Carl J F Skottsberg

Skottsberg, Carl Johan Fredrik, f 1 dec 1880 i Karlshamn, d 14 juni 1963 i Gbg, Annedal. Föräldrar: rektorn Carl Adolf S o Maria Lovisa Pfeiffer. Mogenhetsex vid h latinlärov å Norrmalm i Sthlm 18 maj 98, inskr vid UU 22 sept 98, FK 16 sept 01, FL 31 jan 06, disp 18 maj 07, FD 24 maj 07, doc i botanik 27 juli 07–1 juli 20, allt vid UU, konservator vid Uppsala botaniska museum 20 sept 09–1 juni 14, prefekt för Gbgs botaniska trädgård 1 juli 19–48, prof:s n h o v 23 sept 19, grundare o led av Botaniska fören i Gbg 19 (ordf i styr till 50), led av styr för Geografiska fören i Gbg 20–26 o 31–47, av styr för Sv naturskyddsfören 27–51, av styr för Gbgs museum 28–51, sekr i Pacific Science Councils naturskyddskomm 29–49, prof i botanik vid GH 5 juni (k fullm 22 juli) 31–31 dec 47, led av styr för Röhsska konstslöjdmuseet 31–34, visiting prof vid Yale University i New Haven, Connecticut, USA, 34–35, led av överstyr för Riksfören för svenskhetens bevarande i utlandet 37–50, av styr för Sv botan fören 44–55. – LVVS 19 (sekr 24–37, ordf 39), LVA 31 (preses 49–50), LFS 41, LVS 50, HedLVVS 55, hedersled av ett stort antal utl vetensk samf.

G 27 juli 1909 i Hfors m Inga Margareta Reuter, f 3 nov 1888 där, d 31 juli 1985 i Skärv, Skar, dtr till professor Jonatan R o Anna Brunou.

Carl S:s namn förknippas i vidare kretsar förmodligen främst med djärva vetenskapliga expeditioner i Antarktis och Sydamerika, med Gbgs botaniska trädgård och kanske också med ett omfattande populariserande författarskap. Grunden för allt detta var en synnerligen gedigen och mångsidig, internationellt ryktbar forskargärning inom framför allt växtsystematik och växtgeografi.

S föddes i Karlshamn, där fadern var rektor för stadens realskola. Fädernesläkten kom från Småland, medan hans morfar stammade från Schlesien. Redan som sexåring blev S faderlös, och under hans realskoleår flyttade familjen till Sthlm. Efter studentexamen skrev han in sig vid UU och påbörjade sina botaniska studier. Senare läste han också bl a zoologi och geologi. Redan sommaren 1899 företog han tillsammans med den fem år äldre Tycho Vestergren en exkursion till Ösel, som resulterade i två gemensamt författade uppsatser. Vestergren, med tiden ansedd som en av de främsta och mest skarpsyn ta kännarna av Sveriges flora, bör ha stimulerat S:s intresse för botaniken, kanske på ett avgörande vis. Sommaren därpå tillbringade de båda två månader tillsammans i Sarekfjällen under ledning av geologen Axel Hamberg (bd 18). Expeditionen i Sarek, i vått och stormigt väder, var tidvis mycket strapatsrik. Det är troligt att Hamberg fått upp ögonen för den både begåvade och fysiskt och psykiskt robuste S, som han sedan kunde rekommendera till Otto Nordenskjöld (bd 27), när denne skulle rekrytera sin vetenskapliga stab för Antarktis-expeditionen 1901–04.

Polarexpeditionen blev S:s stora äventyr, som samtidigt lade grunden för så gott som hela hans vetenskapliga inriktning. Den sattes upp med stöd av privata finansiärer men under betydande motstånd från den etablerade polarforskningen kring A G Nathorst (bd 26) och VA i Sthlm. Bidragande till skepsisen var sannolikt forskarlagets påfallande låga ålder – Nordenskjöld var själv endast 32 år, S ännu inte fyllda 21 och fyra av de fem övriga vetenskapsmännen 26 och 27. Den ende något äldre måste avbryta resan på grund av sjukdom.

