett program som innebar både reduktion och en prövning av adelns privilegier, särskilt då den privilegieutvidgning som O genomfört 1644. Det är inte gärna möjligt att han själv skulle ha medverkat till detta.

O:s godsbesittningar omfattade till en början inte mycket mer än gårdarna under Fiholm och Tidö samt en del strödda frälsehemman, främst i Småland. Hans långa statstjänst skulle emellertid göra honom till en av rikets största jordägare, och hans familj uppvisar störst kapitalökning till följd av godsavsöndringar från kronan med en påfallande hög andel köpegods (Heckscher). Materialets svagheter omöjliggör en beräkning för O ensam, men fyra större "länegods" dominerar hans nya innehav. I Estland hade han gods sedan 1610-talet, och i Livland var han den störste godsägaren genom innehavet av stiftet Wenden m fl slottslän. Kimito friherrskap i Finland stod länge i särklass bland friherrskapen, och grevskapet Södermöre tycks endast ha överträffats av Brahes Visingsborg. Till detta kommer de gods han köpt från kronan eller förvärvat på den privata marknaden. Tillsammantagna tyder dessa många förvärv på en långsiktig och på det hela taget framgångsrik godspolitik, inriktad på arrondering och konsolidering av säterierna i Mälardalen jämte tillhörande landbogods men också på nyanläggningar som Värnanäs, avsett att bli huvudgård i grevskapet. Det viktigaste motivet till godsbildningen var av allt att döma barnens ståndsmässiga försörjning. — Driften av godsen åvilade en rad fogdar och andra anställda, för vilka O och hans hustru utfärdade instruktioner och memorial, den senare ofta i samråd med svågern Gabriel.

O var rentier: godsinkomsterna utgjordes främst av böndernas räntor och skatter. Säteribildningen och den "industriella" verksamheten på godsen med salpetersjuderi, beck- och tjärbränning, sågkvarnar, tegelbruk m m ändrar inte på detta. Mycket stannade vid ansatser, intressanta som uttryck för O:s ambitioner att utveckla näringslivet med hjälp av utländska experter som projektmakaren J H Altendörffer, verksam i Kimito. Naturaräntor, som inte behövdes till O:s egen hovhållning, har försålts. Särskilt viktiga var handeln med spannmål från de baltiska godsen och de kontakter som i detta sammanhang knöts med köpmannen Heinrich Meyer i Riga och dennes änka, som ibland bistått med stora förskott.

I sitt testamente träffar O anstalter för betalning av de ursprungligen stora skulder han ådragit sig i kronans tjänst och genom byggenskap, godsförvärv och barnens uppfostran, i samband alltså med hans både offentliga och privata värv. I båda fallen manifesteras makt och ambitioner, vilket O var mycket medveten om. För adelns del var han starkt engagerad i Riddarhusets uppförande och för egen del i byggenskapen vid godsen. Han använde då tidens ledande arkitekter, Simon De la Vallée (bd 11) och Nicodemus Tessin d ä. Slottsanläggningen vid Tidö påbörjades redan på 1620-talet och blev dyr genom att O efter sin hemkomst 1636 fann att mycket måste göras om. Vid Fiholm byggdes i början av 1640-talet två större flyglar, men corps de logiet kom aldrig att utföras. Resurserna har i stället koncentrerats till Jäders kyrka, som nu omgestaltades till den oxenstiernska släktens gravkyrka. I sitt testamente hade O önskat bli begravd utan stor prakt, ord som man låtit representera hans strävan efter gammaldags enkelhet. Men han har inte sparat någon möda eller kostnad för att åstadkomma den apoteos över sig och sin släkt som gravmonumentet utgör jämte de till detta fogade, dyrbara epitafierna i marmor och alabaster.

