S Bertil G Lindquist

Lindquist, Sven Bertil Gunvald, f 5 maj 1904 i Landskrona, d 4 febr 1963 i Gbg, Annedal. Föräldrar: rådmannen o auditören Karl Adolf Ferdinand L o Petra Othilda Persson. Studentex vid Landskrona gymnasium 27 maj 22, inskr vid LU ht 22, FK där 29 maj 25, amanuens vid botan museet i Lund 1 juli 25—1 sept 28, genomgick skogshögsk:s förberedande jägmästarkurs 15 jan —27 april 29, inskr vid UU ht 30, FL där 28 maj 31, disp där 24 okt 31, doc i botanik vid skogshögsk 21 dec 31-35, FD vid UU 5 nov 32, jägmästarex vid skogshögsk 24 april 33, konsultjägmästare på Ossjö, Krist, 1 juni 33—1 jan 36, på Hässlö, Lerbo, Söd, 1 jan 34—1 nov 36, bitr lär i växtbiologi vid UU ht 34, doc i skogsskötsel vid skogshögsk 1 juni 35 — 46, konsult åt flera skogsbolag 41—45, riksantikvarieämb:s expert vid skötseln av Björkö kronoegendomar, Adelsö, Sth, 42, biträdde skogsstyr vid planläggningen av landets försörjning av barrträdsfrö 42 — 45, prof i skogsskötsel vid skogshögsk 6 dec 46—50, prefekt vid Gbgs botan trädgård från 15 mars 50, innehavare av forskn:professur i botanik vid GH från 30 juni 53.

G 5 maj 1936 i Sthlm, Osc, m Lilian Ella Christina Esmarch, f 4 mars 1907 i Okulowka, Novgorod, Ryssland, dtr till bruksägaren Fredrik Wilhelm Alexander E (bd 14) o Magda Liedquist samt tidigare g m ML Nils Torsten Wadstein.

Bertil L:s intresse för fältbotanik o växtgeografiska studier väcktes tidigt under studieåren. Han engagerade sig under sina amanuensår starkt i inventeringen av Skånes flora o i flera under denna tid aktuella naturskyddsfrågor. Sålunda redovisade han i skrift åtskilliga växtgeografiskt o växtsystematiskt intressanta fynd från detta inventeringsarbete, framfor allt inom släktena Melitotus, Equisetum, Lycopodium, Primula o Ranunculus.

L:s engagemang i den intensivt debatterade frågan om skötseln av Dalby Söderskog, som hade avsatts som nationalpark 1918, blev avgörande för hans vetenskapliga inriktning. De inledande studierna av denna skånska ädellövskog förde honom in på en brett upplagd undersökning av den skandinaviska bokskogen, dess utbredning o ekologi — ett arbete som ledde fram till gradualavhandling (Den skandinaviska bokskogens biologi, 1931). Med sina inventerings- o undersökningsmetoder, vad gällde kartläggning av bokens utbredningsgränser o ståndortsvillkor, visade L här prov på idérika o okonventionella grepp. Metodiken kom att livligt diskuteras i vetenskapliga kretsar, framför allt den inventering som genomfördes på grundval av flygobservationer. Den senare utvecklingen o användningen av denna analysteknik har kommit L:s arbete att framstå som en verklig pionjärinsats.

L:s fortsatta växtbiologiska undersökningar i Dalby Söderskog o på Timmesöbjerg (Möens klint) under 1930-talet kan betecknas som banbrytande. Monografin över Söderskogen gav ett betydelsefullt underlag för ställningstaganden till den framtida skötseln av denna märkliga skog. Samtidigt belyste arbetet utomordentligt väl hur kulturbetingade vissa växtsamhällen var inom detta skogsparti, som man vid avsättningen till nationalpark hade trott återspegla värmetidens skånska fornskog. L ställde sig kritisk till en utveckling av vissa delar av skogen till en total klimax. Av stort värde i dessa arbeten var också hans grundläggande studium av förnanedbrytande o humusomvandlande organismer, humusprofiler o markkemi. Även i L:s fortsatta vetenskapliga verksamhet kom huvudinriktningen att gälla frågor med skoglig anknytning, främst växtsystematiska studier, undersökningar av skogsträdens föryng-ringsvillkor o studier av humusnedbrytning i olika jordar samt arbeten inom skoglig växtförädling.

