Anders Grelsson Lindehielm

Lindehielm, Anders Grelsson (före adl Lindbergh), f 1634 (v Schantz, RHA) i Sthlm, d 14 sept 1705 (enl huvudbaner i Salems k:a, Sth) i Viborg. Föräldrar: referendarien i kammarkollegiet Grels Gustafsson o Ellika Appel-bom. Inskr vid UU 15 juni 41, kanslist hos sv residenten i Haag till senhösten 60, anställd hos generalguvernören Carl Gustaf Wrangel åtminstone från 62, sv sekr vid pommerska staten juli 63, sekr i kammarkoll 14 mars 65, adl 1 okt 66, deltog i riksdagarna 68, 75, 80, 82/83, 86, 93 o 97, kammarråd 17 nov 75, kommissarie i reduktionskommissionen 9 dec 80, led av myntkommissionen 16 febr 81, av likvidationskommissionen över stora kommissionens domar över kollegierna 27 maj 82—27 juli 89, av reduktionskommissionerna för Östergötland med Vadstena län o Västergötland 18 april 83, deputerad över kommersesakerna 29 aug 84, led av stora sjötullskommissionen 2 nov 85, av navigations-, handels-o manufakturkommissionen 6 nov 86, av skånska reduktions- o indelningskommissionen 14 jan 87, landsh i Viborgs län från 24 juli 89, frih 13 febr 92, ambassadör i beskickn till Moskva 29 okt 98.

G 1667 (lysn 13 jan i Sthlm, Kat) m Engel Skyttehielm, f i Sthlm (enl vb, Kat), d 19 maj 1726 (enl Åkerstein, RHA) dtr till kammarrådet Joakim S o Catharina Riese.

Efter studier i Uppsala o resor på kontinenten trädde L i tjänst hos sin morbror, residenten i Haag Harald Appelboom (bd 2), som dennes "domesticus" för att använda L:s egen term, o blev kvar där i några år. Han var sedan anställd hos C G Wrangel, då generalguvernör i Pommern, o skickades av denne till Sthlm för att som ombud bevaka hans intressen. Detta arbete medförde täta uppvaktningar både hos rådsmedlemmar o i kansliet o kammaren samt ett flitigt rapporterande till Wrangel. L hade även tidvis till uppgift att övervaka dennes byggenskap i Sthlm o på Skokloster.

Att L utnämndes till sekreterare vid pommerska staten synes inte ha medfört någon förändring av hans arbetsuppgifter utan innebar endast att han blev förvissad om en fast inkomst o att Wrangel var tillfreds med hans arbete. Inte heller efter det han utnämnts till sekreterare i kammarkollegiet, upphörde hans täta kontakter med den tidigare arbetsgivaren, vilka fortsatte 1660-talet ut. På sin post i kollegiet fick L ytterligare möjligheter att befrämja Wrangels intressen, o denne hade rekommenderat L till sekreterartjänsten liksom till adelskapet.

Som sekreterare i kammarkollegiet i tio år deltog L så gott som dagligen i verkets löpande göromål. Han fick bla ställa samman det betänkande, den sk blå boken, som var ett resultat av en granskning av kronans finansväsen o som framförde förbättringsförslag. Riksskattmästaren Sten Bielke ville redan i sept 1674 utnämna L till kammarråd men mötte motstånd från rikskanslerns sida. Påföljande år fick dock L titeln kammarråd. I praktiken fullgjorde han även i fortsättningen sekreterarsysslorna. Först i juni 1678 fick han kammarrådslön.

Under de år kungen p g a skånska kriget vistades i fält tillhörde L de delegationer från kammarkollegiet som reste ned till södra Sverige för att överlägga om riksstaten o därmed sammanhängande frågor. Vid ett sådant tillfälle i nov 1679 understödde L ett förslag från J Gyllenstierna angående den skånska staten, o han fungerade sedan som dennes rapportör i Sthlm o förde hans talan i kollegiet. Samtidigt framstod L som ämbetsverkets förtroendeman hos kungen. L kallades även flera gånger ensam till Karl XI o fick då särskilda uppgifter, som berörde den omedelbara finansieringen av krigföringen, t ex upplåning av värvningsmedel o anskaffning av pengar till en livländsk expedition. Kungen fick ögonen på L:s stora arbetsförmåga o duglighet. I samband med ett besök hos denne i jan 1677 fick L äntligen säte o stämma som kammarråd o belönades också med en större donation. Ytterligare sådana följde senare. Kungen skriver ett flertal gånger till L o uppmanar honom att skynda på kollegiet, när det gäller ärendenas avgörande.

