J Adolf Lindberg

1 Lindberg, Johan Adolf, f 4 sept 1839 i Sthlm, Hedv El, d 27 juni 1916 där, Kungsh. Föräldrar: snickaren Johan L o Christina Charlotta Lundin. Elev vid FrKA med vissa intervaller 52-68, vid Slöjdfören:s skola 54-56, vid K mynt- o kontrollverken 1 febr 56-63, allt i Sthlm, studier för medaljgravörer i Khvn o i Paris 63-64, innehade egen gravyrateljé i Sthlm okt 64-nov 97, ordf i Konstnärsklubben 86-89, 90-91, 93-95, 98-99 o 01-04, tf lär i antikritn vid FrKA 86, led av FrKA:s lärov:nämnd 87-92 o 02-06 o förvaltmnämnd 87-90, led av styr för Tekn skolan i Sthlm 88-99, av Statens inköpsnämnd i olika perioder. 88-04, v prof i figurteckn vid FrKA 92, mynt-gravör vid K myntverket från 1 jan 98 (för-ordn 26 nov 97).- LFrKA 85 (agreé 76), Litt et art 07.

G 24 maj 1873 i Sthlm, Jak o Joh, m Hildegard (Hilda) Charlotta Grundström, f 12 maj 1843 där, Nik, d 3 april 1923 i Vivstavarv, Timrå, Vnl (enl db for Maria, Sthlm), dtr till konstförvanten Julius Magnus G o Maria Christina Lundström.

Adolf L ville bli målare o för att få övning i teckning skrevs han 1852 in i Konstakademins principskola. Följande år slutade han folkskolan. Då modern dog på hösten s å, måste han börja tjäna sitt bröd. Han blev 1858 lärling hos guldsmeden P F Palmgren o året därpå hos gravören J E Rydbeck. På kvällarna fortsatte han studierna vid principskolan men förkovrade sig även i Slöjdföreningens skola, där en av lärarna, Carl Ahl-born, fäste sig vid honom. Snart antogs L sålunda som elev hos dennes hustru, myntgravören vid K mynt- o kontrollverken, Lea Ahlborn. Följande år blev L även faderlös.

1859 skrevs L in vid Konstakademins lägre antikskola, o han kom sedan att följa akademins undervisning i anatomi o modellstudium i intervaller till läroåret 1867/68. Han fick 1863 den Meyerska medaljen o erhöll så ett resestipendium från kommerskollegium. Han begav sig då till Paris via Khvn, där han gjorde ett kort studiebesök hos medaljgravören H Conradsen. I Paris fick han anställning hos en jämnårig gravör, Paulin Tasset, elev till E A Oudiné. Hos denne dominerande gestalt inom tidens medaljkonst fick även L praktisera en tid. Oudiné ville göra medaljgravyr till en självständig konstart: gravören skulle själv koncipiera sitt verk o inte enbart återge andras idéer. Hans elever, bl a Ponscarme o Chaplain, bröt väg för en ny stil: medaljer med realistiska porträtt, mjukare relief, enkel komposition o matt patinering.

När L återvänt till Sthlm hösten 1864, satte han upp en egen gravyrateljé liknande Tassets. Konstnärlig medaljgravyr vågade han sig ännu inte på, utan han nöjde sig tillsvidare med arbeten av hantverkskaraktär för en kundkrets som guldsmeder, ur- o instrumentmakare, bokbindare, knappfabrikörer, pappershandlare mfl. Han gjorde dock porträtt-medaljonger i gips o vax eller som kaméer, o 1869 började han också gravera några medaljer. Efter 1873, då han åstadkom sin första självständigt skapade medalj, över August Blanche, kom beställningarna tätare. 1875 ställde han för första gången ut i Konstakademin. Lyckokastet blev hans medalj över Elise Hwasser 1876, som föranledde, att han fick uppdraget att utföra en medalj till UU:s jubelfest 1877. Han fick då också kontakt med kammarherre Magnus Lagerberg (bd 22, s 45 f), som under kommande decennier skulle ombesörja många medaljbeställningar för honom o i sinom tid även för L:s son Erik (L 2).

L gjorde ett förnyat parisbesök 1877 o studerade då hos Tasset dennes reduktionsmaskiner så ingående, att han sedan kunde ge en stockholmsk instrumentmakare direktiv att konstruera en dylik åt sig. L hade hittills graverat alla stansar direkt i stålet med nedsänkt relief. Nu började han även ta till det nya hjälpmedlet, som innebar ett mekaniskt överförande från en — upp till halvmetern — stor modell med upphöjd relief till en stans. Medan L ändå helst fortsatte att gravera direkt i stålet, blev det naturligast för kommande generationer (som för L:s son) att utnyttja reduktionsmaskinen o sedan justera i punsens upphöjda relief.

Under 1880-talet fick L även allt fler beställningar på medaljongporträtt — oftast för att fällas in på gravvårdar eller byggnadsfasader, t ex Bünsowska huset i Sthlm 1887 — o basreliefer av plastelina på skiffer. Hans friskt realistiska sätt att framställa modellen uppskattades. Sammanlagt utförde han 115 dylika reliefer. L skaffade sig också allt fler elever. Till slut hade ett trettiotal blivande gravörer passerat hans ateljé, däribland sonen Erik, som själv dock bara skulle ha tre elever.

L var en sällskapsnatur, o hans berättartalanger blomstrade bland vänner i Konstnärsklubben, SHT o Sällskapet Idun. På 1860-talet var han även ivrigt engagerad i skarpskytterörelsen. Under 1880- och 90-talen fick han många förtroendeuppdrag, bla i Konstakademin. Även om han fick många medalj beställningar, var han dock besvärad av konkurrensen från Lea Ahlborn. Först i nov 1897 uppnådde han den eftertraktade posten som myntgravör vid K myntverket. I praktiken betydde det, att han flyttade sin egen ateljé med elever, biträden o maskiner till Myntet.

Unionsupplösningen 1905 framkallade behovet av nya mynttyper. Den porträttbild av Oscar II, som återfinns på 1906-07 års mynt, hade L dock modellerat fram långt tidigare. L:s tolkning av Oscar II har för mången stannat i minnet lika tydligt som sonen Eriks myntporträtt av Gustav V senare skulle göra. Myntgravörposten medförde, att L fick alla officiella medalj beställningar, bla fick han i uppdrag att gravera SA:s o VA:s minnespenningar. L:s oeuvre upptog till slut 384 präglade medaljer.

L göt nytt liv i den sv medaljkonsten efter dess långa förfallsperiod genom att introducera den franska realistiska stilen. Häri ligger hans främsta insats. Han betydde även mycket som lärare, o han införde flera nyheter på det medalj tekniska området.