Hjalmar F Ling

2 Ling, Hjalmar Fredrik, son till L 1 i hans andra g, f 14 april 1820 i Sthlm, Klara, d 9 mars 1886 där, Hedv El. Deltog i dissektionsövningarna vid Kl ht 37-vt 38, extra biträde i sjukgymnastik vid GCI 38—42, inskr vid UU ht 41, studentex där 6 dec 41, ex vid GCI 1 april 42, eo lär där 42-43, tf lär 21 aug 43-58, förordn att upprätthålla den anatomiska delen av överläntjänsten 29 maj 52, tf överlär där 58—64, gymnastiklär vid Nya elementarskolan 59—sept 62, överlär vid GCI:s pedagog avd med profts namn 22 juli 64—22 sept 82 (tjänstl pga sjukdom från sept 80).

G 6 jan 1867 i Sthlm, Nik, m Josephina Rolf, f 22 febr 1828 där, Kungsh, d 5 mars 1913 där, Engelbr, dtr till åkaren Lars Larsson R o Lovisa Christina Foltjern.

Hjalmar L:s uppväxt präglades i åtskilligt av faderns delvis originella uppfostringsidéer. Utan tvivel har inslagen av excentricitet o tillbakadragenhet i L:s personlighet sin rot häri. Hans bokliga utbildning eftersattes länge. Tidigt invigd i naturens värld sattes han i trädgårdsmästarlära; en hortikulturell karriär låg utstakad. P H Lings påverkan av Rousseau o dennes pedagogiska program i uppfostringsromanen Emile kan ha bidragit till att L så uppseendeväckande sent tog itu med teoretiska studier. Han hämtade emellertid snabbt in det förlorade o avlade studentexamen i Uppsala 1841. Det bokliga intresset höll i sig. Mer än någon annan sv gymnastikpedagog har L associerats med kammarlärdom.

Parallellt med studierna arbetade L som biträde på Gymnastiska centralinstitutet, där fadern var föreståndare till sin död 1839. En genomgången kurs i anatomi vid Kl 1837/38 ger en antydan om att L då övergått till att sikta på en framtid inom gymnastiken. Kunskaper om människoorganismens anatomiska o fysiologiska byggnad var enligt P H Ling grundläggande för en rationell gymnastik. L ägnade sig vid UU åt fortsatta medicinska studier men förmådde inte — bl a på grund av tidsbrist — fullfölja dem på avsett vis. Redan före detta relativa studiemisslyckande hade han avlagt examen vid GCI. Han antogs 1842 som extralärare vid institutet. Där kom han att stanna i nära 40 år.

L:s första två decennier vid GCI blev svåra men gav viktiga erfarenheter o impulser. Ett problem utgjorde föreståndaren L G Brantings oberäkneliga o polemiska personlighet. Branting inkompetentförklarade 1851 såväl L som två medsökande i samband med en ledig överlärartjänst vid institutet. L splittrades på en rad arbetsuppgifter från behandling av sjuka till fäktning. Det är dock uppenbart, att den sistnämnda (= militär gymnastik) inte låg väl till for honom, eftersom han till skillnad från majoriteten av den manliga gymnastiklärarkåren saknade officersutbildning. Åtminstone i formellt hänseende passade inte heller sjukgymnastiken L helt väl, då han saknade medicinsk examen. Men den tredje grenen, pedagogisk gymnastik, också kallad friskgymnastik, återstod. Alltmer koncentrerades L:s intresse på den.

På 1850-talet övervägde L allvarligt att etablera sig utomlands. Förebilder hade han bl a i de framgångsrika sv utlandsgymnasterna C F de Ron i Ryssland o A Georgii (bd 17) i Frankrike o England, den senare en av hans närmaste förtrogna. 1851 tjänstgjorde L som lärare vid M Eulenbergs gymnastiska institut i Berlin. 1854—55 uppehöll han sig omkr ett år i Paris, förkovrade sig i fysiologi o anatomi o tjänade sitt uppehälle genom sjuk-gymnastisk praktik. L o Georgii övervägde att hos franske kejsaren anhålla om statsunderstöd för ett av L lett gymnastiskt institut. Planen tycks inte ha fullföljts. Fylld av intryck från den enligt L i mångt o mycket undermåliga gymnastiken på kontinenten återupptog L trots sina betänkligheter tjänstgöringen vid GCI.