Vid riksdagen 1680 blev L vald till medlem av bl a SU o utskottet över reduktionsärendena. Han tillhörde dem som under denna o följande rikfdagar kraftfullt förde reduktionens o förmyndarräfstens talan. I enskilda frågor tillhörde dock L inte alltid de mest långtgående. Så hävdade han t ex beträffande kontrakten om pantegodsen att villkoren i dessa inte fick rubbas i efterhand, eftersom kronans kredit då skulle bli lidande. Vidare opponerade han sig mot att man öppet diskuterade riksbankens svårigheter: "Så må fånen sätta in penningar, om det så talas om Banco här in pleno och uppenbarligen röja dess fel!"

I reduktionskommissionens arbete var L en av de mest drivande, vilket inte alltid behövde innebära att han intog en radikalt reduktionsvänlig hållning. När frågan om huruvida de adelsgods i Livland som förvärvats före den sv tiden skulle drabbas av reduktion diskuterades, hävdade L gentemot F Wrede, att en indragning skulle vara ett brott mot adelns privilegier. På samma sätt hade L en liberalare syn beträffande arrendet av indragna livländska gods. Han menade, i motsats till bl a J Gyllenborg, att ett perpetuellt arrende vore att föredra framför ett tidsbegränsat, vilket skulle medföra att innehavarna fick gå från hus o hem eller att de försökte pressa ut det mesta ur hemmanen under den tid de innehade dem. När det gällde vissa typer av köpegods, förespråkade L en indragning, eftersom detta skulle ge kronan större möjligheter att avlöna sina ämbetsmän. I frågan om en eventuell avskrivning av resterande lönekrav på kronan hade han däremot en negativ inställning. Han var även kritisk mot en indragning av pantegodsen. Detta skulle nämligen drabba L privat. L skulle inte själv undgå räfstens följder. Enligt ett beslut av kammarkommissionen 1686 miste han sina fordringar på kronan, förlorade sina pantegods o blev därutöver tvungen att i ett för allt betala 10000 dlr smt.

L:s centrala ställning i reduktionssammanhang gav honom dock fördelar, när det gällde att göra godsaffärer. I ett brev till en av sina vänner redogör han för reduktionsverket i Östergötland o ger tips om herrgårdar, som är till salu. Sina uppdrag i de lokala kommissionerna i detta landskap o i Västergötland klarade L av snabbt o till kungens belåtenhet. I likvidationskommissionen intog L en mellanställning mellan dem som ville gå hårt fram vid utkrävande av ansvar rörande ämbetsutövningen o dem som benämnts som passiva.

Under riksdagen 1682/83 deltog L flitigt i debatterna. I fråga om utskrivning hävdade han under mångas protester, att K M:t generellt inte behövde sammankalla ständerna för beslut om utskrivning, bl a därför att tiden oftast inte medgav det. Vid valet av L till bankofullmäktig protesterade hans kollega kammarrådet J Gripenstierna o påstod att det var betänkligt att välja L, då man i riksbanken var avogt inställd till honom. Han blev dock vald.

Som medlem av skånska reduktions- o indelningskommissionen avreste L i april 1687 till Skåne men hade redan dessförinnan varit i dispyt med guvernementskamreraren där J Adlersteen (bd 1), som inte blivit medlem av kommissionen men fått order att bistå denna. Motsättningen till Adlersteen, som bl a hade sin grund i helt olika synsätt när det gällde arbetsmetoder, bestod under den tid kommissionen arbetade o flera år därefter. L stöddes emellertid alltid av kommissionens ordförande, generalguvernören R v Ascheberg, o deras samarbete var hela tiden synnerligen gott. I samband med att L blivit svårt sjuk, skrev kungen till Ascheberg att det gjorde honom ont om L föll ifrån, eftersom han var en kapabel man o kunde göra kungen goda tjänster om han ville, men han påstods samtidigt gärna "bära kappan på båda axlarna" o vara en stor intrigör. L tillfrisknade o utnämndes efter Aschebergs rekommendation till landshövding i Viborg. Dessförinnan fick han i maj 1689 befallning att sitta med i reduktionsdeputationen så ofta som skånska reduktionsfrågor dryftades.

