Albrecht Lindcreutz

Lindcreutz, Albrecht (före adl Lindberg), f 5 sept 1674 i Södertälje d 13 okt 1744 i Sthlm, Maria. Föräldrar: rådmannen Hans Lindberg o Anna Gerner. Inskr vid UU 21 jan 92, vid univ i Wittenberg 4 nov 96, eo kanslist i kammarkoll 98, aktuarie o registrator i defen-sionskommissionen 22 jan 04, referendarie i kammarkoll 25 febr 10, sekr där 2 april 18, adl 25 juni 19, deltog i riksdagarna 23, 26/27, 34, 38/39, 40/41 o 42/43 (led av SU 23, 26/27, 34, 40/41, av större sekreta dep 42/43), kammarråd 8 okt 24, uppdrag vid kommissionen i Pommern 22 nov 32—33, landsh i Stora Kopparbergs län 14 aug 39, president i kammarkoll 14 okt 42.

G 22 dec 1707 i Sthlm, Maria, m Judita Leijell, d 25 okt 1746 där, ibid, dtr till handelsmannen i Sthlm Adam L (bd 22, s 449) o Helena Radou.

Med testimonium från Strängnäs gymnasium kom L till Uppsala, där han enligt sin minnesantecknare "läste mer än man plägade läsa" (v Höpken) men som han enligt nationsmatrikeln lämnade efter två års juridiska studier. 1696 fick han följa prosten i Munktorp, Vm, Andreas Taijard på en tvåårig studie- o bildningsresa, under vilken han en någon tid studerade vid universitetet i Wittenberg o besökte flera städer i Böhmen, Tyskland o Holland. Hemkommen blev han en ytterst flitig o plikttrogen kanslist i kammarkollegium o fick k fullmakt att vid sidan av sin tjänst inneha ansvarsfulla uppdrag i defensionskommissionen.

Vid riksdagen efter Karl XII.s död var han en av de 20 ofrälse ämbetsmän som i ett memorial till ständerna begärde en radikal utvidgning av representationsrätten. De krävde att varje vuxen svensk "han vare så ringa som han vara må" skulle vara representerad i något av stånden men torde främst ha haft beresta o studerade ej adliga ämbetsmän i åtanke. De lugnades genom att sju av de mera inflytelserika, bland dem L, efter några månader förlänades adelskap o då blev riksdagsmän. Som sådan valdes L 1723 in i sekreta utskottet o fick 1727 i uppdrag att med den engelske kungens ombud förhandla om några i freden med Hannover 1719 stipulerade men ej genomförda avtal. L drev de ömtåliga förhandlingarna till ständernas belåtenhet, o 1732 fick han ett nytt förtroendeuppdrag, då han sändes till Pommern som kommissarie med riksdagens uppdrag att undersöka orättvisor begångna under Karl XI:s reduktion.

L åtnjöt stort förtroende hos grevinnan Beata Elisabeth Königsmarck g De la Gardie (d 1723), som från 1708 anlitade honom som godsförvaltare o ombud i arvsprocesser. En kort tid var han chef för Svanå bruk, o 1722 — 37 drev han som arrendator Högfors bruk, båda ägda av grevinnan o hennes nära anförvanter. 1722—40 var han förmyndare för hennes dotterdotterson, den i samband med kuppförsöket 1756 halshuggne Eric Brahe.

Det landshövdingeämbete L till slut fick efter att ha sökt flera blev honom besvärligt. Motsättningarna mellan bergsmän o borgare, som i bergsstaden skulle samverka inom förvaltning o näringsliv, påtvingade honom en svår medlarroll, som han dock skötte med kraft o auktoritet, o han genomförde betydelsefulla regleringar av stadshushållningen (Ericsson). 1742 förorsakade kriget allmän oro i länet. Myndigheterna i Sthlm förväntade att landshövdingen skulle lugna sina länsbor, men han lyckades inte hindra dem att samlas till ett av rådet inte önskat landsting, där besvärspunkterna inför riksdagen skulle diskuteras. Redan hösten s å hade L utnämnts till president i kammarkollegiet o flyttade till Sthlm. När de upproriska dalkarlarna tågade mot Sthlm, ställdes han i spetsen för en deputation, som försedd med proviantförråd sändes till Staket med uppdrag att tala de upproriska till rätta. Försöket slog fel, o dalkarlarna misstänkte att den proviant deras fd landshövding erbjöd dem var förgiftad.

L uppsattes i sept 1742 på riksrådsförslag men blev inte utsedd. Hans duglighet gjorde dock att partierna någon månad senare kunde enas om hans presidentutnämning. Han var den förste som från ofrälse kanslist arbetat sig upp till högsta posten i ett ämbetsverk.

1730 blev L ägare till en större fastighet i kvarteret Göta ark, nu S:t Paulsgatan 5. Utom bruksdrift o annan affärsverksamhet — han ägde tidvis andelar i fartyg — tycks han ha idkat en omfattande bankirverksamhet o lämnade efter sig en avsevärd förmögenhet. Enligt A J v Höpken var L "gudfruktig utan hyckleri, ärlig utan skryt, liten av ord och mycket av gärningar". Han hörde från 1734 till Maria Magdalenas kyrkoråd o begrovs som den ende o siste av sin ätt i församlingens kyrka. Där hänger i koret över sakristidörren hans ovanligt formade o ovanligt stora begravningsvapen.