Läget ljusnade något from 1858, när L blev överlärare med ansvar för pedagogisk gymnastik, anatomi o sjukgymnastik. Vid samma tid verkade han som gymnastiklärare vid Nya elementarskolan, som även på gymnastikens område — inte minst genom L — blev ett centrum för experiment o nya idéer. Praktiska erfarenheter också av folkskolegymnastiken fick L genom egen undervisning vid Jakobs o Johannes församlingars folk-, fri- o fattigskolor.

Sin slutposition o långt bättre arbetsvillkor fick L under 1860-talets början. Branting nådde då pensionsåldern. Bland tänkbara ersättare nämndes L, som dock — klokt nog med tanke på sina personliga begränsningar — avstod från att kandidera. Ny GCI-föreståndare blev den balanserade o tolerante officeren G Nyblæus. Han hade visserligen idéer, väsentligt avvikande från L:s, men effektivt samarbete var ändå möjligt. Samtidigt omorganiserades institutet. 1864 års stadga innebar en tydlig gränsdragning mellan friskgymnastik, militärgymnastik o sjukgymnastik. Därmed ville man förhindra den brantingska periodens tendenser till sjukgymnastisk dominans. Varje gren (avdelning) leddes av en överlärare. L fick den med professors namn förenade tjänsten som överlärare vid den pedagogiska avdelningen.

Förändringarna på GCI inföll under en tid av ökat intresse för det nationella försvaret. Från 1860 började skarpskytterörelsen verka i ord o handling; även kroppsövningarnas medborgerliga betydelse aktualiserades. L fick det direkta ansvaret för att skolundervisningen i gymnastik motsvarade tidens krav. P H Lings pedagogiska gymnastik hade delvis förändrats eller glömts. Ett vittgående påbyggnadsarbete var av nöden för att vitalisera den stagnerade skolgymnastiken.

Ännu efter en 50-årig verksamhet hade institutet anmärkningsvärt få läroböcker. Mycket byggde på muntlig tradition. L grep sig raskt an uppgiften att avhjälpa bristen. Viktigast blev hans kodifiering i tryck av lämpliga kombinationer av rörelser o övningar. Han ville ge alternativa förslag till en "dagövnings" (gymnastiklektions) sammansättning under iakttagande av de grundläggande principerna bakom den sv gymnastiken. Begreppet "gymnastisk helhet" var härvid centralt. Det innebär att sådana rörelser valdes som tillsammans garanterade en allsidig, rationell genomarbetning av hela kroppen. Ordningsföljden de olika momenten emellan fixerades. Rörelser av samma typ sammanfördes i "släkter" (språng, tänjrörelser etc), om möjligt på anatomisk-fysiologiska grunder. Varje dagövning bestod av ett antal "rörelsevarv" motsvarande en rörelse från resp "släkte" (hoppvarv, tänjningsvarv etc). För att öka överskådligheten använde L tabellform vid sin skriftliga redovisning. Den första upplagan av Tabeller för Gymnastiska central-institutets pedagogiska lärokurs publicerades 1866. Därefter utkom en rad, delvis förändrade o alltmer utökade upplagor, den 8:e o sista 1924. Redan 1869 hade dessutom tryckts ett Tillägg till de ursprungliga tabellerna. Spännvidden är i detta större, alltifrån sjukgymnastikens gränser till militärt, idrottsligt o estetiskt präglade övningar. Den 6:e o sista upplagan publicerades 1913.

Dessa L:s tabeller, som också innehöll metodiska anvisningar, blev rättesnöret för offentlig gymnastikundervisning i Sverige långt in på 1900-talet. De vann även spridning i utlandet i takt med linggymnastikens internationella expansion. Utan tvivel var de koncisa tabellerna en viktig orsak till denna expansion. L är den egentliga systembyggaren inom linggymnastiken.

