1 Linder, Nicolaus (Nils), f 13 febr 1835 i Vissefjärda, Kalm, d 21 jan 1904 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: hemmansäg Petter Karlsson o Ingrid Nilsdtr. Studentex vid UU 21 jan 58, kansliex där 29 jan 61, eo kanslist i eckhdep 14 febr 61–18 nov 67, FK vid UU 15 sept 65, lär i moderna språk vid Fjell-stedtska skolan o privata elementarlärov i Uppsala 65-67, disp vid UU 28 maj 66, FD där 31 maj 66, eo amanuens vid UUB 12 jan 67, v lektor vid h lärarinnesem ht 67, doc i nord språk vid UU 18 nov 67—71, lektor i sv språket o litt:en vid h lärarinnesem i Sthlm från 5 sept 68, led av styr för Sv fornminnes-fören 69—72, sekr i riksdagens utsk för under-visn:frågor 73, utg av NF 75—81, led av AK 91-93.
G 22 juni 1887 (–1903) i Sthlm, Jak, m förf Ane Gurli Peterson Kavli (L 2).
Som många nordister i sin generation intresserade sig L först för dialekter o fornspråk o verkade bl a i Sv fornskriftsällskapet. Sedan han kallats att efterträda Artur Hazelius som lektor vid högre lärarinneseminariet, en plats som han behöll i mer än 30 år, kom hans intresse också att inriktas på dagens språkbruk. Han utövade stort inflytande på sina elever, vilkas "språkliga samvete" han väckte (Lagerlöf), o därigenom i andra hand på generationer av svenskar. Enligt L borde alla som undervisade i svenska eftersträva att lära korrekt högsvenska, o det var främst till deras hjälp som han 1882 gav ut Regler och råd angående svenska språkets behandling i tal och skrift.
I två artiklar i Framtiden hade L redan 1869/70 gått emot SA, som han ansåg ha försummat att ge ut en ordbok, dess viktigaste uppgift, eftersom en ordbok är oumbärlig för ett kulturfolk. I stället hade akademin sysslat med prisskrifter. Därför borde den enligt L:s mening upplösas o ersättas med en ordboksredaktion. En annan utväg var att välja in fler språkmän. I akademin ställde man sig kritisk till L:s artiklar, men en o annan gav honom i tysthet rätt. G Ljunggren nämner inte L i sin historik över SA, o Schück (SA:s hist, 7) synes betrakta honom som en bråkstake. Ordboksarbetet lades för en tid ned helt, men flera språkmän invaldes, o på 80-talet fick SA en särskild ordboksredaktion. L:s samling av språkprov inköptes av SA vid hans död.
L tog upp ett annat initiativ, då han 1875—81 redigerade vår första moderna uppslagsbok, Nordisk familjebok. Det var hans förtjänst, att den fick en stab av utmärkta medarbetare, som skrev originalartiklar, o han såg själv till att språket vårdades. Kanske är detta hans mest bestående insats.
L var över huvud mycket mångsidig o verkade för många reformer i liberal anda, som han stödde både genom att delta i möten o genom att skriva en stor mängd artiklar. Han var med överallt, inte minst i tidens sällskaps-o restaurangliv, som spelade en stor roll i Sthlms dåtida kultur. Han umgicks med folk ur alla läger. Själv tillhörde han närmast de radikala; så t ex tog han Strindbergs parti i Giftas-processen. Men när på 90-talet en viss uppdelning ägde rum i de kulturella kretsarna, behöll han kontakten med de äldre. Mest känd for eftervärlden är L genom broschyren Svenska språket i modern diktkonst, som också blev hans sista. Den var riktad mot V v Heidenstam o avsedd att ifrågasätta hans ledarskap för den nya generationen. Angrepp mot E Key o O Levertin förekommer också. Onekligen gav Heidenstams språk fog för anmärkningar både i fråga om logik o form, men L överskred i sitt rättarnit många gånger det rimligas gränser o krävde rigoröst bruk av skiljetecknen efter sina egna regler, fann fel där ingen annan fann dem, visade brist på estetisk känsla osv. I slutet av sin skrift övergick han dessutom till moraliska betraktelser av föga uppbygglig karaktär.
Den ömtålige Heidenstam tog illa vid sig, o till hans hjälp kom bla Levertin o Ruben G:son Berg i pressen o genom en motbroschyr, Skald och skolmästare, den blott 19-årige Fredrik Böök (bd 7, s 191). Levertin o Böök tog bla upp L:s stil o parodierade den. Bergs skrivsätt är lika avståndstagande men mera värdigt. Han betonade, att han tidigare betraktat L med stor respekt men nu måste ta avstånd. Exemplen mot L hämtar han med förkärlek från Viktor Rydberg som stått L särskilt nära — Vapensmeden är tillägnad L o K Warburg.
Striden gällde något mer än en språklig granskning. Bakom L stod nämligen G Retzius o C D af Wirsén, vilket samtiden anade o bevarade brev tillfullo bekräftar. Avsikten var bl a att hindra Heidenstam o hans vänner att komma in i SA, som nu fatt ökad betydelse som utdelare av Nobelpriset.
Också i språkligt avseende var det en strid mellan två skolor. L tillhörde den äldre o trodde på ett lagbundet skriftspråk, ett högspråk som alla bildade eftersträvade att följa o som han själv, framför allt i andra uppl av Regler och råd, utstakat vägen för. Yngre forskare, som såg talet som det primära språket, hade vidare stilbegrepp o erkände diktarnas rätt att leda språkutvecklingen. Många samtida språkmän, t ex E Tegnér d y, hyste sympatier för L rent språkligt men fann situationen obehaglig o teg (Retzius till L, KB; jfr AKjellén, s 11, 173).
En recensent antydde att förklaringen till L:s förlöpningar var att söka i ålder. Snarare var det dock fråga om en personlig olycka: hans pågående skilsmässa, där Ellen Key o kretsen kring henne spelade en viss roll.
Karin Tarschys