Expeditionens fartyg Antarctic lämnade Gbg i okt 1901. Det första året avlöpte planenligt, varunder S kunde bedriva botanisk forskning på Sydgeorgien, Falklandsöarna och i någon mån nordligaste delen av det antarktiska Graham Land, medan Nordenskjöld och övriga förberedde övervintring längre söderut på den antarktiska halvön. Andra sommaren ägnades helt åt Antarktis. Expeditionen hade redan delat upp sig i tre grupper, när Antarctic i febr 1903 gick under i skruvisen. S tillhörde den grupp som hade stannat på fartyget och som nu blev tvingad att upprätta läger på den lilla Paulet-ön, varifrån de räddades i nov s å av det argentinska örlogsfartyget Uruguay, som sänts ut att söka efter expeditionen. De två andra grupperna hade då redan tagits ombord. Den mirakulöst räddade expeditionen fick hjältars mottagande vid ankomsten till Buenos Aires. På nyåret 1904 anlände gruppen landvägen från Hamburg via Khvn till Sthlm och mottogs överallt under festliga former. Därmed sattes punkt för den 50-åriga epok av sv polarforskning, som ofta benämns den "heroiska", och S kan alltså räknas som epokens siste botanist. Det skulle dröja ytterligare 50 år innan sv polarforskning åter kom igång med full kraft.

Oersättliga delar av insamlat material gick förlorade vid Antarctics förlisning, men S:s samlingar från 1902 hade sänts till Sverige och något bärgades även från det sjunkande skeppet. S hade rikhaltiga samlingar av kärlväxter, mossor, lavar och havsalger, och han kom att välja havsalger som ämne för sin doktorsavhandling, som han framlade i Uppsala 1907. Studien omfattar endast brunalgerna, en begränsning som kanske motiverades av att disputationen skulle hinnas med före den nya expedition till södra Sydamerika som nu planerades. Drygt tio år senare publicerade S, tillsammans med algologen Harald Kylin (bd 21), ett motsvarande arbete över rödalger-na. Båda avhandlingarna ingår i sviten Wissenschaftliche Ergebnisse der schwedischen Südpolar Expedition 1901–1903 (1905–21), inom vilken S också utgav flera växtsystematiska, växtgeografiska och blombiologiska arbeten om Sydgeorgiens, Falklandsöarnas och Eldslandets växtvärldar.

Direkt efter disputationen kunde S tillsammans med paleontologen Thore Halle (bd 18) och geologen Percy Quensel (bd 29) anträda sin andra stora resa, kallad Den sv Magallen-expeditionen 1907–09. Första mål var Falklandsöarna, därefter Eldslandet och det väldiga labyrintiska system av kanaler och öar som utgör Sydamerikas sydvästkust. Chiles kust följdes mot norr och ett ganska kort besök gjordes på Juan Fernandez-öarna, ett besök som skulle visa sig betydelsefullt för S:s framtida forskning. Resans mest spektakulära avsnitt blev den 260 mil långa ritten tillbaka söderut längs Cordillerans östra sida, från sjön Nahuel Huapi i norr till Punta Arenas längst i söder. Även om stödjepunkter fanns i form av mycket glest spridda nybyggarestancior gick ritten till stor del genom geografiskt okänt eller dåligt karterat land och blev både farofylld och strapatsrik. Expeditionens ekonomiska resurser var starkt begränsade och argentinska forskare tillmätte den lilla gruppen med sina fåtaliga hästar små utsikter att nå sitt mål. Efter över fyra månader anlände den dock välbehållen till Punta Arenas med insamlingar av största vetenskapliga betydelse i bagaget. Sista anhalt för expeditionen, före återkomsten till Sverige i juni 1909, blev Sydgeorgien. De botaniska resultaten från denna forskningsresa publicerades i en serie om elva arbeten.

Den tredje av S:s stora resor gällde Juan Fernandez-öarna, som alltsedan besöket 1908 hade eggat hans vetenskapliga fantasi. Resan företogs 1916-17, mitt under första världskriget, vilket dock bara i någon mån komplicerade färden över Atlanten. I sällskap med sin hustru Inga kunde S göra en grundlig utforskning av ögruppens växtvärld. Den är inte artrik men unik beträffande såväl livsformer som förekommande släkten och arter – av de senare är över 60 % unika för ögruppen om man bortser från dem som införts av människan. En dryg månad tillbringades också på Påskön. S lockades av problematiken kring denna växtvärlds historia och evolution, särskilt som den delvis möjligen härstammar från rester av en försvunnen flora på Antarktis, delvis från kontinentala Sydamerika. Han beskrev och diskuterade dessa öars vegetation i ett flertal viktiga avhandlingar 1920–56 i serien The natural history of Juan Fernandez and Easter Island, för vilken han även var utgivare.