Under 1860-talet publicerade L också tabeller för simundervisning (1869) o De första begreppen af rörelseläran (1866, förkortad o reviderad version 1880). Rörelseläran kan betecknas som sv fackgymnasters främsta lärdomsprov, som genom ett överflöd av referenser till medicinsk o gymnastisk litteratur belyser L:s vidsträckta beläsenhet. Samtidigt avslöjar den svagheterna i hans författarskap: oklarhet i uttryckssättet, en mindre väl utvecklad språkbehandling o oöverskådlighet. Även rörelseläran utgjorde ett mycket tungt vägande inslag i GCI-undervisningen långt fram i tiden.

L:s utomordentliga energi o uthållighet fick sitt kanske tydligaste uttryck i hans insatser som tecknare. Utan biträde o föregående konstnärlig skolning hade L efter många års arbete framställt över 2 000 gymnastiska teckningar. Trots upprepade ansökningar fick han inte statsmedel för att publicera dem. De användes emellertid som förebilder av andra. Sålunda återfinns ett urval i 1878 års gymnastikreglemente för flottan (bilderna i atlasbilaga till dess 2 uppl 1879), författad av L:s främste lärjunge L M Törngren. Först flera år efter L:s död lyckades det tack vare en donation att få omkr 500 teckningar publicerade i ett specialverk i stort format utgivet i samband med en presentation av sv gymnastik vid världsutställningen i Chicago 1893. Tre år tidigare hade samtliga teckningar förvärvats av GCI från L:s släkt genom en donation av A Nobel mfl.

Den äldre sv gymnastiken hade ett redskapsförråd som byggde på dels kontinentala förebilder, dels P H Lings uppfinningsförmåga. L ansåg vissa redskap mindre lämpliga; de gav inte bästa fysiologiska effekt o befanns praktiskt ohanterliga. Han eftersträvade fria utrymmen i gymnastiksalen o därmed ökad flexibilitet. Klumpiga eller golvfasta redskap borde därför utmönstras eller förändras. Ett utomordentligt tillfälle att pröva sina idéer i praktiken fick L under sina få år vid Nya elementarskolan, som då fått en ny gymnastiksal. De lösningar L där presenterade blev i många stycken mönsterbildande. Exempelvis förvandlades de äldre, fasta hävplankorna till rörliga bommar, användbara även för balansgång, o den utrymmesbesparande ribbstolen tog över flera äldre redskaps funktioner. Mer än någon annan kan L betecknas som den moderna sv gymnastiksalens upphovsman.

Till den tyska gymnastikens (Turnén) paradredskap räck o barr ställde sig L oförsonligt negativ. Han underkände det fysiologiska värdet hos många övningar på dessa redskap. Därtill kritiserade han tendenserna till "ackrobatism". Genom denna kritik bidrog L till att räck o barr mycket länge var bannlysta endast i Sverige o först på 1940-talet blev fullt erkända inom sv tävlingsgymnastik.

Redskapsfrågan är emellertid bara ett led i L:s överlag negativa syn på utländska kroppsövningsprogram. Han lade grunden till den av efterföljarna omhuldade attityden att endast det sv systemet, skisserat av P H Ling o därefter logiskt vidareutvecklat, utgjorde en rationell form av gymnastik. Under intryck av kritik från skilda håll, särskilt från anhängarna av Turnén, slöt sig L o hans meningsfränder samman i ett hårdnackat försvar av de egna idéerna. Målet blev att sprida detta system med dess anspråk på universell giltighet till alla.