Vid sin bortgång hade O varit i kronans tjänst i mer än 50 år och verkat inom de flesta av statslivets områden. Med Kristinas ord ägde han "en stor skicklighet i och kunskap om allmänna affärer". Orden möter i hennes sena självbiografi, där även fortsättningen är värd att återge: "Han kände styrkan och svagheten hos alla stater i Europa. Han hade ett stort förstånd, en fullkomlig försiktighet, en bred kraft och ett högsint hjärta. Han var outtröttlig och visade i sin ämbetsförvaltning en oförliknelig flit och dristighet" (Ahnlund 1956). – Det finns en tendens i detta: Kristina tecknar en stor drottning och en sådan nära nog kräver en läromästare och rådgivare av samma dignitet. Hennes omdömen fångar icke desto mindre något väsentligt hos O: hans totala uppgående i statens tjänst och förmåga att hantera de flesta av den stora politikens frågor. Som förhandlare var han seg och skicklig och nådde resultat även i svåra lägen. Sina verkligt stora insatser gjorde han som klarsynt och uppslagsrik ekonomisk politiker och som statsbyggare. Det är O som byggt upp stormaktstidens sv förvaltning och i 1634 års RF skapat ett alternativ till den kungastyrda staten.

Att så varit möjligt är desto märkligare som O ständigt måst driva sina förslag hos andra beslutsfattare. Hans självbehärskning tycks ha varit konstitutiv liksom den formella hövligheten. När han så fann lämpligt kunde han dock gå ytterst hänsynslöst fram, en gång mot ett sändebud från änkedrottningens hemland (Kromnow). Maria Eleonora själv var uppenbart rädd för honom.

O:s samhällssyn var aristokratisk, och han hade den gamla adelns syn på uppkomlingar och utländsk adel som han inte ville se sin egen släkt beblandad med. Han var rätt kallsinnig till de förslag som gjordes om att upphöja honom i furstligt stånd. Som riksråd, den sv kronans legat och förmyndare för Kristina har han tydligen ansett sig jämlik de tyska furstar han förhandlade med eller hade under sitt befäl. Han uppträdde också med all den ceremoniella ståt som hörde hans ämbete till och kunde ännu på gamla dagar åka genom Sthlm i sexspänd kaross med kavaljerer och betjänter i följe. Han hade då byggt ut sitt Tidö till slott i magnifik senrenässans och Jäders kyrka till ett monument över sig och sin släkt. Även i övrigt har han vetat sörja för sitt rätta eftermäle.

I samband med O:s död och begravning hölls åtskilliga minnestal, bl a en likpredikan i Sthlm av pastor primarius Erik Emporagrius och parentationer i Sthlm och Uppsala av rikshistoriograferna B P v Chemnitz och Johannes Loccenius samt O:s bibliotekarie Johannes Widekindi, även han senare rikshistoriograf. De stod alla familjen nära och ger en rad uppgifter som utnyttjats i senare litteratur. Chemnitz och Loccenius har dessutom under O:s överinseende själva behandlat tidens historia. Så gjorde även Widekindi, vars Gustav Adolfshistoria dock inte gavs ut förrän 1691 och då drogs in efter ingripande av censuren. Anmärkningarna gällde bl a det som sades om rådet: att kungen skulle höra detta och att det hade medlarställning mellan konung och folk. Det var synsätt som skarpt fördömts under enväldet, likaså att kungen skulle vara bunden av en regeringsform. Det var med andra ord hela O:s politiska system som då förkastades, dock utan att han själv nämndes.

Efter enväldets fall blev läget ett annat, och synen på O kunde mera oproblematiskt fogas in i den positiva uppfattningen om sv stormaktstid. Men den kom småningom att brytas mot den syn på adeln som alltsedan striden mellan Fryxell och Geijer betecknats som aristokratfördömande. Den spåras redan hos Olof Dalin och är fullt utbildad hos den gustavianska tidens historieskrivare, som hopar uppgifter om adelns övergrepp. För Geijer, som i hög grad byggde på sina föregångare, blev detta ett problem, nödvändigt att på något sätt lösa, när han skulle teckna den beundrade Gustav Adolf och dennes främste rådgivare. Detta desto mer som han var medveten om de försök som gjorts att begränsa kungamakten i kungaförsäkran och regeringsform. I Svenska folkets historia talar han om en aristokratisk plan, som "funnits hos den tidens stora, ibland vilka Axel Oxenstierna på en gång var den mest upplyste och mest storsinnade. Han hyllade, i adelig mening, helt och hållet gamla Svenska frihetsbegrepp om Konungamaktens gränser, och dolde ej dessa tänkesätt och var likväl Gustaf Adolfs vän! Så förstå varandra stora själar".

