J Fredrik Lilljekvist

Lilljekvist, Johan Fredrik, f 8 okt 1863 i Sthlm, Klara, d 18 dec 1932 där, Hedv El. Föräldrar: fotografen Frans Johan L o Fredrique-Louise Bartels. Avgångsbetyg från H Berwalds förberedande kurs 5 sept 80, ord elev vid KTH 13 sept 80, avgångsex från dess fackskola för arkitektur 15 april 84, elev vid FrKA ht 84-vt 87, tjänstg arkitekt utom stat vid överintendentsämb 87-18, prakt arkitekt i Sthlm från 88, led av styr för Sv fornminnesfören 91—04, slottsarkitekt vid Gripsholm från 95, led av komm ang Sveriges deltagande i världsut-ställn i Paris 00, av styr för Sthlms inteckn-garanti-ab 00—02, för Djursholms ab 00— 08, för Sv turistfören 05—21, föredragande i stadsplaneärenden vid överintendentsämb 15, byggn:råd o chef för byggnadsstyr:s stadsplanebyrå 18—30, generaldir:s ställföreträdare 23-25, sakk i 1917 års lantmäterikommission sept 19—20,. i komm ang revision av gällande stadsplanelagstiftn juni 25—febr 28. — Korresp LVHAA 98, LFrKA 00 (led av förvaltn:nämnden 30).

G 11 sept 1893 i Sthlm, Ad Fredr, m Ida Elisabeth Strömberg, f 11 sept 1874 i Strängnäs, d 21 dec 1963 i Danderyd, Sth, dtr till biskopen Adam Theodor (Thore) S o Augusta Annerstedt.

Fredrik L:s namn som arkitekt är främst knutet till två betydande byggnadsuppgifter: restaureringen av Gripsholms slott o Dramatiska teaterns byggnad i Sthlm. De utpekar också ett par huvuddrag i hans verk, nämligen intresset för den nationella historiska arkitekturen, med tonvikt på renässans o barock, o inriktningen på formgivningsuppgifter, där ornamentik o sammansmältning av arkitektur, skulptur o måleri är viktiga inslag.

L hade konstnärligt påbrå — fadern var fotograf, farfadern attributmålare vid k teatern. Som formskapare var L knappast självständig utan tillhör de eklektiskt utbildade arkitekter som löser sina uppgifter inom ramen för förhärskande ideal o stiluppfattningar. Huvuddelen av hans produktion återspeglar utvecklingen från 90-talets nationella historicism till barockpräglad Jugend vid seklets början. Den omspänner förutom de två nämnda större verken varierande byggnadsuppgifter med inredningar, ombyggnader, restaureringar, utställningspaviljonger o villor men också stadsplanearbeten — ett område där L under senare år kom att göra en insats som ämbetsman.

Somrarna under akademitiden, 1885 o 1886, ägnade L åt att tillsammans med Gustaf Upmark mäta upp Gripsholms slott, som vid denna tid var i behov av upprustning. Redan 1887 upprättade L på eget initiativ ett restaureringsförslag, som ställdes ut på akademins vårutställning s å. Projektet omarbetades 1889 o kom ett par år senare att ligga till grund för restaureringsarbetena, som pågick i etapper fram till 1898. I samband med dessa arbeten stod L som arbetsledare för hantverkare o konsthantverkare av skilda slag, i nära kontakt med snickerifabriker o smidesverkstäder.

Gripsholms-restaureringen markerar den huvudlinje i L:s verksamhet som hör nära samman med det sena 1800-talets historieromantik. Impulserna kom visserligen från Viollet-le-Ducs mera realistiska historiesyn att byggnaden skulle återställas eller rekonstrueras på det sätt o i den stil den från början var koncipierad, men med romantiska tillägg i syfte att skapa en allmän stämning av vasatid. Mot detta stod uppfattningen att en historisk byggnad skulle vidmakthållas utan ingrepp o rekonstruktioner. Denna hållning fick ett uppmärksammat uttryck, när Verner v Heidenstam i juni 1893 i DN-artikeln Modern barbarism kritiserade L:s stilrestaurering, som gjorde Gripsholm "gamblare" än vad det någonsin varit. L deltog själv som skribent i denna diskussion med flera artiklar.