Redan innan L inställt sig på sin nya post i Finland, strävade han efter att sätta sig in i sin nya arbetsuppgift o kunde redan före sin avresa meddela kungen att han med fasa erfarit den förvirring o ovisshet som kännetecknade räntorna i länet. L:s viktigaste sysselsättning i Viborg fram till krigsutbrottet 1700 var dels att söka förbättra skatte- o uppbördssystemet, dels o framför allt att ordna försvarsväsendet. Han skulle på nytt organisera indelningsverket i länet, som visserligen införts tidigare men som visat sig bristfälligt. L reste därför runt o kunde konstatera, att militiehemmanen var för svaga o att skatterna inte förslog. Han ville även att länets reduktionsfrågor skulle avgöras, men hans relativt radikala förslag ville kungen inte följa. 1691 — 93 genomfördes indelningen beträffande kavalleriet, även om revisioner gjordes senare under 90-talet. Arbetet var pga länets struktur förenat med stora svårigheter o mötte ibland, särskilt när boställen åt befälet skulle anslås, motstånd från berörda officerare. L, som förmodligen med viss rätt har betecknats som ojämn till humöret o beskyllts för att sakna smidighet, stöddes dock oftast av kungen. Även revisionen av infanteriets indelning påbörjades, o roteringen genomfördes 1694—95. Arbetena kunde dock inte helt slutföras o fick inte heller den fasthet som varit önskvärd pga den svåra missväxt med förödande hungerår som drabbade särskilt Viborgs län 1695—97. L blev därför sysselsatt med att söka lindra den värsta nöden. Hans arbete i länet avbröts, då han deltog i den ambassad som under hovkanslern Bergenhielms ledning sommaren o hösten 1699 var i Moskva för att utväxla bekräftelse på freden i Kardis. Ambassadörerna har av eftervärlden blivit kritiserade för sin kortsynthet. Man hade visserligen fått reda på att den för landsförräderi dömde J R Patkul befann sig i Moskva tillsammans med kung Augusts sändebud Carlowitz, men några allvarligare misstankar om vad som höll på att ske har man dock inte gett uttryck för.

Bara någon månad efter det att L 10 jan 1700 avgav sin rapport från resan utbröt kriget. Under sina återstående år var han huvudsakligen sysselsatt med försvarsåtgärder. Redan på 1690-talet hade L bemödat sig om att sätta murar o bastioner kring Viborg i stånd. Mer eller mindre på eget bevåg gav han i aug 1700 befallning om fördubblingsrekrytering, o han sände även självständigt förstärkningar till Nyen o Narva. I nov 1702 fick L av defensionskommissionen i Sthlm fria händer att inom sin landsända ordna försvaret. Med hjälp av garnisonen o ryska fångar reparerades stadens vallar, gemensamma överläggningar med grannlänens landshövdingar hölls i Viborg, proviant, krut o ammunition sändes till Nyen osv. Inför befälhavarens, generalmajor A Cronhiort (bd 9), mestadels defensiva åtgärder reagerade L ofta negativt o förespråkade en mer aktiv krigföring. När det gällde försvaret i stort, framförde L åtskilliga gånger åsikten, att kungens hemkomst från Polen var den bästa åtgärden till rikets räddning.

Efter att i april 1705 ha fallit på Viborgs isiga slottstrappa o skadat sig illa i höft o ben, förblev L sjuk o svag under våren o sommaren. Han begärde i sept tjänstledighet för att resa till Sverige för läkarvård men avled kort därefter.

L:s bror överste Mårten Grelsson L (1638—1720) var 1696–1716 landshövding i Jönköpings län.