A Hellen G B Lindgren

Lindgren, Albert Hellen Gustaf Benedikt, f 13 juni 1857 i Hedemora landsförs, d 9 febr 1904 i Solna, Sth. Föräldrar: prosten Bengt Gustaf L o förf Hilda Augusta Amanda Hallström, omg Kerfstedt (bd 21, s 68). Mogenhetsex vid h a l i Uppsala vt 76, inskr vid UU ht 76—ht 78, lärare vid Anna Sandströms skola o i Whitlockska skolan i Sthlm, teaterkritiker i Ny ill tidn från 83, lärare i dramaturgi o litt vid Dramatiska teaterns elevskola från 88, litteratör där 89-90, litt:kritiker i AB, föreläsare vid Sthlms borgarskola, från 92. Skriftställare. – Ogift.

Det var först Hellen L:s avsikt att gå den akademiska vägen för att bli lärare. Sina studier i Uppsala avbröt han emellertid, sedan han enligt egen uppgift blivit orättvist underkänd i en tentamen, o han behöll sedan en viss misstro mot akademisk lärdom. Han flyttade till Sthlm, där han levde som fri litteratör — "en gammal student på ett studentrum" kallade han gärna sig själv.

L skaffade sig en betydande beläsenhet i humaniora o vitterhet. Av den engelska erfarenhets- o utvecklingsfilosofin tog han avgörande intryck. Hans läromästare i litteraturkritik var engelska essäister o framför allt fransmannen Sainte-Beuve. I sin litteratursyn och kritiska metod påverkades han i hög grad av Georg Brandes o tog själv upp flera ämnen som den store dansken tidigare behandlat. För litteraturhistoriens stora gestalter o deras verk hyste L ett hängivet intresse, samtidigt som han tog livlig del av samtidens europeiska diktning. Om Ibsens "livskamp och verk" skrev han en initierad orientering; han insåg tidigt den norske dramatikerns stora betydelse för det sv 80-talet. Till Strindberg var hans inställning kluven. Mycket fängslad av hans författarskap kunde han inte helt sympatisera med personligheten.

L försökte sig på skönlitterärt författarskap i novellform under signaturen Njål o publicerade bl a 1893 romanen Prosten Lars som följetong i NDA. Det var en ganska sentimental berättelse med en något summarisk personteckning. Sedan denna gått obeaktad förbi i 90-talets rika utbud av berättarkonst, ägnade sig L enbart åt populärvetenskapligt författarskap o publicistik. Han medarbetade som teaterkritiker i Ny ill tidn o skrev litteratur- o teaterrecensioner i AB o olika tidskrifter. Mer genomarbetade litterära uppsatser inflöt i OoB. Vid sidan av sitt författarskap var L en uppskattad lärare i litteraturhistoria vid privatskolor i Sthlm, vid Dramatiska teaterns elevskola o vid Borgarskolan.

Idémässigt hörde L till 80-talsfalangen o hade nära personliga relationer med Det Unga Sverige; han tillhörde det kotteri som brukade samlas i Anne-Charlotte Lefflers salong. I en sen intervju talade han om det glada kamratskapet bland "ärkerealisterna" under 80-talets Sturm und Drang-tid. Ellen Key o bröderna af Geijerstam tillhörde hans umgänge. Levertin var hans ungdomsvän, men han kunde inte följa denne in i 90-talets lyriska nyidealism. Han reagerade mot Heidenstams storvulna nationalism. Men han insåg Frödings storhet som lyriker o försvarade Selma Lagerlöf mot Wirséns nedgörande kritik av Gösta Berlings saga.

Sin främsta insats gjorde L som författare av essäer. Hans första samling, Vittra stormän, utkom 1894; sedan följde Skalder och tänkare, den första sv bok som på titelbladet bar ordet "essay", samt den postuma Några diktareporträtt. L:s intresse sträckte sig över vitt skilda epoker, från Shakespeare till egna generationskamrater. Hans förkärlek för realistiska författare är omisskännlig. I företalet till Skalder och tänkare förklarar han att hans "partiståndpunkt" varken är idealismens eller realismens, men han döljer inte sin övertygelse att konstens skönhet framträder "i fullkomligt jordisk gestalt, rent realistisk, inpassad i sin individuella ram". De flesta författare L behandlar är tänkare eller berättare — för poeter hade han ett mera svalt intresse.

L var som litteraturbedömare positiv o beundrande. Helst valde han att skriva om diktare som han genom själsfrändskap kunde känna sympati för. Ett undantag utgör den långa essän om Nietzsche i den första samlingen. L är starkt kritisk mot dennes "överklassevangelium" o citerar ur ett brev från Viktor Rydberg dennes ord om "övermänniskan med förbrytardragen". Uppsatsen lästes med intresse av Fröding o bidrog att stimulera dennes intresse för den tyske diktarfilosofen. — Om L:s breda register vittnar att han med förståelse o kunskap skrev om så skilda författarpersonligheter som Fredrika Bremer, Runeberg, Kipling, Voltaire o H C Andersen. Hans uppsatser om de två senare utgavs i Verdandis skriftserie.

L:s störst upplagda verk, Sveriges vittra storhetstid, kan karakteriseras som litteraturhistoria i essäform. Arbetet var planerat att för folkbildningens behov ge en skildring av den sv litteraturens historia från omkr 1730 till mitten av 1800-talet. Härav utkom bara första delen, behandlande tiden tom sengustavianerna. Vetenskaplig källforskning var inte L:s sak, o ett samlat grepp på det stora stoffet var han inte mäktig. Arbetet är ändå en aktningsvärd prestation med tanke på de få förarbeten om enskilda äldre författare som då ännu förelåg. Skildringssättet är livfullt o engagerat, kryddat med anekdotmaterial o skarpsynta detaljiakttagelser.

L:s intresse var främst biografiskt o psykologiskt inriktat. Han tecknade författarnas historiska miljö o ville nå människan bakom verket. Resultatet blev fängslande porträttstudier, medan den estetiska analysen kom i bakgrunden. De teoretiska resonemangen kan bli skruvade o synpunkterna någon gång långsökta, men språket är oftast klart o koncist med insprängda aforistiska formuleringar. G af Geijerstam kallade L "lidelsefullt opartisk". Med sin koncilianta o alltförstående läggning spelade han ingen riktnings-givande roll i tidens litterära liv. L:s bedömningar har inte alltid blivit bestående, men i sin samtid intog han en aktad ställning som kulturskribent. Om L:s på en gång stolta o försynta personlighet vittnar minnesartiklar av bl a Levertin o Ellen Key.