L:s andra stora restaureringsuppgift gällde domkyrkan i Strängnäs. Arbetet påbörjades på 1890-talet o slutfördes 1907–10 i samarbete med Sigurd Curman (bd 9). I kontrast till Gripsholms-restaureringen präglas denna av en försiktig, vetenskaplig hållning med respekt för olika epokers tillskott. Puts på murar o pelare av tegel knackades bort, o man tog fram rika målningar på valvkapporna. I Strängnäs fick L samtidigt flera uppdrag, däribland folkskolebyggnad o gravkapell. — En höjdpunkt i den historisk-romantiska genren nådde L med en skicklig rekonstruktion i förminskad skala av Sthlm på 1500-talet vid Sthlms-utställningen 1897, ett uppskattat arrangemang som tillkom på L:s eget initiativ.

Också i ombyggnader av skilda slag kom L:s 90-talshistoricism till uttryck. Ett exempel är en av hans första byggnadsuppgifter från c:a 1890, ombyggnaden av ett litet hus vid Jakobstorg i Sthlm, som gestaltades med barockgavlar o färgrika figurativa målningar på putsen (rivet några år senare). Historiska förebilder med höga gavlar o tak präglade också påbyggnaden av Räntmästarhuset vid Skeppsbron 1898—1900, här i syfte att skapa en bättre balans till den nya skala som infördes vid Skeppsbron vid sekelskiftet (L:s påbyggnad nedriven 1970). Till 1800-talets sista år hör ombyggnaden av Koberg i Västergötland, som nu formades till en helgjuten slottsanläggning i Vasa-renässans. Som arkitekt i överintendentsämbetet utförde L en lång serie ändrings- o restaureringsförslag till kyrkor.

L var en av de arkitekter som 1895 inbjöds att tävla om de större utställningshallarna till Sthlms-utställningen. Den fantasifulla, minaretprydda industrihallen var ett samarbete mellan F Boberg o L, som också ritade ytterligare ett antal utställningsbyggnader, bla den k paviljongen o Jaktklubbens tornkrönta paviljong, av vilka den senare ännu står kvar på höjden ovanför Lejonslätten. Likartade uppgifter var ett par stora träpaviljonger för tennis o cykelåkning som uppfördes 1896 efter L:s o Rudolf Arborelius' (bd 2) ritningar vid Idrottsparken på Stadions nuvarande plats (tennispaviljongen senare flyttad till Östermalms idrottsplats). Också för utställningen i Paris 1900 utförde L arbeten.

Vid början av 1890-talet ritade L en större ombyggnad av Hotel Rydberg vid Gustav Adolfs torg med en rad praktfulla interiörer i nyrenässans o med en stor gårdsöverbyggnad i glas o järn för café, vars rika skulpturalt formade gårdsarkitektur i vit o grön stuck associerade till sydtysk senbarock. I en ett par år senare genomförd tillbyggnad av expeditionshallen i Inteckningsbanken, på andra sidan Malmtorgsgatan, utnyttjades också glasöverbyggnader. L anslöt till moderna anglosaxiska strömningar i ett par affärs- o kontorshus i Sthlm med markanta stenfasader: L:s eget hus Stureplan 15 (1897) o framför allt PUB:s första varuhus i hörnet av Drottninggatan-Kungsgatan (1900, rivet). Barockmässig putsarkitektur präglade ombyggnaden av Sthlms diskontobank vid Regeringsgatan 8 (1901-02, riven 1971), vars interiörer hade särskilt intresse genom behandlingen av material o färger — vit marmor, förgylld brons, olikfärgad stuck, mahogny o färgat glas — som pekar fram mot L:s inredningsarbeten i Dramaten.