Under mellankrigstiden företog S tre expeditioner till ögruppen Hawaii, som också har en isolerad unik öflora, viktig att diskutera i relation till Juan Fernandez och hela Stilla Havsområdet. I en rad arbeten 1926-44 framlade S sina resultat från dessa resor. En fjärde gång besökte han Hawaii 1948 i samband med en världs-omsegling, varunder han bl a också besökte Nya Kaledonien. Hela det sydtempererade och pacifika områdets växtgeografi och vegetationshistoria inneslöts i S:s forskning, och han blev i detta ämne snart en av de internationellt ledande banbrytarna. Arbetet med dessa floror innebar också kritisk växtsystematisk forskning som ledde till beskrivning av talrika nyfunna kärlväxtarter och revisioner av många släkten, särskilt i sydhemisfäriska växtgrupper. S:s uppfattning om släkten och arter har i allmänhet stått sig väl.

S besökte Juan Fernandez en sista gång 1954 och upplevde, kanske inte oväntat, besvikelse över att mycket av den naturliga vegetationen förstörts. Redan 1917 var mycket av ursprunglig skog borta. S pläderade hos Chiles regering för öarnas skydd. Naturskyddstankarna fanns tidigt hos honom. 1929-1949 var han sekreterare i den permanenta kommittén för naturskydd i Stilla havsområdet.

Disputationen 1907 hade direkt lett till docentur i botanik och två år därefter erhöll S befattningen som konservator vid Botaniska museet i Uppsala. Här kom han att vid seminarier och exkursioner inspireras av Rutger Sernander (s 65), professor i växtbiologi. De samarbetade i någon mån kring undervisning och folkbildning, men det var framför allt på ett annat plan som kontakten blev avgörande. När Gbgs stad stod inför uppgiften att i form av en botanisk trädgård förverkliga en testamentarisk donation av grosshandlaren Charles Felix Lindberg (bd 23) vände staden sig 1913 till Sernander för vidare utredning av frågan. Denne föreslog att S skulle få uppdraget att planera den nya trädgården. De båda hade då redan flera gånger tillsammans besökt den tilltänkta platsen. Valet av S kan tyckas överraskande, men Sernander önskade uppenbarligen garantera vetenskaplig inriktning och kvalitet i trädgården, samtidigt som han i S såg en handlingskraftig person.

S hade således från böljan inflytande på trädgårdens utformning och inriktning, vilket resulterade i både utökad areal och större tillgänglighet för allmänheten. 1919 tillträdde han tjänsten som prefekt med professors namn och s å hade den stora naturpark som anslöts till trädgården öppnats för allmänheten, medan invigningen av den botaniska delen ägde rum sommaren 1923 (då Gbg firade 300 år) med en, enligt S, enkel högtidlighet. Anläggningarna var nämligen långt ifrån klara och S hade ännu inte fått till stånd utökade växthus, institutionsbyggnad med bibliotek, herbariesamlingar eller forskningsutrymmen. Institutionsbyggnaden stod klar 1926. Trädgårdens vetenskapliga sida betonades även genom skriftserien Acta Horti Gothoburgensis som S började ge ut 1925 och där han själv var en av de flitigaste bidragsgivarna.

S:s arbetsbörda var närmast enorm, men han kunde kombinera forskning med prefektskap mycket tack vare att det dagliga ansvaret för planering och utveckling av trädgården låg i händerna på den kompetente trädgårdsdirektören Tore Nathorst-Windahl. S fick genom åren möjlighet att företa flera långa forskningsresor och var även gästprofessor vid Yale university i mitten av 1930-talet.

Kombinationen av vetenskapliga och pedagogiska ambitioner, riktade mot "allmänheten och den studerande ungdomen", som reglementet löd, blev från första stund den ledstjärna för trädgården, som S fullt ut följde. Trädgården kom till sin inriktning att klart skilja sig från andra i landet också genom att hortikultur och arkitektoniska kvaliteter betonades, och den nådde snabbt en rangplats bland Nordens botaniska trädgårdar liksom bland Gbgs sevärdheter. För S var det viktigt att en trädgård bekostad av stadens skattebetalare också kom den breda allmänheten tillgodo i olika avseenden. Han blev en auktoritet på området, vilket bl a visas av att han i slutet av 1920-talet fick uppdraget att omgestalta DBV:s (De badande vännerna) botaniska trädgård i Visby.

