A Gurli Linder

2 Linder, Ane Gurli, f 1 okt 1865 på Irvingsholm, Tysslinge, Ör, t 3 febr 1947 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: godsägaren Carl Gustaf Peterson o Marie Christine Kavli. Elev vid Birathska skolan, Schückska skolan, Widellska flickskolan o Hammarstedtska skolan i Sthlm, genomgick H lärarinnesem där 82-85, lär vid flickskola 85-87, förest för Fredrika-Bremer-förb:s hemstudiekurs i sv språket o litt:hist:en, ordf i Sv dräktreformfören 92-96, v ordf där 98-02, led av styr för Sthlms internat lärarinnehem 93—95, recensent av barn- o ungdomslitt bla i DN 00—33, led av Folkbildn:förb:s komm för främjande av god o billig nöjesläsn 10—11. Förf.

G 22 juni 1887 (-1903) i Sthlm, Jak, m lektor Nicolaus (Nils) Linder (L 1).

År 1870 flyttade Gurli L:s familj till Sthlm. L gick bl a i Widellska flickskolan, där hon en tid hade August Strindberg som lärare i historia, geografi o naturkunnighet. Efter faderns död 1875 o en ettårig vistelse i Trondheim, moderns födelsestad, började L i Hammarstedtska skolan, en flickpension i Sthlm. Hon genomgick sedan Högre lärarinneseminariet, som på den tiden framstod som en samlingspunkt för intellektuella kvinnor. Ytterst få kvinnor ägnade sig på 1880-talet åt universitetsstudier, o seminariet kom därför att spela en viktig roll för de studieintresserade. Atmosfären där präglades av entusiasm o kunskapshunger. L:s livslånga engagemang i kvinnorörelsen torde ha. grundlagts under denna tid. En av hennes seminariekamrater var Selma Lagerlöf, med vilken hon hela livet upprätthöll en vänskapsförbindelse.

Efter två år som flickskollärare gifte sig L med den trettio år äldre lektorn Nils L, som varit hennes lärare i svenska på seminariet. Genom sitt giftermål kom hon in i Sthlms intellektuella kretsar. I sin bok Sällskapsliv i Stockholm berättar hon om mottagningar o salonger, föreningar o klubbar (tex Kråkorna, Heimdall, Utile Dulci) under 1880- o 90-talen. Bl a ger boken inblickar i Ellen Keys söndagsmottagningar på Valhallavägen o i Calla Curmans litterära salong, som i den curmanska villan på Östermalm samlade det litterära, konstnärliga o vetenskapliga Sthlm.

Även i det L:ska hemmet umgicks en elit ur huvudstadens litterära o konstnärliga kretsar. Man var fylld av reform- o debattiver. L tog initiativ till bildandet av den dräktreformförening, som arbetade för förnuftigare klädvanor bland kvinnor o barn. Föreningen, som också var ansluten till Fredrika-Bremer-förbundet, var verksam 1886—1902. Dess första möte hölls med Ellen Key som ordf. Hon hörde till L:s närmaste vänner, de umgicks flitigt o stod även i brevkontakt med varandra. L var också aktiv i Sällskapet Nya Idun, som stiftades 1885 av bla Ellen Key, Ellen Fries o Calla Curman. I kvinnofrågan framstår L som en typisk representant för dess tidiga o ideella skede, då man framförallt strävade efter att ge kvinnorna möjlighet att få göra en insats i kulturlivet. Hon sympatiserade med Fredrika-Bremer-förbundets ordf, Sophie Adlersparre.

L engagerade sig också i hembygdsrörelsen, o hon slöt tidigt upp kring Artur Hazelius o grundandet av Skansen 1891. Intresset för sv folkkonst, konsthantverk o hemslöjd hämtade inspiration från 90-talets nationalromantiska strömning o låg också bakom Handarbetets vänner. Denna förening var livligt verksam vid 1800-talets slut, o L var aktiv även här.

En våg av kulturradikalism svepte fram över Sverige vid 1800-talets slut, o en strävan växte fram att göra allt bredare lager delaktiga av bildning o kultur. L:s folkbildningsintresse tog sig bl a uttryck i att hon regelbundet medverkade i Folkbiblioteksbladet, utgivet av Folkbildningsförbundet 1903—11. Hon var en ledande kraft i den av detta förbund 1910 bildade "kommittén for främjande av god och billig nöjesläsning", vilken hade till syfte att bekämpa den s k smutslitteraturen, som betecknades med namnet Nick Carter-litteraturen, efter de från Amerika importerade häftena om detektiven Nick Carters bedrifter. Som ledamot av kommittén 1910—11 företog hon på dess uppdrag en studieresa till Tyskland för att undersöka hur man där tagit itu med problemet.