L anslöt sig sålunda till den tongivande arkitekturriktning i sekelskiftets Sverige som med I G Clason (bd 8) som ledare, sökte utveckla en modern arkitektur med anknytning till barocken, gärna med karolinska drag. Redan den k paviljongen vid utställningen 1897 var en parafras på sv 1600-tal. I stor skala har L utvecklat detta formspråk i en av sina få större nybyggnadsuppgifter, Österåsens sanatorium ovanför Sollefteå, uppfört 1898-1901 för Konung Oscars II:s jubileumsfond. Det är en närmast slottsartad anläggning, huvudsakligen i trä, symmetriskt komponerad med paviljonger under branta takfall o huvar, o med ligghallar mot en terrasserad trädgårdsanläggning. Också L:s villor, främst hans egen villa Samsö på Djursholm, utnyttjar dessa barockmässiga drag med ljusa murar under höga formrika tak. L intresserade sig för villastadsbyggandet o medverkade vid tillkomsten av Djursholm, där han förutom en rad villor 1899 utformade kapellet.

I sitt främsta arbete, Dramatiska teatern, tar L också utgångspunkt i barocken, men i detaljformerna utvecklad till från historicerande drag frikopplad Jugend. Det har blivit ett av vårt lands dekorativt mest genomarbetade byggnadsverk, där L:s insats förutom den arkitektoniska projekteringen har inneburit samordning av en rad konstnärers insatser. När L 1901 ombads biträda det konsortium som verkade för att få till stånd en ny byggnad för Dramatiska teatern i Sthlm, var uppdraget inte fixerat, men i o med att konsortiet lyckades genomdriva frågan ekonomiskt blev projektering o arbetsledning för Dramaten L:s huvuduppgift under flera år. För detta uppdrag gjorde han studieresor bl a till Österrike o Tyskland.

Som teater är Dramaten, både i det första projektet 1901 o som utförd byggnad, konventionell, med den klassiska tittskåps-teaterns hästskoformade salong o med byggnadsvolymen arkitektoniskt uppdelad utifrån foajé, salong o scenhus. Ett förslag av L att inrätta en vridscen vann inte gehör hos teaterkommittén. Först på ett sent stadium nådde L fram till den plastiskt modellerade formen med en sammanhållen volym, där ornamentik o skulptur betonar ytan, i anslutning till kontinental Jugend. Det är också den dekorativa o materialmässiga behandlingen som ger byggnaden dess särprägel. L utformade en rik o varierad växtornamentik med utnyttjande av den sv floran. Han fick här också tillfälle att arbeta med dyrbara material — vit marmor, brons, förgyllning — som bidrog till byggnadens eleganta prägel. Detta ledde till stora överkostnader o till att Dramatenbyggnaden när den stod färdig 1908 blev hårt kritiserad. Dess internationella jugendformer hade börjat förlora i aktualitet till förmån för den nationalromantiska arkitekturen i tegel o granit. Kritiken drabbade också byggnadens arkitekt, som inte fick några fortsatta uppdrag av denna karaktär. Genom kontakterna med överintendentsämbetet kom L huvudsakligen att ägna sig åt legationsbyggnader i andra länder, ofta ombyggnader av äldre palats. Redan 1901 hade han utfört inredningarna till legationen i Paris, 1906—07 ledde han ombyggnaden av legationen i Oslo o under åren närmast före första världskriget uppfördes legationsbyggnaderna i Berlin o S:t Petersburg efter L:s ritningar.

Från mitten av 1910-talet kom L helt att ägna sig åt administrativ verksamhet. Tidigare hade han vid sidan av husbyggnadsuppgifter också kommit i kontakt med stadsplanearbete, o vid denna tid fick han inom överintendentsämbetet om hand den granskning o rådgivning som hörde samman med den nya stadsplanelagstiftningen. Vid byggnadsstyrelsens tillkomst 1918 blev L chef för stadsplanebyrån.