S betraktade knappast sin flyttning till Gbg som definitiv, vilket visas av att han, när tillfälle gavs 1929 sökte den professur i Uppsala som då kallades "den borgströmianska i botanik och praktisk ekonomi" (senare fysiologisk botanik). Efter en uppslitande befordringsstrid fick han dock stå tillbaka för växtfysiologen och skogsforskaren Elias Melin (bd 25), vilket han lär ha upplevt som en stor besvikelse. Emellertid hade frågan om högre undervisning i Gbgs botaniska trädgård länge diskuterats men en sådan hade inte kunnat komma till stånd emedan botanikämnet saknades i högskolans läroplan. Helt oväntat donerade direktören Gustaf Werner 1931 medel till en personlig professur för S, och därmed kunde trädgården ges formell anknytning till högskolan och utgöra plats för akademisk undervisning. I övrigt saknade högskolan naturvetenskapliga ämnen, varför fullständiga naturvetenskapliga examina inte kunde utdelas. Det blev därför inte möjligt för S att rekrytera forskande elever, något han uppenbarligen saknade.

S etablerade sig, kanske med ett visst mått av resignation, helt i Gbg, där hans resliga gestalt var väl synlig och känd i stadens kulturella och akademiska kretsar. I WS spelade han en central roll under många år. Utåt blev dock S mest uppmärksammad för sina lysande minnestal, i vilka hans litterära talang och klara iakttagelseförmåga kommer till uttryck. För en bredare krets blev han välkänd genom sina över 1 500 recensioner och andra artiklar i pressen, framför allt GHT, där han bl a under mer än fyra årtionden anmälde reseskildringar och naturalhistoria.

För botaniker i Västsverige är Botaniska föreningen i Gbg av stor betydelse. Den grundades av S redan 1919 och blev direkt ett livaktigt forum som sammanförde bo- tanister av olika slag, såväl professionella som amatörer. S var ordförande i föreningen i 30 år och mycket aktiv också som föredragshållare. Intresset för föreningen är en aspekt av S:s vilja att föra ut den vetenskapliga botaniken till en bred publik, något som också låg bakom mycket av hans arbete för Botaniska trädgården. Ännu en viktig insats längs den linjen var utgivandet (1932–40) av fembandsverket Växternas liv. Framstående sv specialister bidrog med populära men omfångsrika och vetenskapligt sett moderna framställningar av praktiskt taget hela botaniken. S skrev själv det växtsystematiska bandet och planerade ett växtgeografiskt som delvis nådde korrekturstadiet. S:s verkliga specialområde fick beklagligt nog aldrig sin plats i verket.

S var en kulturperson med betydande litterära, konstnärliga och musikaliska intressen och talanger. Till hans rika skriftställarskap för en bred publik kom de två reseskildringarna från två av hans stora resor: Båtfärder och vildmarksridter (1909) och Till Robinson-ön och världens ände (1918). De kännetecknas av en saklig men livfull prosa som inte tyngs av botaniska detaljer men ger gott utrymme åt resornas äventyr och strapatser och åt landskapets många sköna och märkliga formationer. I Båtfärder och vildmarksridter, som delvis rör sig i eldsländarnas område, uttrycker S sin avsky över hur dessa tynande folkspillror behandlas av alla slag av kolonisatörer – stat, kyrka, markägare – och förutspår, med rätta som det visat sig, dessa stammars snara undergång. Han publicerade även ett par antropologiska uppsatser enligt för tiden gängse modell. Reseböckerna pryds av ett antal akvareller av S:s hand, och han illustrerade alltid själv sina botaniska arbeten. Speciellt intressanta är de teckningar han utförde under isoleringen på Paulet-ön (nu i VA:s arkiv), av vilka några publicerades i Otto Nordenskjölds Antarctic (1904), där S bidrog med ett par kapitel. Musiken var ett annat av hans stora intressen och bland alla de styrelseuppdrag han beklädde fanns under ett antal år även ordförandeskapet i Gbgs orkesterförenings fullmäktige.