L producerade sig flitigt både i bok- men framförallt i artikelform. Hon skrev artiklar i skilda ämnen, ofta med kulturhistorisk anknytning, i tidningar som Sthlms Dagbl, SvD, DN, Idun o Ord o Bild. Hon skrev gärna om skolfrågor, kvinnofrågor, åtti- o nittitalen o om författare som Selma Lagerlöf, Anne-Charlotte Leffler o Ellen Key. Hon recenserade även en del vuxenlitteratur. — I hennes produktion märks flera artiklar o broschyrer om ingenjören o ballongfararen S August Andrée (delvis anonyma). Den brevväxling som finns bevarad mellan L o Andrée visar klart, att han var hennes stora kärlek. När Andrée bröt upp för att starta sin polarexpedition, anförtrodde han flera dokument o anteckningar i L:s vård. Hennes beundran för Andrée får betydelse för hennes syn på hjälten o det heroiska. Med Andrée diskuterade hon på 90-talet ivrigt kvinnosak, religion o naturvetenskap, o hennes religiösa inställning har säkerligen influerats av Andrées ateism. L betraktade sig själv som åttitalist o politiskt närmast som liberal. För L kom aldrig nittitalet att stå i något motsatsförhållande till åttitalet. Politiskt o socialt levde åttitalets ideal vidare, menade hon. Hos henne förenas liksom hos Ellen Key åtti- o nittitalsdrag.

L var den första som mera regelbundet o systematiskt sökte överblicka vad som erbjöds barnen på bokmarknaden. Hon ansvarade ensam för barnbokskritiken i DN under perioden 1900—33. I Biblioteksbladet, som började utkomma 1916, medverkade hon också med barnboksrecensioner ända in på 40-talet. Med sina anmälningar här påverkade hon bibliotekens o skolornas inköp. Genom sina två debattböcker om barns läsning 1902 o 1916 bidrog hon till att höja barnlitteraturens anseende o få igång en seriös diskussion om barnbokens betydelse o utformning. Hon måste anses som den tongivande barnbokskritikern under 1900-talets början. Under hennes verksamhetstid skedde en kvalitetshöjning i barnboksutgivningen, vilket till en del berodde på hennes insatser. Men de reformpedagogiska diskussionerna, folkbildningssträvandena, den estetiska inriktningen o önskan att förmedla konst o litteratur till barnen o folket, som var viktiga tendenser i sekelskiftets kulturklimat, bidrog också till att skapa ett aktivt intresse för barnlitterära frågor. Ellen Keys insatser, bl a hennes bok Barnets århundrade (1900), var av betydelse i sammanhanget.

Sv barnboksdebatt vid sekelskiftet var influerad framförallt från tyskt håll, bl a av folkbildningsmannen Heinrich Wolgasts idéer. Han kritiserade hårt tidens barnböcker, framförallt de moraliska o tendentiösa alstren, o efterlyste en konstnärligt högtstående barnlitteratur. Många av hans åsikter återfinner man även i L:s recensioner o debattböcker. Det behöver dock inte alltid röra sig om en direkt påverkan. Idéer o tankar som påminner om Wolgasts var relativt vanliga vid 1900-talets början.

Som barnbokskritiker var L skarp o ofta drastisk i sina formuleringar. Det mest utmärkande för henne är det kvalitetskrav som ständigt återkommer i hennes recensioner. Hon värnade om den klassiska litteraturen o såg gärna att de unga i sin läsning snart gick över till vuxenlitteraturen. Flickboken utsattes ofta för kritik liksom triviala vardagsskildringar, som hon gav beteckningen snömoslitteratur. Hon efterlyste prisbilliga kvalitetsböcker o barnböcker som också handlade om o vände sig till fattiga barn. Men hon var klart negativ till att direkt politiska frågor behandlades i barnlitteraturen. Jämsides med estetiska värderingsgrunder finns i hennes kritik också moraliska o pedagogiska. Utmärkande för henne är den starka tilltron till läsningens betydelse o karaktärsdanande o personlighetsutvecklande förmåga.

L framstår som en person med starkt allmänt kultur- o litteraturintresse o engagemang i bildnings- o biblioteksfrågor. Hon för åtti- o nittitalets idéer vidare o är genom sin mångsidiga verksamhet en typisk representant för sin tids kulturella strömningar. I hennes produktion framstår de två minnesskildringarna På den tiden o Sällskapsliv i Stockholm som värdefulla kulturhistoriska tidsdokument. De ger också prov på fina stockholmsskildringar. Som barnbokskritiker har hon på många sätt gjort en banbrytande insats.