L:s kroppsövningsideologi utgick från faderns idéer om rörelseverkan, rörelseurval, noggrannhet i rörelseformerna, försiktig stegring av svårighetsgraden, allsidig (symmetrisk) kroppsutveckling etc. Men L tillämpade dem med större stränghet o konsekvens. Kategoriskt avvisade han "laspéismen", allmöjlighetens princip, innebärande att alla rörelser kroppen kunde utföra hade en plats inom gymnastiken. Yttre briljans såg han som ett potentiellt hot mot den önskade kroppsliga djupverkan. Varje rörelse o övning måste ha ett angivet fysiologiskt mål o underkastas hård prövning för att införlivas i en dagövning. L erkände värdet av friare övningsformer som lekar, idrott o andra praktiska tillämpningar men de fick en undanskymd plats. I eminent grad företrädde han en "formellt-edukativ" inriktning till skillnad från en "funktionellt-tillämpande" (Moberg).

Den sociala aspekten var väsentlig för L. Han ville tillgodose hela folkets behov av rationella kroppsövningar. Begränsningar med avseende på klass, ålder, förmåga etc accepterades inte. Det främsta instrumentet för denna strävan blev folkskolorna. L o hans anhängare sökte trots stora svårigheter få till stånd en upprustning av folkskolegymnastiken. I sin ideologiskt kanske mest givande skrift, Om Pedagogiska föreningens discusion öfver skol-gymnastiken (Bihang 4, 1860), berörde han hantverkarnas o arbetarnas fysiskt skadliga arbetssituation o gymnastikens möjligheter som korrektiv. Ett kollektivt synsätt framkallades av de mycket stora avdelningarna inom läroverksgymnastiken. Med sin utvecklade känsla for de svagare koncentrerade sig L mer på dessa än på de fysiskt försigkomna. Att driva fram en elit stod honom helt främmande.

På 1870-talet började frivilliga gymnastikföreningar växa fram i städerna, snart följda av den moderna idrotten med dess starka påverkan från den anglosaxiska sporten. Varken föreningsgymnastiken eller den spirande idrottsrörelsen möttes av någon som helst förståelse från L:s sida. Den främste företrädaren för "sporten", V G Balck, som var lärare i militär gymnastik vid GCI, råkade särskilt illa ut. L underkände i grunden "prunkande fester och ett ringa fatal av vuxna konstmakare, valda bland sk idrottsmän". En invändning gällde svårigheten att fysiologiskt kontrollera idrottsövningarna, en annan vad L ansåg vara elitism, som uteslöt den stora massan. L:s kritik av idrottsrörelsen inrymde både förfelade o allmängiltiga inslag. Den torde ha delats av de flesta samtida gymnastiklärarna o övertogs av många icke fackmän. Då andra fackmän stödde o aktivt deltog i idrottsrörelsen, uppstod en djup, under många decennier bestående klyfta inom den gymnastiska världen med GCI som centrum.

L markerade ödmjukt sitt nära beroende av faderns idéer. Minst av allt framställde han sig som nyskapare. Likväl kritiserades han bla av den produktive polemikern o gymnastikläraren A B Santesson för att i redskapsfrågan alltför mycket ha frångått förhållandena under P H Ling. Han anklagades också för att vara alltför sjukgymnastiskt influerad i sin friskgymnastik. Även GCI-chefen Nyblæus, själv en direkt lärjunge till P H Ling, hörde till de kritiska. Han vände sig mot de uppenbara tendenserna till tvång, tråkighet o pedanteri i L:s "lärda" system. Själv förordade han en "naturlig metod", fotad på de naturliga rörelsesätten gång, löpning o språng. Den sv gymnastiken enligt L:s system har från första början haft rykte om sig att vara mera kroppsutvecklande än nöjsam.

L:s systematisering av den pedagogiska gymnastiken innebar både ett fullföljande o en reformering av tidigare linggymnastik. Hans skrifter, i synnerhet läroböckerna, fick en utomordentlig betydelse i egenskap av systemets grunddokument. Som förnyare av gymnastiksalens inredning visade han god blick for de praktiska behoven. L var inte någon de yttre framträdandenas man. Genom sin principfasthet, teoretiska läggning o beläsenhet förmådde han efter föregående upplösningstendenser ge den pedagogiska gymnastiken fasthet. I sv skolundervisning följdes hans system i huvudsak fram till 1900-talets mitt. På sina håll utomlands har det haft ännu större livskraft.