Lösningen är närmast retorisk och blev inte definitiv. När Geijer i samband med debatten om en representationsreform 1845 tecknade den äldre författningsutvecklingen, skärpte han sin kritik mot adeln och O, vilket ledde till Fryxells motskrift s å om aristokratfördömandet och den följande striden dem emellan. Geijers lärjungar tog där parti mot Fryxell, så även deras efterträdare bland ledande sv historiker. Men detta betyder inte att de tog över hans syn på O, som tvärtom nu blev alltmer positivt tecknad. Ännu hos Odhner dröjer dock något av kritiken kvar, fast dämpad. Så när han i sin undersökning över Kristinas förmyndare framhåller de vådor för kungamakten, som 1634 års RF hade kunnat innebära, men tillägger: "Det är icke vår mening att det legat i kanslerns och rådets syfte att grundlägga en så beskaffad förändring av regeringssättet, men väl att en viss förkärlek för aristokratiska institutioner oavsiktligt givit en överensstämmande form åt en i bästa mening företagen och i många hänseenden förträfflig organisation".

I fråga om stormaktspolitiken har uppfattningen om O varit nära förbunden med den om Gustav Adolf (bd 17, s 456 f) och den politik som fördes efter honom. Det har här rått stora skillnader i bedömning mellan sv och tysk historieskrivning. De sv historiker som behandlat epoken präglades långt in i 1900-talet av nationell och historisk idealism och ville se krigspolitiken betingad av säkerhetsskäl och av en önskan att komma de betryckta trosförvanterna till hjälp. På tysk sida hade man svårt att se annat än maktpolitik bakom det sv ingripandet i tyska kriget och de långtgående krav som utformades av Gustav Adolf och vidhölls av O. I senare tid har bilden av krigspolitiken blivit alltmer komplex, inte minst på tysk sida där ganska skilda synsätt kommit fram (Oredsson). Man har då också tagit upp de garanti- och säkerhetsfrågor som aktualiserades i westfaliska freden (Dickmann, jfr Lundkvist).

Samtidigt härmed har den fortgående forskningen i flera hänseenden vidgat kunskapen om O och hans strävanden. Detta gäller även hans inre politik, där inom den äldre generationen sv historiker främst bör nämnas Ahnlund och Boëthius. Också därför att de genom sin affinitet med 1600-talets consensusideologi kommit att starkt markera kungens och O:s och olika samhällsgruppers samverkan.

O:s ekonomiska politik har analyserats av Eli Heckscher, som bl a betonar hans förmåga att se regleringspolitikens begränsningar. Även andra forskare har framhållit hans betydelse som merkantilist och praktisk statsman (Danielsson).

När det gällt O:s författningsmässiga och administrativa insatser har det rått delade meningar om 1634 års RF kan ses som uttryck för en från Gustav Adolfs skild syn på regeringssystemet och om kungens medverkan vid dess tillkomst (Ahnlund mot Nilsson). Även i tysk forskning har man analyserat O:s författningsideal (Barudio). Man uppmärksammar också O:s insatser vid uppbyggandet av den sv militärstaten. I denna ingår den expanderande och moderniserade statsapparaten, där O:s reformer studerats även inom tysk förvaltningsforskning (Gebhardt). Det torde också vara dessa ting som i det allmänna medvetandet främst är förbundna med O; han står som grundaren av den sv byråkratin och även som ansvarig för det för Sverige utmärkande systemet med förhållandevis självständiga ämbetsverk (Nilsson 1984). Man bortser då från att han också lagt grunden till det som slutligen blev till våra dagars regering, nämligen ett dessa ämbetsverk realiter överordnat, centralt kansli med rikskanslern som chef.