Leijell, Leyell, släkt

Leijell, från Skottland härstammande släkt. Namnets förste kände representant i Sverige var Henrik Leyell (d mellan 1609 o 1616). Han har tidigast kunnat beläggas 1569, då han i en rulla namnes bland skotska officerare i sv tjänst. 1578 var Leyell konungens småsven, o genom brev av 1578, 1581 o 1587 (Brännman) fick han som pant för lönefordringar ett antal gårdar i Östergötland o Småland, av vilka Gölhult i Järeda, Kalm, 1596, 1603 o 1605 nämns som hans sätesgård. Han var 1597 förlovad (Djurklou) med en dtr till Ulf Persson (Halvhjort; bd 18, s 71). I litteraturen är Leyell mest känd genom sin upptäckt av ett "gullberg" i Småland, som föranledde ett k brev av 1581 om att hans pantegods skulle bli hans evärdliga egendom, om han kunde få i gång bergsbruk där; sannolikt är det fråga om Ädelfors i Alseda, Jönk, som visserligen ej kan beläggas ha utnyttjats förrän på 1700-talet men ligger nära vissa av pantegodsen. Åtminstone från 1582 var han ryttmästare för skotska ryttare, med vilka han deltog i kriget mot ryssarna. Brev från Leyell 1591, 1593 o 1595–96 vittnar om att han länge tjänstgjorde i Narva, o han fick 1593 en förläning i Estland. Under striden mellan hertig Karl o Sigismund anslöt han sig till den senare, varför hertigen 1597–98 indrog hans pantegods o berövade honom hans förläning av kronans bönder i Fliseryds socken, Kalm (Brännman). 1599 flydde Leyell från Finland till Estland (Federley), o 1609 var han i Danzig. Det har ej kunnat utredas, om han var av samma släkt som den sv drabantlöjtnanten Rikard Leiell (d tidigast 1602).

I Arbroath i Skottland har släktnamnet kunnat beläggas redan på 1400-talet med en Gilbert Lyal, Lyel eller Liel o en Willelmus Lyel. Där bodde senare fogden Patrik Lyell, som enligt bördebrev 1655 (avskr i kanslikoll:s underd skr; jfr övers i H 1 7) var far till Jacob, David, Adam o Henrik. De flyttade alla till Sverige.

Jacob L (1612–78) fick burskap i Sthlm 1639 o var gift först med en dtr till rådmannen i Uppsala Claes Eden, senare adlad Edenberg (bd 12), o sedan med en dtr till bruksägaren Andry Dress (bd 11). Genom diverse transaktioner med sin andra hustrus medarvingar kom han i besittning av de hennes far tidigare tillhöriga järnbruken Rockhammar i Fellingsbro, Ör, o Hammarby vid Nora, vilka kom att ärvas av ättlingar till honom i flera sekler. L var också delägare i Bröstorps hammare vid Nora. Efter svärfadern o dennes son Otto Dress (bd 11) arrenderade han tillsammans med svågern Adam Radou av kronan Nora o Linde bergslag 1661–64. 1659—65 arrenderade L därjämte tillsammans med sin bror David Väster-Silvbergs gård i Norrbärke, Kopp, Ludvika hamrar o kronogård, Grangärde sockens ordinarie ränta samt tiondejärnet o kyrkotionden från denna socken samt Norr- o Söderbärke, o 1668–71 arrenderade han tillsammans med Radou alla kronans hyttor, hamrar o gruvor i Nora o Linde bergslag samt i Fellingsbro o Ervalla, Ör, vilket kontrakt med vissa undantag förlängdes för tiden 1672–77. I sitt första äktenskap blev L svärfar till biskoparna Johannes Brodinus (bd 6) i Västerås o Petrus Bång (bd 7) i Viborg. Sonen i andra giftet, Adam Jacobsson L (1658–1729) på Hammarby, förvaltade detta bruk o Rockhammar samt den ovannämnda andelen i Bröstorps hammare för sin o sina systrars räkning, arrenderade från 1694 Kungshammaren vid Nora tillsammans med rådmannen Johan Petre o köpte 1698 tillsammans med en syster Norrby bruk i Fellingsbro. Därjämte var han delägare i Kengisverkan, nu i Pajala, Nb, o en av direktörerna för Hällefors silverbruk, Ör (Adelsbrev; Heijkenskjöld, s 357). 1717 adlades L, men han dog barnlös. Genom sitt testamente stiftade han ett stipendium vid UU o ett fattighus vid Hammarby. Brev till L finns i RA (Arkivfragment) o UUB (enstaka i Nordinska saml, vol 479 o 906). Hans äldre halvbror Jacob L (1650–1719) grundade 1684 det järnbruk som senast 1694 fick namnet Vällnora i Knutby, Upps, o arrenderade 1684–1700 av kronan Ortala järnbruk i Väddö, Sth. I äktenskap med en dtr till Mårten Kammecker (bd 20, s 605) var han far till löjtnant Jacob L (1681–1712), som tillfångatogs vid Poltava 1709 o blev ihjälslagen i Tobolsk.