S:s emeritusår fördunklades av den svåra konflikt som uppstod i samband med successionen i Botaniska trädgården. Efterträdaren Henning Weimarck från Lund erhöll redan efter ett halvår lärostol i sin hemstad, varefter trädgårdsstyrelsen valde att kalla både till prefektur och professur Bertil Lindquist (bd 23), professor vid Skogshögskolan. S, och åtskilliga andra, protesterade mot tillsättningsförfarandet och ifrågasatte kompetensen hos efterträdaren. Animositeten mellan S och Lindquist gjorde att S visserligen behöll bostad i Gbg men från 1950 arbetade vid Riksmuseet i Sthlm. Där fick han snabbt en framskjuten position inom VA, som han länge tillhört och nu tjänade som preses 1949–50. Han åtog sig att för VA författa en minnesteckning över Linnélärjungen och resenären i Nordamerika, Pehr Kalm (bd 20), vilken svällde ut till en fyllig biografi. S hade själv gjort omfattande resor i Nordamerika och man kan ana en känsla av gemenskap med linneanerna.

Ett tecken på S:s unika ställning bland såväl sv som utländska botanister var det nära nog självklara valet av honom till president för den internationella botanikkongressen i Sthlm 1950. Den var den första efter kriget och ledde till en omfattande rekonstruktion på både organisatoriskt och personligt plan och anses allmänt ha varit en stor framgång.

Mot slutet av 1950-talet fann S det möjligt att återuppta sitt arbete i Gbg i samband med att den marinbotaniska institutionen, belägen intill Botaniska trädgården, stod klar. S hade själv initierat den redan i slutet av 1940-talet. Där fick han arbetsplats hos sin yngre vän och kollega Tore Levring, och där arbetade han intensivt ännu in på sitt sista levnadsår, framför allt åter med havsalger; han skrev dessutom in i det sista artiklar i GHT.

S hade sällsynt breda och djupa kunskaper inom sitt ämne, troligen utan motstycke bland sv botanister, och var nog i sin samtid den internationellt mest namnkunnige bland dem. För många framstod han som något kärv och otillgänglig, och han kunde utveckla starka antipatier mot sina motståndare. I vänners krets var han emellertid högt uppskattad, humoristisk och sällskaplig. I synnerhet trivdes han, under ordensnamnet Is-Kalle, i Samfundet SHT där hans spirituella och formfulländade tillfällighetspoesi skördade triumfer. S namn lever kvar bl a genom ett flertal växtsläkten som uppkallats efter honom, genom den gata med hans namn som löper utmed Gbgs botaniska trädgård och genom årliga Skottsbergföreläsningar.

Syster till S var konstnärinnan Lydia Mathilda Petronella S (1877–1948). Lydia S var elev vid Tekniska skolan i Sthlm och genomgick 1896-99 dess högre konstindustriella skola. 1900-03 studerade hon vid FrKA och for som stipendiat på studieresa till Danmark, Tyskland, England och Frankrike. Även senare besökte Lydia S utlandet och vistades bl a i Munchen i början av 1910-talet. Hon gjorde sin mest uppmärksammade insats inom bokkonsten och var en av bokförlaget Wahlström & Widstrands mest anlitade tecknare; mycket tack vare henne ansågs förlaget ha så "vackra utstyrslar". Flera författare ville ha sina arbeten utgivna genom Wahlström & Widstrand just för dessa omslags skull, i synnerhet de jugendinspirerade. Lydia S lämnade senare jugendstilen och gav gärna sina bokomslag en nordisk prägel. Hon ägde god förmåga att teckna i det lilla formatet, vilket visades bl a i originella exlibris och i de medaljongformade illustrationerna till K-E Forsslunds Till fjälls. Hon vann 1913 SvD:s affischpristävlan.

Dotter till S var Brita S Åhman (1910-1993), född i Uppsala och uppväxt i Gbg. Hon disputerade 1940 i statsvetenskap på en avhandling om den österrikiska parlamentarismen, en studie som länge ansågs höra till de bästa i ämnet, och blev därmed den första kvinnliga fil doktorn inom disciplinen. 1946–48 förestod hon Utrikespolitiska institutet i Sthlm, dit hon rekryterats av prof Herbert Tingsten, och i 25 år var hon sakkunnig och ledamot av den sv delegationen till FN:s generalförsamling. Där gjorde hon bl a en medlande insats då Fidji skulle frigöras från England. Brita S var också översättare från tyska och översatte bl a Joseph Goebbels dagböcker och polisförhören med Adolf Eichmann. Hon var gift med Sven Åhman (1907–93), DN:s New York-korrespondent under 25 år.