L:s jämförande växtsystematiska studier av fossilt o levande material inom björksläktet (1945, 1947) utfördes med en delvis ny metodik o visade på intressanta nya fakta o ledde bla till antaganden att förekomsterna i fjällkedjan av en björkart (Betula callosa) kan vara istidsrelikter. Hans studier (1946) av vårtbjörkens olika raser gav anledning till hypotesen att denna efter istiden invandrat till Skandinavien från två olika håll, dels från övervintringsplatser i söder o dels från nordost o öster — en parallell till vad som tidigare antagits för ett antal andra arter inom den skandinaviska floran. Bla hade L:s undersökning 1932 av skogsalmens sv raser kombinerade med analys av fossilt almpollen i sv torvmossar lett till liknande antaganden. I sina almstudier visade han också att en väsentlig del av Skånes almskogar, som man trodde spontant uppkomna, i själva verket härrörde från infört o planterat material.

L utförde omfattande växtsystematiska studier också av den nordeuropeiska granens variationer (1948). Av särskilt intresse blev hans hypotes, att en av de beskrivna granva-rieteterna, endast funnen i nordvästra Skandinavien, skulle ha överlevt istiden på isfria öar längs norska kusten. Liknande antaganden har gjorts av andra forskare beträffande vissa andra växtarter i den skandinaviska fjällkedjan, vilket lett fram till en debatterad övervintringsteori för delar av fjällfloran.

L:s engagemang i frågor angående skoglig växtförädling blev mycket starkt framför allt under 1940-talet. Han betonade vikten av att man från samhällets sida genom förmedlande verksamhet överförde forskningens rön inom skogsgenetiken till praktiska resultat. Han tog stor aktiv del i bildandet av Sällskapet för praktisk skogsförädling, som blev en samarbetsorganisation för skogliga förädlingsintressen o fick stor uppslutning framför allt från de stora skogsbolagen. Genom ett stort antal skrifter o artiklar under denna tid förklarade L, hur betydande delar av de sv skogarna genom oförutseende dimensionshuggningar berövats sitt bästa material för föryngring. Det gällde att höja produktionskapacitet o kvalitet i de sv skogarna genom förverkligande av ett handlingsprogram, som väsentligen byggde dels på ett bevarande o tillvaratagande av individer o bestånd med goda skogliga egenskaper o dels på anläggning av fröträdsplantager från detta positivt urvalda material o föryngring därifrån. Flera av L:s skrifter från denna period fick vid internationell spridning o översattes till åtskilliga språk.

1950 kallades L till den efter Carl Skottsberg lediga prefekturen vid Gbgs botaniska trädgård. Under hans tid som prefekt kom trädgårdens verksamhet att väsentligt utvidgas till både sitt innehåll o sin areal. Detta kunde ske framför allt genom hans kontakter världen över o genom organiserande av expeditioner till tempererade o tropiska områden. Det nya insamlingsmaterialet kom olika avdelningar inom trädgården till godo. Särskilt bör nämnas anläggandet av ett beståndsarboretum med material från de tempererade delarna av Europa, Asien o Nordamerika. Denna anläggning är en i Skandinavien helt unik skapelse o har vunnit stort intresse långt utanför landets gränser. Växthusens orkidésamling utökades också kraftigt till att bli en av världens förnämsta. Av särskilt intresse blev kulturerna av flera erkänt svårodlade orkidéarter, bl a den sägenomspunna Disa uniflora från Kaplandet. Även trädgårdens Rhododendron-samling tillväxte betydligt under denna tid. Själv företog L under sin tid som prefekt ett stort antal resor till främmande länder, främst Nordamerika o Japan men också inom Europa, varigenom ett intensivt samarbete med utländska institutioner kunde etableras. Omvänt bereddes flera utländska forskare forskningsmöjligheter vid trädgården i Gbg för längre eller kortare perioder.

L lyckades också i början av 1950-talet få igång den tidigare nedlagda akademiska undervisningen i botanik i Gbg o samlade kring sig ett stort antal elever, som entusiasmerades av hans förmåga att undervisa o inspirera till forskning. Hans sedan ungdomsåren stora intresse för fältbotanik o naturskydd svalnade aldrig. Under åtskilliga år fungerade han som ordförande i Botaniska föreningen i Gbg o ledde därvid många exkursioner. Även i naturskyddsrådet i Gbgs o Bohus län spelade han en betydande roll som ordförande under flera år o animerade länsstyrelsen till vissa inventerings- o fredningsåtgärder.

Utmärkande för L var hans intensiva engagemang i alla de frågor han på ett eller annat sätt tog sig an. Han hade en sällsynt bredd i sin forskning o kunde genom ett charmerande sätt vinna många betydelsefulla anhängare för genomförande av sina idéer. Han bidrog i hög grad till utvecklingen av ny undersökningsmetodik inom sin disciplin. Hans vetenskapliga verksamhet resulterade i åtskilliga djärva o omstridda hypoteser. I hög grad stimulerade han den vetenskapliga debatten o var ej rädd att dra på sig kritik, när han ansåg sig ha rätt. Han hade en utomordentlig förmåga att förena vetenskaplig teori med praktiska åtgärder o blev därigenom en handlingens man, överallt där han verkade.