Adam L (1623–86), en annan av Patrik Lyells söner, namnes i Sthlm 1646 men fick burskap där först 1670. Han efterlämnade en stor förmögenhet o var i äktenskap med en dtr till sin bror Jacobs ovannämnde svåger Adam Radou svärfar till överinspektören Johan Laurin (s 389). En annan av Adam L:s svärsöner var presidenten Albrekt Lindcreutz.

Denne Adam L var kompanjon med sin bror handlanden i Sthlm Henrik Leyell (1627–1710), vilken som fordringsägare hos riksrådet Bengt Horn (bd 19) fick en del av säteriet Ekebyholm i Rimbo, Sth, som pant av sterbhuset. Hans son Adam L (1669–1744) blev bergmästare i Öster- o Västerbergslagen 1700, assessor i bergskollegium 1713 o bergsråd 1730, adlades 1717 o fick avsked med landshövdings titel 1744. Denne var gift med en dtr till köpmannen o brukspatronen Johan Lohe. Genom att lösa ut hennes medarvingar kom han 1741 i besittning av bl a säteriet Biby i Gillberga, Söd, förutom vilket hans son Henric L (f 1717; d tidigast 1781) efter sin mor o en syster även ärvde bl a Hällefors styckebruk i Mellösa, Söd, o säteriet Fjellskäfte i Floda, Söd. Denne sålde 1781 (bd 8, s 225) alla dessa egendomar o hade då åtminstone sedan 1759 bott i England, där han ärvt sina farbröder, direktörerna vid engelska ostindiska kompaniet Henry Lyell (f 1665) o Baltzar Lyell (f 1672). Henric L d y hade inga söner.

Längst fortlevde den släktgren som härstammade från Patrik Lyells son David L (1621–76), ovan nämnd som arrendator tillsammans med sin bror Jacob. Han svor borgared i Sthlm 1652 o var även verksam inom bruksrörelsen i Västerbotten (Norberg 1958). L var kompanjon med bergmästaren Klas Depken, sedermera adlad Anckarström, som var gift med en syster till hans hustru, o förberedde (Norberg 1959) anläggningen av Axmars järnbruk i Hamrånge, Gävl, på vilket Depken fick privilegium 1671. Depken hade 1659 börjat anlägga Älvkarleö o Harnäs järnbruk i Älvkarleby, Upps, i vilka L 1662 (Bergskoll:s arkiv A 1:23) köpte hälften. De ägdes senare helt av L:s ättlingar, av vilka de flesta var delägare i dessa bruk ända till 1772. Sonen Johan L (1664–1744) blev rådman i Sthlm 1706 o handelsborgmästare där 1731 samt var rdgm 1713–23. Han ägde efter sin kusin Jacob L Vällnora bruk o disponerade en tid även järnbruken Strömsberg i Tolfta o Västland i Västland, båda i Upps. L var far till stadssekreteraren i Sthlm Petter L (1717–81) o till bergmästaren i Värmland Carl L (1718–86) på Valstad i Gladhammar, Kalm, som adopterades på sin syssling Henric L:s adelskap 1773 o fick bergråds avsked 1785. Petter o Carl L:s farbror David L (1660–1727) på Fleräng i Älvkarleby (då i Valbo, Gävl) blev 1691 bergmästare i Uppland o Västernorrland o 1714 assessor i bergskollegiet, adlades 1717 o fick 1722 avsked med bergsråds titel. Hans son Pehr Leijel (1700–65) blev bergsfogde vid Stora Kopparberget 1728 o geschworner i Sala 1734 samt var inspektor vid Avesta kronobruk från 1740 till sin död. Dennes brorson var löjtnanten o musikdirektören vid UU Lars Fredric Leijel (1743–1808). Av oppositionsmannen docent Gustaf Abraham Silverstolpe förleddes han att låta Marseljäsen ingå i den planerade musiken vid en fest till firandet av Gustav IV Adolfs kröning 1800. Detta inslag utmönstrades av universitetets rektor, varefter Silverstolpe o hans vänner vägrade att medverka o därför åtalades i en ryktbar process. Släkten L:s siste manlige medlem i Sverige var Lars Fredric Leijels sonson apotekaren Fredric Leijel (1813–62) i Alingsås, vars bror flyttat till England, där släkten fortlevde ännu på 1930-talet.